"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Efter en tids paus har jag nu fallit tillbaka i mitt tvångssamlande av Ditabilder...studerar hennes drag, hy och benstruktur i detalj och har sån jävla ångest just nu. Har ganska länge nu (flera veckor) varit i en sån där svacka då jag är så deprimerad över hur jag ser ut att jag gått runt sm en luffare utan smink och emd fett hår, har inte orkat göra nåt. Har de senaste dagarna kommit ur det (då är det istället superstyling som gäller med full sminkning, noggrant utvalda kläder och fräschhet till max som gäller) och i och med det har ångesten över henne kommit tillbaka. Hur ända in i helvete kan man BLI så underskön?? Hon har för fan inga porer i sin hy heller, hon är fan inte mänsklig.  Jag känner mig så fruktansvärt grov i ansiktet, äcklig hy och stora, klumpiga, grova drag. Fan. 

[Synthesized]

Var på vårdcentralen idag och fick huden undersökt. Började förstås gråta och det gjorde inte direkt situationen mindre obekväm.. Har dragit mig för att göra detta i flera år och lyckades äntligen, det känns ganska skönt att ha det överstökat men jag mår fortfarande dåligt över att en människa har suttit och studerat och känt på min hud i lysrörsljus. Jag fick tyvärr bara Differin (en salva) och ingen antibiotika som jag hade hoppats på. Nu hoppas jag verkligen att salvan hjälper. Så fort jag kom hem ställde jag mig framför spegeln, fastnade och stod och pillade i en timme. Jag ser misshandlad ut.

[Malins mamma]

Kardborre,

När jag slutade med (den senaste) medicinen började övervikten förändras väldigt fort, exempelvis försvann halva magen på en vecka... Nu, flera veckor senare, känner jag igen mig själv i spegeln.

Jag kollade runt en del på internet om "den senaste" medicinen och hittade flera som har haft samma symptom som du haft: En oöverkomlig trötthet som inte går över hur mycket man än sover, man orkar inte hålla sig vaken utan sover nästan hela tiden, och snabb viktuppgång, för en del pga en ständig hungerskänsla, man känner sig inte mätt hur mycket man än äter.

Om självmordstankar står det i följesedeln: "Kontakta snarast läkare eller uppsök närmaste sjukhus om du har tankar på att skada dig själv eller begå självmord."
 
Dessutom står det såhär: "Om du upplever symtom i form av feber, halsont, smärta, inflammation i munnen eller andra tecken på infektion ska du kontakta läkare omedelbart. Dessa symtom kan vara tecken på benmärgspåverkan och minskat antal vita blodkroppar. Du kan behöva avbryta behandlingen."

Det jag undrar över är om du har tänkt på om det kunde finnas nåt samband mellan dina svåra besvär och den medicin du har fått? Eller om du har berättat för din behandlare om din trötthet, din viktuppgång, dina kroppssmärtor och dina självmordstankar?

Jag vet att mediciner påverkar olika personer på olika sätt och det fanns även de som inte hade såna här symptom så det behöver ju inte ha nåt samband men lite konstigt verkar det ju. Om det nu skulle vara medicinen så borde du väl märka det efterhand när den går ur kroppen, vikten rättade tydligen till sig, hoppas de andra besvären också gör det. 

Godessceline,

Psykologen har mailat Sergej nu, som sagt att han kommer kontakta henne via telefon. Bollen är i rullning...

Helt otroligt!    Ska bli intressant att höra vad det leder till!

[Synthesized]

Jag förstår verkligen att problemet inte bara är att jag tycker att jag är ful. Nu har jag i någon vecka haft det bättre med huden, jag har helt enkelt inte känt mig groteskt vidrig. Har nästan börjat vänja mig vid detta stadie nu och märker att jag inte längre nöjer mig med att "se okej ut". Jag har ändå massa ångest pga att hela mitt liv går ut på att antingen försöka dölja min fulhet och/eller försöka se bra ut. All tid med min pojkvän går ut på att försöka tillfredsställa hans ögon (och jag lyckas oftast inte). Oftast mår jag alltså dåligt över att inte lyckas dölja min fulhet, steget därefter är att må dåligt över att inte lyckas vara vacker, och nästa steg är att må dåligt över att det är allt som betyder något. Min enda uppgift som kvinna är att vara vacker och inte ens den lyckas jag med. Lyckas inte ens dölja fulheten för det mesta. Nu har jag lyckats ett tag, men det går säkert över snart. Och ändå, vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om min hud inte är lika äcklig som förut? Jag blir ändå aldrig tillräcklig, det är så mycket kvar. Och även om jag blev tillräckligt vacker, vad spelar det för roll? Jag skulle ändå inte må bra. Jag vill inte att människor ska ha inställningen att utseende är viktigt. Det äcklar mig så jävla mycket. Vill dö så fort jag slår på tv:n eller bläddrar i en dagstidning. Precis ALLT handlar om att man ska se bra ut, framförallt tjejer framställs hela tiden som objekt. Inte sällan av tjejer själva. Säger inte det ganska mycket om hur jävla långt det har gått, hur jävla hjärntvättad man är när kvinnor gör sig själva till offer? Reklam, filmer, tv-serier, artiklar, böcker, allt. Killen med personligheten och tjejen med kroppen och ansiktet. Hur kan man vilja ha det så? Har inget hopp om mänskligheten längre. Jag vågar inte ens prata om det här med någon, skäms för mycket över att jag går omkring och tänker på detta dygnet runt.

[Malins mamma]

Synthesized, du har dragit en viktig och riktig slutsats här: Hur "vacker" och "perfekt" du än skulle bli så skulle du ändå inte må bra. För det är inte utseendet som är problemet.

All tid med min pojkvän går ut på att försöka tillfredsställa hans ögon (och jag lyckas oftast inte).

Sorgligt att du lägger ner tid på nåt så onödigt, han har ju redan bevisat att han gillar ditt utseende.

Vill dö så fort jag slår på tv:n eller bläddrar i en dagstidning. Precis ALLT handlar om att man ska se bra ut, framförallt tjejer framställs hela tiden som objekt. Inte sällan av tjejer själva. Säger inte det ganska mycket om hur jävla långt det har gått, hur jävla hjärntvättad man är när kvinnor gör sig själva till offer? Reklam, filmer, tv-serier, artiklar, böcker, allt. Killen med personligheten och tjejen med kroppen och ansiktet. Hur kan man vilja ha det så? Har inget hopp om mänskligheten längre.

Den här uppfattningen kan man säga är BDDn i ett nötskal. Det är för att ni tror att världen/verkligheten ser ut som du beskriver här som ni har BDD.

Jag vill inte att människor ska ha inställningen att utseende är viktigt.

Det har de inte heller, inte som du tror. Det är ju för att du har fått den uppfattningen som du har fått BDD. Kommer du ihåg hur jag brukade beskriva BDD, att den består av två delar:
1. Man ser sig själv som ful.
2. Man tror att utseendet är viktigt.

... fast idag skulle jag nog placera 2:an före 1:an för det är med uppfattningen att utseendet är viktigt som allting börjar. Och den dagen man inser skillnaden mellan vad "utseendet är viktigt" betyder för friska och vad det betyder för BDD-drabbade så har man kommit en lång väg mot tillfrisknande.

[CyanideCupcake]

Okej, så...träffade psykologen i fredags. Hon har pratat med Sergej på telefon och han hade sagt att det var oerhört viktigt att medicinbehandla (vilket jag ju redan gör men känner ingen skillnad trots tre månader) samt med exponering, dvs att jag faktiskt visar mig och kommer till terapin trots min ångest (och inte ställer in som jag gjorde förra gången...) när man har BDD. Så jag antar att han genom det anser at jag faktiskt har det. Psykologen sa inte mer än så (i slutet av timmen) och någon KBT eller något sånt nämndes inte så jag har ingen aning om hur/om saker kommer fortskrida. Ska gå hos psykologen "så länge" men vet som sagt inte om jag kommer få KBT istället för psykodynamisk terapi. Har tänkt lite och ska be att få ut min akt, för att se vad som står om mig egentligen. Jag vet inte. Det känns bra att Sergej är inblandad (även om det kanske itne blir em rän såhär) men...jag vet inte.

[kardborre]

Undrar just varför så många besökt denna sajt just idag (45 st)..?

[Malins mamma]

Godessceline, tyvärr får jag intrycket att psykologen plockade ut och nämnde bara det som sammanföll med hennes egna åsikter. Han måste ju ha sagt mycket mer än det till henne, bla annat vikten av KBT-terpi. Konstigt att hon inte ville säga nåt mer om vad Sergej sa? Eller om din behandlingsplan har ändrats något efter samtalet med honom?

Kardborre, ja det undrade jag också. Har det varit nån artikel eller nåt program om BDD?
Men annars kan det vara slumpen att det råkade vara så många samtidigt. Jag vet att det är många "gäster" som läser här men för det mesta är det utspritt över dygnet.

[CyanideCupcake]

Godessceline, tyvärr får jag intrycket att psykologen plockade ut och nämnde bara det som sammanföll med hennes egna åsikter. Han måste ju ha sagt mycket mer än det till henne, bla annat vikten av KBT-terpi. Konstigt att hon inte ville säga nåt mer om vad Sergej sa? Eller om din behandlingsplan har ändrats något efter samtalet med honom?

Ja, jag tycker också det känns konstigt..."jag har pratat med Sergej, han sa att det är viktigt att medicinera och extremt viktigt med exponering och att du visar dig även när du känner att du inte klarar det, vissa vinklar och så". Det var allt, nästan ordagrant. Det var jobbigt att visa mig den dan så jag klarade inte stanna kvar längre än nödvändigt för att fråga vidare (att hon pratat med Segej togs bekvämt nog upp precis i slutet av vårt samtal när tiden nästan var slut...kanske är jag överdrivet nojig nu, men man börjar ju undra...). Ska dit igen på torsdag och får fråga då, men det hela känns väldigt konstigt.

[kardborre]

(att hon pratat med Segej togs bekvämt nog upp precis i slutet av vårt samtal när tiden nästan var slut...kanske är jag överdrivet nojig nu, men man börjar ju undra...)

Jag skulle ha tänkt likadant. Tycker du ska säga det; "Fanns det ngn anledning till att du tog upp det först i slutet av vårt förra möte..?"

[CyanideCupcake]

Jag skulle ha tänkt likadant. Tycker du ska säga det; "Fanns det ngn anledning till att du tog upp det först i slutet av vårt förra möte..?"

Jag är för feg för att fråga det sådär rätt ut...ska dock dit på torsdag igen och tänker fråga vad mer Sergej sa, egentligen. Ska även, om hon säger att vi kör på psykodynamisk terapi som det var sagt, maila honom för att höra och "jämföra". Jag tycker ju att de under sitt telefonsamtal rimligtvis borde diskuterat hur jag ska behandlas och att han, eftersom han i sitt mail till mig sa att jag absolut NTE ska ha psykodynamisk terapi (samt vet att hon rekommenderat mig det) borde sagt till henne att han starkt avråder från det. Det innebär i så fall att hon medvetet hållit inne med den biten för att skydda sin prestige och inte erkänna för mig att hon hade fel. Skulle det visa sig att hon inte nämner något om ändrade planer (alltså KBT istället för psykodynamisk terapi) tänker jag maila Sergej och kolla vad de pratat om, och jag hoppas verkligen, VERKLIGEN att hon inte är så oprofessionell att hon skulle strunta i hans rekommendationer och expertis. För det känns väldigt konstigt att han, efter att ha varit så benfast om att psykodynamisk terapi INTE ska användas, helt plötsligt skulle ändra sig vad gäller en så framstående och grundläggande punkt i behandlingen av sjukdomen. Han måste ju sagt mer till henne än "medicinering och exponering är extremt viktigt", annars hade det ju räckt att fortsätta kommunikationen dem emellan via mail. Men nu ringde han ju faktiskt upp henne och då han ju säkerligen vet hur liten kännedomen om BDD är känns det som att han borde haft en del att säga i frågan - speciellt sedan han vet att hon redan betett sig oprofessionellt och lagt sig till med "skamligt dåligt bemötande" genom att inte ta emot mailet jag skrivit ut. Men vad vet jag....

[kardborre]

Jag utsätter inte mina kompisar eller bekanta för mitt mående, än mindre en partner. Har insett att jag aldrig kommer att kunna bevara ett förhållande utifrån mina depressioner och separationer är bland det värsta jag vet. Har inget att ge så länge livsenergin saknas och av erfarenhet vet jag att glädjen/livslockelsen aldrig infinner sig. Vad vore jag för usel människa om jag skulle "lura" in en annan människa i det?

Försöker överleva dagarna under förvirring och dödslängtan. Älskar mina husdjur, men när allt blir becksvart tycks jag fullständigt tappa greppet. Att lyckas med att dö blir en viktigare föresats än deras välmående (men jag hatar mig själv vansinnigt mkt när jag medvetandegör detta  =  s k u l d ).

[kardborre]

Oavsett hur smaklös jag än ser ut i spegeln ser mina katter på mig med exakt samma kärleksfulla blickar. Jag berörs av att det inte finns ngn som helst skillnad i deras bemötande! Tänk om människor kunde fungera likadant.

[g78]

--

[kardborre]

Var väldigt ärlig i tfnsamtalet med min pappa. Han fick lyssna till ångesten över möglig disk liksom den mögelfobi jag därav utvecklat (extra mkt). Han reagerade med irritation; "Det är väl bara att diska!!?" "Se till att få det gjort nu, vad är problemet??"
Jag vill faktiskt bara dö. Orkar inte längre (/klarar inte av) att inordna mig inom ett "acceptabelt beteende". Fungerar inte alls.
(Det retar mig också att jag inte kan bli förstådd men å andra sidan har jag heller inga förväntningar på att bli det).