Min bästa vän har allt....

[Anonym]

Jag och min bästa kompis har varit bästa vänner sedan vi var små. Jag tycker hon har det som jag inte har, hon är lycklig mest hela tiden, fast pojkvän (har iofs jag också) och hon har FIN hud över hela kroppen. Det är det som gör att jag blir så ledsen när jag jämför med mig själv. Hon har knappt ett märke någonstanns medan jag har ärr på flera delar och är ledsen och deppig mest hela tiden. Jag hatar det när vi solar i biniki, då kan jag få en panikattack nästan. Min största önskan är att om bara jag inte hade någon märke skulle mitt liv vara helt perfekt.

Jag har jobbat ett par dagar nu. Innan jobbade jag med en tjej som inte verkade ha ett märke på vare sig armar eller ben eller ansikte. Då fick jag nästan panik. Sedan kom en annan tjej som var lite överviktig, hade en massa tatueringar och ärr på armar och ben. Då kände jag mig lite lugnare. Vad kommer det här ifrån? Finns det några andra som kan känna likadant med andra människor?? Tom med min mamma kan jag få panik ibland för hon verkar inte ha ett enda ärr på varken armar eller ben. Livet jag lever är ett helvete och det är inte många min per dygn som jag kan få lugn och ro i själen.
Känner någon igen sig

Ibland undrar jag om jag förstorar upp allting eller om jag verkligen är så jävla ful som jag tycker själv. Jag kan tycka att ingenting är att älska för att jag har så jävla ful hy. Kan ibland tycka att jag ser brännskadad ut på hela kroppen fast jag inte är det. Kan känna avsmak inför alla hudtyper.
Det som jag mår dåligt av också är VAD SOM KAN HÄNDA. En frisk hud kan bli brännskadad, ett oförstört barn kan få skållhett vatten över sig. Detta är sjukt alltihopa!!!!!
MVH Helen

[Anonym]

Malin, har du någon åsikt om detta. MVH Helen

[Synthesized]

Jag kan tycka att ingenting är att älska för att jag har så jävla ful hy. Kan ibland tycka att jag ser brännskadad ut på hela kroppen fast jag inte är det. Kan känna avsmak inför alla hudtyper.
Det som jag mår dåligt av också är VAD SOM KAN HÄNDA. En frisk hud kan bli brännskadad, ett oförstört barn kan få skållhett vatten över sig. Detta är sjukt alltihopa!!!!!

Det där hade kunnat vara mina ord.

[Anonym]

FAN FÖR HUD!

[Anonym]

Känner igen mig också i det som skrivs. Varför är det just så att vi BDD drabbade ofta har nästan hud fobi. Jag förstår det inte. Man kan inte få bort dessa jävla tankar ur huvudet och det gör att döden är nära hela tiden.... Fan...

[Anonym]

Avundsjuk på folk som ej behöver att tänka på detta hela tiden, som kan leva ett normalt liv. Som innan ngn annan skrev FAN FAN FAN. "Jag"

[Anonym]

Stirrar HELA tiden på andra människor efter märken för att se om de har några defekter. Och har det det kan jag nästan känna panik för att jag "tänker mig in i deras situation och vad de måste känna med de stora märkena"

[vinterglas]

Jag letar också efter ärr och märken på andra.
Men de är obefintliga eller så diskreta, eller måhända att de syns så stör de mig inte.

skitsamma. life sukcs.

[Anonym]

JAG ÄR SÅ JÄVLA PISSFÖRBANNAD!!!!!  

[Anonym]

Men kanske är det så att eftersom tankarna om märken och defekter följer med en jämt så blir allt som upplevs på en själv och andra så oerhört mycket större. Det är i ärren i ansikten och på kroppen ALL min ångest sitter. Jag känner inte så stor ångest med andra eller ångest generellt sätt, vilket kanske är bra så, men absolut all ångest går i BDD. Kan det vara så att man KONCENTRERA sig på en sak hos sig själv som råkar vara utseendet och sedan har man fått BDD eller hur fungerar det?

[Anonym]

Kan man ha BDD några år och att det slutar och sedan kommer tillbaka igen eller är det något man har hela livet??

[Malin]

Helen,

min tanke är att du ber om just min åsikt eftersom jag har ovanligt mycket födelsemärken och ärr. Bdd-tanke eller inte?

Jag jämför inte så mycket med andra personer så där, jag vet att jag är "prickigare" och skulle gärna se ut som dom andra, men det finns inte så mycket jag kan göra åt det. Att sminka över det funkar inte för mig, och att ta bort födelsemärken skapar ärr. Jag har visserligen tagit bort några, men det skulle antagligen se konstigare ut om jag tog många till.

Mitt största problem är nog egentligen inte att jag känner mig ful, bara känslan i sig hindrar mig inte från att klara vardagen, om jag accepterar den. Det är när jag inte kan acceptera defekterna och dessutom har verktyg för att förändra det som jag fastnar i tvångsritualer som gör att jag inte kan leva normalt. Till stor del har jag blivit tvungen att acceptera mina ärr och födelsemärken, visst mår man dåligt över det, men jag skulle mått ännu värre och varit desto mer handikappad om det fanns någon typ av ritualer kring det.

Jag letar inte märken och defekter på andra och tycker synd om dom.

När du tittar på din kompis hud tittar hon möjligtvis på något i ditt utseende som hon i sin tur skulle vilja ha. Det är inte ens omöjligt att hon vill ha din hud, för i hennes ögon kanske den ser bättre ut än sin egen. Bddare tenderar att zooma in på specifika delar av utseendet och tycka att det är det absolut avgörande och viktigaste i ett utseende. Men normala människor uppfattar helheten mycket bättre, och deras preferenser kan också skilja sig totalt från våra.

Försöker du kontrollera/motarbeta din ångest över andras hy på något sätt? Tex genom att undvika de personerna eller tänka/säga något negativt om dem? Det är där du hittar nyckeln till att bli av med de jobbiga känslorna. Fortsätter man att försöka kontrollera ångesten genom olika knep förstärks ångesten, och behovet av att göra det blir större. Om man däremot pressar sig att låta bli "knepen" kommer ångesten att minska (man tror i regel inte att det ska minska, men det gör det). Våga släpp kontrollen.

Hoppas jag inte varit alldeles för obegriplig nu, jag är väldigt trött.

Mvh
Malin Sundqvist

[Malin]

Oj, nu verkade det kanske konstigt att jag skrev om födelsemärken här, jag såg att du hade skrivit det annanstans.

[Anonym]

Tack så mycket malin, du har ofta så kloka ord om allting. Kram Helen

[Anonym]

Malin, det var intressant du sa om att kontrollera ångesten. Det har nog blivit så att jag kontrollerar ångesten på mitt eget lilla sätt. Jag brukar varken tänka eller säga något negativt om någon annan, tvärtom är det så att jag har oerhört mycket acceptans om andra.

Jag tenderar att hela tiden se posiviva saker om andra. Ser jag däremot defekter på andra bagatelliserar jag dem och mina egna förstärks oerhört mycket, te x ärr eller födelsemärke på arm eller ben. Det har gått så långt att jag nästan utgår från att andra INTE har ärr på kroppen, att alla andra är kompletta. Är detta en BDD tanke som har satt fäste i mig?  

Vänlig hälsning Elin