"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Oavsett hur tjejer ser ut så får de någon iaf, verkar det som...

Där har du fel. Jag är tjej och har fått höra (faktiskt endast av killar) hur ful jag är sen jag var liten, både direkt till ansiktet och bakom ryggen. Jag blir alltid över på krogen medans mina kompisar blir stötta på och uppraggade och det förhållandet jag är i nu är mitt allra första. Så det där med att vi tjejer har det så mycket lättare och kan få nån oavsett hur vi ser ut kan du bara glömma. Vi har dessutom medias skönhetskrav på oss också, om vi nu ska tävla i vilket kön som har det värst. 

För övrigt hatar, hatar, HATAR jag mitt ansikte just nu. Hatar. Jag tog en bild på mig själv osminkad häromdagen som är så vansinnigt, obeskrivligt ful att jag inte kan fatta hur ett ansikte kan se ut så och jag överväger på fullt allvar att lägga upp den på hotornot.com för att kunna bevisa för alla, här och i verkliga livet, som säger att jag inbillar mig min fulhet att de har fel. Jag VET att den här bilden skulle få en etta, skulle sätta mitt liv på det och det beror inte på att jag är sjuk i något. Jag är helt enkelt ful, det är bara så det är och inget sjukt över det. Vissa ansikten är vackra och symmetriska med rena drag, andra är det inte. Ni som säger att man itne blir behandlad annorlunda om man är ful vet inte vad ni pratar om och har uppenbarligen aldrig varit där. Vi dras till skönhet, så är det bara. Konst, dans, naturen...det bara är så. Det är bara att titta närmnare på djurriket; hanarna gör sig vackra av en anledning; den enkla anlednignen att honorna ska dras till dem och vilja föröka sig. Det är något inbyggt som inte går att rå på och vi är inte ett dugg annorlunda även om vi vill tro det. Det är till och med vetenskapligt bevisat nu. Ni som inte tror att folk dömer efter utseendet kan ju till exempel ta en titt på Susan Boyles audition:

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY

Det intressanta är att folk, när hon sa att hon "aldrig blivit kysst", var fullt benägna att tro på det; hon var ju inte direkt vacker så det var ju mycket möjligt, right? Hade hon varit stereotypt attraktiv hade det påståpendet omedelbart ifrågasatts elelr avfärdats som ett skämt och folk hade tänkt "hon ser ju bra ut så det är klart att hon blivit kysst". Men nu, för att hon råkar se ut som hon gör, svalde folk det hon sa med hull och hår utan att ifrågasätta. Det var ju fullt möjligt, liksom. Det visade sig att hon skämtade; hon har självklart blivit kysst men valde att skoja om sig själv och det faktum att hon bor med sin katt, är ogift och har tagit hand om sin sjuka mamma länge. Att hon skulle vara okysst skulle på nåt sätt fullgjort den klyschiga, fördomsfulla bilden folk fick av henne och det insåg hon. "Åh, här kommer ytterligare nån som tror att de kan sjunga men som inte kan och som tror att de ska kunna vinna, hahaha. Säkert okysst och oskuld också, det ser man ju så som hon ser ut". Jag hatar människor. HATAR.

[ESM-]

Vi har dessutom medias skönhetskrav på oss också, om vi nu ska tävla i vilket kön som har det värst. 

Nej, nu ska vi inte återigen tävla i vilket kön som har det värst. Frustrerande samtalsämne som bara leder till en massa onödigt tjafs.

Vi dras till skönhet, så är det bara. Konst, dans, naturen...det bara är så. Det är bara att titta närmnare på djurriket; hanarna gör sig vackra av en anledning; den enkla anlednignen att honorna ska dras till dem och vilja föröka sig. Det är något inbyggt som inte går att rå på och vi är inte ett dugg annorlunda även om vi vill tro det. Det är till och med vetenskapligt bevisat nu.

Det du skriver stämmer självklart, biologiskt sett har vi ett djur inom oss, det primitiva beteendet. Men vi människor har även den fria viljan att själva bestämma hur vi vill leva och vilka åsikter vi vill ha. Man behöver inte längre styras av naturen för att överleva på den punkten, numera stjälper det oss mer än det hjälper. Varför väljer du inte istället att ha människor omkring dig som inte lägger något värde vid det yttre? Sådana som du kan lita på bedömer (och uppskattar) dig för den du är som person, inget annat. Det finns faktiskt sådana människor också, tro det eller ej. Eller är det din egen uppfattning om utseendets betydelse som står i vägen? Kan/vill du inte älska någon som inte är fysiskt vacker i dina ögon? Om jo, varför skulle inte andra kunna känna detsamma som du?

Och sedan vad okända människor (eller bekanta) tycker och tänker om saken... vad har det för betydelse för ditt liv, egentligen?

[CyanideCupcake]

Nej, nu ska vi inte återigen tävla i vilket kön som har det värst. Frustrerande samtalsämne som bara leder till en massa onödigt tjafs.

Det var ju det jag sa.

Det du skriver stämmer självklart, biologiskt sett har vi ett djur inom oss, det primitiva beteendet. Men vi människor har även den fria viljan att själva bestämma hur vi vill leva och vilka åsikter vi vill ha. Man behöver inte längre styras av naturen för att överleva på den punkten, numera stjälper det oss mer än det hjälper. Varför väljer du inte istället att ha människor omkring dig som inte lägger något värde vid det yttre? Sådana som du kan lita på bedömer (och uppskattar) dig för den du är som person, inget annat. Det finns faktiskt sådana människor också, tro det eller ej. Eller är det din egen uppfattning om utseendets betydelse som står i vägen? Kan/vill du inte älska någon som inte är fysiskt vacker i dina ögon? Om jo, varför skulle inte andra kunna känna detsamma som du?

Och sedan vad okända människor (eller bekanta) tycker och tänker om saken... vad har det för betydelse för ditt liv, egentligen?

Utöver min familj så anser inte jag att det FINNS någon som kan vara med mig utan att mitt yttre kommer i vägen, just för att mitt yttre är så jävla fult som det är att det inte liknar något annat. Jag dömer ingen annan människa efter hur de ser ut och jag skulle akta mig jävligt noga för att antyda motsatsen. Och andra "skulle inte kunna känna detsamma som jag", återigen, för att mitt ansikte inte liknar någon annans, jag har aldrig sett nån som har ett lika fult ansikte som jag eller drag som mina. Om det är så enkelt att bara tänka sig ur allt, vad gör du då på en sida som denna?  Du borde ju rimligtvis vara frisk....

Vad folk jag inte känner tycker om mitt utseende har jävligt stor betydelse just för att det gör att jag behandlas annorlunda. Har man inte blivit kallad ful kan man inte ens föreställa sig hur det känns och jag är trött på att folk beter sig som om det bara är att sluta lyssna på såna saker och gå vidare. Tro mig, det är inte riktigt så enkelt. Folk har sagt till mig att det borde gå att tänka "okej, jag kanske är ful, men jag kan leva mitt liv ändå" men hur jävla lätt är det när folk inte LÅTER en leva, när de inte låter en glömma hur man ser ut, när de ständigt påpekar, frågar eller påminner om vad som är fel med ens ansikte, när man  ständigt blir påmind i sociala situationer (krogen etc.) av att man inte är önskvärd för att man inte är attraktiv. Jag är så förbannad jävla utled på att folk förminskar mina känslor hela tiden!!! Jag mår fruktansvärt, groteskt, jävla spydåligt över hur jag ser ut och jag är trött på att folk säger åt mig att skärpa mig eller att jag inbillar mig när jag har så jävla många exempel på att folk har uppfattat mitt utseende som negativt. JAG ÄR FÖR FAN INTE DUM I HUVUDET, JAG SER HUR FOLK TITTAR! Jag har HÖRT folk, i alla åldrar, barn som vuxna, kommentera hur jag ser ut så kom för fan inte och säg att jag inbillar mig! Folk som aldrig har fått höra att de är fula har fan inte rätt att ens försöka ta den här diskussionen med mig för de har inte en jävla aning. De tror att de vet hur allt ska vara men det vet inte ett förbannat jävla skit. Jag är så jävla trött på att folk ska vara så förbannat politiskt korrekta hela tiden. Hur man ser ut spelar roll, inse det och sluta förminska hur jävla dåligt jag mår! Tror inte det finns nån som på fullt allvar kan säga att en vacker människa aldrig fått vissa förmåner eller blivit bättre bemött. Till och med folk jag känner har sett hur folk har tittat tydligt på mig uppifrån och ner och skrattat. Jag antar att de också inbillar sig, eller? Jag är så jävla trött på att ingen tar mig på allvar. I hela mitt liv har folk behandlat mig som en jävla outsider, sen jag var sex har jag varit den udda, den konstiga. Kom för fan inte och säg att jag behöver skärpa till mig och bara tänka positivt för att något som har pågått hela mitt jävla liv ska försvinna från en sekund till en annan. Folk får nog och backar undan men de kan dra åt helvete allihop. Jag skickade ett SMS till min systerdotter häromkvällen då jag hade rå-ångest för att sommarvikarien skulle komma till jobbet för första gången nästa dag och jag inte ville visa mig för henne. Bara tanken fick mig att må illa och jag spydde av nervositet kvällen innan. Skrev att jag ahde panik och inte visste vart jag skulle ta vägen men fick jag nån tröst? Nej. Fick jag, när jag som mest behövde det, ens ett svar? Nej. Skickade ett nytt mess ett dygn sednare och frågade om hon fått det förra. Svasret jag fick var "ja, men jag svarade inte för jag visste inte vad jag skulle säga. Inget annat jag har sagt förut har ju hjälpt". Varför kan inte folk bara fatta att jag inte behöver eller vill ha några jävla råd?? De behöver inte säga ett jävla ljud för att få mig att må bättre, de behöver bara lyssna. Men tydligen är det alldeles för jävla jobbigt. Alla kan dra åt helvete, jag klarar det här själv precis som jag alltid klarat allt annat i hela mitt jävla patetiska liv. Jag är van.

[crashandburn]

Har nog aldrig mått så här dåligt någonsin innan... vill bara lägga mig och dö så ful jag är.

[peppermintcheesecake]

Utöver min familj så anser inte jag att det FINNS någon som kan vara med mig utan att mitt yttre kommer i vägen, just för att mitt yttre är så jävla fult som det är att det inte liknar något annat. Jag dömer ingen annan människa efter hur de ser ut och jag skulle akta mig jävligt noga för att antyda motsatsen. Och andra "skulle inte kunna känna detsamma som jag", återigen, för att mitt ansikte inte liknar någon annans, jag har aldrig sett nån som har ett lika fult ansikte som jag eller drag som mina. Om det är så enkelt att bara tänka sig ur allt, vad gör du då på en sida som denna?  Du borde ju rimligtvis vara frisk....

Vad folk jag inte känner tycker om mitt utseende har jävligt stor betydelse just för att det gör att jag behandlas annorlunda. Har man inte blivit kallad ful kan man inte ens föreställa sig hur det känns och jag är trött på att folk beter sig som om det bara är att sluta lyssna på såna saker och gå vidare. Tro mig, det är inte riktigt så enkelt. Folk har sagt till mig att det borde gå att tänka "okej, jag kanske är ful, men jag kan leva mitt liv ändå" men hur jävla lätt är det när folk inte LÅTER en leva, när de inte låter en glömma hur man ser ut, när de ständigt påpekar, frågar eller påminner om vad som är fel med ens ansikte, när man  ständigt blir påmind i sociala situationer (krogen etc.) av att man inte är önskvärd för att man inte är attraktiv. Jag är så förbannad jävla utled på att folk förminskar mina känslor hela tiden!!! Jag mår fruktansvärt, groteskt, jävla spydåligt över hur jag ser ut och jag är trött på att folk säger åt mig att skärpa mig eller att jag inbillar mig när jag har så jävla många exempel på att folk har uppfattat mitt utseende som negativt. JAG ÄR FÖR FAN INTE DUM I HUVUDET, JAG SER HUR FOLK TITTAR! Jag har HÖRT folk, i alla åldrar, barn som vuxna, kommentera hur jag ser ut så kom för fan inte och säg att jag inbillar mig! Folk som aldrig har fått höra att de är fula har fan inte rätt att ens försöka ta den här diskussionen med mig för de har inte en jävla aning. De tror att de vet hur allt ska vara men det vet inte ett förbannat jävla skit. Jag är så jävla trött på att folk ska vara så förbannat politiskt korrekta hela tiden. Hur man ser ut spelar roll, inse det och sluta förminska hur jävla dåligt jag mår! Tror inte det finns nån som på fullt allvar kan säga att en vacker människa aldrig fått vissa förmåner eller blivit bättre bemött. Till och med folk jag känner har sett hur folk har tittat tydligt på mig uppifrån och ner och skrattat. Jag antar att de också inbillar sig, eller? Jag är så jävla trött på att ingen tar mig på allvar. I hela mitt liv har folk behandlat mig som en jävla outsider, sen jag var sex har jag varit den udda, den konstiga. Kom för fan inte och säg att jag behöver skärpa till mig och bara tänka positivt för att något som har pågått hela mitt jävla liv ska försvinna från en sekund till en annan. Folk får nog och backar undan men de kan dra åt helvete allihop. Jag skickade ett SMS till min systerdotter häromkvällen då jag hade rå-ångest för att sommarvikarien skulle komma till jobbet för första gången nästa dag och jag inte ville visa mig för henne. Bara tanken fick mig att må illa och jag spydde av nervositet kvällen innan. Skrev att jag ahde panik och inte visste vart jag skulle ta vägen men fick jag nån tröst? Nej. Fick jag, när jag som mest behövde det, ens ett svar? Nej. Skickade ett nytt mess ett dygn sednare och frågade om hon fått det förra. Svasret jag fick var "ja, men jag svarade inte för jag visste inte vad jag skulle säga. Inget annat jag har sagt förut har ju hjälpt". Varför kan inte folk bara fatta att jag inte behöver eller vill ha några jävla råd?? De behöver inte säga ett jävla ljud för att få mig att må bättre, de behöver bara lyssna. Men tydligen är det alldeles för jävla jobbigt. Alla kan dra åt helvete, jag klarar det här själv precis som jag alltid klarat allt annat i hela mitt jävla patetiska liv. Jag är van.

Jag måste bara fråga dig en sak "du vill inte ha några jävla råd" och "du vill inte tänka positivt" (?) Ändå så blir du förbannad på din systerdotter för att du inte fick någon tröst... ändå tar du kontakt med psykologer för att få... hjälp?
Tror du på fullt allvar att någon kan hjälpa dig och ge dig tröst när du har den inställningen?
Vill du överhuvudtaget bli frisk?
Alltså jag tycker att du verkar ha en väldigt romantiserad bild av skönhet,vacker=lycklig,eller hur? Är man ful kan man lika gärna gå och hänga sig... Det är ju ingen större idé att jag (eller någon här) ens försöker berätta för dig att det inte stämmer,att skönhet inte har sån himla stor betydelse,du lyssnar inte och ger otrevliga svar tillbaka.I ungefär 70% av dina inlägg som du skriver berättar du om hur otroligt ful andra människor hela tiden påpekar att du är,jag tror inte att någon här har lyckats undgå det 
Och om det är så,varför skriver du då på detta forum? BDD är ju vad man brukar kalla "inbillad fulhet"

Okej,nu kanske jag inte låter så jättetrevlig i detta inlägg,men det spelar ju ingen större roll om man är trevlig mot dig ändå!
"ESM" här ovan tycker jag var otroligt trevlig,och försökte ge dig lite hopp... och så skriver du det här tillbaka som svar,du borde skämmas!

[Nokia]

peppermintcheesecake, det var väl inte speciellt snällt av dig att fråga vad goddessceline gör på det här forumet när den här tråden faktiskt heter "skriva-av-sig-tråd" eller hur? Hon uttrycker sin frustration som jag vet att många av oss med BDD lever med. Även om hon upprepar sig här så är det precis så det är, man tänker så jämt! Jag tvivlar starkt på att någon vill vara sjuk egentligen.. Men det är svårt att sträva efter att vara frisk när man inte längre vet hur det känns.

[Antipod]

det är svårt att sträva efter att vara frisk när man inte längre vet hur det känns.

Word.

[CyanideCupcake]

Det är ju ingen större idé att jag (eller någon här) ens försöker berätta för dig att det inte stämmer,att skönhet inte har sån himla stor betydelse,du lyssnar inte och ger otrevliga svar tillbaka.I ungefär 70% av dina inlägg som du skriver berättar du om hur otroligt ful andra människor hela tiden påpekar att du är,jag tror inte att någon här har lyckats undgå det 

Nej, det kanske ingen har lyckats göra. What's your point? Jag skriver inte i den här tråden för någon annans skull, jag skriver för min egen skull, för att skriva av mig. Det är ju det tråden är till för. Andra HAR sagt att jag är ful och med risk att upprepa mig ännu en gång så kan man omöjligt förstå hur det känns om man inte varit där. Hur det fullkomligt krossar ens självrespekt och får en att vilja spotta på och skära sönder sig själv. Det har itne hänt en gång, inte två gånger, inte tio gånger, utan otaliga gånger ända sedan jag var liten. Om någon kallar mig ful är det väl inte kosntigt att jag, speciellt om jag är liten och inte lärt mig att tänka rationellt än, förknippar mitt eget ansikte och fysiskt fulhet med något oerhört negativt -således innebär det också att skönhet ses som något oerhört positivt av den enkla anledning att det per definition är den direkta mtosatsen till det som gör att jag behandlas illa. Det är ganska logiskt.

Och om det är så,varför skriver du då på detta forum? BDD är ju vad man brukar kalla "inbillad fulhet"

Ja, den frågan har jag ställt mig själv många gånger, då min fulhet inte verkar vara inbillad eftersom andra har bekräftat den för mig.

Jag måste bara fråga dig en sak "du vill inte ha några jävla råd" och "du vill inte tänka positivt" (?) Ändå så blir du förbannad på din systerdotter för att du inte fick någon tröst... ändå tar du kontakt med psykologer för att få... hjälp?
Tror du på fullt allvar att någon kan hjälpa dig och ge dig tröst när du har den inställningen?
Vill du överhuvudtaget bli frisk?

Det är enligt mig stor skillnad på att ge någon tröst och på att ge någon råd. Att någon bara lyssnar och mest av allt inte avfärdar ens känslor som överdrivna eller overkliga är det allra viktigaste, så tror jag att alla härinne har känt någon gång. Jag vet inte om du vet det, men BDD är en sjukdom som tenderar att misstros rätt rejält. Angående eventuell "hjälp" så började jag hos psykolog på sköterskas inrådan då jag kom till henne efter att ha varit nära att skära i mitt eget ansikte. Jag kom alltså INTE till henne för att jag trodde att jag var sjuk, utan för att jag inte litade på mig själv och ville ha någon som höll koll på mig. Jag anser inte att jag hade fel som ville skära bort allt det äckliga i mtit ansikte, men jag vill att det görs av någon som vet vad de sysslar med så att resultatet blir bra; jag vill bara inte göra det själv och den incidenten skrämde mig. That's it. Jag anser fortfarande inte att jag är sjuk men jag är här för att det är skönt att vara bland folk som kan relatera till hur man känner; i alla fall för det mesta. Och jag hävdar fortfarande att medans det må vara jobbigt att ha press på sig att vara perfekt jämt för att man fått så mycket komplimanger för sitt utseende, så är det hundra gånger värre -dessutom på ett helt annat sätt- att få höra att man är ful, för det är en direkt och medveten negativ sak som inte går att misstolka.

[ESM]

Jag dömer ingen annan människa efter hur de ser ut och jag skulle akta mig jävligt noga för att antyda motsatsen. Och andra "skulle inte kunna känna detsamma som jag", återigen, för att mitt ansikte inte liknar någon annans, jag har aldrig sett nån som har ett lika fult ansikte som jag eller drag som mina.

Är det inte ganska arrogant att häva ur dig detta?
"Jag dömer minsann inte någon efter utseendet men resten av världen gör det!"

Jag menar ju att det inte spelar någon roll hur du ser ut, att du skulle kunna vara gravt missbildad (vilket du verkar tro att du är) och ändå inte bli bedömd efter ditt utseende av de som står dig nära. Du väljer som sagt själv vilka människor du vill ha i ditt liv, och du kan välja att ha vänner som seriöst INTE BRYR SIG om ditt fula utseende om det så vore ett faktum (vilket det aldrig kan vara, men för att du ska förstå min poäng).

Du är inte heller ensam om att vara en person som bryr sig om insidan hos folk istället för att värdera människor efter deras yttre (du verkar dock tro att du har ensamrätt på detta).
Men vänta nu lite, gör du verkligen det?... Hur många gånger har inte du klagat på alla vackra människor (i dina ögon) som inte förstår vad lidande är och varit allmänt nedvärderande mot dem? Är inte det också att döma efter utseendet?

Jag har aldrig sagt att man “bara” ska tänka sig ur sjukdomen. Men när du nu nämner det… visst är det så! Det är ju en tankesjukdom vi pratar om faktiskt. Det är enkelt i teorin men förbannat svårt i praktiken. Hjälp och stöd kan man få, kanske från familj och vänner och/eller professionell sådan. Ofta båda delarna. Men grundarbetet måste göras på egen hand och det är ett riktigt helvete att ta sig igenom. Jag har aldrig förnekat det.

Jag är inte frisk ännu, långt ifrån. Det behöver dock inte betyda att jag inte vet vad jag måste göra för att nå dit en vacker dag, vilket jag planerar att göra. Men det tycker inte du att jag ska dela med mig av eller?
Du kanske tycker att det är bättre för alla gäster och medlemmar här att läsa dina dystra inlägg med återkommande tema om att allt är så jävla värdelöst och det är bara att ge upp (hela naturen är ju ändå emot oss!). Du tar inte hänsyn till någon annan på det här forumet som antagligen kommit hit för att få råd och stöd. Din negativitet är det sista de behöver.

Visst, jag har också dagar då jag tror att allt är hopplöst och det är alltid på grund av hur jag ser ut. Men efter en stund (eller ibland dagar, veckor) går det över och då minns jag vad jag egentligen tycker och tänker om saken och förstår att bdd:n bara hade lyckats ta över för en stund. Och då väljer jag att fortsätta lyssna på MIG SJÄLV istället.

Du tror självklart vad du vill om mig och om alla andra som skriver på det här forumet, men jag kan hata mitt utseende, må fruktansvärt dåligt och vara lika less på livet som du. Men vad tusan tjänar det till att tjata på ett forum om hur förjävligt allt är i nästan varenda inlägg? Hjälper det överhuvudtaget någon att må bättre?
Och jag förstår inte vad du vinner på att ha "rätten" att må så mycket sämre än alla andra hela tiden? Självömkan måste väl vara det enda?

Just det här inlägget råkade vara i en "skriva av sig"-tråd men någonstans går väl ändå gränsen?

[Nokia]

Varför all den här oförståelsen för goddessceline?

Om människor med BDD inte trodde att andra dömmer dom pga hur dom ser ut så skulle dom leva ett normalt liv. Det handlar inte om arrogans, jag vet av egen erfarenhet att man förvränger samhällets syn på skönhet lika mycket som man förvränger sitt eget utseende. Själv upplever man dock att andra är lika mycket värda oavsätt hur dom ser ut.

[peppermintcheesecake]

Nej, det kanske ingen har lyckats göra. What's your point? Jag skriver inte i den här tråden för någon annans skull, jag skriver för min egen skull, för att skriva av mig. Det är ju det tråden är till för. Andra HAR sagt att jag är ful och med risk att upprepa mig ännu en gång så kan man omöjligt förstå hur det känns om man inte varit där. Hur det fullkomligt krossar ens självrespekt och får en att vilja spotta på och skära sönder sig själv. Det har itne hänt en gång, inte två gånger, inte tio gånger, utan otaliga gånger ända sedan jag var liten. Om någon kallar mig ful är det väl inte kosntigt att jag, speciellt om jag är liten och inte lärt mig att tänka rationellt än, förknippar mitt eget ansikte och fysiskt fulhet med något oerhört negativt -således innebär det också att skönhet ses som något oerhört positivt av den enkla anledning att det är den direkta mtosatsen till det som gör att jag behandlas illa. Det är ganska logiskt.

Ja, den frågan har jag ställt mig själv många gånger, då min fulhet inte verkar vara inbillad eftersom andra har bekräftat den för mig.

Det är enligt mig stor skillnad på att ge någon tröst och på att ge någon råd. Att någon bara lyssnar och mest av allt inte avfärdar ens känslor som överdrivna eller overkliga är det allra viktigaste, så tror jag att alla härinne har känt någon gång. Jag vet inte om du vet det, men BDD är en sjukdom som tenderar att misstros rätt rejält. Angående eventuell "hjälp" så började jag hos psykolog på sköterskas inrådan då jag kom till henne efter att ha varit nära att skära i mitt eget ansikte. Jag kom alltså INTE till henne för att jag trodde att jag var sjuk, utan för att jag inte litade på mig själv och ville ha någon som höll koll på mig. Jag anser inte att jag hade fel som ville skära bort allt det äckliga i mtit ansikte, men jag vill att det görs av någon som vet vad de sysslar med så att resultatet blir bra; jag vill bara inte göra det själv och den incidenten skrämde mig. That's it. Jag anser fortfarande inte att jag är sjuk men jag är här för att det är skönt att vara bland folk som kan relatera till hur man känner; i alla fall för det mesta. Och jag hävdar fortfarande att medans det må vara jobbigt att ha press på sig att vara perfekt jämt för att man fått så mycket komplimanger för sitt utseende, så är det hundra gånger värre -dessutom på ett helt annat sätt- att få höra att man är ful, för det är en direkt och medveten negativ sak som inte går att misstolka.

Om du bara vill "skriva av dig" varför inte skaffa dig en liten dagbok där du skriver ner allt du känner,så behöver du inte besväras av att någon här försöker ge dig några råd,smart va! 

och Nokia jag undrade varför Godesceline höll till på detta forum om hon inte ens själv anser sig lida av BDD,skulle det vara elakt på något sätt eller? Om jag skrev i ett forum för personer med prostatacancer skulle det knappast vara elakt om någon frågade var i h-lvete jag gjorde där (nä... jag ville bara skriva av mig lite...) 

[Malins mamma]

Det finns så mycket jag skulle vilja kommentera ang de senaste diskussionerna här. Jag tar en sak i taget så får vi se hur mycket jag hinner med:
 

hon (Susan Boyle) var ju inte direkt vacker så det var ju mycket möjligt, right?

Jag förstår att du inte menar nåt illa med det men det visar hur olika tycke och smak man kan ha. Jag tycker Susan är väldigt vacker. Däremot var hon inte STYLAD ett enda dugg. Hon kom och sjöng som hon var, med permanentad tant-frisyr, en enkel redig klänning som gick långt över knäna och som inte döljde hennes något kraftiga figur, hon var  osminkad och hade buskiga, oplockade ögonbryn och sparsamt med smycken. Det enda hon hade lyxat till sig med var högklackade skor.
Men visst, de visade bilder på flera personer som småflinade när de fick se henne men frågan är om de gjorde det pga hennes utseende eller för att hon inte var stylad (som alla andra). Och om man tittar efter symmetri och "rena drag" (vad nu det är) så hade hon väl båda delarna?

Det är enligt mig stor skillnad på att ge någon tröst och på att ge någon råd.

Javisst det är stor skillnad och jag tror att ni med BDD behöver bägge delarna. Tyvär är jag dålig på "tröst"-biten. Jag förstår och vet att det är OERHÖRT JOBBIGT att leva med BDD, jag vet att ni lider jättemycket av er sjukdom men jag vet också att medlidande inte hjälper er att bli friska. Därför är min intention mera inriktad på att ge råd om hur man mår bättre än att trösta. Men det betyder INTE att jag på något sätt förminskar hur dåligt ni mår. Jag VET att ni har ett helvete.

Godessceline, du skrev en gång att framtiden har redan varit och att du har blivit behandlad på samma sätt då. Men framtiden har faktiskt inte varit än. Ett råd som jag skulle vilja ge dig (men du bestämmer själv om du vill ta emot det) är att from nu dra ett tjockt streck och börja om från noll. Du har så mycket som du ältar fram och tillbaka ända från sexårsåldern (och jag påstår absolut inte att det inte har hänt, du har varit med om många otrevliga saker som har påverkat dig starkt) men försök att lägga det bakom dig för ett tag (eller helst för alltid för det gäller inte längre och det finns ingen annanstans än i ditt eget minne) och se på din situation som den är NU.
 
Tänk dig att du är en helt ny människa i denna värld (utan något förflutet) och börja registrera hur du blir bemött av de personer du kommer i kontakt med, hotellgäster, dina chefer, din pojkvän och familj, krogen, expediter och folk du möter på gatan eller på diverse tillställningar. Lägg märke till om du blir neutralt, vänligt eller otrevligt bemött och tänk samtidigt efter hur du själv bemöter andra. Räkna med ALLA människor du kommer i kontakt med, skriv gärna upp varje dag hur många det blir under varje kategori.
Du kommer antagligen att bli otrevligt eller nonchalant bemött nån gång (som alla andra). När det händer är det jätteviktigt att du först ställer dig frågorna: Hörde jag rätt, kan jag ha missförstått nånting, kan det ha varit riktat till nån annan, kan det ha berott på personens dåliga humör, dennes sätt eller något annat i den personens liv, kan det ha berott på något jag gjorde eller sa eller står det utom allt tvivel att mitt utseende var orsaken till personens otrevlighet? Om du efter att ärligt ha gått igenom frågorna kommer fram till att det var ditt utseende som utlöste otrevligheten så skriver du upp det under "otrevlighetskategorin". Anteckna även hur många som rent ut säger att du är ful eller som tittar på dig och skrattar åt ditt utseende.
Försök också att undvika de typiska BDD-fällorna: Han tittade på mig för att jag ar ful, han undvek att titta på mig  på mig för att jag är ful, jag vet vad de tänkte, han menade egentligen nåt annat, han var ironisk, han tyckte synd om mig och ljög osv.

Pröva göra detta under tex en månad, från och med nu dvs lördagen den 13 juni (eller när du läser det här) tom den 13 juli, då får du svart på vitt hur stor betydelse ditt utseende har egentligen för det liv du lever NU.

Tror inte det finns nån som på fullt allvar kan säga att en vacker människa aldrig fått vissa förmåner eller blivit bättre bemött.

Det finns "vackra" människor som har fått vissa förmåner pga sitt utseende. Det finns även de som fått förmåner pga sitt kunnande, sina pengar, sitt kändisskap, sin ställning, sin hjälpsamhet, sitt släktskap, sitt handikapp, sin talang osv. oavsett hur de ser ut.

Nokia,

Om människor med BDD inte trodde att andra dömmer dom pga hur dom ser ut så skulle dom leva ett normalt liv.

Ja, det är just så det är och det är därför jag försöker uppmuntra er att verkligen ta reda på om "normala" människor bedömer och bemöter andra efter deras utseende.

Nokia och crashandburn, GRATTIS till att ha klarat skolan/studenten! Strongt gjort med tanke på BDDn.
     

[CyanideCupcake]

Tack för ditt svar, Malins mamma. <3.

Jag förstår att du inte menar nåt illa med det men det visar hur olika tycke och smak man kan ha. Jag tycker Susan är väldigt vacker.

Det var inte min åsikt om Susan jag lade fram där, utan den som folk ni allmänhet verkade ha i och med att de så enkelt och utan förbehåll bara tog för givet att det hon sagt om att hon var okysst måste stämma. Alltså INTE min personliga åsikt om henne, då jag så mycket som möjligt försöker låta bli att tänka om andra människor som fula. Kanske borde använt citatecken för att förtydliga, sorry.

Däremot har det (tyvärr) betydelse för mig endast om de är attraktiva; inte på så sä'tt att jag på något sätt tycker att en människa måste vara snygg för att vara något värd (absokut inte1!) utan för att snygga människor gör mig bitter. Det är en bart för att jag jämför mig själv emd dem som skönhet spelar roll för mig, inte för att jag tror att de som är mindre attraktiva på något sätt är sämre. Jag är oerhört fördomsfri och öppensinnad mot andra människor och det skulle även folk som känner mig säga. Det är bara mig själv jag dömer så hårt. Att jag är bitter och avundsjuk på vackra mäniskor är inget jag är stolt över, men det är så jag känner.

Hittade precis det här:

"Megan Fox drabbad av skönhetsdepression

Hon var så snygg att hon mådde illa. Nu berättar filmstjärnan Megan Fox om hur hennes snygga look gjorde henne sjuk av oro.Vi kan kalla det för ett lyxproblem. Men för filmstjärnan Megan Fox blev hennes snygga yttre ett allvarligt problem.

Den 23-åriga "Transformers"-stjärnan blev för en tid sedan djupt orolig att hennes framgång enbart berodde på skönhet.

Under en intervju med det engelska magasinet GQ berättar hon plötsligt om hur hon drabbades av en depression.

– Egentligen är mitt enda jobb att vara snygg. Jag blev så arg på det att jag gick åt motsatt håll. Jag såg ut som en riktig butchflata i ungefär ett halvår. Sedan gick jag åt andra hållet. Från att ha varit en gigantisk lesbian på motorcykel gick jag till att bli en zombie och gick ner typ 13 kilo, säger Megan Fox. 

Det gick så långt att hon började tappa sitt hår.

– Tappar man för mycket vikt får man inte i sig vitaminer. Jag var riktigt smal. Jag var deprimerad, säger Megan Fox."


....och även om den säkert är skriven för att låta på ett visst sätt vill jag bara smälla till nån när jag läser det.

[Malins mamma]

Det var inte min åsikt om Susan jag lade fram där,

Okej, jag förstod nog det.

....och även om den säkert är skriven för att låta på ett visst sätt vill jag bara smälla till nån när jag läser det.

Har du funderat över vad som egentligen ligger bakom din reaktion på den här artikeln? Jag tror inte att det beror på att du är väldigt okänslig eller elak utan på att du har en förvrängd uppfattning om "skönhetens" betydelse.
Ungefär att om man "är snygg" så har man vunnit högsta vinsten, då kan man inte ha några verkliga problem, då kan man vara lycklig hela tiden, få den kille, det jobb och den karriär man vill ha och man blir uppskattad och beundrad vart man än går. Är det ungefär så du tänker?

Som jag skrev förut så FINNS det "vackra" människor som har fått förmåner pga sitt utseende och det verkar som att du dras till all information som understöder det, men har du nångång uppmärksammat vilka NACKDELAR det finns med att vara "snygg"?

Vad händer med de "snygga" och populära tjejerna i skolan?
Jo, de blir visserligen beundrade av en massa killar men det slutar inte där. Det fortsätter med att de blir tafsade på, meddragna till "fester" där de förväntas ställa upp på både det ena och andra bara för att de är så snygga så de har säkert varit med förut.

Vad händer med den "snygga" som blir tillsammans med en kille?
Eftersom hon är så snygg kommer andra killar att ge henne blickar, kommentarer och inviter vilket resulterar i att killen blir svartsjuk.
Han kan börja förbjuda henne att gå dit hon vill eller att umgås och prata med vem hon vill, det kan urarta till häftiga bråk, förhör och misshandel. För att vara säker på att hon inte lämnar honom måste han kontrollera allt hon gör. Och det spelar ingen roll hur trogen och ärlig hon är, pga hennes "snygghet" så är alltid andra killar ett hot mot honom och deras förhållande.

Vad händer med de "snygga" Hollywood-kändisarna? Det kan kännas underhållande att läsa om alla skandaler, skilsmässor och vem som har gift sig med vem men i verkligheten är det inte alls så glamouröst för de inblandade. En skilsmässa är inte bara att man skiljer sig från den ena för att gifta sig med nästa utan består oftast av stormiga gräl, gråt, anklagelser och vårdnadstvister om barnen mm.

Det är vanligt (har jag märkt) hos BDD-drabbade att man letar efter information som visar att utseendet har mycket stor betydelse men om jag får ge dig ett råd till Godessceline, så börja leta efter information som visar hur mycket elände och tragik ett "bra utseende" har orsakat och hur de "snygga" egentligen har det i sina liv, bakom den "perfekta" fasaden. Du kommer att finna hur mycket som helst på olika forum och andra ställen på internet.
(Det jag skrev var bara några vanliga exempel på hur det gått för många "snygga", men jag påstår inte att det alltid blir så för alla.)

Har du börjat "bokföra" än hur du blivit bemött de här dagarna sen i lördags? Du får väldigt gärna skriva här på forumet hur många det blir i varje kategori för varje dag, kom ihåg bara att ta med ALLA som du kommer i kontakt med ... om du vill förstås.

[kardborre]

Sitter på balkongen just nu. Känns som semester.

Jodå, det har varit massor av varma dagar tidigare men jag har inte tagit mig ut hit tidigare i år. Idag berörs jag inte av fönstren mittemot. Och det är jätteskönt. Mina katter lapar sol och njuter bredvid mig. Jag ser inte vad jag skriver för solen bländar bort all synlig text från skärmen.

Ser extremt sliten ut idag, eller påtagligt trött. Mina "bdd-ringar" under ögonen döljs av solglasögon (av glasögon tidigare när jag var ute). Behöver verkligen lite färg i ansiktet, ser sjukligt blek ut 'naturligt'.

Misslyckades återigen med att ta mig till neurologen i måndags. Ångesten över att tvingas klä av mig inför en okänd människa som ska granska min kropp ingående blev för stor. Trots att jag denna gång var helt inställd på att ta mig dit. Dessutom hade de valt en kvinnlig neurolog denna gång vilket känns mkt bättre än en manlig. Men, nä...

Är dock helt inställd på att komma igång med att träna i sommar (eftersom jag fortfarande lever). Kan inte se ut så här.

Gick ju upp 18 kg på mkt kort tid när jag åt mirtazapin och gick ner 14 i ett svep när jag slutade med den. Kroppen förändrades hastigt och genomgick, enligt läkaren, en chock. Nu är mina problemområden låren, magen och rumpan. Tidigare har nästan all min smärta handlat om brösten. Har jag bytt bdd-fokus - till viss del - eller vad?

Trist iaf med neurologen för det är lång kö till de och dyrt att missa deras tider. Kanske jag får en ny chans till hösten?