"Skriva av sig"-tråd

[peppermintcheesecake]

Mitt liv just nu känns rätt jobbigt... jag kommer antagligen snart få roaccutan utskrivet mot mina hudproblem.. jag hoppas att det kan hjälpa mig såpass att jag kan ta tag i allt det andra... kanske kan allt lösa sig nu? 

[disaa]

Vill dö.

[peppermintcheesecake]

Allt blir som jag vill... det jag trodde skulle vara omöjligt händer,ändå är jag inte lyckig,allt bara hänger över mig som en stress och oro.Min hy blir sämre för var dag,det var väntat och jag vet att det blir bättre sen.. men nu känns det tungt.
Alla som borde finnas för mig försvinner,jag får inget som helst stöd i det här!

Jag har helt sagt upp kontakten med min psykolog,och det var kanske lika så bra... hon hade aldrig kunnat hjälpa mig!
De få personer jag kunde räkna till mina vänner försvinner sakta ifrån mig utan att jag kan stoppa det.
Jag känner mig så hjälplös,så ensam.. en flytt ligger framför mig,jag vet inte hur jag ska orka även fasst det är det jag har önskat så länge 

Allt bara känns som en ångest utan slut just nu 

[CyanideCupcake]

Jag har inget liv. Inget jävla liv över huvud taget. Har avbokat min psykologtid fyra veckor i rad för att jag inte klarat av att gå dit, men i torsdags kändes det okej och jag skulle sminka mig efter jobbet, lagom för att upptäcka att jag inte had min foundation med mig. Precis då ringde psykologen för att s'ga att hon "hoppades verkligen att jag kommer idag" och då brast det. Började gråta och sa att jag var så jävla besviken på mig själv för jag tycker inte om atts vika åtaganden och hade verkligen varit nöjd med mig själv för att jag faktiskt skulle komma men att dte inte gick utan smink. Vi pratade en stund och efter att hon lovat att jag fick dölja mig bakom en halsduk samt släcka ne ri rummet, gick jag med på att gå dit. Det var det mest fruktansvärda jag någonsin har gjort; jag satt med en halsduk runt halva ansiktet och håret och ena handen som dolde resten och grät så jag inte kunde andas. Jag orkar inte mer, jag gör inte det. Jag klarar inte att se ut såhär, det går inte. Jag har haft dagar det senaste då jag klarat att vara osminkad (även om jag mått dåligt över det och tänkt på det hela dagen) och min arbetskompis sa att hon inte förstår hur jag kan göra det vissa gånger för att sedan bryta ihop vid tanken andra gånger. Att gå osminkad är ett stort misstag och jag ångrar mig alltid efteråt när det blir såhär. Den värsta känslan av alla är skammen och att jag känner mig så fruktansvärt bortgjord när jag inser vad det är jag har gjort, att jag har kunnat gå runt sådär utan att inse att folk måste ha reagerat, utan att förstå vad de måste ha tänkt. Jag känne rmig som en jävla idiot och så fruktansvärt, fruktansvärt DUM som gått runt sådär bland folk som om jag var vanlig. Jag har inget liv, inget över huvud taget...de få vänner jag har håller jag på att helt tappa kontakten med och har inte träffat nån av dem på månader, min fyra månader gamla brorson känner inte igen mig för att jag aldrig är där, jobbet är ett smått helvete varje dag, jag kan inte gå ut eller umgås normalt...vem lever såhär? Va? Det här är inget liv, det är en patetisk, miserabel, ångestfylld existens som får mig att vilja skära sönder mig själv. Jag måste operera mig, måste, måste, måste...min psykolog kan inte hjälpa mig, jag behöver ingen samtalsterapi eller psykologisk behandling, kan ingen fatta det? Varenda gång jag pratar om hur jag ser mitt ansikte och nämner BDD kan jag känna hur den jag pratar med verkligen sitter och tänker att det inte är så konstigt att jag känner så eftersom ju har ett ansikte som ser ut som det gör, ett "annorlunda" ansikte. Jag vet att det är en BDD-klyscha men jag ÄR inte sjuk, jag är inte det! Kan ingen bara lyssna? Hotellet där jag jobbar har ekonomiska problem så från och med februari jobbar jag tjugo timmar mindre i månaden vilket innebär att jag antagligen måste göra mig av med lägenheten och flytta hem till mamma eller pappa. Min lägenhet är min trygghetszon, den plats jag har kunnat låsa in mig i och andas på när jag inte klarat av att gå ut. Det sitter så mycket av mig i väggarna där, jag vet inte hur jag kommer klara att flytta därifrån. Jag orkar inte mer, jag vill inte ha det här ansiktet och jag vill att folk ska sluta stirra! Kan inte folk lära sina jävla ungar att inte stirra?! Jag klarar inte mer, det hjälper itne ens att jag sminkar mig längre för de människor som har sett mig osminkad har ändå sett allt, och mina drag kan inte ändras av smink. Jag vet inte vad som ger mig mest ångest; att gå runt helt osminkad och visa exakt hur grotesk jag ser ut eller att ha sminket på och låta alla inse vilket desperat, misslyckat försök jag har gjort att försöka dölja allt. Det blir så patetiskt, så ömkansvärt, som arr försöka sminka över en brännskada som alla ändå kan se. Jag orkar inte sticka ut mer och jag orkar inte mer ensamhet.




Orkar inte.

[Synthesized]

Min pojkvän har i princip lämnat mig. Han vill inte ens röra mig, inte träffa mig, vill "ta en paus" och det här är en väldigt plötslig förändring. Jag vet att jag har varit krävande på sistone då jag verkligen inte har mått bra, men som jag hade sett fram emot hur vi skulle ha det så fort jag börjar må lite bättre. Jag kan inte bli lämnad nu. Och jag har inga vänner kvar. Och jag har svikit väldigt många människor på olika sätt. Det är bara för att jag inte orkar, jag tappar förnuftet, jag vill verkligen inte vara ond. Klarar inte av mitt vidriga utseende, klarar fan inte av det vidriga samhället. Jag bryter ihop när som helst. Vill bara dö.

[Synthesized]

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Står inte ut mer.

[ESM]

Synthesized, jag är hemskt ledsen för din skull.
Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt svårt just nu.

Och för dig med Godessceline. Det är riktiga helveten ni går igenom.
Önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att hjälpa er 

Jag finns här om det är någon som vill prata av sig. Vem som helst, när som helst.

Ni är inte ensamma, glöm inte det!
Vi är alla här för varandra.

Stor kram

[disaa]

Näsoperation.. två år kanske! Måste stå ut!! <3

[Lilith]

rastlös, rastlös, rastlös.. allt är segt och meningslöst. vill bara sova.
jag är patetisk, tjock och ful? vill skära bort allt onödigt fett..

[bortkastat liv]

Jag måste härifrån.
Önskar jag inte vore så feg.. allt jag tänker på är att jag vill dö.
Dö, dö, dö, dö, dö, dö, dö, dö, dö.

Har inte satt min fot utanför tröskeln på mer än 2 veckor nu.
Här i min ensamhet har jag suttit i 2 veckor och inte gjort nånting...absolut ingenting.
Jag tänker ALDRIG MER NÅGONSIN gå någonstans, aldrig mer träffa en människa.

[disaa]

Fyfan vad livet SUGER, allt går bara NERÅT och jag HATAR MIG SJÄLV, SÅ JÄVLA ÄCKLIG ÄR JAG!!!!

MIN NÄSA, MITT ANSIKTE ALLT SÅ JÄVLA MISSBILDAT! VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA FUL? MISSBILDADE ÄCKEL!

JAG HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR MIG SJÄLV

mitt liv är så meningslöst, jag kan ju inte ens gå i skolan jag är så jävla besviken på mig själv 

[peppermintcheesecake]

Jag känner mig så stressad att jag kan dö.. bara stress,stress ingen har tid med mig,ingen har ens tid med sig själv...
En flytt hänger över,om bara några veckor ska vi flytta,och min hy är värre än någonssin! Jag fattar inte hur jag ska klara det!
Jag försöker att härda ut,sova bort det mesta av dagarna och bara låta tiden gå,för någon kommer ju iallafall hända,snart det ger mig allafall lite hopp.

[g78]

--

[Malins mamma]

Hej g78!

Det känns som om hon inte tar mej på allvar, hon säger att det är insidan som räknas och ingen bryr sej om utseendet. Det är viktigare att vara en god människa.

Det är mycket möjligt att hon inte tar dig på allvar, om hon inte känner till BDD, eller att hon tror att det är vanligt tonårskomplex du har, som går över så småningom.
Och att det är insidan som räknas och att ingen bryr sig om utseendet är ju en sån typisk klyscha att säga till nån som mår dåligt över sitt utseende.

Just därför är det säkert svårt att förstå att din kurator faktiskt har rätt i det hon säger, även om hon skulle vara helt ovetande om sjukdomen BDD.

Alla vet väl att man blir bedömd efter sitt utseende i första hand!

Det är just den här uppfattningen som en del av behandlingen bör inriktas på för det är här en stor del av problemet sitter. Skulle alla "veta" att man i första hand blir bedömd efter sitt utseende så skulle alla ha BDD. Orsaken till att inte alla har BDD är att de vet att det inte är så. För BDD-fria är utseendet bara en del av ens person medan det för BDDare är den viktigaste delen.

Hoppas du får riktig hjälp snart. Du kan själv tala om att du vill få KBT-behandling om inte kuratorn förstår det själv.

[destructioncreation]

Efter en sjukt lång tid, känns det som (ett år), börjar jag känna igen mig själv igen... vilket kanske inte är en bra sak.. Återigen sitter jag hemma och vill isolera mig själv fullkomligt då jag inte annat kan än att såra andra människor eller få dem att känna obehag eftersom jag inte kan "vara normal", dvs. BDD.n hämmar mig så pass mycket. Jag har till och med blivit lite väl paranoid här hemma, om det finns den ringaste chans att någon ser mig...! Jag har funderat mycket på huruvida det handlar om att "rädda mig själv" från att bli till åtlöje eller om att "rädda omvärlden" från åsynen av mig.. kanske både och. Senaste månaderna har jag gråtit mycket och varit full av exploderande känslor alltjämt, sådär så att man känner att man håller på att kvävas. Det är över nu och det känns ofta som att jag vill gråta men kan inte längre. Allt jag kan göra för mig själv är att isolera mig, jag är så oförmögen och det tjänar ingenting till att bli engagerad i människor ,jag sårar bara - främst mig själv antagligen eftersom jag så gärna skulle vilja.. men inte tillåter mig själv, inte nu inte såhär.... jag vill inte att människor ska se mig såhär. Det är förjävligt att vara perfektionist och... inte perfekt. Det låter kanske hemskt av mig att säga så, det är halvt på skämt, men även om jag tycker att det i mitt utseende som är fel är vedervärdigt så skulle det inte räcka med att se "ok" ut, "normal" ut. Jag vill vara vacker och det är förjävligt och jag borde bara gå och dränka mig själv för allas skull, detta liv är helt enkelt inte värdigt. Om jag bara slutade hoppas... för det gör jag fortfarande. Och betydelsen i att "allt kan bli bra" lägger jag främst i önskan och förhoppningen att jag ska kunna "fixa mitt utseende" - ingenting annat är möjligt att göra för att jag ska tro på förbättring hur medveten om och insatt jag än är i denna sjukdom. Det finns ingen utväg, jag ser det själv, det enda jag tänker är att "åk iväg någonstans vart jag inte kommer att återvända, arbeta, få ihop pengar plastikoperera, åka därifrån...klara av livet..." Jag försöker att lägga ner alla mina tankar på den idén och på att förbereda den (om det är möjligt är jag inte säker på rent praktiskt) eftersom alternativet är döden eller som det är nu och det är alltför ohyggligt, som det är nu. I en bur.