Gå ner i vikt linjen här!! Skriva av sig om hur svårt det är

[kardborre]

"Kardborre, varför inte se det här forumet som ett ställe att hitta styrkan att ta sig ur det, i stället för att bara tycka synd om sig själv. I slutänden mår man nog mycket bättre av det!"

AAnna: Jag håller med! Mitt lilla inlägg var ett försök till ironi.

[Living_in_the_past]

JAg har lite egna pengar för en gångs skull, och allt jag tänker på är var jag vill köpa å äta  . Skräpmat och godis å glass och allt är så dyrt. SÄrskilt i mina mängder. Vad fan ska jag göra jag kan inte sluta. Idag vägde jag 53.9 på morgonen. Jag börjar bli lite vilsen, vet inte vilken väg jag ska gå å så. Ibland känns allt bara så ovärkligt. När jag är själv på kvällen när alla sover efter en hel lång dag med massa händelser, börjar jag fundera tillbaka på allt som hännt under dagen, och jag får kännslan, var jag där. Det känns så ovärkligt. Jag vet inte det känns jätte konstigt bara. Jag försöker så gott jag kan. Men vem fan är jag. Jag önskar jag kunde få hjälp. Men nu har jag satt upp mig på en grejj så jag kan inte läggas in nu. Hur kan man vara såhär ensam som jag är egentligen. Jag har många människor kring mig hela tiden nu men det känns inte. Det känns ovärkligt. Hela världen är ovärklig. Jag fattar ingenting. Jag måste bita ihop nu, hur svårt kan det va. Jag får skuldkännslor för allting jag gör och allting jag säger. Det känns som att jag ser allting helt annorlunda än alla människor kring mig. Jag försöker läsa av människor hela tiden. Jag tänker undra vad denna person tänker. Allt känns konsting just nu. Jag känner mig smal iallfall, men jag har fula stretch marks på låren å på brösten det är deppande.

[Living_in_the_past]

JAg orkar inte skriva om min vikt. INte ens här. Det har börjat bli ett kännsligt ämne. Jag shäms för det jag hållt på med och fortfarande håller på med. Det är så jävla jobbigt just nu. Önskar att det var augusti nu och jag börjar skolan. Men det dröjjer visst en 84 dar till. Men det är fan inte så långt en då. Jag kommer klara detta. JAg gillar att se hur saker räknas ner.

[Living_in_the_past]

Nu inatt har jag berättat för min syster om min bulimi. Jag vet ju att hon och resten i min familj har misstanken som bare den. Men nu sa jag det iallfall till henne. Hon blev lessen, hon sa att jag säkert kommer dö. Men jag sa bara det är det ända sättet. Du vet ju hur dåligt jag mådde förut. Nu är jag glad. Jag ska ta mig ur det, jag måste bara hitta rätt tillfälle, och det är inte nu. Kanske kommer rätt tillfälle, kanske inte. Jag vill värkligen inte läggas in. Allt skulle bli förstört då. Jag klarar inte det. Jag tar värkligen livet av mig då. Jag är värkligen mkt gladare när jag har den här kontrollen över min vikt. Jag känner värkligen det där typiska anorexi bulimi beteendet, att dom bara vill förstöra för mig hela tiden. Jag vill fan flytta härifrån, så att jag kan smussla med det utan risken att bli upptäckt hela tiden. Jag väger runt 52.6 eller nått nu. Jag har egentligen inget behov av att gå ner mer. Men det bara händer av sig självt. Jag bara kan inte börja äta normalt igen, jag har typ nästan glömt hur man gör, och rädslan för att inte kunna styra över min vikt som jag gör nu är alldeles för stor. Jag vet inte vad jag ska göra. KÄnner mig så ensam. För min syster förstod inte på det vis jag hade hoppats. Det är fortfarande jag  mot världen. Vad kan jag göra.

[kardborre]

Hej Living_in_the_past.

Bra att du berättade för din syster hur det ligger till! Tänk på att hon kan behöva lite tid på sig för att förstå. Hur människor reagerar när de blir oroliga varierar mkt, endel kan rent av bli förbannade. Tänk istället att det är sprunget ur en genuin känsla av oro. Det kan till en början vara förvirrande att inse att någon i ens närhet mår dåligt och har allvarliga problem (och anorexi/bulimi är allvarligt). Som jag ser det är det ett steg i rätt riktning att du berättat om detta för någon i din familj. Håller tummarna för dig.

[CyanideCupcake]

Living_In_The_Past: åhh, vad GLAD jag blir!  *krama om* Modigt av dig att berätta. Som du själv säger har din familj redan börjat ana oråd; det är ett tecken på att du gör något som egentligen inte är bra för dig, även om det kanske känns så. Jag kan ta mina egna tankar, till exempel: Jag läser beskrivningen av BDD rätt ofta och LOGISKT sett känner jag igen mig i precis vartenda ett av symptomen. Det borde ju alltså betyda att jag kan acceptera det faktum att det antagligen är det jag har. Men nej; när känslorna kommer och jag ser det jag ser i spegeln är den logiken som bortblåst. Känslorna är starkare än hjärnan just då. Lite så är det med dig också; din familj reagerar och du vet själv med dig -innerst inne- att du har ätstörningar och är fast i ett beteende du inte borde ha, men det går liksom inte att stoppa när man väl fastnat i det; det bara rullar på. Det är därför man behöver hjälp utifrån emd att komma loss.

Jag vill fan flytta härifrån, så att jag kan smussla med det utan risken att bli upptäckt hela tiden

Sådär har jag också känt angående min BDD. En del av mig vill bara låsa in mig i lägenheten och stå framför spegeln och vara ensam med min sjukdom; den andra är panikslagen för att jag kommer att bli helt ensam. Tror det var Dr. Phil som sa en gång att "en sjukdom är som en gammal men inte speciellt kär vän. Den känns bra; för den finns där och den är den enda du känner till, men det betyder inte att den är bra för dig egentligen."

[Living_in_the_past]

NU måste jag uppdatera! Min syster fick reda på min hemlighet först. Och sen en halv vecka senare, fick mamma å pappa reda på det. Jag gör det ju på mitt sätt vill inte gå in på det, men dom märkte det iallfall. Så nu har dom stenkoll på mig. MKTMKT jobbigt. Men jag har mina knep. Dom kan inte hindra mig lixom. Jag äter inte lika mkt framför dom längre. Jag köper massa godis å sånnt å gömmer i väskor å i lådor. Äter det. Åker även ut och äter ute. Sen ja sätter jag mig i skogen eller vid vattnet där jag får vara ensam. Försöker vinna mina föräldrars förtroende att jag inte gör det. Men förr eller senare kommer nått hända. För så läänge som jag hållit på nu, så kan inte min kropp må bra. Så nått kommer hända snart tror jag.  Konstigt nog har jag inte svimmat nån gång under hela tiden. Jag får se hur länge detta kan fortgå. Jag vet ärligt talat inte. Det känns inte som det finns ett slut. Hade man inte skadat sin kropp när man gör så som jag gör, så hade jag värkligen alltid velat leva med det föralltid. För jag är matmissbrukare. Så är det. Jag kan inte sluta äta. Och jag kan inte leva och vara lycklig om jag inte är smal.. Jävligt konstigt situation man kan hamna i i livet. TÄnk  n är jag var 10år. INte visste jag att jag skulle vara som jag är nu 9år senare. När jag ser tillbaka på hela mitt liv, ser jag mig själv som att jag alltid varit olika personer, under typ varje år nästan. Jag har förändrats så hela tiden. Just nu är jag på topp. Jag har aldrig mått bättre psykiskt, om man bortser från att jag är sjuk i bulimi då. Men den gör mig inte deprimerad. Jag blir deprimerad och får så stark ångest och gråter hysteriskt utan den. Haha nu blev jag jävligt trött bara pang sådär kom det, jag tappa vad jag skrev på å allting, å jag orkar inte läsa igenom allt. Så jag får la avsluta såhär då å gå å lägga mig hahahaha. Godnatt. Och btw fan vad gött det är att dagarna bara springer förbi och samtidigt är jag  lycklig trots att jag är sjuk. Juli nu. Snart augusti. BÖrjar skolan då. Hoppas det är en ny god start för mig. Jag tycker jag är värd att fortsätta må så bra som jag gör nu länge länge till. Efter hela förra bortkastade året. MEn utan hela det året med min djupa deprisson så hade jag inte tagit mig hit. Jag behövde den nedergången för att kunna ta mig ända upp på topp igen.