Living_In_The_Past: åhh, vad GLAD jag blir!

*krama om* Modigt av dig att berätta. Som du själv säger har din familj redan börjat ana oråd; det är ett tecken på att du gör något som egentligen inte är bra för dig, även om det kanske känns så. Jag kan ta mina egna tankar, till exempel: Jag läser beskrivningen av BDD rätt ofta och LOGISKT sett känner jag igen mig i precis vartenda ett av symptomen. Det borde ju alltså betyda att jag kan acceptera det faktum att det antagligen är det jag har. Men nej; när känslorna kommer och jag ser det jag ser i spegeln är den logiken som bortblåst. Känslorna är starkare än hjärnan just då. Lite så är det med dig också; din familj reagerar och du vet själv med dig -innerst inne- att du har ätstörningar och är fast i ett beteende du inte borde ha, men det går liksom inte att stoppa när man väl fastnat i det; det bara rullar på. Det är därför man behöver hjälp utifrån emd att komma loss.
Jag vill fan flytta härifrån, så att jag kan smussla med det utan risken att bli upptäckt hela tiden
Sådär har jag också känt angående min BDD. En del av mig vill bara låsa in mig i lägenheten och stå framför spegeln och vara ensam med min sjukdom; den andra är panikslagen för att jag kommer att bli helt ensam. Tror det var Dr. Phil som sa en gång att "en sjukdom är som en gammal men inte speciellt kär vän. Den känns bra; för den finns där och den är den enda du känner till, men det betyder inte att den är bra för dig egentligen."