"Skriva av sig"-tråd

[Ell87]

Kanske är så att vissa har bilder på kändisar? för att de inte vill visa sig själva.

[.]

Dita Von Teese, burleskperformer som tidigare var gift med Marilyn Manson:


Jga tänker låtsas att det där är något du sa utan att tänka efter speciellt mycket, för du kan omöjligt tro att det är så enkelt. "Så illa kan det inte vara"? Vet du över huvud taget NÅGONTING om hur BDD funkar? Jag börjar allvarligt undra vad du gör på ett bdd-forum om du kan avfärda en attack eller känsla sådär enkelt. Min pojkvän älskar mig, ja, men i mitt huvud klarar han att vara runt mig för att han är van vid mitt ansikte och därmed också "van" vid min fulhet. Men det finns dagar då jag inte ens vill visa mig för honom eller min familj för att jag är övertygad om att jag är så grotesk att de inte ska klara av att titta på mig. Jag övervägde för övrigt på fullt allvar att börja karva i mitt eget ansikte i förrgår, men det kanske inte heller är så allvarligt i dina ögon? What the fuck.

Ok, hon är vacker, ja.

Förstår inte varför du är så aggressiv.... Det är ju dessutom du som kör med personliga påhopp.
Inte har jag någon annan att prata/diskutera med angående BDD, förutom just detta forum.
Du har i alla fall någon som älskar dig. -Det är en otrolig fördel jämfört med mig t.ex...
Tydligen blir jag ständigt missuppfattad och dissad. Väldigt trevligt.   

[CyanideCupcake]

Nikey: förlåt, tänkte inte så långt. Inte meningen att trigga dig. Men nej, det känns ju inte som att man hör hemma i den gruppen direkt.....

godessceline:

Oh my god... säger jag bara! Jag bläddrar sida upp och ner på medlemmarna och de är så vackra

Jag vet...inte konstigt att man blir bortskrämd, direkt. Jag skulle känna att jag inte hörde hemma i eng rupp med så attraktiva människor även utan BDD-känslor, men MED blir det...ja, katastrof.

Ok, hon är vacker, ja.

Förstår inte varför du är så aggressiv.... Det är ju dessutom du som kör med personliga påhopp.
Inte har jag någon annan att prata/diskutera med angående BDD, förutom just detta forum.
Du har i alla fall någon som älskar dig. -Det är en otrolig fördel jämfört med mig t.ex...
Tydligen blir jag ständigt missuppfattad och dissad. Väldigt trevligt.   

Det faktum att du säger "så illa kan det inte vara" gör mig upprörd, är det så svårt att förstå? Att höra dig -eller någon annan, för den delen- säga "så illa kan det väl inte vara" när jag är så desperat över hur jag ser ut att jag får tillfällen då jag är på gränsen -bokstavligt- att ta en kniv och skära mig i ansiktet gör mig upprörd. Att jag har folk som älskar mig tar inte bort vad jag ser när jag ser mig själv i spegeln. Det kan låta så enkelt, men det är det inte. Alls.


Är inne i en sån låg period just nu så det finns inte...lade mig vid midnatt men sov oroligt och drömde konstigt och vaknade tre timamr senare med ont i magen, tryck över bröstet och overklighetskänslor. Bara låg och stirrade och somnade inte om förrän tre timmar senare. Hade spenderat hela kvällen med att fota mig själv och dte första jag gjorde när jag vaknade och inte kunde sova var att ta fram dem på mobilen för att titta. Har alltid gjort det trots att jag väl vet hur dåligt det kommer få mig att må, men inatt var första gången jag kände att  jag verkligen inte klarade av att se. Jag vet inte hur ända in i helvete jag ska klara av ett helt liv med det här ansiktet, jag gör inte det. Har inte fått nåt svar från Sergej än och han kan änå inte hjälpa mig så länge jag inte kommer dit. Orkar inte.

[.]

Det faktum att du säger "så illa kan det inte vara" gör mig upprörd, är det så svårt att förstå? Att höra dig -eller någon annan, för den delen- säga "så illa kan det väl inte vara" när jag är så desperat över hur jag ser ut att jag får tillfällen då jag är på gränsen -bokstavligt- att ta en kniv och skära mig i ansiktet gör mig upprörd. Att jag har folk som älskar mig tar inte bort vad jag ser när jag ser mig själv i spegeln. Det kan låta så enkelt, men det är det inte. Alls.


Är inne i en sån låg period just nu så det finns inte...lade mig vid midnatt men sov oroligt och drömde konstigt och vaknade tre timamr senare med ont i magen, tryck över bröstet och overklighetskänslor. Bara låg och stirrade och somnade inte om förrän tre timmar senare. Hade spenderat hela kvällen med att fota mig själv och dte första jag gjorde när jag vaknade och inte kunde sova var att ta fram dem på mobilen för att titta. Har alltid gjort det trots att jag väl vet hur dåligt det kommer få mig att må, men inatt var första gången jag kände att  jag verkligen inte klarade av att se. Jag vet inte hur ända in i helvete jag ska klara av ett helt liv med det här ansiktet, jag gör inte det. Har inte fått nåt svar från Sergej än och han kan änå inte hjälpa mig så länge jag inte kommer dit. Orkar inte.

Ja, definitivt, det är lite svårt för mig att förstå. Som jag ser det, så är det en otrolig lättnad att i alla fall ha någon som gillar/älskar en, eftersom - Kärlek/närhet är någonting som jag aldrig upplevt... Det var som absolut ingenting illa menat med; "så illa kan det väl inte vara". Du har någon som älskar dig för den du är, var ytterst glad för det!

[nikey]

Nikey: förlåt, tänkte inte så långt. Inte meningen att trigga dig

det e lugnt

[monstro]

på tal om det senaste som skrivits i tråden..

jag tackar gud att jag har min pojkvän som älskar mig hur jag än (tycker jag) ser ut. jag är en sån person som stänger ute alla andra men honom kan jag lita på till 100%, jag litar inte så mkt på mina närmaste vänner eller ens min familj. alla har svikit mig. utan honom vet jag inte ens om jag hade funnits idag. att han finns i mitt liv är det enda som får mig att kämpa mot den här jävla BDDn. jag står inte ut med tanken på att jag skulle kunna förlora honom, jag vågar aldrig ta honom för givet. när jag hör historier om par där den ena dött till exempel vill jag bara dö för deras skull. fy fan vad hemskt. ne jag hade inte klarat ngt sånt. jag är djupt tacksam för mannen i mitt liv och jag hoppas han är min för alltid. blabla jag är trött..

[CyanideCupcake]

Ja, definitivt, det är lite svårt för mig att förstå. Som jag ser det, så är det en otrolig lättnad att i alla fall ha någon som gillar/älskar en, eftersom - Kärlek/närhet är någonting som jag aldrig upplevt... Det var som absolut ingenting illa menat med; "så illa kan det väl inte vara". Du har någon som älskar dig för den du är, var ytterst glad för det!

Jag ÄR glad för det. Det har jag aldrig sagt att jag inte är. Men det ändrar som sagt inte det jag ser i spegeln eller att jag ofta undviker min familj numera för att jag anser att de skulle bli obekväma till mods av min fulhet. Jag vet många med BDD som har stöd från familj/vänner/partners men som är djupt BDD-sjuka och självmordsbenägna i alla fall. Att ha anhöriga som älskar en gör självklart saker lättare att hantera, men det botar dem inte.

Jag blev för övrigt faster igår morse. Känns jättekul såklart, men jag kan inte låta bli att bli påmind över hur mitt eget liv ser ut. Det är inte så att jag på något sätt vill ha ett normliv med villa, Volvo och vovve -absolut, absolut INTE!- men....jag känner mig så trött. Jag HAR ju inget liv. Jag kan inte ens gå utanför dörren längre, jag har inte ens ett vanligt liv, än mindre det liv jag skulle vilja ha om jag fick drömma fritt. Jag orkar inte gömma mig mer, orkar inte isolera mig själv, orkar inte ytterligare en ånegstattack för att jag inte klarar av att se mig själv. Jag orkar inte.

[monstro]

Jag blev för övrigt faster igår morse.

grattis

jag önskar jag kunde säga något vist och bra till dig nu för att hjälpa dig men jag vet verkligen inte vad jag ska säga eftersom jag går igenom samma saker själv :/ det är bara att fortsätta kämpa varje dag.

jag har en grej som får mig att gå utanför dörren och leva lite det är att jag tar dyyyyra danskurser i en stad en timmas tågresa ifrån min och eftersom att det är så dyrt så MÅSTE jag verkligen ta mig samman och åka dit en gång i veckan. ibland innan jag ska åka mår jag piss, jag vill verkligen inte åka, jag vill stanna hemma i min säng. men som sagt så måste jag ju eftersom jag betalat för det. när jag sedan väl är där så är jag glad att jag åkte dit eftersom dans får mig att må bra och den enda stunden jag inte tänker på mitt utseende är när jag dansar. och på köpet känns det inte längre som att jag "slösar bort" mitt liv genom att sitta inne och glo på tv typ. i somras då jag inte dansade kändes det precis så.

 har du något intresse/hobby som kan få dig på andra tankar? för mig är det i alla fall viktigt att ha ngt annat att koncentrera mig på. det kanske hjälper dig med.

[Malins mamma]

Ja, Racheal Baughan kan dra åt helvete.  Fyfan....

Jag kände inte till henne så jag googlade på hennes namn och såg att hon har skrivit en bok om BDD, "The Butterfly Girl". Hon fick diagnosen BDD 1998 och har bla gjort flera självmordsförsök och varit "housebound" i 7 år. Läs vad hon skriver tex här:

http://www.rachealbaughan.co.uk/bdd.html

På ett sätt kan jag förstå er frustration eftersom ni antagligen tycker att hon ser bra ut och därför inte borde ha några problem med sitt utseende, likadant som med Cheyenne i Dr Phils program och bilderna på medlemmarna i BDD-gruppen på facebook. Men nu har ni ju massor med bevis på att man HAR en förvrängd självbild när man lider av BDD, alla dessa "vackra" personer ser också sig själva som groteska och fula.
Ell87 du var på rätt spår ett tag:

En tanke som slår mig "jag kanske inte är ful? tänk OM jag inte är det. Tänk OM andra ser något som jag faktiskt inte kan se".

...men sen tog BDDn över:

"nej, fan, hur kan tanken ens slå mig? jag ÄR ful!".

Försök att inte låta er känsla styra, se på de fakta som finns om BDD istället. Vi har alla olika utseenden men INGEN bdd-drabbad är så "ful" som han/hon ser sig själv.

Mvh Malins mamma







 

[Nokia]

Malins mamma, hur ska jag kunna göra det när jag fick höra förra veckan från en kompis att en kille hade kallat mig både för ful och äcklig och att jag bara allmänt stör honom.

Då ser han ju precis det jag ser med andra ord...

[kardborre]

hade jag haft en skalpell och en bok som beskriver hur plastikkirurgi går till så hade jag gjort det själv den kvällen.

Sådan är min känsla idag. Jag står inte ut med det här! Det är för djävligt att jag inte kan gömma mig bakom kläder längre! Utsattheten är total. Tidigare hjälpte det mig att jag kunde välja kläder som "gav mig" lite kvinnliga former framför kläder som framhävde min spinkighet. Nu, asfattig som få och 15 kg större (med för små kläder), kan jag inte gömma mig alls. Har aldrig varit så här begränsad tidigare. Förr om åren kunde jag tänka mig att bli tillsammans med ngn och visa mig utan kläder (åtminstone på morgonen), men nu vore det en fullständig omöjlighet. Hellre tar jag mitt liv (vilket jag återigen längtar efter).
Samtidigt är jag så avstängd! Betraktar mig som asexuell och det för tankarna till en eventuell adhd-diagnos, då man menar att hjärnan (med den problematiken) brister i dopamin-produktion... (Man får t ex en "dopamin-dusch" när man blir kär och motiveras till att "jaga" personen i fråga).
Jag är totalt avstängd och ointresserad, men varför? Klart jag behöver närhet och kärlek som alla andra..? De ggr jag (alltid triggat av min partner) erfarit sexuell lust får det mig att känna mig frisk (normaliserad). Och friskhetskänslan väcker i sig en glädje. Jag kan definitivt tillåta mig att vara i nuet och njuta. Men sen går kärleken sönder - drömmar och planer krossas - och jag sörjer personen sjukt länge samtidigt som jag är fullständigt ointresserad (av andra), år ut och år in!..
Mamma menade redan under min tidiga ungdom att jag borde bli (skulle passa som) nunna och faktum är att det ligger nåt i det! Varför är jag då så totalt avstängd/ointresserad här och nu, liksom under samtliga perioder som jag levt för mig själv? Är det depressionerna eller mitt naturliga tillstånd? ...Det måste vara nåt annorlunda med min hjärna.

[Malins mamma]

Malins mamma, hur ska jag kunna göra det när jag fick höra förra veckan från en kompis att en kille hade kallat mig både för ful och äcklig och att jag bara allmänt stör honom.

Bra fråga, Nokia! 
Det kan du göra genom att ta reda på vad som är fakta och vad som inte är det. I det här fallet kan det vara skäl att börja med den här frågan:

Är du säker på att det är sant det din "kompis" sa (att en kille hade sagt att du är ful och äcklig)? Varför berättade han/hon detta för dig? Kan han/hon ha något eget intresse i att du fick reda på det? Har "kompisen" återgett händelsen (orden) korrekt eller kan den vara vinklad till hans/hennes eller någon annans fördel/nackdel?

Kan "fulhet" vara ett faktum?
Nej, vad som är fult (eller fint) kan aldrig vara nåt faktum, det är en åsikt som är beroende på vad någon har för tycke och smak, inte beroende på hur du ser ut. (Likadant som med tex frågan om leverpastej är gott eller inte, det beror inte på hur leverpastejen smakar, utan på vad den som äter den tycker om smaken.)

Om någon säger att du är ful, blir det en sanning då?
Vad någon säger kan betyda att han har den åsikten (som fördenskull inte är nåt faktum), men det kan också betyda att han säger det för att såra dig, för att övertyga nån som är svartsjuk på dig att han älskar henne eller för nån annan orsak. Du vet säkert bättre än jag vad som kan ha utlöst den här kommentaren.

Finns det några fakta här som kunde bevisa att du "är ful"? Nej, inga alls! 

Hur mycket makt ska du ge en kille som tydligen stör sig på dig att bestämma över ditt liv? Det är du själv som avgör om du låter honom göra det eller inte. Du kan inse att hans kommentar inte har nånting med fakta och sanning att göra och totalt sk*ta i vad han har sagt, eller du kan älta hans ord om och om igen, tro på att hans kommentar är en allenarådande sanning och sjunka djupare och djupare i BDD-träsket.

Då ser han ju precis det jag ser med andra ord...

Det stämmer inte, ingen kan se precis detsamma som du ser, men eftersom killen sa det som stämmer överens med din egen uppfattning så tror du på det. Som BDD-drabbad söker man bekräftelse på sin egen uppfattning och tar inte till sig sånt som bevisar motsatsen. Det är ett mönster som gör att man så småningom ser sig själv som allt fulare och fulare. Genom att kolla upp och undersöka vad som är fakta och vad som inte är det kan man motverka BDDn.

Mvh Malins mamma

[CyanideCupcake]

har du något intresse/hobby som kan få dig på andra tankar? för mig är det i alla fall viktigt att ha ngt annat att koncentrera mig på. det kanske hjälper dig med.

Jag tog några danskurser via Medborgarskolan för rätt exakt ett år sedan (all det här hade inte kommit så starkt då) men idag vet jag int eom jag nånsin skulle klara av det. Tror inte ens att det fasktum att jag betalat skulle kunna få mgi att gå dit, om jag hade en så dålig dag...skulle stanna hemma opch få ytterligare ångest över pengarna jag slängt bort istället. 

Jag kände inte till henne så jag googlade på hennes namn och såg att hon har skrivit en bok om BDD, "The Butterfly Girl". Hon fick diagnosen BDD 1998 och har bla gjort flera självmordsförsök och varit "housebound" i 7 år. Läs vad hon skriver tex här:

http://www.rachealbaughan.co.uk/bdd.html

På ett sätt kan jag förstå er frustration eftersom ni antagligen tycker att hon ser bra ut och därför inte borde ha några problem med sitt utseende, likadant som med Cheyenne i Dr Phils program och bilderna på medlemmarna i BDD-gruppen på facebook. Men nu har ni ju massor med bevis på att man HAR en förvrängd självbild när man lider av BDD, alla dessa "vackra" personer ser också sig själva som groteska och fula.

Ja, jag postade om boken här för ett tag sedan. Att hon tydligen jobbade som modell under sin BDD-tid finner jag....konstigt. A lot. Men vad vet jag. Jag VET att BDD får folk att tro att de är fula, till och med de som är vad som anses vackra. Grejen är bara den att eftersom jag, när jag varit "frisk" (vad det nu är) har vetat om att jag inte ser ut som nån modell eller vad som skulle klassas vackert, behöver jag inte vara sjuk för att veta att hon ser bättre ut än mig. Det leder till att jag verkligen, VERKLIGEN inte tror att jag har BDD, för jag är ju inte modell eller vacker (det vet jag ju som sagt av vanligt förnuft och vanlig självinsikt, det är bara dte att dte inte stört mig när jag varit frisk) och det gör att jag nånstans "vet med mig" att jag ju lika gärna kan vara ful. Hon är vacker men tycker att hon är grotesk så hon har BDD. Enkelt. Jag är inte, det och....ja, vad är det med mig? Jga vet inte hur jag ska förklara, men jag blir så otroligt, otroligt triggad av vackra människor som har BDD. Jag blir bitter gentemot vackra människor över huvud taget, för de fattar inte. De fattar int eoch de kan omöjligt ens försöka förstå hur dte känns att vara ful, få sämre service (för det HAR jag fått, minst tio gånger i sommar, på ställen alla jag känner går till och har fått problemfri service varenda gång), att stå ensamma i ett hörn på krogen...de fattar inte, och det kommer de aldrig att göra. Om då en människa som har upplevt alla de där positiva sakerna kommer och säger att de är groteska...jag vet att de har en sjukdom, men jag ser rött. Det är som att säga till någon som saknar ett ben att ens liv är förstört för att man har vrickat foten.

Jag har för övrigt en jävla helvetesdag, allt går mig emot. ALLT. Jag har sån förbannad jävla fittotur att det inte ens är roligt. FDolk jag känner tycker att det är skitkomiskt med allt jag råkar ut för ("haha, du har sån otur jämt!) men det är fan int eotur, dte är livet som tycker det är jävligt roligt att knulla mig i röven. Vad fan skulle jag överleva en traumatisk födelse för om det är såhär mitt liv ska se ut? Va? Ett konstant lidande hela tiden med saker som bara går fel, vad fan är det för jävla liv? Har inte hört ett ljud från Sergej Andréewitch heller trots det desperata mailet jag skickade för nästan en vecka sen så nån hjälp därifrån kan jag inte räkna med. Det är ta mig fan lika bra att jag inväntar nästa attack och gör slag i att fixa ansiktet själv en gång för alla för nån jävla hjälp kan man uppenbarligen inte räkna med.

[kardborre]

jag har inte ens ett vanligt liv, än mindre det liv jag skulle vilja ha om jag fick drömma fritt.

Mina drömmar är ganska enkla och tanken på ett vanligt liv vore mer än fantastiskt. För mig innebär det framför allt att jag inte somnar hela tiden! Det är och har varit min högsta dröm sen jag var fjorton år! Att orka mig igenom en hel dag utan att somna! Att slippa förställa mig som pigg och vaken i sociala sammanhang för att sedan RASA i säng så fort jag kommer hem. Min dröm är också att få uppleva hur det känns att vakna på morgonen och känna mig pigg/utvilad. Det händer aldrig. Att vara konstant slutkörd (utan att jag gjort ngt jobbigt) har haft en ödesdiger (negativ) inverkan på min mentala hälsa!

När jag jobbar orkar jag bara det och INGET annat (så har det alltid varit) och helgerna går åt till att återhämta mig, sova och sova så jag överhuvudtaget kommer upp på måndag morgon (då ansvarskänslan får igång mig). Som sjukskriven kan jag sova hela dagarna igenom (jag är en levande zombi).

Det handlar inte om att jag är "utbränd" utan det här är mitt normaltillstånd. Ett avskyvärt tillstånd som jag står helt maktlös inför och som aldrig släpper sina vedervärdiga klor om mig.

Ja, ett "vanligt" liv vore guld värt. Tänk så mkt jag skulle kunna göra om det bara fanns den minsta lilla låga i mitt bröst 

[memento]

har flyttat till en folkhögskola, känns som verkligen inget värre kan hända än detta; jag har haft typ riktigt dålig hy dåligare än nånsin stora röda finnar, sett förjävligt ut även med pannkakssmet på anletet och nu ville tjejen jag delar(delade) lägenhet med bo ihop med en kompis hon hittat här så jag har varit medgörlig och ska byta med hennes kompis, hon kom och knackade på dörren för detta först själv för att förklara och visst hon har redan sett mig osminkad och ful i vilket fall men nu var jag tvungen att gå dit in all my desperation och hälsa på kompisen, se rummet och hälsa på hon jag nu ska dela rum med efter att kompisen kom hit, hon är antagligen inte så glad för det jag ser allt annat än representabel ut och nu måste hon se mig varje dag? död åt mig. i för sig inte värre för någon annan jag borde låsas in i en isolationscell där ingen ser mig, synd att jag inte är rik och kunde fortsätta leva hemma resten av mitt liv.