"Skriva av sig"-tråd

[Nokia]

Jag börjar fundera på om jag har kronisk trötthetssyndrom (heter det så?). Är trött precis hela tiden, förmår inte ens att göra dom enklaste sakerna. Min depression är mycket bättre, jag har gått från självmordsbenägen till nedstämd (men vem blir inte nedstämd av att ha bdd?).
Det finns så mycket saker som jag VET att jag hade klarat av om jag bara hade haft energi till det. Jag klarade ju av att gå till skolan förra terminen iaf någon gång i veckan, även fast jag mådde mycket sämre än vad jag gör nu. Jag blir kallad lat och får tillrättavisningar mest hela tiden. Ibland ljuger jag och säger att ångesten är så pass jobbig att jag inte klarar av någonting, men sanningen är att jag är så trött att jag knappt kan ta hand om mig själv. Bara att duscha känns som en ansträngning. Att städa osv är helt otänkbart trots att jag vantrivs när det är stökigt. Någon gång i månaden kan jag få ett ryck och verkligen tvinga mig själv att städa och gå till skolan bara för att visa min omgivning att jag är duktig. Sedan känns det som att jag har sprungit ett maratonlopp ungefär.. Trots att jag sover på nätterna så räcker det med att jag löser lite korsord på dagen och sen blir jag så dåsig att jag nästan somnar med tidningen i handen. Sedan sover jag kanske 2 - 3 timmar....

Har varit hos läkaren flera gånger nu och kollat mig, tänkte om jag ev kunde ha någon infektion eller liknande i kroppen, men icke.

Kan tillägga att jag tappar lätt i vikt, har undertemperatur, torr hud (den var fet förut). Funderade på sköldkörteln. Eller vad kan det vara? Hjälp!

[Confundus]

Det kan vara symptom på diabetes. Kolla upp det.

[CyanideCupcake]

Nokia: Har du nämnt samtliga symptom för läkare? Ska akta mig för att gissa på något eftersom jag inte har någon som helst medicinsk utbildning, men kanske kan det vara så enkelt som vitaminbrist? Annars sliter depression hårt på kroppen, även om man "bara" är nedstämd. (Tänker på dig, bara så du vet. )

Jag har bara gått på den nya medicinen i ca tre veckor men jag mår redan bättre...det är galet. Vågare liksom inte tro på det utan väntar bara på att nästa depressionsperiod ska komma. Jag känner mig mycket jämnare i humöret och har faktiskt sett fram lite smått mot vissa saker; att läsa en bok eller se en film för mig själv. Det känns helt underbart men jag är rädd att det inte ska vara.  Mitt utseende förstör dock lika mycket som vanligt, blev nästan lite rädd tidigare idag. Var på väg till avslappnignen när jag såg en motorcyklist köra vält. Han hade saktat in för ett rödljus så som tur var var farten låg, men ändå. Bilarna bakom stannade (men ingen hoppade ur) och hans kompis kom tillbaka på sin MC för att hjälpa honom upp. Jag...fortsatte gå. Nu var dte ju ingen akut situation som så men jag vågar inte tänka på hur det skulle gått om min roll i det hela varit större...det enda jag kunde tänka på var att jag inte ville gå fram för då ser han hur jag ser ut och jag skäms så över det. Den tanken känns inte alls bra men jag kan inte hjälpa det. Det värsta är att jag inte ens har särskilt dåligt samvete, jag som annars får skuldkänslor hur lätt som helst och har FÖR mycket medlidande iband. Nu såg jag ju iofs att det gick bra, hade han legat orörlig och det bara var jag där hade jag ju antagligen inte gått förbi. Men ändå.

[peppermintcheesecake]

Jag kan inte tro det,det känns som att allting är på väg att vända (kanske är det bara en "bättre" period just nu.. men jag orkar inte tänka så pessimistiskt)
Det känns som om alla bitar är på väg att falla på plats... jag har fått ordning på mina dygn,jag är ut en stund varje dag (på promenader) men framförallt jag känner mig mycket gladare,ser ljusare på framtiden,allt känns inte lika mörkt och hopplöst...
det här nästan depprisionslika är borta... jag känner mig.. inte lycklig,för det är ett alltför starkt ord,men något i närheten ibland!
Jag isolerar mig fortfarande (om än inte lika mycket som förut) men om detta håller i sig kommer jag nog åtminstone komma så långt att jag kan umgås med min familj,och det är alltid ett steg på väg 

[Vinge]

Åh vad underbart att höra! så skönt att veta när det även går bättre för folk.
Jag känner igen mig i det du beskriver, men är kanske på gränsen till de depressionslika och att vara glad. Det går upp och ner hela tiden.

[Lilith]

Uttråkad.

[blöä]

Jag har nu fått det bekräftat av min psykolog att det inte spelar någon roll hurvida mina fulhetsresonemang om mig själv stämmer eller inte. Ska enligt honom lära mig att stå ut med det bara... Good luck säger jag bara... Jävla helvete..

Utan sminket skulle jag bara vara en grå mus som ingen ser överhuvudtaget. Ska jag bara acceptera att jag egentligen inte har ett ansikte? Sminket är ju mitt ansikte.

[CyanideCupcake]

Depressionen har efter bara tre veckor lättat oerhört och jag känner mig stabilare, men jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt av mkitt utseende. Har spenderat två timmar bed att googla operationer och "åsikter" om vackra respektive "fula" människor och känne rme rän nånsin att jag verkligen, verkligen vill operera mig. Hittade det här igår:

Redan tre månader gamla spädbarn verkar veta vem som är vacker. När de får titta på bilder av männi­skor de inte känner, tittar de längre på de ansikten som av vuxna försökspersoner bedömts som vackra.

Att dras till skönhet, och att själv vilja ta sig bra ut, tycks enligt forskare vara universella mänskliga egenskaper. Rötterna förmodas ligga i vårt evolutionära förflutna. Där handlar det framför allt om att hitta en partner och kunna fortplanta sig. Den amerikanska psykologen och forskaren Nancy Etcoff, som skrivit boken "Survival of the prettiest", lyfter fram hur signaler om hälsa och fertilitet kan ligga bakom mycket av det som vi uppfattar som ett vackert utseende. Vissa proportioner - som smal midja hos kvinnor, symmetriska anletsdrag - ses som tilldragande. Samstämmigheten är stor när det gäller människors bedömningar av andras utseende, både inom och mellan olika kulturer.

Vi reagerar omedvetet som stenåldersmänniskor fast vi med förnuftet inte vill det, menar Nancy Etcoff med flera forskare. Vi vet ju att insidan är viktigast. Att utseendet spelar roll i många sammanhang är tabu, vi vill inte låtsas om det.

Vad är det som är så laddat med utseendets betydelse? Kanske bland annat att utseendet är förknippat med attraktionskraft, och det är ett område som berör oss djupt personligt - det handlar om våra intimaste relationer. Dessutom finns det ingen rättvisa när det gäller skönhet, vi kan inte kräva att alla ska vara lika vackra, och vi kan inte heller kräva att alla ska uppfattas som lika attraktiva oavsett sitt utseende.

Nyligen visade ett experiment som gjordes av forskare vid Handelshögskolan i Stockholm att bokhandelskunder och flygpassagerare kände sig mer nöjda efter att ha blivit omhändertagna av vackra anställda, jämfört med mindre vackra, trots att alla andra omständigheter var lika. Dessutom trodde kunderna och resenärerna efteråt att den vackra expediten respektive flygvärdinnan hade roligare liv, fler vänner och var mer intelligenta och pålitliga.

Det här stämmer med annan forskning om utseendets betydelse. Ett vackert utseende innebär ofta status. Omgivningen tror att snygga människor har andra goda egenskaper, att de är smarta, trevliga och duktiga också. Många studier tyder på att vackra människor i genomsnitt blir bättre bemötta, är mer populära, träffar fler partner, får bättre betyg, bättre jobb och har högre löner. Det finns forskning som antyder att utseendet har betydelse även för hur människor behandlar dem som de känner väl och står nära. Men att vara vacker innebär inte bara fördelar, det kan också innebära större krav, enligt en del undersökningar. Vackra människ­or som inte lever upp till de positiva förväntningarna kan "straffas" extra mycket av den besvikna omgivningen. Och vissa resonerar som min bekant Anna:

- På fester och liknande satsar jag alltid på att sätta mig med folk som inte ser så jättebra ut. Min erfarenhet är att de är trevligare, de har tvingats anstränga sig mer socialt.

Diskriminering på grund av kön, etnisk bakgrund och ålder talar man i dag öppet om. Diskriminering av mindre snygga människor är komplicerad, svår att komma åt, den är ofta omedveten och sker i det tysta.

En hel del av forskningen kring utseendets betydelse bedrivs av nationalekonomer, som framför allt tittar på hur det fungerar i ­arbetslivet. Den amerikanske nationalekonomen Daniel Hamermesh väckte uppmärksamhet i mitten av 1990-talet när han visade att snygga personer tjänade bättre än mindre vackra. Senare har en rad undersökningar visat samma sak. Och det gäller inte bara branscher där de anställda "syns" eller har direkt kundkontakt.

- Man diskuterar vad det beror på, berättar Niclas Berggren, docent i nationalekonomi och vice vd för Ratio, Näringslivets forskningsinstitut. Vår benägenhet att tro att snygga människor är bättre och duktigare har nog stor betydelse. Men det finns forskare som kommit fram till att bara 30-40 procent av skillnaden handlar om ren diskriminering. Det kan finnas många förklaringar. I vissa fall kan det handla om att vackra människor presterar bättre.

Kan det vara så att snygga personer faktiskt är trevligare, mer utåtriktade och kompetenta? Det finns studier som antyder det, fast resultaten är motstridiga. Forskares hypotetiska förklaringar är att vackra människor blir bättre bemötta genom hela livet, de får en mer positiv syn på omgivningen, utvecklar en bättre självkänsla och får större möjligheter att träna socialt samspel.

Om arbetsgivare får uppfattningen att skönhet verkligen är en viktig egenskap hos anställda, kan inte det då leda till ökad utseendediskriminering på arbetsmarknaden? Jo, det ligger något i det, säger Niclas Berggren.

- Men det är inte självklart för alla att det är ett problem. Forskning visar exempelvis att vackra reklambyråanställda får högre lön än sina kollegor - men också att de drar in betydligt mer pengar till sina byråer. Vissa, som Harvardprofessorn Robert Barro, menar att arbetsgivare ska ha rätten att välja vackra medarbetare, lika väl som de får välja utifrån skicklighet och kompetens.

Oavsett vad man tycker, så är det viktigt att våga ta fram och sprida kunskap om vilken roll utseendet spelar, tycker Niclas Berggren. Utifrån det kan också den som vill motverka diskriminering agera. Att inte våga diskutera ett upplevt problem leder knappast till att det minskar, säger han.

....och jag känner mig totalt uppgiven. Det bevisar allt, precis ALLT som jag har hävdat (här och över huvud taget) som sant; att vackra människor BLIR bättre behandlade och omtyckta och har bättre liv. Folk dras till skönhet, så är det bara, oavsett om det är i konst, naturomgivningar, kläder eller någons utseende. Det bara är så. Jag vill så desperat operera mig...trodde inte det var möjligt att ändra benmstruktur men fick nyligen reda på att man kan korrigera käken och "skjuta fram" den för att bli av med sitt överbett och jag är överlycklig. Nu när jag vet att man kan....känns det fantastiskt. Då finns det hopp. Jag har alltid känt att jag skulle vilja "skjuta tillbaka" den undre delen av mitt ansikte och det antar jag beror på mitt överbett men jag trodde inte att det gick. Det skulle även innebära att min näsa inte skulle se fullt så lång ut i profil. Min hy är hundra tusen gånger bättre tack vara antibiotikan (är tre månader in i behandlingen, har nio månader kvar) och nästan helt slät och tanken på att jag är ett steg närmare att se ut som jag vill gör mig yr av lycka -och då har hyn ändå inte varit det som gett mig emst ångest. Jag har mått skitdåligt pga den också men mina största defekter är ju mina drag, så om jag mår så här bra av att fixa nåt som inte ens var ett huvudfokus...hur bra skulle jag då inte må om jag får gjort allt annat också. Någon nämnde att man ev. kanske skulle kunna få käkoperation (överbettskorrigering) betalt av Landstinger, är det någon som vet nåt om det?

[disaa]

har typ ingen kompis kvar längre, fy fan vad jag hatar livet.
jag fattar inte varför jag inte bara tagit livet av mig för längesen, skulle tagit livet av mig när jag gick i femman då jag började få självmordstankar. har varit med om så mycket hemskt och dåligt de senaste åren, hade jag dött i femman hade jag sluppit det som hänt helt enkelt. tycker inte det varit värt att leva de senaste åren och kunde lika gärna inte levt de åren.
att bara må dåligt är verkligen inget kul och hade jag dött då hade jag sluppit allt detta.. så otroligt mycket.

hade sluppit de jobbiga tankarna och tiden framför spegeln, som känns som "det enda jag har" även fast jag egentligen hatar spegeln mest av allt. men det är som en tröst att fixa till mig lite. men i längden hjälper det inte iallafall.
eftersom de här åren varit så dåliga ser jag ingen anledning till att de närmaste åren kommer vara speciellt bra de heller, det blir bara sämre och sämre med åren.

att fortsätta leva känns helt ovärt. kan verkligen inte se något positivt i det, snarare blir det bara jobbigare. blir vuxen, måste ta  ansvar, nej usch det klarar jag inte. jag kommer leva helt ensam. instängd. ännu mer än nu. fyfan vad hemskt och tragiskt.

och jag kommer aldrig må bra. kommer alltid ha det såhär.
när jag blir vuxen kommer jag ha exakt samma tankar och leva likadant (dvs om jag inte opererat mig då.)

jag orkar inte mer.. ni som läser det här, om ens någon, tänker säkert att jag EGENTLIGEN är som vem som helst, och att jag ser helt normal ut och bara inbillar mig att jag är så ful osv. sanningen är den att så inte är fallet, även fast det är svårt att förklara, så är jag riktigt ful och även om man kanske inte ser det första sekunden kan man se det om man studerar mitt utseende mer, alltså jag försöker ju dölja. ingen får se mig ur de fulaste sidorna t.ex i profil. kollar man på mig i profil ser jag inte ens mänsklig ut. min näsa är även otroligt stor när man ser den framifrån, men det är långt ifrån lika hemskt som i profil.
när jag i framtiden (om jag lever) ska på konsulation (stavning?) för att operera min näsa kommer t.o.m plastikkirurgen, som får kolla på min näsa i alla perspektiv, få en chock. att man verkligen kan se så mycket ut som en häxa! en häxa, ett monster, en missbildad person.. precis så är det jag ser ut. egentligen.

jag har även lite bevis på detta, att folk inte ser mitt riktiga utseende ibland. t.ex i högstadiet, när jag hade löshår i, massa smink och snyggare kläder pratade folk mycket med mig och så. men om jag nån dag kom utan löshår, inte lika fint sminkad och inte så snygga kläder var det t.o.m dom som undvek mig. speciellt detta märkte jag på killarna, som ville umgås med mig mycket och så när jag var fixad. vissa sa inte ens ett ord till mig och verkligen ignorerade mig! dom såg verkligen mitt äckliga, fula, riktiga utseende! det här är ju ett bevis och jag mår skit för detta. känner pressen på att försöka uppfylla deras "krav" jämt, alltså de jag umgicks med i högstadiet lite, pratade med och så, och när jag även nu då och då kan råka träffa på dessa personer mår jag skitdåligt över att jag blivit så otroligt mycket fulare på senaste tiden och vet att jag verkligen inte ser normal ut, och jag SKÄMMS. som in i helvete över hur jag ser ut.

min familj måste skämmas supermycket för mig och extra dåligt mår jag eftersom min lillasyster ser så otroligt fin ut och jag ser helt missbildad ut. hon är så klart medveten om detta och vill gärna påminna mig om detta ännu mer när hon tjatar om att vi ska ta bild på oss tillsammans. just för att jag ska se bilden och sedan påminnas ytterliggare om hur mycket snyggare hon är och jämföra oss? självklart vägrar jag ställa upp på bild. men endast tanken får mig att må otroligt dåligt.

jag önskar att jag också kunde se normal ut. min syster har komplex för sina öron t.ex vilket jag blir väldigt sur över. hon har komplex för SINA ÖRON. som aldrig syns! vem fan bryr sig om ÖRON liksom!? det är inte alls samma sak som att ha extremt komplex över sin näsa som jag har som syns mest i hela utseendet och som jag inte ens kan visa mig för folk för och som förstör precis allt och mår skitdåligt över varje dag! och ska operera! jag blir så trött på folk som har komplex för sånna småsaker när jag själv har en näsa som får mig att se omänsklig ut. de borde tänka sig in i situationen, att det finns dom som verkligen INTE ser ens normala ut.. och att då må dåligt över sina öron t.ex är bara otroligt dumt! när man ser normal ut förövrigt.

skönt att skriva av mig.. nu ska jag sitta här, helt ensam denna påsken och bara må dåligt. suck.

[Antipod]

Det har varit en såndär mysig dag. Ni vet, en dag då det känns lättare att kasta sig huvudstupa från ett fönster än att faktiskt bara dra på sig ytterjackan och promenera ut genom dörren. Lördag och allt. Vilken partypingla jag är!

[Vinge]

Jag är så trött på att bli påmind om alla jag skadat och sårat.
Alla jag sårat under min mest destruktiva period. De är dom gamla bekanta jag skrikit, baktalat och även sårats av, som dyker upp i mina nya bekantkretsar. De känner nån ny kompis till mig, påminner dem om vad jag gjort. DETTA får mig att gå sönder inuti.
Jag var ju så liten och patetisk då?
Kan de inte lämna mig i fred om jag är så hemsk?
Nu är jag alltså stämplad i livet som ond och falsk. Och på det även riktigt ful!
Så ful att jag åker från mina kompisar på morgonen när jag sovit över, så de slipper se mig.
Och att de ångrar att de bjöd över mig, i mitt ständiga tjatter och nervösa fnitter.
Kan inte alla lämna mig i fred eller bara acceptera mig som jag är?
Fan ..

[disaa]

"Du är ej preliminärt intagen" HELVETE. Jävla fucking pisshelvete.
Jag har ingen framtid. Kan lika gärna gå och dö nu.
Vad fan ska jag göra? Jag vägrar stanna här. Jag måste flytta.
Skit också. Gråter.

[peppermintcheesecake]

Mitt liv går väldigt mycket upp och ner... vissa dagar nu har jag tillochmed lyckats träffa min familj (ut och grillat,gått på promenader och sånt) 
men vissa dagar går jag inte utanför dörren,vet inte om det beror på mitt utseende eller mitt humör helt enkelt...

Det ligger fortfarande lååååångt fram att kunna ner på stan och så (är livrädd för att någon skulle säga något,skratta eller nämna ordet ful i min närhet eftersom jag vet att jag skulle ta det personligt..) men ändå.. jag tycker att jag har kommit en bra bit på väg! hoppas bara att det håller i sig 

[Antipod]

Jag orkar med det här mer. För varje dag som går så brister något i mig, och jag går ned på knä och försöker frenetiskt att samla upp alla skärvor av det jag varit, det som skulle kunna vara jag. Varje dag gör mig värre, fulare, allt mer förstörd. Och allt jag vill är att slippa det här mörka jävla hålet, men jag kommer inte upp. Om jag så tar ett steg kastar sig den brännande ångesten över mig och jag kryper ihop igen. Allt känns så sprucket, så kluvet. Och jag tänker att kanske är det lika bra att låta allting brista till dess att jag är slutgiltigt sönder och inte går att klistra ihop mer. Kanske ska jag bara låta den där ångesten äta mig hel, få mig att slänga mig framför första bästa tåg, eller ställa mig på en stol, lägga snaran om halsen och bara sparka undan livet. Det här är inget liv. Det är inte ens ett substitut för liv. Det är halvkvävda andetag och ett lidande utan dess like och jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte ha det såhär.

[peppermintcheesecake]

jag mår piss igen,nu har jag gått inne så länge och byggt upp en massa förhoppningar om hur livet är,och när jag väl kommer ut igen upptäcker jag hur äckligt genom-ond världen är,jag vet inte ens om jag vill kämpa för att komma ut i livet,i världen igen och bli en del av allt det där... jag vill inte!
Hur ska jag någonsin komma ur det här om jag inte ens är säker på om jag vill?

Mitt utseende är så pass "bra" att jag faktist KAN visa mig ute (även om det känns jobbigt) men saken är ju den att jag inte VILL! Jag har ingenting,ingenting att ut till.Dessutom kommer jag inte att hinna få någon kontakt med en psykolog innan hösten,då det var tänkt att jag skulle gå gymnasiet,men det kommer antagligen att gå fetbort (för även om jag har kommit några steg på väg nu så tror jag inte att jag ensam fixar att ta mig så långt att det är möjligt för mig att gå i skolan..) helvetes jävla skit! hur kan dom strunta i mig sådär?