"Skriva av sig"-tråd

[kardborre]

Jag mår verkligen fysiskt illa när jag läser det du skrivit. Här rör det sig verkligen om en psykisk störning, känner jag. Alltså inte bara ett barn som beter sig illa pga yttre omständigheter utan pga ren sjukdom. Det GÅR inte att bete sig så annars, det gör fan inte det. Herregud...det jag skrev om bleknar i jämförelse. Vill bara ta tag i ungjäveln (hon är vuxen nu, jag fattar det, men ändå) och slå ihjäl henne. Bokstavligt talat. Att prata om Gud och godhet och sedan bete sig så...ont. Ren och skär jävla ondska, verkligen. Fy fan. Världen är åt helvete.

Man kan nog inte jämföra erfarenheter... Allt beror på hur det påverkat en.

När jag skrev ner det var jag ganska oberörd/neutral, men när jag nu läser det jag skrivit strömmar mina tårar. Jag fattar inte hur X (händelsen) kan röra om så mkt känslomässigt, fortfarande?

[kardborre]

Idag fick jag veta att mitt ex har gift sig. Jag har brytit ihop totalt. Kan inte låta bli att titta på bröllopsfotot som jag hittade på google. Det gör så ont. Ingenting betyder något längre. Jag är så dj-a ledsen :..................(

Idag började jag tänka på att dom antagligen fått bebis nu och en skyhög ångest rusade fram med blixtens fart. Tanken på att barnet borde vara enormt stärkande för deras känslor till varandra... Nu delar dom något unikt (ett nytt liv, i fullkomligt behov av deras omsorg) och båda parter är otroligt viktiga i detta "commitment". Det som en gång var är för alltid borta!

Jag trodde jag hade kommit över det här nu... Försöker se det som ett idiotiskt återfall. Jag blir så trött på mig själv. Hallå!, du blev illa behandlad, ok... men inse det då? Glöm, släpp, andas!

Ledsen.

[CyanideCupcake]

har inte varit utanför lägenheten alls idag, alla sommarfräscha tjejer med sina enkla strandkkänningar, näpna drag och mjuka hår i slarviga knutar ger mig ångest. det är sommar utanför mitt fönster% men jag är fången i min lägenhet och i mig själv. jag hatar mig själv, vill vara nån annan. jag har inget liv. har lyssnat på evanescence hela dagen och en enda strof har fastnat i mitt huvud;  save me from the nothing I've become.'

[kardborre]

save me from the nothing I've become.'

Jag tog mig till stan idag. Har svårt att andas (beror det på övervikt eller ångest?). Mår rent ut sagt skitdåligt över mitt utseende! Matkassarna jag bar hem var tunga (nervsmärtorna förvärrades). Men paniken över att jag inte kan dölja min smaklösa kropp bakom kläder längre är svårare än jag någonsin kunnat drömma om. Jag  s t å r  i n t e  u t  med att visa mig bland folk längre! Har aldrig tidigare fattat hur jobbigt det är (rent fysiskt) att bära runt på en massa fetma. Värmen är verkligen olidlig när ens kropp är överviktig. Jag vantrivs med mig själv och är sjukt nedstämd på samma ggn, detta får mig nästan att tippa över istället för att fyllas med motivation till träning och en sundare livsföring.

Jag har utvecklats till min totala motsats! Orkar inte längre kämpa och frenetiskt jaga sådant som jag tror att jag skulle må bra utav. Många år av djupa depressioner till trots, jag har sökt och sökt i princip på alla tänkbara sätt efter ett bättre mående, men det blir bara värre med åren och ryggsäcken är nu sprängfylld med dåliga erfarenheter av livet.

"Det är fullt möjligt att dö." Åh, denna mening förföljer mig. Orden är Virginia Wolfs ur filmen Timmarna. Jag gråter hejdlöst när jag ser den filmen...

[kardborre]

Jag får inga tillfredställande svar när jag tar upp ECT. Bad behandlingsansvarig tala med en annan psykiatriker på stället om mitt behov av det. Denna kvinna ringde mig idag. Inte kan hon göra någon sådan bedömning över tfn och inte heller har hon tid att träffa mig. Det är bara att vänta tills sommaren är slut då "min" psykiatriker är tillbaka. Förklarade att jag inte litar på mig själv längre. -Gör du nåt "dumt" kan du ringa jouren, sa hon. Då gör vi en akut bedömning ang ECT. Den återkommande känslan är att jag bör göra ett självmordsförsök för att få den hjälp som jag desperat ber om. Det är nåt allvarligt fel på psykiatrin om patienter drivs mot självskadebeteende för att få gehör.
Jag vill, jag vill klara mig själv men som oftast önskar jag bara somna in för gott. Ibland är jag endast en sekund från att proppa i mig tabletter då mina egna gränser är som bortblåsta, de är för övrigt transperanta nu för tiden, sköra som såpbubblor. Varför skjuts det bara upp?, en behandlingsmetod som kanske, kanske kan hjälpa mig? Jag blir så less.

[emmabnm]

Idag är en bra dag! mycket bra dag! tycker faktiskt jag ser rätt ok ut men jag tänker för guds skull inte försöka ta en bild på mig och förstöra allt som jag brukar. men jag ville bara säga det, att jag trivs idag!

[CyanideCupcake]

Idag är en bra dag! mycket bra dag! tycker faktiskt jag ser rätt ok ut men jag tänker för guds skull inte försöka ta en bild på mig och förstöra allt som jag brukar. men jag ville bara säga det, att jag trivs idag!

Åh, vad underbart! Passa på och njut nu! 

Förklarade att jag inte litar på mig själv längre. -Gör du nåt "dumt" kan du ringa jouren, sa hon. Då gör vi en akut bedömning ang ECT.

Fejka. Det är för jävligt att man ska behöva LJUGA när manr edan mår så dåligt, men det är enda alternativet till slut. Ring jouren och säg att om de inte kommer tar du livet av dig för du håller i kniven just nu. Det var likadant för mig på akutpsyk; "deprimerad är du ju, men inte gravt deprimerad". Nej, okej. Vill du se mina armar en gång till, liksom.

[CyanideCupcake]

Har precis sett veckans outsiders, om hypokondri. Önskar så att jag kunde bli av med min, även nm den inte är lika illa som den brukade vara. Knölen på halsen ger mig panik, den är enorm...var hos läkaren för en annan knöl på halsen för ca tre år sen men den här har kommit sen dess och det kan väl aldrig vara bra? den är ca fem centimeter men jag kan inte avgöra om den har växt.

[CyanideCupcake]

Min mamma mår sämre igen. hon har sagt att hon vare sig orkar eller vill gå upp på morgonen, hon ligger kvar i sängen till elva och det är så vansinnigt länge för att vara hon. hon klarar att diska och sådant men har inte dammsugit på veckor och jag vet att hon är noga med sånt annars. minnet blir sämre och sämre och hon dricker fortfarande för mycket. jag vet inte vad jag ska göra.

[kardborre]

Fejka. Det är för jävligt att man ska behöva LJUGA när manr edan mår så dåligt, men det är enda alternativet till slut. Ring jouren och säg att om de inte kommer tar du livet av dig för du håller i kniven just nu. Det var likadant för mig på akutpsyk; "deprimerad är du ju, men inte gravt deprimerad". Nej, okej. Vill du se mina armar en gång till, liksom.

Jag saknar ord. Försökt plita ner nåra tankar här men raderar det rätt som det är. Orkar inte ens skriva

[CyanideCupcake]

Jag borde, BORDE verkligen sluta studera Ditas ansikte i detalj. Jag vet det. Men jag KAN inte sluta. Hittade precis en bild, paparazzitagen, alltså utan airbrushing eller nåt (har sett bilder i EXTREM HQ-upplösning också) och jag vill stänga in mig med persiennerna neddragna och aldrig gå ut igen. Hennes ansikte är perfekt. Det ÄR det. Tog precis en bild på mig själv för att jämföra och jag får ont i magen. Ja, jag är osminkad och hon är det (verkligen) inte, men...dragen. Hon har inga linjer i ansiktet över huvud taget, hon har för fan knappt porer. Mitt ansikte hänger över en ful benstruktur medan hennes är vackert spänt över höga kindben. VARFÖR ska jag behöva se ut såhär, kan någon svara mig på det?? 

[CyanideCupcake]

Jag har tillbringat en timme med att stirra på bilderna jag tagit av mig själv under veckan som gått och jag mår illa. Såhär illa har det inte varit på jättelänge...jag är verkligen groteskt ful. Jag förstår inte hur folk klarar av att titta på mig och vara runt mig utan att bli illa till mods. jag vill inte gå ut och jag vill verkligen inte se mig själv men jag kan inte sluta stirra på bilderna i misstro. hur kan jag se ut sådär, hur är det möjligt?

[laktoos]

Jag känner mig så jävla ensam. Är 21 och bor fortfarande hemma och nu är mina föräldrar bortresta. Ensam hemma, tragisk och patetisk. Allt är så tyst och tomt i huset och i mitt liv. Jag har inte träffat andra människor sen slutet av februari i år, förutom i söndags då en kompis dök upp oväntat och snackade lite med mig. Hade mest bara ångest över mitt utseende då och samtalet blev kort. Så jag är väl kanske inte helt ensam, men allt känns väldigt tomt.

Känns inte som jag har nån framtid men lever vidare av respekt för mina föräldrar och för att det kanske blir bättre när man blir äldre. Vad vet jag. Dagarna som går just nu är inga jag kommer minnas i alla fall, hela 2008 har varit ett enda töcken i depressionens tecken. Allt är tomt och grått och jag kan inte göra nåt åt det så länge jag ser ut som jag gör. Jag skulle ge vad som helst för en annan hy än den jag har.

Jag har slutat dagdrömma och har inga speciella mål. Allt sånt kvittar, det kommer ändå aldrig bli nåt bra av det...

Jag vill inte ha det så här längre och enda lösningen är kanske att prova på terapi. Trots att jag är medveten om att det behövs känns det ändå som slöseri med tid. Jag orkar inte med mitt utseende, det sätter stopp för allt som skulle kunna berika mitt liv. Jämförelsen att man inte ska klaga på de "små" problem man har eftersom så många andra i världen har det värre funkar inte alls. Jag skulle säkerligen också klara av att stå ut med krig och svält om jag fötts in i den situationen. Nu är det inte så, min situation innehåller inga stora katastrofer, förutom BDD:n och depressionen, vilket räcker gott nog för att förpesta mitt liv. Jag går miste om så mycket och jag vill bara reparera mig själv både fysiskt och mentalt.

Och hela tiden kretsar ångesten kring mitt ansikte och hy...

Ganska skönt att kräkas ur sig lite här, det står mig upp i halsen.

[studsbollen_87]

Hej laktoos!

Kan också känna mig sådär ibland, om jag typ är ensam bara en dag. 

Är du bosatt nära Gävle eller Skara?

Vore kul att kunna träffas någon från Bdd forumet någon gång. Man kunde sitta med ryggen mot varandra -så behöver ingen av oss skämmas över utseendet. Eller jämföra det.

Ha en bra dag laktoos ( man har ett värde, även om ingen vet att man existerar och man inte känner en enda människa)

[Nokia]

Förstår precis, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det förra året. Jag gick inte ut eller lät någon komma hem till mig på säkert 8 månader, men på något sätt så har det blivit bättre nu. Jag KAN gå ut om jag måste eller verkligen har lovat någon och jag försöker göra det så mycket jag orkar för att inte riskera att jag börjar isolera mig igen, men det är fruktanvärt energikrävande pga all ångest.

Det kan vara det allra minsta, men bara du kan hitta någonting du kan tänka dig att göra och ha det som ett delmål.

Hoppas verkligen att du också klarar det snart för din situation är ohållbar, man blir helt galen av se samma väggar dagarna i ända samtidigt som bdd:n äter upp en.