"Skriva av sig"-tråd

[Norpan]

peppermintcheescake

jag känner ungefär som du just nu. en massa ångest som förtär mig. hur ska man kunna slippa ur detta???
Det värsta är känslan av att jag själv förstör mig, genom att röra och trycka på min näsa. jag vet inte vad jag gjort längre.
Näsans form kan jag ha förstört genom beröringen. det känns inte bra.

[CyanideCupcake]

peppermintcheescake

jag känner ungefär som du just nu. en massa ångest som förtär mig. hur ska man kunna slippa ur detta???
Det värsta är känslan av att jag själv förstör mig, genom att röra och trycka på min näsa. jag vet inte vad jag gjort längre.
Näsans form kan jag ha förstört genom beröringen. det känns inte bra.

Det är inte fysiskt möjligt att ändra formen på ett ansiktsdrag bara genom att känna eller trycka på det, för det krävs ett kraftigt slag eller att man går kirurgiskt till väga. Jag lovar.

[Malins mamma]

Destructioncreation,

Problemet är väl att jag inte vill ha hjälp, inte sådan hjälp som erbjuds i vilket fall.

Jag tror att du delar det problemet med många andra. Det är vanligt att man tänker så om man inte har nån sjukdomsinsikt, om man inte har tillräckligt mycket kunskap om sjukdomen eller när man är nere i en bdd-attack eller depression. För då tycks den enda lösningen vara att man "fixar" sitt utseende så att man blir "vacker". Men om du är insatt i hur sjukdomen fungerar så vet du också att man inte blir frisk genom att förändra sitt utseende, eftersom det inte är där problemet sitter. Jag förstår att det kan vara svårt att tänka så när man mår riktigt dåligt men hoppas du kan inse det när du mår lite bättre.

-------

Jag är ledsen att ni har det så jobbigt, fattar inte hur ni orkar. Jag tvivlar inte en sekund på att ni kämpar och kämpar och försöker och försöker. Problemet är inte att ni kämpar för lite, men frågan är VAD ni kämpar med och VAD det är som ni försöker?  

Försöker ni leva ett normalt liv fast ni har en svår sjukdom? Det är inte många som orkar det eftersom BDD tar det mesta av den energi man har. Det enda som jag tycker vore värt att kämpa för är att lära sig och ta reda på så mycket man kan om hur man gör för att bli frisk. Eftersom det mesta av BDDn består av vad man tänker så kan man börja med att göra en del själv hemma. Köp Dr Claiborns Workbook (kostar några hundra) eller läs igenom hans svar på bddcentral i "Forum Summary" i Treatmentsektionen (gratis och lätttillgängligt). Googla på KBT, tankefällor, BDD, självhjälp osv. Det finns massor med information på internet som kan hjälpa en att upptäcka vilka tankefel man gör och hur man tränar sig att förändra sina tankar.

JAG VILL INTE ATT NÅGOT BRA SKA HÄNDA MIG MER. för det blir ändå bara så jävla dåligt sen.

Mirmousi, det här är ett exempel på ett tankefel som bidrar till att man mår dåligt. (Och det är flera andra än du som har skrivit så.) Tankefelet är att man tror att när man har mått bra, gjort nåt bra eller om något bra har hänt så kommer det automatiskt att följas av något dåligt, alltså att det hänger ihop med varann på nåt vis. Men i verkligheten är det inte så, bra och dåliga saker händer för alla människor och det är oftast helt oberoende av varann. (Undantag tex vid brott, om man stjäl pengar kan man få fängelse.)
Vad får den här felaktiga tanken för konsekvenser? Jo, som du skrev så leder det till att man inte vill att något bra ska hända, man vill kanske inte låtsas om att man mår bra eller har kul ibland bara för att man tror att något dåligt ska hända som en följd av det. Resultatet blir att man själv (kanske omedvetet) håller fast vid det dåliga och därmed går miste om eller inte villl kännas vid de eventuella stunder eller glädjeämnen som faktiskt ÄR bra.
Pröva med att förändra den har tanken tex till:

"JAG VILL ATT NÅGOT BRA SKA HÄNDA MIG OFTA, för det dåliga kommer att hända i alla fall. Det är bättre att må bra, vara nöjd och ha kul ibland, än att alltid ha det dåligt."  
 

[disaa]

Hej Mirmousi!

Känner verkligen med dig, har också haft problem med det där äckliga att ingenting bra kan hända - utan att det följs av ngt dåligt. Blä!

Man blir tillslut skraj om det händer ngt bra... typ bara väntar på payback för att man var lite lycklig. Men men, det har blivit bättre för mig. Tror det beror på åldern. Jag har blivit ganska egocentrerad och väldigt intresserad av att jag ska ha det bra, hur ful jag än är.

Jag tänker mig att det är du på din Visningsbild, den gulliga katten. Så skulle jag se dig i verkligheten också.

Ha det bra! Stora kramar!

Hej Jo precis, jag blir också rädd när något bra händer, då förstår jag liksom att snart händer något väldigt väldigt dåligt och det är svårt att njuta av det bra som hänt då! Hihi, vad gulligt sagt men är tyvärr långt ifrån lika gullig som en katt. :/ kramar

[disaa]

Mirmousi, det här är ett exempel på ett tankefel som bidrar till att man mår dåligt. (Och det är flera andra än du som har skrivit så.) Tankefelet är att man tror att när man har mått bra, gjort nåt bra eller om något bra har hänt så kommer det automatiskt att följas av något dåligt, alltså att det hänger ihop med varann på nåt vis. Men i verkligheten är det inte så, bra och dåliga saker händer för alla människor och det är oftast helt oberoende av varann. (Undantag tex vid brott, om man stjäl pengar kan man få fängelse.)
Vad får den här felaktiga tanken för konsekvenser? Jo, som du skrev så leder det till att man inte vill att något bra ska hända, man vill kanske inte låtsas om att man mår bra eller har kul ibland bara för att man tror att något dåligt ska hända som en följd av det. Resultatet blir att man själv (kanske omedvetet) håller fast vid det dåliga och därmed går miste om eller inte villl kännas vid de eventuella stunder eller glädjeämnen som faktiskt ÄR bra.
Pröva med att förändra den har tanken tex till:

"JAG VILL ATT NÅGOT BRA SKA HÄNDA MIG OFTA, för det dåliga kommer att hända i alla fall. Det är bättre att må bra, vara nöjd och ha kul ibland, än att alltid ha det dåligt."  
 

Jo alltså jag vill ju egentligen att bra saker ska hända såklart, men inte att dåliga saker ska hända sen. Det blir alltid värre, så t.ex om jag skulle va jätteglad för något så händer något väääldigt dåligt efter det, så att jag mår ännu sämre än jag mår innan som om jag blir straffad och inte får vara glad! Tycker det e riktigt jobbigt, blir jämt så

[Malins mamma]

Mirmousi,

Det blir alltid värre, så t.ex om jag skulle va jätteglad för något så händer något väääldigt dåligt efter det, så att jag mår ännu sämre än jag mår innan som om jag blir straffad och inte får vara glad! Tycker det e riktigt jobbigt, blir jämt så

Det var det som jag försökte förklara, att det inte är så. Om det händer nåt dåligt så beror det inte på att du har varit glad. Det finns ingen som straffar dig för att du är glad (vem skulle det vara?), utan det är du själv som kopplar ihop händelserna. Försök att se varje händelse för sig så har du lättare att uppskatta de bra sakerna. 

[destructioncreation]

Jag skulle säga att det för mig gör detsamma att vara vid liv eller inte, och då har jag inte många tankar på döden, men med en (")sjukdom(") eller utan pengar så är det mest bara besvärligt att leva. Självmordet verkar för övrigt mycket avlägsen när man är deprimerad?, man är ju så apatisk att man inte orkar lyfta ett finger. I vilket fall som helst, mina dagar växlar från att känna mig fullkomligt låg till att saker är mer eller mindre som de ska. Då jag kan skratta åt saker eller åtminstone le åt saker som är jäkla dåliga. Som att tycka att det är lustigt att när jag lockas av självmordet så tänker jag att jag måste vänta till att jag blir "glad" igen för att kunna förbereda det, och kanske till och med verkställa det då jag är "glad", eftersom jag inte skulle orka anstränga mig i ett deppressivt tillstånd. Jag bor inte långt upp i ett höghus. Å andra sidan är det inte möjligt i vilket fall som helst av många skäl, och då är det jävligt jobbigt att tråna efter det. Döden som livet. Så varför plågar jag mig med det? Det enda nöjet jag har, kanske.

[kardborre]

Jag skulle säga att det för mig gör detsamma att vara vid liv eller inte, och då har jag inte många tankar på döden, men med en (")sjukdom(") eller utan pengar så är det mest bara besvärligt att leva. Självmordet verkar för övrigt mycket avlägsen när man är deprimerad?, man är ju så apatisk att man inte orkar lyfta ett finger.

Ja, apatin är ett helvete. Jag klarar inte av att upprätta ens ett minimalt, någorlunda normalt fungerande. Svårt också när det inte finns någon som helst längtan efter nåt, när man inte saknar socialt umgänge och inte heller är det minsta intresserad av att "finna kärlek". Lustigt när bekanta på facebook tror att jag har många järn i elden, är "fullbokad" och engagerad i olika aktiviteter eller vad de nu syftar på... Vet inte hur jag lyckas få någon alls att tro att jag "ÄR I Livet" (försöker inte "lyckas" med det, kanske mitt undandragande kan tolkas så)? Som att luras med utseendet ungefär... känns det som.

Mår fysiskt illa, orkar knappt andas, har kraftig ångest. Lagar inte mat för extra disk ger mig inre panik; är smärtsamt medveten om att jag inte klarar av att hålla efter och ryser när jag ser åt diskbänken. Så enkelt det kunde vara att beställa hem mat, perfekt för en "sån som jag", men jag orkar inte göra mig i ordning ens litegrann och fixar inte att öppna dörren när jag ser ut så här! Hatar min "naturligt" bleka hy, ser mer än sjuk - ja grotesk - ut, men jag orkar aldrig sola solarium och alla dj-a brunkrämer jag provat TORKAR UT min hy nåt enormt !!! Ändå använder jag det när jag är Tvungen att gå nånstans men får sen hy exakt som sandpapper! Antar att det är min hy som är fucked up för ansiktet är alltid uttorkat men brunkrämen gör det tusen ggr värre. Någon som har nåt tips? (puder är inget för mig).

Har krävt remiss till en mottagning för svårbehandlade depressioner (tar en väldig tid). Kontaktpersonen som har lovat att fixa remiss vidare tyckte jag skulle byta mottagning (inte gå kvar hos henne/de alls), tack liksom !!
Nej, det finns mkt man kunde önska av det ställe där jag är inskriven. Nu ringer hon inte ens upp när jag ställer en fråga på tfnsvararen och ber henne ringa upp. Det verkar som hon nu ignorerar mig precis som psykiatrikern; både har "släppt mig" utan att uppfylla det de lovat (som att t ex skicka mig på rehab). Ja, kanske just därför - de orkar inte fullfölja..?!! Vi har aldrig kommit i olag med varandra (vad jag vet) men däremot är jag rätt bestämd med vilken hjälp jag behöver/vill ha, det kanske räcker? Om jag ber receptionen lämna ett meddelande eller om jag pratar in på tfnsvararen direkt spelar ingen roll, uppringd blir jag inte! (ingen engångsföreteelse). Never mind, en bra inblick har man fått iaf!

Tror jag har bdd samtidigt som jag är väl medveten om hur jag ser ut, med andra ord lider jag av det jag ser och det försvårar (begränsar) mitt liv såsom bbd funkar, men att mina ögon skulle "se fel" är helt otänkbart. Jag kan lova att jag är lika ful som spegeln och mina ögon berättar (bdd kan man ha ändå)! Däremot verkar det som om jag lyckas lura vissa personer med smink och "vänligare" ljus ibland, men hur bräckligt är inte det... Nyvaken på morgonen kan jag iaf inte luras längre... Bara skönt att slippa springa och gömma sig för nån då.

[blöä]

Ja, apatin är ett helvete. Jag klarar inte av att upprätta ens ett minimalt, någorlunda normalt fungerande. Svårt också när det inte finns någon som helst längtan efter nåt, när man inte saknar socialt umgänge och inte heller är det minsta intresserad av att "finna kärlek". Lustigt när bekanta på facebook tror att jag har många järn i elden, är "fullbokad" och engagerad i olika aktiviteter eller vad de nu syftar på... Vet inte hur jag lyckas få någon alls att tro att jag "ÄR I Livet" (försöker inte "lyckas" med det, kanske mitt undandragande kan tolkas så)? Som att luras med utseendet ungefär... känns det som.

Mår fysiskt illa, orkar knappt andas, har kraftig ångest. Lagar inte mat för extra disk ger mig inre panik; är smärtsamt medveten om att jag inte klarar av att hålla efter och ryser när jag ser åt diskbänken. Så enkelt det kunde vara att beställa hem mat, perfekt för en "sån som jag", men jag orkar inte göra mig i ordning ens litegrann och fixar inte att öppna dörren när jag ser ut så här!

Nej, det finns mkt man kunde önska av det ställe där jag är inskriven. Nu ringer hon inte ens upp när jag ställer en fråga på tfnsvararen och ber henne ringa upp. Det verkar som hon nu ignorerar mig precis som psykiatrikern; både har "släppt mig" utan att uppfylla det de lovat (som att t ex skicka mig på rehab). Ja, kanske just därför - de orkar inte fullfölja..?!! Vi har aldrig kommit i olag med varandra (vad jag vet) men däremot är jag rätt bestämd med vilken hjälp jag behöver/vill ha, det kanske räcker? Om jag ber receptionen lämna ett meddelande eller om jag pratar in på tfnsvararen direkt spelar ingen roll, uppringd blir jag inte! (ingen engångsföreteelse). Never mind, en bra inblick har man fått iaf!

Tror jag har bdd samtidigt som jag är väl medveten om hur jag ser ut, med andra ord lider jag av det jag ser och det försvårar (begränsar) mitt liv såsom bbd funkar, men att mina ögon skulle "se fel" är helt otänkbart. Jag kan lova att jag är lika ful som spegeln och mina ögon berättar (bdd kan man ha ändå)! Däremot verkar det som om jag lyckas lura vissa personer med smink och "vänligare" ljus ibland, men hur bräckligt är inte det... Nyvaken på morgonen kan jag iaf inte luras längre... Bara skönt att slippa springa och gömma sig för nån då.

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver.... Det är som om jag skulle skrivit det själv. Läskigt

[eDrog]

Är så jävla less på mig själv!

Kan inte ha en enda bra dag i mitt liv bara på grund av att mitt självförtroende och min självkänsla ligger på botten pga mitt utseende, jag ser hemsk ut.

Vågar knappt gå ut, är rädd för blickar, kan inte jobba och så mycket ensamhet.

Dags att bli bekräftad av någon 

[g78]

--

[laktoos]

g78: Känner igen det om att vilja skära i huden. Stå över det, jag har lyckats hittills.

[annm]

http://1.bp.blogspot.com/_CKzN7TT8hV0/R_a9oc2TV6I/AAAAAAAAAk0/Ld0KLktQzPY/s400/DuaneMichals1.jpg

[disaa]

annm jag förstod inte riktigt den bilden ? :O

[Vinge]

Jag har inget liv. Jag har så mycket drömmar som aldrig kommer kunna uppfyllas.
Jag ser hur min utbildning förstörs, mina vänner påbörjar nya stadier i livet. Och här är jag kvar, gråter i mitt badrum för att jag är så äcklig. Varje centimeter på mig är snusk.
Och jag är bara 16 år och vill gråta bara jag ser mig själv eller tänker på mitt liv som de inte kommer bli något av. Är det bara jag som inte vill isolera mig från omvärlden men måste?
Måste för att jag inte har något att göra där ute, vem vill ha mig? Jag tror på riktigt jag är fulast i världen..