"Skriva av sig"-tråd

[Synthesized]

Senaste veckorna har funkat bra, jag har hållit mig flytande och klarat av det jag ska. Har till och från varit svajigt och nära till att det skiter sig, men har lyckats ta mig igenom ganska helskinnad. Fram tills nu. Kan inte lämna lägenheten. Har redan pillat mycket i huden, men hade kunnat vara värre - dock känns det inte som jag kommer orka stå emot idag. Hatar impulserna. Korta stunder känner jag mig ganska befriad från tvången - jag tänker typ "jag BEHÖVER inte hålla på med mitt ansikte, jag kan låta det vara. Det där läker, finnarna försvinner. Och om inte, vem bryr sig?". För att en minut senare känna ett starkt "sug" och tvångstankar om att pilla och riva och skära sönder allting, försöker minnas vad jag nyss tänkte, men känner mig inte längre övertygad. Min motivation är inte tillräcklig, eller i alla fall inte pålitlig för den går upp och ner så mycket. Kommer döva skiten med alkohol och känna mig ännu lägre stående.

[Lyckofågel]

Jag har kommit underfund med att det inte är någon idé att jag köper nya kläder...
det finns ändå bara två kläderplagg som jag känner mig bekväm i. En vit XL t-shirt, och ett par svarta pösiga sweatpants.
Inget annat fungerar till min fulhet.
Om jag skulle insett detta tidigare hade min ekonomi sett bättre ut nu.
Garderoben FULL med kläder som jag aldrig använder/aldrig har använt.

Jag stötte på den där killen idag igen. Han som stirrar på mig.
Han läser på komvux, precis som mig, men vi läser inte samma kurser. Varje gång han ser mig stirrar han.
Det är faktiskt tydligt, att han på något vis finns mig attraktiv. Den där blicken kan inte betyda något annat.
Men det gör mig nästan förbannad. Mina känslor åker upp o ner. Å ena sidan är han faktiskt attraktiv, men av någon anledning blir människor mer attraktiva när de inte finner mig attraktiv.
Om personen ifråga finner mig attraktiv, då blir jag rädd. Dessutom vet jag inte om han finner mig attraktiv. Han kanske bara är desperat. Ibland fantiserar jag om honom, att vi lär känna varandra osv, andra gånger har jag lust att gå fram till honom och be honom sluta stirra på mig o bara låta mig va.

[girloutside]

Jag har kommit underfund med att det inte är någon idé att jag köper nya kläder...
det finns ändå bara två kläderplagg som jag känner mig bekväm i. En vit XL t-shirt, och ett par svarta pösiga sweatpants.
Inget annat fungerar till min fulhet.
Om jag skulle insett detta tidigare hade min ekonomi sett bättre ut nu.
Garderoben FULL med kläder som jag aldrig använder/aldrig har använt.

Jag stötte på den där killen idag igen. Han som stirrar på mig.
Han läser på komvux, precis som mig, men vi läser inte samma kurser. Varje gång han ser mig stirrar han.
Det är faktiskt tydligt, att han på något vis finns mig attraktiv. Den där blicken kan inte betyda något annat.
Men det gör mig nästan förbannad. Mina känslor åker upp o ner. Å ena sidan är han faktiskt attraktiv, men av någon anledning blir människor mer attraktiva när de inte finner mig attraktiv.
Om personen ifråga finner mig attraktiv, då blir jag rädd. Dessutom vet jag inte om han finner mig attraktiv. Han kanske bara är desperat. Ibland fantiserar jag om honom, att vi lär känna varandra osv, andra gånger har jag lust att gå fram till honom och be honom sluta stirra på mig o bara låta mig va.

jag gör samma sak, har vi samma hjärna kanske??  jag har köpt klädesplagg efter klädesplagg, ändå är det bara ett par byxor och en tröja som jag kan visa mig i.

en kille som visade att han på nåt sätt var intresserad, han blev jag skitsur på för jag tänkte att han kollar in mig för att jag ska känna mig bättre för att jag är så ful, välgörenhet liksom.  gör inte nåt sånt misstag innan du vet vad han tycker,  han kanske blir din räddning?

[laanan]

kan ju faktiskt vara så att ni båda är 2 fullt normala söta tjejer som killar kan bli intresserade av?

[Lyckofågel]

Läser om människor här som sminkar "bort" sina deffekter. Sminkar sig acceptabel. Jag är avundsjuk.
Tänk om lite smink kunde "fixa" mig. Smink gör varken till eller från på mig...
jag kan i alla fall inte på något vis sminka mig vackrare.

På ett vis är jag glad över att jag inte har något "smink-tvång". Jag hade det en gång i tiden och FAN vad jobbigt det var!
Jag minns att jag ibland undrade om jag någonsin skulle klara av att gå utanför dörren utan 10 lager smink på fejset.
Ja visst, jag går aldrig ut utan smink... jag använder fortfarande mascara. Mascara o eyeliner det är det enda jag använder idag. Men jag tror att jag nog skulle kunna klara av att gå ut även utan mascara o eyeliner...

Nu ska jag tvinga mig iväg till den enda, DEN ENDA lektionen jag har i veckan. Den enda tiden som jag har att passa.
Jag känner mig ganska olycklig med mitt utseende, och med mina ekonomiska bekymmer(slösat bort mina pengar på ting som ska bota min fulhet = LÖNLÖST)... men jag ska gå nu, ändå. Vi hörs.

[girloutside]

vissa människor som inte är så "vad jag betraktar som fint" inget jag kan styra över, det kan ingen styra över vad dem tycker är snyggt och inte, jag lägger hursomhelst ingen stor vikt på det.

t.ex en som jag tyckte såg lite lustig ut som jag träffade under nån månad, den personen hade inga som helst hämningar och levde helt normalt öppet, och var kaxig,  även om jag hade velat reta personen hade jag fått en smäll om jag hade gjort det.

i mina ögon lyste nu dens personlighet starkare än utseendet.
kom ihåg det , du bestämmer , ingen annan kan bestämma att du är ful

[Lyckofågel]

Har nyligen bestämt mig för att börja med nopoo...
jag har länge haft problem med mitt hår. Det började med att jag ogillade mitt hår. Jag började färga mitt hår minst 5 gånger per år. Sen upptäckte jag plattången och var totalt fast. Sen utökade jag med en massa hårprodukter, spray osv.
Jag blekte mitt hår och färgade mitt hår. Till slut förbjöd frisören mig att göra något mer med mitt hår.
Jag blev beroende av min plattång och alla hårprodukter... i och med att mitt hår såg så risigt ut.
Till slut bestämde jag mig för att bryta den onda cirkeln.
Jag slutade färga håret och övergick till toningar. Till slut slutade jag även med toningar och lät min naturliga hårfärg sakta växa ut. Jag tvättade fortfarande håret varje eller varannan dag.
En period lät jag totalt bli att platta mitt hår och gick istället runt med uppsatt hår o kände mig som världens fulaste...
men jag lät åtminstone bli den förbannade plattången.
Idag tvättar jag håret en gång i veckan... jag färgar inte håret. Jag föll för en toning för nån månad sedan, men har förutom det låtit bli att färga/tona håret på ungefär ett år, om inte mer.
Jag använder fortfarande plattång och fönar håret, men det blir inte lika frekvent i och med att jag tvättar håret mer sällan.
Nu har jag bestämt mig för att börja med nopoo(www.nopoo.se). Tvätta håret på ett mer naturligt sätt. Men det innebär att jag blir tvungen att ändra mina rutiner.
Jag bestämde mig för att börja med det igår... och det kändes riktigt jobbigt att inte använda hårfönen eller plattången och att inte få sätta i alla produkter i håret som ska få det att se mindre torrt ut.
En gång i tiden var jag beroende av smink. Jag kunde inte gå utanför dörren utan "10 lager" smink. Det var jättejobbigt att sluta med det, för jag kände ju att jag verkligen behövde det för att kunna visa mig ute.
Jag kände mig ful med smink också, men utan kände jag mig totalt utelämnad, och avslöjad.
Men jag klarade det.
På samma sätt hoppas jag en dag kommer att känna mig bekväm utan mina "hår rutiner". Kunna låta bli plattången och låta håret lufttorka istället med hjälp av fön. Låta bli att sätta i tio olika produkter i håret för att hålla varje hårstrå på plats.
Jag har förberett mig för att inte kunna gå ut på ett tag. Tänk om jag kunde leva som alla andra, låta bli att stoppa hela livet på grund av en sådan sak som håret. Varför kan inte jag acceptera mig själv? Varför klarar alla andra av att vara vän med deras utseende?

Det borde finnas en sida där fula människor kan stötta varann, men å andra sidan kanske inte alla fula människor har samma problem som mig, så på det viset passar den här sidan mig bättre.

[Lyckofågel]

Jag ser ut som ett monster idag. Jag har gråtit hela förmiddagen.
Jag kan lika gärna dö... det finns ingen plats för mig här i världen.

Jag läste på en sida att människor som har verkliga deffekter som faktiskt syns tydligt o klart, kan ha liknande symptom som människor med bdd, men då räknas det inte som bdd, i och med att deffekten faktiskt är verklig.
Det tycker jag är konstigt, om jag uppfattade det rätt o inte missförstod. Det får mig bara att känna ännu mer att
det är helt rätt o naturligt att jag känner som jag gör.

Hela jag är en ospecificerad deffekt. Det skulle kännas bättre om jag verkligen hade en deffekt som syntes tydligt o klart, typ ett stort jävla ärr över hela mitt ansikte. Då skulle jag vara en vanlig människa med en deffekt.
Jag ser knappt mänsklig ut. Och hela jag är fel. Det är helheten som är ful. Som ett pussel som bildar ett jävligt fult motiv. Hela mitt liv blir lidande på grund av detta. Och inte ens min psykolog tar mig på allvar.
Jag var rädd för att sätta henne i en pinsam situation och det verkar som att jag gjorde det också.
Jag skämde ut mig själv fullständigt, genom att prata om hur ful jag känner mig. Jag tycker synd om min psykolog som var tvungen att hantera det.

Min psykolog har ringt mig flera gånger. Jag svarar inte. Jag vill inte gå dit mer.

Jag har dessutom fått ett sår i min mungipa som ser disgusting ut... som VÄGRAR försvinna.
Det finns bara plats för människor o djur här i världen, jag är varken eller.

[Lyckofågel]

När jag berättar för andra att jag vill dö för att jag är så ful, ger de mig skönhetsråd.
De kommenterar vad i mitt utseende som inte är bra. Det är ju deras "ärliga objektiva åsikt".
En åsikt som alltså ska rädda mig ifrån mina självmordstankar, eller?
För det är ju bara om jag är fin, som jag förtjänar att leva, eller?
Detta gör alltså min PSYKOLOG(!!!) och en kille som precis som mig har BDD(!!!).
Jag förstår inte hur människor tänker.
Detta spär ju bara på mina egna tankar, och bekräftar att det är precis så som jag tänker.
Att jag inte förtjänar att leva för att jag är så ful. Att utseendet spelar roll.
Att det är mitt fel att jag är så ful, för att jag inte tar hand om mig själv nog.
Uppenbarligen väcker jag så pass mycket anstöt, att jag enligt andra,
förtjänar mina självmordstankar om jag inte tar hand om och fixar med mitt utseende tillräckligt mycket.

Jag:
 "Jag tänker ofta att jag vill dö. Jag avskyr mitt utseende så mycket."
Min psykolog:
"Du är inte bedårande vacker, men du är inte heller ful, det är min ärliga, objektiva åsikt."
"Smörjer du in din kropp efter att du duschat? Använder du balsam och hårinpackning då och då?"
"Du isolerar dig och är rädd för att solen ska skada din hud, men är man inomhus mycket blir man ju blek och det är ju inte heller attraktivt!"
(Jag sitter där framför henne med en uppenbar blekhet, som man vid närmare eftertanke faktiskt kan förstå är medfödd, jag kan inte ändra min hudfärg hur mycket jag än torterar min hud ute i solen, tro mig jag har försökt. Ska jag fortsätta och invänta cancern?)

Tack! - Sedan låser jag in mig själv i minst en vecka framåt och sysselsätter mig med att räkna ut hur många sömnpiller jag kan ta utan att få kvarstående men.

Uppenbarligen väcker jag så pass mycket anstöt att jag enligt andra
borde göra allt för att inte se ut som jag gör.
Och det där med mina självmordstankar...
"Om det är ditt utseende som får dig att vilja dö, fixa det då så är problemet löst!".
Är mitt utseende så illa att andra faktiskt håller med mig?
Att det faktiskt är mitt utseende som borde fixas? Att jag har rätt i att vilja dö som ser ut som jag gör?
Det är det budskapet som jag hör.

[girloutside]

OFFENTLIGT  UTBROTT

det här var en dag när jag hade bytt kläder 10 gånger och fick till slut till en outfit som jag kunde visa mig i , men håret....ansiktsformen...som jag speglade mig i fönster osv... jag tyckte att folk omkring skrattade åt mig, såg ner på mig, jag gör ALLT för att vara snygg, men sen får man ändå negativ eller ingen respons...jag fick panik..."vad gör jag i dem här kläderna?" jag är jordens fulaste..folk ser ner på mig...jag tänker HALLÅ FOLK finns det verkligen ingen som ser värre ut än jag???
"åh..just det..så klart... det är för "min fulaste kroppsdel"(vill inte säga vad det är)   alla blir äcklade av det, ingen vill ta i mig och det är ändå ingen hudsjukdom eller nåt det är en kroppsdel som enligt mig..är deformerad...

i en matsal, jag bryter ihop och ligger över bordet och gråter..folk ser och hör..dem mumlar nåt om "..psyk.."
den som jag åt lunch med var ju där..men ingen kom fram och undrade vad det var...och det tolkar jag som att jag var för äcklig,,,,ingen bryr sig om mig

samma sak idag..kroppsdelen....håret..huvudformen.....när jag gick snabbt förbi några tyckte jag mig höra nån som sa.-åh vad ful
VÄRLDEN STANNAR UPP NÄR JAG KOMMER NÅNSTANS, PÅ RIKTIGT!!!!!!!    ÄR DET SNÄLLT???
VAD ÄR DET SOM ÄR FEL?? JAG ÄR INTE BRÄNNSKADAD...jag är inte överviktig..jag är inte anorexia smal även om jag är smal, jag är inte flintskallig, jag är bara SÅ JÄVLA FUL           ÄR DET FÖR DEN FULA KROPPSDELEN??
FOLK SKRATTADE ÅT MIG IDAG...JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR???  VARFÖR???   HUR SKA JAG GÖRA FÖR ATT SE NORMAL UT DÅ??

jag förstår inte detta,  ingen säger vad som är fel.. jag ser alltid helt annorlunda på kort.....det är hemskt att se sig själv på kort...det är inte så mycket mitt ansikte...det är kroppen...naken är jag så ful att jag vill kräkas, med kläder kan man ju dölja och forma lite
man  kan inte plastikoperera min fula kroppsdel, det skulle göra mig handikappad fysiskt

varför vill jag inte säga vad den fula kroppsdelen är?
för då känner alla igen mig"..jaha det är HON..".   så ensam känner jag mig med det här problemet...när jag går runt bland folk tror jag nån ska komma och säga -vad är det för fel på dig? varför ser du ut så?  jag är FEL

[Nore]

Jag skulle hellre gå omkring med en papperskasse över huvudet; då skulle jag slippa känna all den här jävla ångesten, bara få glida omkring och vara jag. Många dagar är jag så ful så jag inte kan gå utanför dörren. När jag ser mig i spegeln ser jag bara ett fult äckligt jävla missfoster! Min ansiktsform är helt deformerad, plufsiga kinder; som en jävla hamster, finnig å torr grådaskig hy med stora röda hål i (dem blir fler å fler), vindögd med mörka ringar under ögonen, mina ögonbryn sitter för lågt ner (och sitter helt osymmetriskt), ögonlocken är plufsiga, min näsa är spetsig som en fågelnäbb, asymmetrin å allt plufs tävlar med varann -ser heeeelt jäääävla mongo ut!!!

Spelar ingen roll vad andra ger för komplimanger, dem snackar ju i alla fall bara skit, vill vara snälla liksom. Kan dem inte bara hålla käften!! När jag äntligen lyckats träffa folk!! Måste dem påminna mig om hur jävla ful jag är!! Tjock, ful, fet -ÄCKLIG!!!! De orden hör jag varje gång jag ser mig i spegeln. Ändå kan jag inte sluta tänka på att spegla mig. Sjukt.
Skulle däremot någon säga -Men fyyyyffaaaan va du e ful!!!, då skulle jag suga åt mig som en jävla svamp!!! Skulle höra det i mitt huvud; om och om och om igen....
Får ständigt höra att jag ser ung ut för min ålder, jäkligt glad för det iaf, för om jag dessutom såg ut som en gammal kärring...då skulle jag nog tagit livet av mig, kan knappt föreställa mig kombinationen; asymmetri, plufs och rynkor. -Fyyyyyffaaaan va äckligt!!!!

Alla dagar är inte lika (hör å häpna), vissa dagar kan jag t.o.m gå ut -osminkad!! Men då i stooora bylsiga kläder samt en stoooor mössa neddragen över ögonbrynen samt att håret måste täcka halva ansiktet. Dåååå, kanske jag kan gå till affären, eller vårdcentralen (som ligger ett stenkast bort). Vore ju idiotiskt av mig om jag skulle ge mig in på att börja sminka mig innan läkartiden, då skulle det nog oftast resultera i att jag uteblev. Min taktik för att klara av det är att ställa klockan sent, vänta till sista stund, å sen kastapåmigvadsomhelståspringautigenomdörren. Helst när man är så nyvaken att man nästan sover fortfarande.
Skulle dock aldrig träffa någon jag känner utan ett ton med smink (som alltför ofta bara gör att jag ser ännu äckligare ut).
Kläder kan jag byta upp till 30ggr på raken, i såna fall bestämmer jag mig för att skita i allt, det är ju ändå hopplöst. Finns inga kläder i världen som skulle få mig att trivas bland folk. De dagar jag klarat av att välja något att ha på mig spenderar jag hela dan med att tänka -Vaffaaan tänkte jag på? Varför tog jag på mig det här? Ser ju inte klok ut! Just idag....Vill hem hem HEM!!! Ååååååångest!!!!!!!!!!!

HATAR att gå i affärer!! Skakar i hela kroppen (så jag får svårigheter att gå(!)), svettas, hjärtat pulserar så hårt och fort att det känns som att det när som helst, likt en projektil, ska skjuta ut genom bröstet, vilken sekund som helst! Får overklighetskänslor, typ; jJag är bara en stor klump som står i vägen för alla dessa människor som lever, jag lever inte, kan varken tala eller tänka. I sådana lägen bönar jag och ber att ingen ska titta på mig, än mindre försöka sig på att komunicera med mig, för min hjärna fungerar inte, jag kan inte visa känslor, försöker då le (känns helt tafatt), måste se heeeeelt jävla galen ut!!!! Så jävla fruktansvärt!!! Så är det nästan varje gång jag får en panikattack, och tro mig, det får jag ofta! Enda gångerna jag inte får det, när jag träffar folk, är om jag är berusad; vilket alltså är alltför ofta.
Antidepp med alkohol e ju inte så jävla lyckad kombo....har iaf bestämt mig för att köra vit månad och försöka göra ett tappert försök i att ändra mina (o)vanor. Kan ju inte leva så här längre, köpt en jäkligt intressant bok om KBT, ska plöjja igenom den och se om jag kan bli fri från mina demoner.

Gonatt....

[Nore Ligion]

Jag skulle hellre gå omkring med en papperskasse över huvudet; då skulle jag slippa känna all den här jävla ångesten, bara få glida omkring och vara jag. Många dagar är jag så ful så jag inte kan gå utanför dörren. När jag ser mig i spegeln ser jag bara ett fult äckligt jävla missfoster! Min ansiktsform är helt deformerad, plufsiga kinder; som en jävla hamster, finnig å torr grådaskig hy med stora röda hål i (dem blir fler å fler), vindögd med mörka ringar under ögonen, mina ögonbryn sitter för lågt ner (och sitter helt osymmetriskt), ögonlocken är plufsiga, min näsa är spetsig som en fågelnäbb, asymmetrin å allt plufs tävlar med varann -ser heeeelt jäääävla mongo ut!!!

Spelar ingen roll vad andra ger för komplimanger, dem snackar ju i alla fall bara skit, vill vara snälla liksom. Kan dem inte bara hålla käften!! När jag äntligen lyckats träffa folk!! Måste dem påminna mig om hur jävla ful jag är!! Tjock, ful, fet -ÄCKLIG!!!! De orden hör jag varje gång jag ser mig i spegeln. Ändå kan jag inte sluta tänka på att spegla mig. Sjukt.
Skulle däremot någon säga -Men fyyyyffaaaan va du e ful!!!, då skulle jag suga åt mig som en jävla svamp!!! Skulle höra det i mitt huvud; om och om och om igen....
Får ständigt höra att jag ser ung ut för min ålder, jäkligt glad för det iaf, för om jag dessutom såg ut som en gammal kärring...då skulle jag nog tagit livet av mig, kan knappt föreställa mig kombinationen; asymmetri, plufs och rynkor. -Fyyyyyffaaaan va äckligt!!!!

Alla dagar är inte lika (hör å häpna), vissa dagar kan jag t.o.m gå ut -osminkad!! Men då i stooora bylsiga kläder samt en stoooor mössa neddragen över ögonbrynen samt att håret måste täcka halva ansiktet. Dåååå, kanske jag kan gå till affären, eller vårdcentralen (som ligger ett stenkast bort). Vore ju idiotiskt av mig om jag skulle ge mig in på att börja sminka mig innan läkartiden, då skulle det nog oftast resultera i att jag uteblev. Min taktik för att klara av det är att ställa klockan sent, vänta till sista stund, å sen kastapåmigvadsomhelståspringautigenomdörren. Helst när man är så nyvaken att man nästan sover fortfarande.
Skulle dock aldrig träffa någon jag känner utan ett ton med smink (som alltför ofta bara gör att jag ser ännu äckligare ut).
Kläder kan jag byta upp till 30ggr på raken, i såna fall bestämmer jag mig för att skita i allt, det är ju ändå hopplöst. Finns inga kläder i världen som skulle få mig att trivas bland folk. De dagar jag klarat av att välja något att ha på mig spenderar jag hela dan med att tänka -Vaffaaan tänkte jag på? Varför tog jag på mig det här? Ser ju inte klok ut! Just idag....Vill hem hem HEM!!! Ååååååångest!!!!!!!!!!!

HATAR att gå i affärer!! Skakar i hela kroppen (så jag får svårigheter att gå(!)), svettas, hjärtat pulserar så hårt och fort att det känns som att det när som helst, likt en projektil, ska skjuta ut genom bröstet, vilken sekund som helst! Får overklighetskänslor, typ; jJag är bara en stor klump som står i vägen för alla dessa människor som lever, jag lever inte, kan varken tala eller tänka. I sådana lägen bönar jag och ber att ingen ska titta på mig, än mindre försöka sig på att komunicera med mig, för min hjärna fungerar inte, jag kan inte visa känslor, försöker då le (känns helt tafatt), måste se heeeeelt jävla galen ut!!!! Så jävla fruktansvärt!!! Så är det nästan varje gång jag får en panikattack, och tro mig, det får jag ofta! Enda gångerna jag inte får det, när jag träffar folk, är om jag är berusad; vilket alltså är alltför ofta.
Antidepp med alkohol e ju inte så jävla lyckad kombo....har iaf bestämt mig för att köra vit månad och försöka göra ett tappert försök i att ändra mina (o)vanor. Kan ju inte leva så här längre, köpt en jäkligt intressant bok om KBT, ska plöjja igenom den och se om jag kan bli fri från mina demoner.

Gonatt....

[Lyckofågel]

Första gången jag fick höra om bdd, kopplade jag inte ihop det med mig. Åh en annan som tänker på sitt utseende dygnet runt. Hon var ju jättevacker, jag önskar att jag också såg ut som henne.

Ibland har jag tänkt att jag kanske överdriver det här med mina tänder och mitt bett, att det inte ser så illa ut som jag tror.
När jag har sagt till andra att jag inte gillar mitt bett, har de knappt reagerat... "Det har jag aldrig tänkt på" "Jag tycker att det är sött med överbett". Det gör mig ännu mer ledsen. Mitt överbett gör hela mitt ansikte deformerat.
Det är därför ingen tänker på det. Jag är ful, ingen tänker att det är mitt bett som är fult, det är jag som är ful.
Jag har alltid varit fokuserad på mina tänder. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har fantiserat om att ta en hammare och slå ut mina tänder, för att bli av med eländet. Jag brukar trycka på mina tänder, ungefär som om det skulle göra någon skillnad. Just nu har jag räls. Har haft det i fyra månader... har väntat på denna i många år.
Men jag vågar inte ta ut någon sorts glädje i förskott, men jag känner mig en aning lugnare, att faktiskt något händer med mina tänder.

Nu när jag ser mig själv i spegeln tycker jag inte längre att det endast är mitt bett som gör mitt ansikte deformerat. Hela mitt ansikte. Helheten är deformerad. Det känns som att om allt i mitt ansikte kunde justeras, flyttas några millimeter dit och några millimeter hit, då skulle saker kanske se ut som de borde se ut.

Jag kan inte låta bli att känna mig arg. Jag vet att bdd är en hemsk sjukdom, att människor lider seriöst utav det...
Samtidigt kan jag känna mig arg. Ni ser ju inte ens fula ut på riktigt. Vad är det för fel på er!?!?
Det känns respektlöst mot "såna" som mig. Jag vet att jag är dum, som känner så och som säger så. Det är elakt.
Men ni är ju vackra, allt som jag önskar att jag var.

[girloutside]

Första gången jag fick höra om bdd, kopplade jag inte ihop det med mig. Åh en annan som tänker på sitt utseende dygnet runt. Hon var ju jättevacker, jag önskar att jag också såg ut som henne.

Ibland har jag tänkt att jag kanske överdriver det här med mina tänder och mitt bett, att det inte ser så illa ut som jag tror.
När jag har sagt till andra att jag inte gillar mitt bett, har de knappt reagerat... "Det har jag aldrig tänkt på" "Jag tycker att det är sött med överbett". Det gör mig ännu mer ledsen. Mitt överbett gör hela mitt ansikte deformerat.
Det är därför ingen tänker på det. Jag är ful, ingen tänker att det är mitt bett som är fult, det är jag som är ful.
Jag har alltid varit fokuserad på mina tänder. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har fantiserat om att ta en hammare och slå ut mina tänder, för att bli av med eländet. Jag brukar trycka på mina tänder, ungefär som om det skulle göra någon skillnad. Just nu har jag räls. Har haft det i fyra månader... har väntat på denna i många år.
Men jag vågar inte ta ut någon sorts glädje i förskott, men jag känner mig en aning lugnare, att faktiskt något händer med mina tänder.

Nu när jag ser mig själv i spegeln tycker jag inte längre att det endast är mitt bett som gör mitt ansikte deformerat. Hela mitt ansikte. Helheten är deformerad. Det känns som att om allt i mitt ansikte kunde justeras, flyttas några millimeter dit och några millimeter hit, då skulle saker kanske se ut som de borde se ut.

Jag kan inte låta bli att känna mig arg. Jag vet att bdd är en hemsk sjukdom, att människor lider seriöst utav det...
Samtidigt kan jag känna mig arg. Ni ser ju inte ens fula ut på riktigt. Vad är det för fel på er!?!?
Det känns respektlöst mot "såna" som mig. Jag vet att jag är dum, som känner så och som säger så. Det är elakt.
Men ni är ju vackra, allt som jag önskar att jag var.

 asså det är ett känsligt ämne, men du förstår väl att BDD ÄR en störning, och därför tycker de personerna som du upplever som vackra, att dem är fula,      jag är ingen expert , de flesta(INTE alla) människor har samma uppfattning om vad som är snyggt och inte, det är vi väl alla medvetna om
sök bara efter ugly people så kan man själv se om man tycker de personerna är snygga(att det är otroligt omoget och sjukt att kalla de människorna för fula och att lägga upp bilderna för underhållning är en annan sak)

jag vet inte hur du ser ut,  men nåt som jag skulle kunna säga om jag var dum i huvudet är -skicka en bild till mig så får jag se om du är "ful " som du säger
säg att jag då tycker du är ful, då skulle jag inte tänka att du hade BDD utan att du var missnöjd..ja, så hemsk är jag, tror inte många är bättre,  jag fattar vad du menar, men det är omoraliskt att säga att det borde finnas en sida för BDD, och en för dem som är "fula"
MEN så är det, bara för att man tycker att man är ful måste man inte ha BDD, det är faktiskt två olika  saker, men ingen vill säga det för det är helt enkelt inte rätt att säga det, men man ska fan inte ljuga.... tänka en sak och säga en annan.men man vill inte såra eller vara omoralisk,

men vad människan TYCKER...är det sanningen? det finns ingen som har bestämt vad som är fint och fult!!, det är nånting en människa TYCKER,               vi har nån sorts meningslösa glasögon på oss som skiljer på fult och fint antagligen för att det är en njutning att se vackra saker och människor   en extra förmåga som är helt obetydlig, vad ska man kalla det, överintelligens? jag vet inte

         

[Bamse]

Nu var det sol igen nej nej nej!!!!!  vad ska jag ha på mig ute nu tips?  Lan inte ha tjock  tröjor öber huvudet !!!