"Skriva av sig"-tråd

[peppermintcheesecake]

Nu ser allting lite ljusare ut... jag har hittat en psykolog som faktist VET vad BDD är,och har hjälpt ungdomar med det... och den psykologen kan ev. börja träffa mig innan hösten,hoppas allting kan ordna sig nu ^^

Att jag komer att kunna börja skolan till hösten som ingenting är nog bara att glömma... men det kanske finns någon annan lösning som kan fungera för mig.. typ att jag läser hemma ibland,eller hela tiden (beroende på hur allt är då) jag hoppas på att det kan gå att få till någon sådan lösning 

[Antipod]

Jag måste bara berätta att jag idag fick det bekträftat (eller ja, så pass bekräftat det i nuläget kan bli) att det är BDD jag lider av och måste bli behandlad för. Den psykolog som jag i början av året skickades till för en second opinion har, mot allt mitt tvivel, valt att lyssna på mig och ska nu skriva ett utlåtande till min överläkare. Förhoppningsvis leder detta till en remiss till specialistvård. Även om min överläkare sa att om utlåtandet påvisar att det finns starka misstankar om BDD så skulle hon gladeligen skriva den där remissen, så vågar jag inte lita på att hon kommer stå för vad hon sagt.

MEN... Jag har plötsligt blivit hörd och tagen på allvar, någon tog änligen hänsyn till det jag sa och valde inte enbart att förhålla sig till den egna uppfattningen om vad som är och inte är. Och denna någon är en psykolog som faktiskt ens knappt visste vad BDD var innan jag kom dit för första gången.

Den lättnad jag känner är ofattbar. Det har hänt något. Äntligen har det hänt något konkret.

[peppermintcheesecake]

Då är det mer eller mindre bestämt... jag kommer att få börja träffa den där psykologen,väldigt snart också!
Jag hoppas,hoppas,hoppas att någonting kan börja hända nu,att den där psykologen faktist KAN hjälpa mig till ett bättre liv!
Jag menar visst har vissa saker blivit bättre nu än vad de har varit förut,men det är fortfarande lååååångt ifrån bra 

Jag vill inte behöva ha ett sånt här liv! Jag vill inte behöva sitta instängd i en lägenhet större delarna av dagarna,för att sedan ut en stund senare på kvällen när det knappt är något folk ute,i sällsynta fall kunna träffa min familj... i stort sett aldrig kunna ut och vara en del av "världen utanför"...Jag vill inte! jag vill kunna ha ett helt normalt tonårsliv! Gå i skolan,träffa kompisar,ner på stan... helt normala saker alltså...

[Lilla_fågel]

Kanske fel ställe att skriva på, men jag orkar inte starta en ny tråd. Vill bara just skriva av mig.
Idag berättade min sambo att min mamma har sagt till honom att han är fantastisk som står ut med mig. Det är jävligt schysst, inte. Är det konstigt att man blir störd?

[Antipod]

Kanske fel ställe att skriva på, men jag orkar inte starta en ny tråd. Vill bara just skriva av mig.
Idag berättade min sambo att min mamma har sagt till honom att han är fantastisk som står ut med mig. Det är jävligt schysst, inte. Är det konstigt att man blir störd?

Jag förstår inte riktigt varför du tar illa upp. Själv tycker jag att min sambo (som för övrigt är en vän och inte pojkvän) ÄR fantastisk som står ut med mig, eller framför allt: min BDD. Eftersom du vistas på det här forumet så antar jag att du också besväras av BDD/BDD-symptom, vilket inte är varken lätt eller roligt att ha att göra med, varken för de drabbade eller de anhöriga.

[Antipod]

Fick en ny handläggare på soc. idag, och till min stora gläjde så hade hon skrivit en uppsats om BDD under sin socionomutbildning. För första gången slapp jag förklara vad BDD är för något. Måste säga att det var lite av ett halleluja-moment.

[nikey]

tråkigt att höra lilla_fågel. inget jag heller skulle vilja höra. jag känner mej redan som en belastning, det räcker så. det är inget jag vill höra från någon annan. din mamma är säkert jätteglad att din sambo finns där för dej och stöttar dej osv, så hon mena det nog inte så illa som de låter. men jag fattar inte varför din sambo är tvungen att berätta det för dej. han vet ju hur du mår och måste förstå att du kommer bli ledsen att höra de här. vem vill höra nåt sånt lixom? pucko!

[nikey]

MEN... Jag har plötsligt blivit hörd och tagen på allvar, någon tog änligen hänsyn till det jag sa och valde inte enbart att förhålla sig till den egna uppfattningen om vad som är och inte är. Och denna någon är en psykolog som faktiskt ens knappt visste vad BDD var innan jag kom dit för första gången. Den lättnad jag känner är ofattbar. Det har hänt något. Äntligen har det hänt något konkret.
Infoga citat
Fick en ny handläggare på soc. idag, och till min stora gläjde så hade hon skrivit en uppsats om BDD under sin socionomutbildning. För första gången slapp jag förklara vad BDD är för något. Måste säga att det var lite av ett halleluja-moment.

underbart!

[kardborre]

Jag vet att det får mig att må sämre men jag gör det ändå, kan inte sluta. Jämför mina drag emd hennes, studerar hennes hy och ansikte i detalj, för att...jag vet inte varför, delvis för att jag njuter av hennes skönhet men också för att jag försöker få en måttstock på hur orena mina egna drag är. Skulle ge så mycket för att se ut som hon och får ont i magen av desperation när jag tänker på att jag aldrig kommer göra det.

Såg Dita i ett av numren i Eurovisionfinalen. Men hur många ser ut som henne, liksom..? Tur att jag inte har så höga krav/önskningar vad gäller mitt utseende och kropp...

[peppermintcheesecake]

Nu har jag träffat den där psykologen... ärligt talat måste jag säga att det var fruktansvärt!
Han var ju väldigt kunnig inom KBT,skulle jag tro... men herregud hela KBT-grejen är hemsk!
hemsk,hemsk,hemsk det enda det handlar om är att utsätta sig för ångest,massor av ångest... han höll på att prata om att man måste möta faran,att en känsla inte kan vara farlig... Det kan det ju visst! känslor har tagit livet av folk!
När han höll på att prata om hur man på bästa sätt utsätter sig för ångest (typ att gå i skolan när jag känner mig som fulast) började jag nästan att gråta... jag klarar inte det här!
Bara tanken på det får mig att få outhärdliga ångestattacker... jag bara gråter hela tiden och känner mig som världens mest misslyckade person.Herregud,jag kommer inte att klara det,ingen kommer någonsin att bli bra igen,jag kommer inte att klara det!!

[Malins mamma]

Peppermintcheesecake,

Jag förstår att det kan verka skrämmande men han sa väl hur det går till också? Att man börjar med det allra lättaste och tränar på det tills ångesten är borta innan man fortsätter till nästa grej. Det är ju jätteviktigt att man tar övningarna i rätt ordning för om ångesten blir för stark så att man inte klarar det så förvärras ens tillstånd istället. Om psykologen är kunnig inom KBT så kommer han att anpassa det här så att du klarar det. När du väl kommer till övningen att "gå till skolan när du känner dig ful" så har du en helt annan syn på det än du har nu och då kommer det inte alls att kännas lika hemskt som du tycker att det är nu.
Men jag hoppas att psykologen jobbar med annat också förutom exponeringsövningarna. Vi hade en medlem här förut som hade fått väldigt bra behandling med KBT-terapi. Såvitt jag förstår så hade han blivit fri från BDD och försökte hjälpa andra här på forumet. Han gav en massa tips och exempel på hur det gick till i terapin. Om du söker upp "Amav" i medlemslistan och klickar på "Visa de senaste inläggen från denna person" så kan du se alla hans inlägg. Försök ta dig tid till att läsa det han skrivit, du kan ta några sidor i taget eftersom det är ganska mycket (20 sidor). Jag tror du kan ha stor nytta av det.   

[peppermintcheesecake]

Peppermintcheesecake,

Jag förstår att det kan verka skrämmande men han sa väl hur det går till också? Att man börjar med det allra lättaste och tränar på det tills ångesten är borta innan man fortsätter till nästa grej. Det är ju jätteviktigt att man tar övningarna i rätt ordning för om ångesten blir för stark så att man inte klarar det så förvärras ens tillstånd istället. Om psykologen är kunnig inom KBT så kommer han att anpassa det här så att du klarar det. När du väl kommer till övningen att "gå till skolan när du känner dig ful" så har du en helt annan syn på det än du har nu och då kommer det inte alls att kännas lika hemskt som du tycker att det är nu.
Men jag hoppas att psykologen jobbar med annat också förutom exponeringsövningarna. Vi hade en medlem här förut som hade fått väldigt bra behandling med KBT-terapi. Såvitt jag förstår så hade han blivit fri från BDD och försökte hjälpa andra här på forumet. Han gav en massa tips och exempel på hur det gick till i terapin. Om du söker upp "Amav" i medlemslistan och klickar på "Visa de senaste inläggen från denna person" så kan du se alla hans inlägg. Försök ta dig tid till att läsa det han skrivit, du kan ta några sidor i taget eftersom det är ganska mycket (20 sidor). Jag tror du kan ha stor nytta av det.   

Det kändes som om han menade att jag skulle gå till skolan när jag har det som värst,bara sådär bara på en gång... så var det säkert inte,men det kändes så! Att tillståndet förvärras om det blir för mycket så man inte klarar av det håller jag absolut med dig om,men det verkade inte som den här psykologen höll med om det.Jag kände mig mest bara missförstådd... att han inte förstog hur jag egentligen har det nu,och helt enkelt satte för höga "mål" att höra att jag någongång ska gå till skolan när jag är ful utlöser bara en massa ångest hos mig,jag vet att jag aldrig i livet komer klara av att göra en sån sak! Det verkar bara jobbigt och ångestfyllt det här med KBT,jag önskar bara att min känsla kunde försvinna istället för att det skulle behöva vara såhär svårt... men jag ska iallafall ge det en chans!

Jag ska absolut läsa det "Amav" har skrivit,det kan kanske som du säger vara till någon nytta för mig 

[Malins mamma]

Peppermintcheesecake,

Det kändes som om han menade att jag skulle gå till skolan när jag har det som värst,bara sådär bara på en gång... så var det säkert inte,men det kändes så!

Det var kanske inte så psykologiskt att överhuvudtaget prata om typ "det värsta scenariot" så här i början, jag förstår att det var det du "hörde" och att du blev skrämd av det.

jag önskar bara att min känsla kunde försvinna istället för att det skulle behöva vara såhär svårt...

Jag tror att när du har lärt dig och märkt hur ångesten fungerar så blir det lättare. När man utsätter sig för något obehagligt så ökar ångesten först men om man bara stannar kvar UTAN att ta till några säkerhetsbeteenden eller fly så går ångesten ner efterhand.
Du får antagligen göra en lista med saker du tycker är jobbiga. Tänk på att ta med så många moment som möjligt, nu vet jag inte riktigt vad som ger dig ångest, men börja tex med att ha persiennerna öppna, sen att titta ut genom fönstret, titta ut genom ytterdörren vad det är för väder, gå till soptunnan eller brevlådan, gå runt huset, sitta i trädgården osv i den följd som stämmer för din del med hur svårt det verkar. Och du ska inte gå vidare till nästa steg förrän du klarar det föregående utan problem. Det hela går ju ut på att lära hjärnan att ta ett annat spår så den inte slår på "alarmknappen" i onödan och utlöser ångest.

Yvette,

Fick en ny handläggare på soc. idag, och till min stora gläjde så hade hon skrivit en uppsats om BDD under sin socionomutbildning. För första gången slapp jag förklara vad BDD är för något. Måste säga att det var lite av ett halleluja-moment.

Kunskapen om BDD börjar visst att sprida sig lite grann, äntligen!! Vi har ju haft en del studeranden här som har gjort undersökningar och skrivit uppsatser om BDD. Jag tror att en av dom hade BDD själv också. Kan det vara nån av dem som du fick träffa? Skulle vara intressant att få veta. Men hur som helst, mycket glädjande att hon förstod utan att du behövde förklara. Hoppas det fortsätter lika bra med din behandling också! 
 

[peppermintcheesecake]

Jag tror att när du har lärt dig och märkt hur ångesten fungerar så blir det lättare. När man utsätter sig för något obehagligt så ökar ångesten först men om man bara stannar kvar UTAN att ta till några säkerhetsbeteenden eller fly så går ångesten ner efterhand.
Du får antagligen göra en lista med saker du tycker är jobbiga. Tänk på att ta med så många moment som möjligt, nu vet jag inte riktigt vad som ger dig ångest, men börja tex med att ha persiennerna öppna, sen att titta ut genom fönstret, titta ut genom ytterdörren vad det är för väder, gå till soptunnan eller brevlådan, gå runt huset, sitta i trädgården osv i den följd som stämmer för din del med hur svårt det verkar. Och du ska inte gå vidare till nästa steg förrän du klarar det föregående utan problem. Det hela går ju ut på att lära hjärnan att ta ett annat spår så den inte slår på "alarmknappen" i onödan och utlöser ångest.

Jo,jag har hört att det ska fungera så... men för mig verkar aldrig ångesten försvinna! jag kan ju inte stanna kvar i obehagliga situationer i dagar,veckor(!) eller ännu längre,det är ju totalt omöjligt,och sen så tycker jag ungefär att alla situationer där det är säkert att någon ser mig är lika jobbigt... kan jag gå till brevlådan när det är grannar ute kan jag lika gärna ställa mig på scen inför 20.000 personer,och på så sätt tror jag att det kan vara svårt för mig att bli hjälpt.Alla situationer när det innebär att någon ska se mig utlöser lika mycket ångest,oavsett.Situationer där jag inte "kan komma därifrån" är ännu värre... men annars känns det som allt går på ett ut.Sedan är det sånna enorma svackor i mitt liv,när jag tycker att jag ser "okej" ut så försvinner i stort sett alla mina problem,jag tänker inte så mycket mer på mitt utseende än vad som kan räknas som normalt,jag kan liksom göra vad jag vill då och har inte alla de här begränsningarna... och sen när jag har mina svackor åt andra hållet (vilket tyvärr är vanligast) så blir allt nattsvart,hopplöst och ångestfyllt... då klarar jag inte av någonting och tänker på mitt utseende 24 timmar om dygnet... sen vet jag inte,det är någonting som stretar emot när jag tänker på att ha ett normalt liv,å ena sidan så vill jag inget hellre än att komma ur det här,å andra sidan är jag nog inte berädd att göra det som krävs för att det skulle bli "bra".Jag vill inte ens kunna visa mig ute när jag känner mig ful! inte ens om jag slapp ångesten det skulle ge,det skulle på något knäppt sätt kännas förnedrade,som om jag gick ner på stan naken... jag vill inte att någon ska kunna se hur jag ser ut när jag inte uppnår mina egna perfekta ideal,om jag får ge en riktigt dålig liknelse är det lite som en anorektiker VILL bli frisk men vill INTE gå upp i vikt för något i världen.Hur gör man? kan jag någonsin komma ut det här?

[Vinge]

Det känns som om forumet blivit mindre aktivt på sistonde. Kanske börjar alla må bättre?
Inte här iallafall kan jag säga. Jag har bara blivit mindre och mindre social, oroar mig för allt och bara jag tänker på mig själv äcklas jag. Jag vill ju njuta av sommaren, inte bara sitta inne vid datorn och ha tråkigt...Snart är det iallafall sommarlov och då slipper man äntligen gå till skolan..
Kommer säkert få gå om så jag ser inte fram emot skolavslutningen heller 
Varför var jag tvungen att födas så här? Med deformerat ansikte och världens äckligaste hy..