"Skriva av sig"-tråd

[En gammal bekant]

...och jag som aldrig haft folk som hängt efter mig sådär, hur ska jag känna..? Det här bevisar exakt det jag alltid sagt. Ingen har nånsin reagerat på mig på det sättet, enligt dig är det alltså ett bevis på att jag är ful eftersom du, som du själv säger "insåg att du fortfarande såg riktigt bra ut" på grund av att folk hängde efter dig tack vare av ditt utseende? Om det är så som du s'ger, att det var tack vare deras efterhängsenhet och det faktum att de blev kär ai dig som bevisade att du såg bra ut, så innebär det att utseendet spelar EXAKT så stor roll som jag hävdar att det gör (men då blivit kallad för BDD-sjuk) samt att jag då, eftersom jag inte har en massa folk som "hängt efter mig"  eller blivit kära i mig på grund av mitt utseende alltså inte ser bra ut.

Snälla Godsceline, vad vet jag, jag är också (när jag mår bra) en ganska intressant person som är snäll med många intressen, och verkligen tycker om och förstår andra människor och behandlar dem med ömhet. De som gillar mig brukar tycka jag har humor och charm och fin röst.

Sedan, när jag mår bra så utstrålar jag nog att jag gillar mig själv. Så inte vet jag varför de hängde efter mig, kanske var det summan av alla aspekter hos mig. Det viktiga var att jag märkte att andra kunde tycka om mig (och de uttryckte det i termer av att de tyckte jag var söt, men troligtvis hade en stor del av det att göra med charmen i själva min personlighet), och då kunde jag inte tycka jag såg så hemsk ut längre. Hoppas du också kan gå ut i världen och skaffa dig lite människor som gillar dig för den du är så du kan känna det samma.

Jag är långtifrån någon fotomodell. Jag är 37 år och har levt ett väldigt hårt liv senaste året med massor av stress och sömnlösa nätter, vilket börjar synas. Något som det känns som att det är tabu i vårat samhälle.  Jag har f.n. ungefär 15-20 kg till normalvikt (då hade jag 10 kg dit). Jag är liten och kort och har nästan inga bröst.

Jag vet att det kan vara svårt att förstå, men om folk gillat en för ens utseende och man sedan märker att man förlorat det eller är rädd för att förlora det man hade kan det vara väldigt smärtsamt. Det är så förödmjukande på något vis. Det känns skamfyllt att först väcka gillande och senare inte göra det.

Därför blir det ny ångest för mig varenda gång jag märkt att jag passat in i mallen som den vackra eller snygga, och sedan tycker/tror/ eller upplever jag faller ur den mallen.

Jag tror även att många "snygga" mår illa av den överdrivna uppmärksamheten, och det villkorliga i den. Man kan nog känna sig minst lika mycket som en sak, ett objekt, som om någon skulle tycka man var ful.

Kanske är det därför många "vackra" tror folk stirrar på dem för att de är fula. Det är lite obehagligt på något sätt. Kan tänka mig att det på något vis är samma känsla att bli betraktad som ful som vacker. Man blir inte betraktad som en människa, betraktas inte riktigt som "en av de andra".

Med skönhet kommer ett krav som är mer uttalat än om man vore "ful". Som "vacker" kan man alltid falla, synda, väcka ogillande genom att inte vara så vacker som förväntat. Människor som först gillat dig på lösa premisser kan plötsligt förkasta dig. Det kan vara väldigt ångestskapande.

Sen är det också smärtsamt om man upplever att man blir fulare. Och ju vackrare man är så finns det ju liksom bara en väg att gå, nedåt liksom...

[Nokia]

Nu mår jag inte särskilt bra. Har varit inne på en blogg och kommenterat lite då jag misstänker att bloggskrivaren hittar på en hel del saker.. Jag tog upp det i en kommentar som hon sedan publicerade som ett linlägg och svarade på den. Det var jättehemskt att läsa alla personangrepp riktade mot mig i kommentarfältet , hon hängde t.o.m ut min ip-adress (men det tog hon bort sedan). Det värsta är att jag VET att jag har rätt.. Nu sitter jag här med hjärtklappning.

Det här var väl kanske inte bddrelaterat men jag behövde bara skriva av mig bland människor som oftast förstår mig.

[Vinge]

Ibland blir jag riktigt nervös när jag får vilken som helst kritik riktad mot mig.
När någon ifrågasätter mycket eller hänger ut en så där.

[En gammal bekant]

Det här gör väl varken från eller till, men jag känner mig så bekymrad för Gosceline och alla andra som mår så dåligt, så ibland ligger jag vaken om nätterna och tänker vad jag skall skulle kunna skriva etc. Sjukt!

Jag önskar ni hade nån förälder som kunde hjälpa och förklara, men det verkar som om ni inte har någon? För mig känns det som om ni är ganska unga, är det så kanske? Då blir allt värre på nått sätt för man har inga perspektiv.  

Det hjälper väl inte er kanske, men jag hoppas så att ni skall börja må bättre och förstå allt det här med BDD tänkandet som är så svårt att förklara. Skulle vilja skriva mycket mer, men kan kanske inte påverka andra människors liv så mycket.

Det viktigaste är att gå ut och exprimentera socialt, våga göra det om och om igen. Och sen hoppas jag att ni kommer ut till något sammanhang där det är lite trevligare och folk inte är så elaka.

Tänk på det att är folk elaka så har det inte med själva utseendet att göra. Vad de däremot känner av är om man har låg självkänsla. Så hoppas ni kan bygga upp den i stället för att rasera den hela tiden.

Utseendet kan ha betydelse, men det har bara den betydelse man själv ger det, förmodligen ser ni mycket bättre ut än ni tror, och allt är inte så svart-vitt som ni tror, utan mycket mera komplicerat och mångsidigt.

Om Godsceline ser bra ut på håll och har snygg stil så har du väl det tex! Man umgås ju inte med människor genom mikroskop! Din snygga stil är också en viktig del av din personlighet.

Dessutom önskar jag ni förstod att det finns många andra saker än utseendet som också kan ge en människa status.

Nu skall jag ut med en date som bara sett mig på bild, och jag kommer kanske inte vara lika fin som han tror, men jag tar risken! Jag behöver en realitycheck. Utsätta mig frö det jag är rädd för.

Förra daten var inte alls som jag trodde. Jag tänkte mycket mer på vad jag tyckte om honom än han om mig, och på många andra saker än just utseendet, så det var ju bra...

[peppermintcheesecake]

Mår skit idag,sämre än på länge 
Allt går bara åt helvete vet inte hur jag ska orka någonting

[disaa]

imorron är det skola och jag tror jag kommer skolka imorrn också, tänk att skolan började i torsdags, jag lyckades gå i torsdags (WOW) men redan andra skoldagen skolkade jag. jag kommer fortsätta skolka och kommer inte ha nån framtid. tack vare mitt jävla utseende. jag kan ju fan inte ens visa mig. och min kompis blir jättebesviken på mig och frågar varför jag inte kommer, och jag säger typ att jag missade bussen eller har ont i huvet. känns så dumt att ljuga för min kompis men det känns bättre än att säga som det är, att jag inte vågar gå ut och visa mig. känner mig så dum som sviker mina kompisar. och jag har plugg att göra men istället går jag och färgar håret, jag har egentligen massor att göra men har nu börjat lägga i färger i håret och så ska jag leta fram kläder tills imorron (kommer ta hundra år), platta håret och styla det sen, ta fram vilket smink jag ska ha imorron mm.. jag orkar inte.. mitt liv suger.. världens tråkigaste liv.. jag vill bara dö. varför föddes jag? jag gör ingen nytta, jag gör inget vettigt i mitt liv, jag bara förstör allt, alla underbara människor runtomkring mig försvinner varenda en. jag förstör allt. jag är värdelös. det enda jag tänker på är mitt utseende, nästan hela min vakna tid och jag kan inte sluta tänka på det.

och jag hatar speglar, det känns som ett tvång att jag måste spegla mig varje gång en är i närheten och nu måste jag spegla mig igen. klarar inte av det här, kan inte kontrollera mig själv.

jag vill så gärna ha någon att prata med men jag vågar inte, vad ska jag säga? kuratorn vågar jag inte gå till för där hon är är det jämt massa elever, där utanför (typ som en samlingsplats eller något) och då ser dem mig, usch aldrig. ser dom fula mig. :S håller mig helst borta därifrån. och jag vågar inte gå till BUP heller för om jag väl skulle komma dit och berätta mina problem (vilket jag heller aldrig skulle kunna göra) så skulle psykologen nog titta på mig och tänka att jag har rätt, jag är ful..

USCH HATAR DET HÄR, HATAR MIG SJÄLV, HATAR MINA JÄVLA TANKAR!!!!! ÅT HELVETE MED LIVET, MIG OCH ALLT..

[Vinge]

Mirmousi, det är som jag har skrivit det du skrev. Känner igen mig precis. Du ska veta att du inte är ensam. Jag är i precis samma sitution som dig.

[tristan]

Mirmousi, jag vet inte i vilken klass du går i, men jag såg i SvD (eller kanske Dn...) att man kan läsa gymnasiet på distans. Det låter ju som att det kunde vara ett alternativ för dig..? Det kanske inte är så bra eftersom det kanske blir lättare att isolera sig helt då, men å andra sidan så kanske du kan ta dig igenom skolan... och det är ju viktigt.

[bortkastat liv]

För hon får mig att känna mig så misslyckad på alla sätt... Min bästa vän ser ut som en sagoprinsessa, och jag hatar henne för det! Antagligen är jag både elak och orättvis, hon är min vän och vad spelar det för roll hur hon ser ut? Ingenting, om det inte vore för att jag bredvid henne liknar ett vedervärdigt missfoster! Och folk verkar vara så medvetna om det. Hon är den som får alla killar; även fast hon inte vill ha dem, är dom på henne som plåster. Mig är det ingen som ens tittar åt.
De få gånger det faktiskt är en kille som har raggat på mig, får jag alltid höra av min kompis efteråt att "han gick väl till dig när jag nobbat honom". Hur uppmuntrande känns det på en skala? Då har det ju varit HENNE han ville ha, inte mig - jag var bara ett substitut för vad han egentligen ville ha. Att jag inte fattade det. Idiot. Sen är jag så innerligt trött på att höra henne klaga på hur jobbigt det är med alla killar som dräller runt henne (har idag fått lyssna på det i timmar). Hela tiden är det olika killar hon sms:ar med och utan att jag ens bett om det, läser hon upp varenda meddelande (diverse kärleksförklaringar osv) för mig med en grimas, som om jag borde tycka synd om henne för att hon är så populär. Som om det vore ett problem? Hon tjatar om det hela tiden, hennes ord ringer i mina öron och jag själv blir bara ännu fulare. För mig är det ingen som hänger efter, jag får inga sms från någon kille som gillar mig. Mig vill ingen överhuvudtaget ha att göra med. Jag vet inte vad jag ska göra, orkar inte umgås med henne när jag känner mig såhär ful och hemsk, men hon är den enda vän (som jag fortfarande regelbundet träffar) jag har kvar. Jag vill bara spy. 

[disaa]

Mirmousi, jag vet inte i vilken klass du går i, men jag såg i SvD (eller kanske Dn...) att man kan läsa gymnasiet på distans. Det låter ju som att det kunde vara ett alternativ för dig..? Det kanske inte är så bra eftersom det kanske blir lättare att isolera sig helt då, men å andra sidan så kanske du kan ta dig igenom skolan... och det är ju viktigt.

Ja, jag skulle jättegärna vilja det men min mamma skulle aldrig gå med på det.  Jag går IV, fick gå om för att jag hade typ 95% frånvaro i högstadiet. Usch, är så jävla besviken på mig själv alltså :/

[bortkastat liv]

Jag mår verkligen piss inatt, vet inte vart jag ska ta vägen.. Allt känns bara så tungt, som att jag bär en stor sten på mina axlar, en sten som jag snart tappar för jag orkar inte mer, börjar mer och mer förlora verklighetsfästet, jag vet inte vem jag är längre, vad jag vill eller vad jag gör, ibland tror jag att jag håller på att bli galen! Jag har ingenting att se fram emot, ska på kryssning om 2 veckor -inte ens det känns kul på nåt sätt, jag bara våndas över hur det kommer bli med ännu en fyllefest, ännu en fest där min kompis får all uppmärksamhet av killar (och tjejer) bara för att hon råkar vara så jävla perfekt på alla sätt. Jag hatar henne mer och mer för varje dag. Jag hatar hur hon alltid ska kommentera saker i mitt utseende, trots mina försök att spela oberörd kommer jag få ett utbrott snart, jag vet det. Äckligt perfekta människa. Fast det är egentligen inte henne jag hatar utan mig själv, hade jag bara varit lika vacker som hon så hade alla varit nöjda, jag blir inte nöjd förrän jag är perfekt, men i dagsläget ser jag ju för fan inte ens mänsklig ut.

[bortkastat liv]

Idag har jag gjort det igen, beställt grejer för närmare 4000 :-
När mamma får veta det lär hon flå mig levande, hon avskyr när jag samlar på mig en massa kläder när jag "aldrig går någonstans ändå". Hon fattar inte vilken lättnad det är att gå ut när man har nya, snygga kläder, hur det är att för några ögonblick känna sig attraktiv och duglig. Eller att slippa känna sig ful som stryk åtminstone.
Men sen kommer ångesten och jag vill skrika, gråta, riva sönder allt i min väg. Vad i helvete håller jag på med? Jag har inte mycket pengar, jag är knappast rik.. kan bara inte avhålla mig från att köpa saker hela tiden. Jag måste, jag vill ha dom där grejerna! Men jag behöver dem inte, mer än för en kort stund. Det kommer kännas bra när jag har på mig mina nya kläder första gången, kanske till och med andra... sen hamnar de i garderoben precis som allt annat och dammar.
Jag är så trött på mig själv, varför gör jag såhär? All denna ångest, bara för att få känna mig fin för en stund.
Någon annan som har samma problem?

[En gammal bekant]

Jag hör inte hemma någonstans. Inte på det här forumet, inte i samhället, inte i den här världen...ingenstans. Det var ett misstag att nånsin tro något annat och jag drar mig undan nu. In i min kokong, i min värld. Undan människor som inte förstår, undan forum som jag ändå inte kan bete mig hövligt på (ja, BDD Central reagerade också på att jag skrev som jag gjorde så felet är uppenbarligen mitt), undan människor som stirrar...undan allt. Allt. Min värld må vara sjuk och twisted men den är min värld. Min hjärna må vara störd men jag går hellre vilse i mitt eget huvud än att lever här ute. Att tro att min fulhet var inbillad, att vara naiv nog att tro att jag nånsin skulle kunna hitta en plats där jag kan vara mig själv, att kunna tro att jag nånsin skulle kunna hitta min plats i den här världen...det var ett misstag alltihop.

Jesus Christ, klart du hör hemma här! Du är en extrem BDD:are. Alla som kommer hit och skriver och mår dåligt hör hemma här tycker jag. Inte är det väl något särskilt fint roligt eller ärofullt att ha BDD? Själv kan jag nästan inte komma på något som kan vara värre.

Jag känner mig lite utfryst, eftersom ingen svarar på mina inläggs innehåll, men det är helt ok. Förra gången fick jag lite hjälp härifrån. Den här gången får jag väl hoppas på något annat. Inte heller är det så enkelt som Malins mamma verkar tro att komma ur det hela.

Jag vet inte heller om det är bortkastat att skriva till Gosceline, men jag vill skriva att det inte alls är säkert att du vet vad folk tänker när de tittar på dig. En gång trodde jag nämligen att jag var helt säker på att mina närmaste tittade på en grej (BDD-fixering) eftersom de var mina släktingar kunde jag konfrontera dem, och det märktes på deras reaktion att jag hade helt fel.

Då förstod jag att även om jag är en person som känner på mig saker och läser av extremt bra så kan jag inte gissa mig till när/om någon tittar på något BDD-komplex eller inte. Pga att jag har många mörka tankar om utseendet som förvränger mina intryck kan jag inte lita på mig själv i de fallen.

Så även om du "vet" att folk först tittar positivt på dig pga din stil, och sedan inte positivt pga ditt ansikte, så kan det vara helt och hållet inbillning att de inte skulle döma ditt ansikte negatvit på något vis.

Tänk också på att du kanske sätter upp en viss min i ansiktet när du tror de tittar på dig och inte tycker du är vacker. Det kan vara det de reagerar på.

Om man ringer upp en person och säger "vill du köpa det här" med en ton som att "du vill väl inte ha det här va?" så tackar nästan alla nej, så folk är väldigt känsliga för tonfall och uttryck. Går man omkring med en min som säger "jag är inte vidare vacker eller hur?" eller "jag har väl en utseende-defekt eller hur? så kan folk bli påverkade av det.

Du tror att folk inte bryr sig om dig här, men det är ju helt fel. Jag, en helt främmande människa, blir jättedeppig och ledsen med tanke på dina tankar och hur du har det.

Om du har nån fejkad bild av mig som någon perfekt tjej som smågnäller över lite småproblem så är det också fel. Tänk på att du inte träffat mig eller vet något om mig.

Jag tror du är en tjej som behöver väldigt mycket kärlek, utrymme och uppmärksamhet,  men kärlek off-line vore det allra bästa, för då känner man sig mycket mera bekräftad.

Om du tittar bakåt, finns det kanske någon story i din uppväxt, typ med att du inte fick så mycket utrymme som barn tror du?

[kardborre]

http://www.youtube.com/watch?v=uhOJW4Uwy3c

berör

[destructioncreation]

-