Min bästa vän har allt....

[Anna-78]

Det är konstigt när man tänker på sin BDD. Jag kan ibland tänka att det är värre att ha märken på kroppen än att få en dödlig sjukdom. Det är helt sjukt att tänka så. Tankesättet längre fram är att döden hos mig är så närvarande att jag kan tom vara avundsjuk på folk som dör. Det är ju inte friskt. Sjukt sjukt sjukt.  

Medicinerna har gjort att jag har börjat tänka på annat. Jag har ett jobb att gå till om dagarna för att fylla ut min tid. I dag har jag faktiskt ett PAR MINUTER varit befriad från panik ångest och BDD. Jag har hand om en kvinna som är stroke sjuk och hon har ju 10000000 gånger värre situation än en annan. Jag har börjat tänka saker som:

Tycker jag att hon är äcklig? Tycker jag att hennes hud påverkar mitt sätt att se på henne? Tycker jag sämre om henne för att hon sitter i rullstol och inte kan röra ena sidan? Tycker jag illa om henne för att hon är gammal? Tycker jag på något vis illa om henne för att hon är fet eller krafigt överviktig?
SVARET PÅ ALLA DE HÄR FRÅGORNA ÄR NEJ

Jag tycker hon är underbar som människa, go och glad på alla sätt. Jag hjälper henne gärna när hon har ont, smeker hennes onda knä, tröstar henne när hon är lessen. Men jag tycker inte ETT DUGG ILLA OM HENNE FÖR ATT HON KANSKE ÄR DEFEKT PÅ EN MASSA PLAN. Tvärtom, ser jag upp till henne. Hon är underbar som kämpar på i uppförsbacke och jag känner mig själa glad att kunna känna mig behövd efter två års sjukskrivning. Hon har hjälpt mig mycket. Kram Anna

Ps vad tänker ni om sådana här saker.  

[Anna-78]

Ps, det var förresten jag som startade den här diskussionen. ANNA

[Anna-78]

Det hjälper mig en massa att skriva hit, få ventilera av sig. Jag är bara rädd att någon kommer att känna igen mig. Men jag tror inte det. Och om det skulle vara det då, so what?

[Anna-78]

Känne äckel av kroppen, av att behöva vara kortärmad, av att dushch osv. Men vad händer egentligen om man tänker (fast det är skitjobbigt), vad fantastisk kroppen är, vad mycket den gör för mig. Den kan i princip dö för mig, det är det inte många som gör.

Jag är så trött att älta en massa sjuka tankar, kanske är det medicinerna, kanske är det att jag kommit igång att jobba. Jag lever en dag i taget, varken mer eller mindre. Jag tänker knappt på nästa vecka, utan lever VERKLIGEN här och nu, annars skulle inte jag orka leva mera. Jobbat i dag, ska jobba i morgon ons och tors, sedan långledigt över helgen. Det är i princip det jag klarar av. Tänker mycket på barn och sådant. Är livrädd att det ska starta en BDD attack när kroppen förändras och man går upp i vikt.... Men barn har jag ju framför nästippen så snabbt går den biologiska klockan hos mig.... Uchs och fy säger jag bara..... Kram Anna

[Anonym]

Jag har märkt att om jag omger mig bland mestadels "mindre snygga" människor så mår jag mycket bättre, och känner mig lugnare. Det är alltså dom snygga o perfekta som ställer till det. Det är då man jämför sig med dom och märker kontrasten.

[vinterglas]

Anonym

Jepp, same here. Käns lite elakt att erkänan det för sig själv till och med. som att de mindre snygga vore s'ämre ;:[

[Anna-78]

Håller med, kan kännna mig mycket mer avslappnad med ej perfekta människor. I dag på jobbet pratade jag med en tjej som har skurit sig mycket på innearmarna. Vi kunde faktiskt prata om det och hon sa att hon skämdes över sina armar och ibland får frågor vad hon gjort. Hon visade mig ärren som hon gjort själv. Hon sa att hon tänker hela tiden på att inte visa andra. Jag vet precis hur det är att hela tiden dölja saker för andra. Det var skönt att prata med henne. Jag tyckte ju tex inte att hon vara äcklig för att hon hade alla ärren och var kraftigt överviktig. Kram Anna

[Anonym]

Men om det nu är så att jag verkligen känner mig äcklig över ärr på kroppen, om det nu är så att det jag känner är verklighet, då är det ju inte BDD.
Jag känner mig oerhört äcklad av min kropp. Ibland är ångesten uthärdlig, ibland vill jag inte leva. Hur kan man vara säker på att det är BDD eller inte som man har. Jag kanske verkligen är så här äcklig som jag tycker. Kan BDD komma och gå, svara mig någon?? Lilla Jag

[Anonym]

Hej!

Jag tror inte ickeBDDare tycker ärr är äckligt. Det jag tror man kan tycka är lite läskigt (men kanske vänjer sig om man gillar personen) är nog te.x psoriasis och exem och liknande.

Ärr blöder inte eller så, de är inte äckliga på det sättet. Därför tror jag du har BDD.

 Jag tycker nästan aldrig någonsin att jag ser människor med ärr! Antagligen lägger jag inte märket till det för det är inte min BDD fokus. Ärr är osynliga och betydelselösa för mig. Det känns konstigt att någon kan vara fixerad vid det och ha total koll på vilka ärr de har, jag har ingen aning om vilka ärr jag har, har visst några på knäna sedan jag var liten och klättrade i träd kanske fler, men det tänker jag aldrig på. Jag har massor av leverfläckar men jag har alltid tyckt det var snyggt så har ingen vidare koll på hur de ser ut var de sitter eller hur många de är, samma där, de är mer eller mindre osynliga för mig, däremot kan jag i detalj EXAKT alla mina rynkor eller ansatser till rynkor och exakt var de sitter. Rätt skumt va?   Tänk om jag vore lika ointresserad av mina rynkor som av leverfläckar och ärr!!!  Det skulle bli mycket energi som kom loss.

[Anna-78]

Vad skönt att höra att du säger så. Ja, det är verkligen olika vad man lägger fokus. Helt sjukt egentligen. Jag vet tom människor som tycker att ÄRR eller RYNKOR är snygga. De visar ju att man har levat och inte är "nykläckt"!! Jag tänker lika lite på mina rynkor som du tänker på dina ärr. Jag närmar mig de 30. Gulligt av dig att skriva. Jag mår lite bättre nu sedan jag fick en spark där bak av min pojkvän som av sitt hjärta bad mig att öppna ögonen....

Kram Anna

[Anonym]

däremot kan jag i detalj EXAKT alla mina rynkor eller ansatser till rynkor och exakt var de sitter. Hur startade din BDD om rynkor? Undrande

[Anonym]

När man är ledsen över det här, Då känns det som att man förstörs inombords och det enda man kan göra för att få slut på plågandet e att dö!

[amav]

Åh, jag som tycker det är så fint med både rynkor och ärr!  

Även stora ärr, även riktigt rynkiga ansikten osv.!

/Amav

[Anonym]

Jag känner igen det här med att ens vänner verkar ha allt. Jag är till och med avundsjuk på min pojkvän. Han är förstås inte helt perfekt, men hans skavanker ger karaktär och gör honom bara ännu vackrare. Jag önskar att jag också kunde vara vacker med mina brister. Som alla andra verkar kunna. Men minsta lilla fel förstör helheten hos mig. Det låter säkert sjukt att vara avundsjuk på sin egen pojkvän men jag orkar inte vara den fula i förhållandet. Jag vet att han egentligen vill lämna mig men inte kan göra det för att han tror att jag inte skulle klara av det. Jag borde ta livet av mig för både min och hans skull, då skulle allt lösa sig av sig självt och ingen skulle behöva bära skuld.

[Anonym]

Exakt så känner jag mellan mig och min kusin,
hon bor i stan  jag utanför Göteborgs innerstad
hon har massa vänner       Jag har inga vänner (hoppas jag får när jag har bytt gymnasium)
hon väger 52kg                   Jag väger 59kg
hon är vacker                      jag är ful
hon har perfekt hy              jag lider av acne
hon har rak näsa                 jag har krokig
hon har bruna ögon            jag har fula gröna ögon