"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Pendlar mellan hypokondri med förlamande dödsångest och hopplöshet med självmordstankar och jag orkar snart inte med det mer. Jag skulle mycket hellre ha självmordstankarna; då känns det i alla fall som om jag har kontroll. Om EN ENDA människa till säger åt mig att jag "måste försöka" så brister det, på riktigt. Var häromkvällen desperat och så fruktansvärt långt nere, känd emig så obeskrivligt ENSAM och skickade iväg ett SMS. Hade hoppats på lite tröst och medkänsla men det enda jag fick var ett "det är bara du som kan ändra på ditt liv och du säger ju att du inte vill ha det såhär, "sluta vara så negativ hela tiden, allting löser sig alltid" "det är inte så konstigt att folk tröttnar, det blir ju så" och "Jag vill se dig försöka NUU!". Se mig försöka? Jag försöker ju för i helvete varenda jävla dag!!! Varenda jävla patetiska dag är en evig kamp bara för att kunna leva någorlunda normlat, och folk säger åt mig att försöka??! Jag har sagt förut att jag inte skulle önska min värsta fiende det här, men jag tar tillbaka det. Jag önskar det här på varenda jävel som säger åt mig att jag "måste försöka". Hypokondrin, den förlamande dödsångesten, depressionen, självmordstankarna, självskadebeteendet, panikångesten, rädslan, BDD:n, självhatet...alltihop. Jga hoppas ta mig fan att de får uppleva hur jag känner mig så att de fattar. Det känns som ett hån när människor säger att jag "måste sluta vara så negativ och börja försöka". Varför spottar de mig inte bara i ansiktet istället? Jag kan ta att de försöker peppa mig (även om det sker på helt fel sätt) men jag behöver inga råd och förmaningar!!! Det enda jag vill ha, mer än något annat, är en kram och någon som ACCEPTERAR att jag mår dåligt utan att försöka ä'ndra på mig!!! Att de accepterar att dte är såhär jag mår just nu och tröstar, bara lite. Är det så svårt? Det känns som om ingen tar mig på allvar om jag inte försöker ta livet av mig. "Sluta vara så negativ, allt löser sig alltid". Jaha, när då? Jag har haft social fobi och därmed också ångest på sedan jag var sex år gammal och det har utvecklats till allt jag tar itu med idag. Jag fick mitt sammanbrott 2003 där jag utvecklade min depression, mitt självskadebeteende och min panikångest och det enda jag har fått sen dess är korta perioder av återhämtning följt av återfall. Hur fan har det löst sig för mig? Va? Inget har blivit ett skit bättre, det har bara blivit värre! Jag känner mig så ensam att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Folk tröttnar på min negativitet och mitt miserabla mående inkräktar för mycket på deras lagom, vardagsproblemfyllda medelklassliv. De vill inte veta och jag känner det. Det finns människor överallt; på stan, på gatan, i alla byggnader runtomkring, men jag känner mig så förlamande jävla ensam. Jag orkar fan inte mer.

[CyanideCupcake]

...

[Antipod]

Godesscenline,
Jag känner igen det mesta av det du skriver, hur folk inte förstår, hur de tror att man inte menar allvar trots att man berättar. Tycker att de människorna kan ge fan i att fråga hur man har det överhuvudtaget, man blir ju ändå bara mer eller mindre spottad på. Hur de säger "jamen, du får väl försöka" alternativt "du försöker ju inte ens". Jävla nötter. Jag blir så förbannad och äcklad att jag skulle kunna kräkas rakt ut, rakt över deras futtiga jävla i-landsproblem. För visst är det sant, jag ser ner på människor som inte upplevt saker som i mina ögon inte är mer än en brödsmula på golvet, men som ändå sitter där och gnäller och samtidigt har mage att säga till mig att jag "måste försöka". DET ÄR JU FÖR HELVETE DET ENDA JAG GÖR. Ja, jag är intolerand och elak, alla problem är problem men dessa människor kan i alla fall leva ett normalt liv och slippa få panik när det är dags att duscha eller klä på sig eller ens gå till affären och handla en liter mjölk!  Och det ständigt återkommande "allting löser sig i slutändan" JAHA?! Jag har varit sjuk större delen av mitt liv, jag har haft den här jävla oron och ångesten sålänge jag kan minnas, när i hela friden behagar skiten att lösa sig?

Jag kan bara säga till dig som jag brukar säga till mig själv: Du är värd ett bra liv trots att du lever ovärdigt

[CyanideCupcake]

Tack gums...jag är bara så trött. Så fruktansvärt, förlamande, hjärtslitande trött. Hur länge ska man behöva kämpa? Inget blir ju bättre, jag slåss och slåss varenda dag men inget förändras ju. Sa till någon jag pratade med idag att jag inte förstår hur i helvete jag ska klara av att börja KBT fem mil härifrån när jag inte ens kan ta mig till psykologen fem minuter bort. Hennes svar? "Jamen du måste ju KÄMPA om du vill ha hjälp!". Jo, för så funkar det ju. Om jag kunde ta mig så långt bort med buss och visa mig för en massa människor utan problem skulle jag ju för fan inte BEHÖVT nån terapi från början!

[Antipod]

Det är väl just det, att de flesta inte alls förstår att det är en enorm kamp att bara samla vilja att stiga upp på morgonen, en vilja att faktiskt fortsätta andas. Man blir liksom trött redan innan den "egentliga kampen" ens har hunnit börja. Det är ett jävla helvete, rent ut sagt.

[destructioncreation]

bara lite överflödig irritation; folk tror att jag inbillar mig att allt handlar om och kretsar kring mig, jag skulle vilja påstå att jag allt som oftast har för mig rakt det motsatta, att det aldrig handlar om mig. detvarallt.

[destructioncreation]

har börjat kasta upp mat nu, för drygt en månad sedan. inte gjort det förut. känner att jag måste, om jag får i mig mer än lite mat, oroar mig för mina tänder som är tillräckligt hemska som de är/var. höll på att bleka dem, nu känns det lönlöst då de blir gula på en gång om jag...
har inte tänkt så mycket på min kropp innan, eller jo, men inte brytt mig så mycket om att göra något åt det. var bara fixerad vid käken,läpparna,tänderna. nu känner jag avsmak inför det mesta, inte bara min mun.

[Malins mamma]

Hej destructioncreation!

Din situation låter allvarlig. Har du sökt eller fått nån hjälp för dina problem? Vet din familj om hur du har det?

folk tror att jag inbillar mig att allt handlar om och kretsar kring mig, jag skulle vilja påstå att jag allt som oftast har för mig rakt det motsatta, att det aldrig handlar om mig.

Vill du berätta lite mer om det här, finns det ingen som tar dig på allvar/bryr sig om hur du mår?

[destructioncreation]

De i min omgivning vilka inte är många känner till att jag vart sjukskriven för BDD. Mamma tar det nog mer på allvar, andra mindre, men hon har nog med sitt.. Problemet är väl att jag inte vill ha hjälp, inte sådan hjälp som erbjuds i vilket fall.

[disaa]

Jag tål fan inte när folk skämtar om mig och mitt utseende! JÄVLA HELVETE FOLK FATTAR VERKLIGEN HUR DOM SKA TRYCKA NER EN!
OK JAG VET ATT DOM BARA SKÄMTADE MEN MINSTA LILLA NEGATIVA SAK OM MITT UTSEENDE FÅR MIG ATT MÅ ÄNNU MER PISS, HAR JÄVLIGT STORA PROBLEM MED MITT UTSEENDE OCH DET DÄR HJÄLPTE JU INTE PRECIS!

jävla idioter de är!

[kardborre]

har börjat kasta upp mat nu, för drygt en månad sedan. inte gjort det förut. känner att jag måste, om jag får i mig mer än lite mat, oroar mig för mina tänder som är tillräckligt hemska som de är/var. höll på att bleka dem, nu känns det lönlöst då de blir gula på en gång om jag...

Låter som du har det riktigt tufft.

Du vet att kräkningar sätter igång frät-processer på tänderna?

[disaa]

tack min syster kan inte ens ställa upp när jag behöver henne.
aldrig, aldrig kan hon ställa upp!
ingen annan i min familj heller

så fort något bra händer händer något dåligt
tyckte dagen gått rätt bra lyckades gå i skolan hela dagen äntligen. wow.
och så hände detta, allt det här, ALDRIG KAN JAG FÅ VARA GLAD I MINSTA LILLA SEKUND, ALDRIG.
ALLTID SKA DET FÖRSTÖRAS.

JAG VILL INTE ATT NÅGOT BRA SKA HÄNDA MIG MER. för det blir ändå bara så jävla dåligt sen.
tusen gånger värre. jag orkar inte. gråter, hoppas inte mamma eller någon annan kommer ner och ser mig nu. :/
ska till sängen och gråta ut nu. sova. inte gå till skolan imorgon. inte logga in på internet. inte prata med någon.

jävla skitliv. jävla äckelhorajag är, så jävla ful så jävla MISSLYCKAD framför allt! jag är så JÄVLA VÄRDELÖS!!!!!

[disaa]

Jag orkar verkligen inte mer nu nu fan klarar jag inte mer. :/ Jag känner mig så jävla äcklig och så jävla ful.
Aldrig blir det bra. Aldrig. Har aldrig varit.
Mitt jävla utseende gör det inte bättre. Vill dö inatt.

[studsbollen_87]

Hej Mirmousi!

Känner verkligen med dig, har också haft problem med det där äckliga att ingenting bra kan hända - utan att det följs av ngt dåligt. Blä!

Man blir tillslut skraj om det händer ngt bra... typ bara väntar på payback för att man var lite lycklig. Men men, det har blivit bättre för mig. Tror det beror på åldern. Jag har blivit ganska egocentrerad och väldigt intresserad av att jag ska ha det bra, hur ful jag än är.

Jag tänker mig att det är du på din Visningsbild, den gulliga katten. Så skulle jag se dig i verkligheten också.

Ha det bra! Stora kramar!

[peppermintcheesecake]

Jag hatar,hatar,hatar hatar det här!!!
Det tar aldrig slut.. det har tagit flera år av mitt liv,det kommer säkert ta hela!
Jag vet inte varför jag ens försöker kämpa,jag vet inte ens varför jag försöker hålla modet uppe,jag vet inte varför jag försöker tro på en förändring jag VET ju att mitt liv är menat att vara såhär,att det aldrig,aldrig slutar.
Jag ser ju hur missbildad jag ser ut.. det tjocka,äckliga i spegeln som stirrar tillbaka på mig,det är jag... Jag vet inte varför jag försöker intala mig något annat,att andra skulle tycka jag är vacker.. visst,om de på riktigt tycker det måste de vara blinda.
Alla hatar mig här.. varför skulle det ändras någon annanstans? Och om jag ens mot förmodan KAN visa mig ute,varför skulle jag då ha roligt? Varför skulle jag få vänner där? varför skulle något gå bra för mig? Jag måste sluta se så naivt på allt,sluta hoppas på att något kommer att bli bra.. jag har ju redan svaret.. det blir aldrig någonsin det igen! 


Jag har gått hos en massa olika psykologer (närmare 10 st allt som allt) sen jag var 5 år... INGEN har kunnat hjälpt!
På senare tid har de sökt en massa orsaker till mitt beteende,men inte funnit några utan själva hittat på vad de tror är "roten till problemet" och "hjälpt" mig därefter.Jag har alltså gått hos olika psykologer i 10 år av mitt liv.. Jag har helt ärligt gett upp tron till att någon ska kunna hjälpa mig.Mediciner (typ. antidepp och ångestdämpande) har jag ätit,antingen mådde jag lika dåligt som innan eller 1000 gånger värre.. och nej jag överdriver inte!
Jag har just nu satt mitt hopp till roaccutan och flytta till en ny stad,men enligt några av er (inte för att lägga någon skuld på er,eller så) så kommer ju inte det heller att hjälpa.. för man tar med sig sina problem och problemen flyttar sig någon annan stans (haha.. det lät faktist lite kul.. som att mina problem vore KLÅDA  ) KBT skulle kanske kunna hjälpa mig... men när jag inte ens kan ta mig till mottagningen,blir ju även detta totalt omöjligt... 

Ni behöver inte bry er i att läsa,eller svara på detta långa,ganska meningslösa inlägg...
Men när ni läser det här så har ni ju antagligen läst det ändå! 
Är övertrött nu.. allt verkar deprimerande i mina ögon...