"Skriva av sig"-tråd

[laktoos]

Jag är 22 och känner ofta likadant. Du har 6 år tillgodo på mig iaf!

[kardborre]

Fått veta att jag är leversjuk, antagligen pga flera överdoser mellan sept & jan. Har ändå en kraftig längtan efter att fortsätta försöka (ta mitt liv)... men uppenbarligen kan det stanna vid att jag "bara" skadar min lever och inte dör. Psykiatrin skriver inte ut ångestdämpande medicin åt mig, så när jag inte står ut/hamnar i total desperation har jag ibland överdoserat starka mediciner + alkohol istället (men vaknat upp igen). Att hänga sig känns på något sett brutalt men nu kan jag inte tänka på nåt annat, det kanske är det enda tillförlitliga sättet?

Saknar - fast behöver - hjälp med det mesta som rör min bostad/vardag, jag drunknar i det! (å andra sidan är det mitt liv, mitt ansvar, mina problem, so who cares?) Är också besviken på min psykolog som menar att jag ´inte får nåt gjort´ för att jag straffar min familj som inte vill kännas vid mina hjälpbehov. Det är för f--n inte därför jag är djupt deprimerad och sjukligt apatisk. Det är inte därför jag vaknar helt outsövd varje morgon, rör mig som om hela kroppen fortfarande sover, rasar ihop en timme efter jag stigit upp eller slocknar ggn på ggn flera timmar i taget varje dag för att sammntaget orka hålla ögonen öppna högst fem-sex timmar per dag och på sin höjd ta mig in i duschen eller peta i mig nån mat. Har min familj på ca 20 mils avstånd, fyra människor jag knappt har ngn kontakt med. Nej, det finns ingen hjälp att förvänta eller söka där!

Kroppen strejkar också gnm att domna bort, benen (& armarna) fungerar många ggr inte som de ska, stelhet och yrsel, smärtor i hela kroppen. Hukar jag mig ner försvinner känseln i ben och fötter, tar hjälp av möbler för att resa mig och vankar iväg som en anka. Efter några minuter kan jag sträcka ut benen normalt igen och stelheten släpper. Får se vad neurologen finner ut?

Tar mig till psykologen en ggn i veckan. Handlar så jag klarar mig en vecka och kan stänga in mig igen, slipper påtvinga mig energi som inte finns (till "icke-akuta" aktiviteter) och behöver inte visa upp mig/vara bland andra.

Terapeuten menar att jag undanhåller saker från henne om min vardag, att jag är hemlighetsfull. "Undrar just hur mkt jag inte vet om vad du gör under veckorna", sa hon senast. Som om jag skulle finna något som helst intresse i att hålla tyst om det jag gör?? Det är tydligen svårt att förstå att ngn kan vara så trött som jag är, dvs att en person saknar energi så till den höga grad att man faktiskt stöper i säng stup i kvarten och somnar, somnar och somnar samt att man då heller inte orkar sakna sällskap, att man är för slut för att känna tristess, att man är så apatisk att det inte kan beskrivas bättre än som ´konstant handlingsförlamning´. Om hon utifrån det drar slutsatsen att jag undanhåller aktiviteter för henne så känns det (i denna stund) meningslöst att gå dit. Upplever inte att jag tas på allvar i detta och/eller så kan hon inte sätta sig in i ett så långvarigt tillstånd som mitt (det kanske är ok med apati ett tag för henne?, men inte om det fortlöper över år)?

Helt meningslöst alltihop!

[Vinge]

Jag skulle vilja träffa någon annan med Bdd.
Jag gör ingenting på helgerna, ibland är jag med mina kompisar men det kan va så jobbigt att jag åker hem igen. Skulle va kul att känna någon som känner likadant.
Finns det någon här som bor i Stockholm och skulle våga träffas?   

[ESM]

Vinge, jag bor i Stockholm och skulle nog våga träffa dig... tror jag 
Känner i alla fall som du, att det skulle vara jättekul att lära känna någon annan med bdd.

Vi kanske kan träffas flera någon gång, typ ordna ett möte och ta en fika eller något sånt. Vad säger ni? 

[ESM]

Kardborre:
Det gör ont i mig att läsa ditt inlägg. Jag ÖNSKAR att det fanns något jag kunde göra för att hjälpa dig. Skulle bara vilja finnas där på något sätt...

Du ska inte behöva ha det så här längre!! 

Jag vill att du ska veta att jag finns här om du vill och vågar be om hjälpen... även trots vi inte känner varandra. Vad spelar det egentligen för roll? Om jag kan underlätta någonting för dig, det minsta lilla, så skulle jag inte tveka för en sekund.

Har för mig att du bor i Stockholm, stämmer det?

STOR KRAM

[Vinge]

Skulle va jätte kul att träffa nåra ja
Lite rädd bara att jag skulle stanna hemma i sista sekund eller analysera hela träffen..
Om man tar mod till sig skulle det vara kul att träffas. Fast man behöver inte stressa fram det.
Jag är själv blyg så de skulle ta lite tid för mig att våga. 

[destructioncreation]

Har bott ensam ett tag vilket passade mig utmärkt; ingen mat i kylskåpet osv. Nu blir jag typ matad tre gånger om dygnet och det suger, försöker att spy upp maten men jag äter såklart mer än det som kommer upp. Känns dumt att skriva om men . Jag vet inte om det är fel forum att skriva i om ätstörningar för övrigt, men jag är likväl sjuksriven för BDD. Maten och det har man åtminstone kontroll över (inte för att jag har vidare disciplin uppenbarligen). Snart ska jag åka iväg, det är en tröst att tänka på det. Men så länge jag är här mår jag så illa psykiskt, vet inte hur jag ska förklara det. Full av bedrägliga och framför allt onödiga skuldkänslor tex. Man hamnar till slut här i alla fall, deprimerad, och tänker att man ville för mycket. Hur lite det än gäller , ett normalt liv är helt enkelt inget att längta efter när man har BDD. Vad mig beträffar i alla fall, jag är oduglig.

[disaa]

Skulle också tycka det va kul o träffa några härifrån .. Jag bor kanske två timmar från stockholm ..

Jag är också väldigt blyg och kanske antagligen drar ur mig i sista sekund.. men men.. de skulle vara kul iaf! Fast inte fika, jag hatar det, alltså o sitta på cafe o fika o alla ser en osv..:/

[destructioncreation]

-

[CyanideCupcake]

Jag träffade en läkare härom veckan som faktiskt känner till BDD! Halleluja. Det första hon frågade när jag kom in var om hon skulle dra ner eprsiennerna och släcka ljuset eller om det var bra så. Jag är inte van vid att folk möter mig med den toleransen så jag blev en aning ställd, men stammade fram att det var bra så. Hon sa sen att hon läst min psykologs anteckningar men bad mig ändå berätta hur jag mår, så jag berättade hur jag ser mig själv, samt att jag varit i kontakt med Sergej "angående nåt som heter BDD, vilket han tror att jag har". Hon svarade då att hon känner till dysmorfofobi (vilket var det ord hon använde) och vad jag förstod har hon till och med haft ett par patienter med det, samt många som opererat sig. Jag sa att jags tod på väntelista för att få komma till KBT i Uddevalla, men hon bara skakade på huvudet och sa att det inte alls är säkert att det räcker, då det behövs någon som är expertutbildad på dysmorfofobi och de är en liten skara. (Hon hade tydligen haft en patient som gått i KBT privat och det hade blivit katastrof). Hon satte mig på ny emdicin och skulle kolla möjliugheterna för KBT via nätet, sa hon. Jag är fortfarande bara så ställd över att jag träffat någon som faktiskt har hört talas om BDD och som inte himlade med ögonen eller sa åt mig att skärpa mig eller söka hjälp utan som gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig avslappnad och väl till mods och tog mig på allvar. Skönt.

[CyanideCupcake]

Kardborre, jag blir så ledsen när jag läser hur du har det.  Det måste finnas NÅGOT nån kan göra. Kan du inte be att få byta psykolog? Eller ta dig till akutpsyk? (De kan säkert fakturera senare om du inte har råd just nu?) Kan du få numret till nåt akut/natteam? Om jag inte bodde så långt bort skulle jag komma och hjälpa dig att få ordning på läghenheten, önskar verkligen att jag kunde det.  Jag har via Allmänpsyk kontakt med en sköterska där som är ett jättestort srtöd, hon kan komma hem till mig om jag inte klarar att gå ut, hjälpa till med att fixa läkartider, dra i trådar etc. Har ni inget sånt där du bor? Vet att vi pratat om det här tidigare men jag minns inte vad du svarade.

[Vinge]

Jag är så jävla känslig för allting. Får jag någon som helst kommentar riktad mot mig i negativ ton, eller en blick, eller vet vad folk tänker om mig, då är jag nere flera dagar.
Jag är så överdrivet känslig och tar åt mig av precis ALLT. Och Bddn gör det inte bättre.
Finns det något sätt som kan få en att sluta ta åt sig av precis allt? 

[peppermintcheesecake]

Livet... lika meningslöst som alltid.. samma hopplöshet samma allt.
Aldrig någon förändring!

Utanför mitt fönster är det mörkt... det var många dagar sen jag såg dagsljus,försöker sova bort det mesta av mitt liv,försöker få tiden att gå.Samma sak,alltid en flykt.. människor har ont om tid,jag drunknar i all den tid jag har att fylla upp,ingen skola,inga fritidsaktiviteter,inga vänner inget socialt liv.. bara ett tomrum,ett tomrum som långsamt förtär mig.Kommer jag någonsin bli fri från det här? jag kan knappt minnas att jag har haft ett liv innan det här,jag har lärt mig leva i tomrummet.. längtar inte längre,känner inte längre.. tänker inte längre.Tomhet.. det finns inget bättre ord för att beskriva hur jag känner... Tomhet,avsaknad av allt,vet knappt om jag är verklig längre... jag är inget mer för någon annan än en röst,en röst eller några ord,några bokstäver,några meningar som jag är här,förtjänar man ens att kallas människa då?

Låter väldigt deprimerande... men det är skönt att kunna skriva av sig lite om all sin nattliga ångest... denna tråd har fått tåla mycket ångest förut!

[peppermintcheesecake]

Jag träffade en läkare härom veckan som faktiskt känner till BDD! Halleluja. Det första hon frågade när jag kom in var om hon skulle dra ner eprsiennerna och släcka ljuset eller om det var bra så. Jag är inte van vid att folk möter mig med den toleransen så jag blev en aning ställd, men stammade fram att det var bra så. Hon sa sen att hon läst min psykologs anteckningar men bad mig ändå berätta hur jag mår, så jag berättade hur jag ser mig själv, samt att jag varit i kontakt med Sergej "angående nåt som heter BDD, vilket han tror att jag har". Hon svarade då att hon känner till dysmorfofobi (vilket var det ord hon använde) och vad jag förstod har hon till och med haft ett par patienter med det, samt många som opererat sig. Jag sa att jags tod på väntelista för att få komma till KBT i Uddevalla, men hon bara skakade på huvudet och sa att det inte alls är säkert att det räcker, då det behövs någon som är expertutbildad på dysmorfofobi och de är en liten skara. (Hon hade tydligen haft en patient som gått i KBT privat och det hade blivit katastrof). Hon satte mig på ny emdicin och skulle kolla möjliugheterna för KBT via nätet, sa hon. Jag är fortfarande bara så ställd över att jag träffat någon som faktiskt har hört talas om BDD och som inte himlade med ögonen eller sa åt mig att skärpa mig eller söka hjälp utan som gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig avslappnad och väl till mods och tog mig på allvar. Skönt.

Vad glad jag blir för din skull.. (det finns ju inte så värst många psykologer kom känner till BDD,tyvärr)
Jag hoppas att det kan hjälpa dig

[CyanideCupcake]

Jag behöver råd för jag är så sjukt skärrad...känns som om jag hålle rpå att bli galen och mina ögon förvirrar mig. I förrgår satt jag och skulle bättra på sminket i omklädningsrummet på jobbet. När jag kom igår morse stod skrivbordet som jag suttit på snett; eftersom jag alltid drar ut det ett par decimeter så jag kan få plats med benen emellan det och elementet dte står vid (det finns ett fönster där och jag vill ha dagsljus när jag sminkar mig). Det stod som sagt snett när jag kom i går morse och jag minns att jag tänkte "oj då, då blir nog chefen irriterad", så jag bytte om och skulle vända mig om för att rätta till det....och det stod rätt. Blev helt ställd och bara stannade upp. "Vad fan...?" Försökte tänka logiskt och tänka att jag nig rättat till dte utan att tänka efter genom att knuffa till det med höften samtidigt som jag bytte om (det står nära mitt skåp) men att jag bara inte tänkt på det. Jag är ju så fruktansvärt tankspridd och har alltid tusen saker i huvudet. Övertygade mig själv om att det måste varit så det gått till, tills idag då en liknande grej händ eigen. Jag höll på att städa badrummet i ett rum och min chef höll på att bädda sängen; när jag gick förbi la jag märke till att hon öppnat båda fönstren på vid gavel, men när jag skulle stänga dem...var bara det ena öppet. Det andra var stängt. Helt och hållet, och jag vet att det inte var hon som gjort det. hur kan det vara möjligt att se så fel? Stod och stirrade på det stänga fönstret och placerade mig i olika lägen i rummet för att försöka hitta en vinkel som kunde gjort att jag kund emissta mig och att det 2såg" öppet ut, men...nej. Jag håller på att bli dum i huvudet! Hypokondrikern i mig har panik; jag log i huvudet skithårt för nmågra månader sen och är livrädd att jag ska ha nån skada där nu och att det är därför det här händer. Började ny medicin (Cymbalta) för ca sju dagar sen, kan det vara den? Det är sjukt obehagligt att int ekunna lita på sina sinnen, jag fattar inte vad som händer.