Ful?

[Anonym]

Någon gång blev jag medveten, medveten om att jag var ful eller snarare annorlunda. Kanske i tvåan?  Jag är inte säker. Jag visste redan då att jag tillhörde de sämre lottade vad det gällde mitt utseende. Jag vet att jag drömde om att vakna upp och vara söt, hur mycket enklare allt skulle vara. Alla gillar ju söta flickor?

Det var små saker som fick mig att förstå att jag ansågs ful. Saker folk sa inget direkt... i bland på vad dom inte sa.

När jag var 15  fick jag  PÅ,  panik ångest, jag var fullt upptagen med att ta mig från dag till dag.  Fyra år stal PÅ av mitt liv. Allt kretsade kring sjukdomen. För två år sedan friskförklarades jag.

Jag borde vara lyckligaste kvinnan på jorden, för allt jag önskade då var att bli frisk. Men...

Jag lider över mitt utseende. Jag drar mig för att gå ut. Köper inte kläder, går inte till frisören. Jag kan inte se mig i spegeln när jag ska prova kläder. En bra dag kan jag gå in i provhytten, ser det kanhända rätt ok ut först, sen blir jag bara fulare och fulare. Det är som om allting växer under tiden jag står där. Magen låren, ansiktest form, näsa...  

Mina vänner har börjat titta snett på mig. Jag passar inte in alls längre. Jag har väll stannat i utvecklingen. Dom är normala, har normala pojkvänner och går på par middagar.

Jag vill inget hällre en dela mitt liv med någon, men... Jag har försökt ha relationer men dom spricker nästan direkt, så snart jag fattar att någon är intresserade så börjar jag fundera på vad det kan vara för fel på personen i fråga. Varför vill han ha mig? Jag  blir osäker och drar mig undan.  

Jag skäms för att jag är så fixerad, jag skämms för att jag är fullt fysiskt frisk men inte nöjd. Jag såg det som ett lyx problem när jag hadde på. Men minnet från den tiden har bleknar. Nu finns det bara mitt hopplösa utseende kvar.

Jag talar inte om detta med andra. Jag har försökt, men då tror personen i fråga att jag fiskar och säger  genast, ?men du ser ju bra ut?. Vartenda ord någon sagt negativt om mitt utseende är fast etsat i minnet.  Om någon säger att jag är söt, ser bra ut så är det för att vara vänlig.
Vänligheter etsar sig inte fast. Jag får respons när jag tappar vikt. Resultatet blir att jag har dubbelt helvete när jag går upp i vikt.

Jag ser ingen lösning. Jag vet bara att jag inte vill ha det så här. Jag hämmar mig själv med ständigt självförakt. Spela roll om jag är krumryggad eller inte vacker enligt dagens ideal.
Problemet är inte utseendet i sig, utan vad det kostar att känna så här. Jag vill inte bli bitter, älta allt som jag gått miste om på grund det här.

Jag tror inte jag har DBB. Vet inte vad jag är. Men de jag ser i spegeln är omformligt. Hur ska man förklara. Det finns ingen bild av mig i mig. När jag ser mig i spegeln ändras bilden under tiden och aldrig till det bättre.

Om någon orkar läsa den här avhandlingen så är jag tacksam för all respons.

[Anonym]

Känner igen mig i de känslor du har när det kommer till kärlek!
Jag kände det som om jag var avskyvärd, inte värdig någons tid och kärlek. Jag isolerade mig från omvärlden nästan helt och hållet. Hade ett ytterst fåtal vänner, varav alla tyckte jag var konstig.

Jag berättade för min närmaste vän hur jag kände det, men hon tyckte bara att jag var konstig och sa att jag var mer eller mindre tvärtom mot vad jag sa. Hon trodde nog bara att jag ville ha bekräftelse.

Jag tycker det låter som om du är ganska fixerad vid vikten. Jag är själv också ganska fäst vid den fast jag vill gå upp istället. Är 175 och väger 70kg ca.. varierar med ca 2 kg. Tyvärr har jag gått och blivit bitter, något jag hoppas att du slipper!

Många tjejer verkar ha problem med just det här att "inte vara smal". Personligen tycker jag ganska illa om de där supersmala tjejerna, jag tycker att det kvinnliga, med lite mage och hälsosamt småmullig är finast. Idealen skiljer sig så otroligt mycket från person till person att du inte ska oroa dig särskilt vad folk tycker.. Jag vet att det är så lätt att säga så, men otroligt svårt att känna så. Försök att prata med någon i din närhet som du lyssnar på.

Eftersom du först ser bra ut och det sedan bara blir värre kan jag anta att det är som för mig.. Jag har sagt det här till folk, och bett dom beskriva hur jag ser ut.. Tufft att höra men det hjälpte. Då får man en mer objektiv bild istället för att någon säger; Du är väl snygg?! Det visade sig då att dom tyckte jag såg ut som jag först såg mig i spegeln..

Det viktigaste är logiskt tänkande..

Hoppas det hjälpte

[Anonym]

Anonym Sänt: 26 Nov 2005 20:48:33

Känner igen mig mycket i vad du skriver. När du tänker på hur du ser ut, får du upp en bild av dig själv mentalt eller är den "raderad" ? förstod inte riktigt vad du menade med " Det finns ingen bild av mig i mig. " :=)

Med Vänlig Hälsning

[Vulgarbrigaden]

Är det så att du inte riktigt vet hur du ser ut, för så känner jag det? Man har liksom ingen konkret bild av hur man ser ut i huvudet..

Mvh John

[Malins mamma]

Hej anonym längst upp!

Jag är ledsen att du har det så jobbigt. Du skrev att du inte tror att du har BDD. Jag tycker att det är ganska många saker som tyder på att det är BDD du lider av, bla att spegelbilden ändras.

Även om du nu är friskförklarad så tycker jag att du ska ta kontakt med psykvården igen. Det är KBT-terapi som har visat sig hjälpa mot BDD. Många har också blivit hjälpta, mer eller mindre, av medicin om man hittar den rätta sorten i rätt dosering.

Vad hade de för behandling mot panikångesten? Det borde väl också ha varit KBT, eller.....?

Välkomna hit till forumet alla anonyma, om ni är nya här och välkommen John också.  

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Jag medicinerades aldrig mot panikångesten. Det var först när jag var på bättringsvägen som jag fick diagnosen. Ändå var jag inne akut flera gånger i tron om att jag uppriktigt höll på att dö. Men jag fick diagnos och förfrågan om jag ville ha hjälp. Men då var jag så pass bra att jag inte ville pilla i eländet utan låta det vara. Läkare skrev ut medicin för halsbränna och sen var det klart. Men de jag nu saknar är att aldrig kunna få tala om hur jag känner och kände. Jag tro att jag mest var rädd att förklaras knäpp. Hur fånigt det nu låter.

Angående att jag inte har en bild av mig i mig, så menar jag att jag inte har en självbild.  Jag kan inte känna om jag tappat tio kilo, jag kan inte se hur jag ser ut eftersom bilden jag ser av mig ständigt förändras. Ser jag mig själv på ett foto så kan jag inte relatera till den jag ser på bilden. De är inte jag.

[Vulgarbrigaden]

Tack Malins Mamma .

Jag håller på att bli av med min BDD helt snart (tror jag).
Men eftersom jag aldrig fått hjälp av psykolog eller liknande, så har jag en del frågor jag gärna skulle vilja ställa.

När du tittar dig själv i spegeln, hur upplever du dig själv?
Får du en känsla när du ser ditt ansikte och isåfall vad för nån?
Händer det att när du ser helfigur att vissa saker ändras kanske mellan två-tre dagar, exempelvis att vissa kroppsdelar ändrar proportioner osv?
Är man totalt ***** groteskt ful i bussfönstrernas reflektioner eller är det bara jag?
Eftersom du också är väldigt insatt i BDD, och symptom osv så tänkte jag fråga en sak till .

Jag "brottas" eller hur man beskriver det, kanske mer som en katt och råtta lek med tanken att jag har BDD.. Ibland känns det som om jag inte har några problem med mitt utseende, ibland känner jag mig tom lite snygg.
Sen ändras mina intryck och jag kan få för mig att jag ser grotesk ut, och får en äcklig känsla i magen av att ingen någonsin kommer tycka om mig (vilket kanske inte stämmer då jag haft flickvän en gång). Det känns lite som ett sug i maggropen och en lite spyaktig känsla i halsen.

Då känner jag mig oftast ful, på ett sätt som att jag vet det. Det är en sanning lika mycket som att jag faller om jag kastar mig utför ett stup.
Jag har kommit till rätta med de flesta "BDD tankarna" som någon beskrev det här, kanske var du...
Men jag undrar ibland om det bara är vanligt självförtroende som sviktar eller om det är "BDD:n" som spökar.

Kan tillägga att förut kunde det skifta på några sekunder, men nu tar det dagar ibland då jag känner mig ful/snygg.. Förut kunde jag iofs inte ens titta mig i spegeln hemma, nu har jag börjat titta när jag går på stan och i någon enstaka provhytt (förskräckligt ljus!!) men det är fortfarande motigt, men det känns som om jag måste vänja mig lite bara.

Jag vet att du är upptagen och så, men jag skulle vara tacksam om du hade några svar. Srry att det blev så långt...

Mvh John

[Malins mamma]

Hej John, jag har läst din fråga. Jag hinner inte nu men jag ska svara dig så snart jag kan. (Bambi jag ska svara på din fråga också).

Hälsn. Malins mamma

[Malins mamma]

Hej igen John!

Du hade en del frågor:

1. På morgonen när jag vaknar kan jag tänka, oj så jag ser ut. Sen när jag har tvättat mig och sminkat mig (på 5 min) så tänker jag, ja det blev väl bra, det duger.
De gånger jag går på toa under dagen försöker jag hinna titta mig i spegeln och kamma håret lite snabbt. Jag har inget smink med till jobbet, skulle nåt bli fel med sminket under dagen så är det ingen som märker det ändå.

2. Om jag får någon känsla när jag ser mitt ansikte?
Nej, faktiskt inte. Ingen känsla alls.

3. Om det händer att kroppsproportionerna i helfigur ändras på några dagar?
Jag kollar inte så ofta på min kropp i helfigur. Jag tycker inte att jag har ändrats nästan nånting i kroppen sen jag var 17 år. Det är troligen en uppfattning som inte är helt sann men eftersom den inte orsakar mig några problem så föredrar jag att ha kvar den.

4. Är man groteskt ful i bussfönstrenas reflektioner?
Det vet jag inte, har aldrig kollat det.

5. Det är vanligt hos BDD-drabbade att man ibland kan vara nöjd med sitt utseende för att sen tycka att man har ett hemskt utseende.
Jag vet inte om ni har följt med i diskussionerna på BDDCentral med Recovering. Det går väldigt upp och ner för henne. Ena dagen är hon helt bergsäker på att hon är jätteful och sen nästa dag så är hon lika säker på att hon inte alls är så ful.
Det som är anmärkningsvärt (från en icke-BDDares synpunkt) är att hon, liksom du skrev, är så säker på att den uppfattning man har precis JUST DÅ är sann. Hon skriver tex att idag så VET hon att det hon VISSTE igår inte var sant osv

Av det du skrivit så verkar det som att du har BDD men att du håller på att bli friskare. Sträva efter att få ett NORMALT förhållande till speglar och en NORMAL omsorg om ditt utseende.

Jag har en fråga till dig också: Kan du tänka dig att skriva din uppsats här på forumet också så att vi alla får läsa den? Inget tvång förstås men det skulle vara väldigt intressant!  

Hälsn. Malins mamma

[Vulgarbrigaden]

Jodå det skulle jag kunna göra! Uppsatsen är 10 sidor lång med försättsblad, innehållsförteckning, syfte,mål,metod,material sida osv.
Kan man länka till ett worddokument annars blir det nog ganska långt.. Skulle kunna skapa en separat tråd för det annars.

Angående det du skrev, så är det konstigt för jag vet att det inte fungerar så (med att tycka att man är ful och i nästa stund ha helt ok utseende) men på något konstigt sätt är det som att man skulle kunna satsa sitt huvud på att det är sant. Nästan som någon slags kluven personlighet. Då agerar jag också ganska annorlunda på allt, inte bara mitt utseende.. Något jag märkt är också att när man har en dålig dag litar man inte på vad någon säger om ens utseende medans en bra dag kanske man kan ta till sig kommentaren.

Jag är också lite rädd för att jag ska "slå" över och börja titta mig i spegeln hela tiden allt eftersom jag blir mer nöjd med mitt utseende, men nu håller jag det på en ganska ok nivå.. Var och handlade lite kläder idag, och hade faktiskt inga problem med att se mig själv i spegeln i butiken. Iofs inte provspegeln men ändå!

Om jag lyckas bli fri från min kamerafobi kanske jag kan lägga upp en bild på mig själv sen. Om någon kan något konkret som hjälper mot kamerafobi / fobier överhuvudtaget (KBT?) så är alla exempel välkomna. Har vissa svårigheter med att komma över tröskeln mellan att ta en bild och sen titta på den.

Mvh John

[Anonym]

"Ena dagen är hon helt bergsäker på att hon är jätteful och sen nästa dag så är hon lika säker på att hon inte alls är så ful."

Där känner jag igen mig väldigt bra! Det kan komma vissa dagar då man tycker att det börjar vända; "Jag är inte alls så ful, nästan riktigt snygg faktiskt", men ni må tro att det känns retligt när man sen inser hur ful man faktiskt är

[Anonym]

hahaha vad skönt det är att läsa allt det här. Första gången jag är inne på sidan. Jag trodde inte att nån annan var lika fixerad som jag innan jag såg outsiders. jag trodde inte att nån annan hade sånna tankar. som till exempel att man vet att det man tänker nu är sant. om jag kände mig fin igår och grotesk idag så vet jag att jag bara lurade mig själv att jag var fin som någon skrev.
och det som john skrev, att man ser olika ut i olika speglar. förra året isolerade jag mig själv och umgick inte så mycket med människor, jobbade inte, gick inte i skola. jag spenderade mina dagar med att gå från spegel till spegel och tända olika lampor och försöka hitta en bra spegelbild. ibland lyckades jag men jag hittade aldrig ett sätt att hålla kvar den, antagligen för att det är omöjligt.

jag har tänkt på en sak; jag tror inte att det kan finnas en så stor konflikt om det inte finns två uppfattningar att slitas mellan. alltså att man försöker undvika en negativ bild och hålla kvar en positiv. så jag undrar ifall det är någon som har den här fixeringen som inte har en positvit bild som dom någonstans känner är den sanna samtidigt som dom har den negativa som dom med stor ångest också känner är den sanna?
går det att bara tycka att man är ful och lägga ner så mycket energi på det här? vad är det tankarna kämpar för i sånna fall?  

MVH /Hannah

[Malins mamma]

John, jag tycker det bästa vore om du skapar en separat tråd för uppsatsen. Om du vill kan du ju utelämna "onödig" information.
Jag ser fram emot den.  

Ang kamerafobi:
Som med andra fobier så är det KBT som gäller (som du skrev).

Man ska ju göra KBT med stigande svårighetsgrad. Det kan förstås vara lite svårt att rangordna fotografier så att du börjar med det fotot där du ser "bäst" ut först.

Vitsen är iaf att du ska fortsätta att kolla på fotot även om du känner obehag och ångest.
 
Du måste även vara medveten om att de kroppsliga sensationer du upplever, som hjärtklappning, illamående, yrsel eller vad det kan vara, att det inte är nåt tecken på katastrof utan att de är normala reaktioner som vi alla har ibland vid vissa (skrämmande) tillfällen, eller när man har sprungit (hjärtklappning), vid magsjuka (illamående) eller när man tittar neråt från en hög höjd (yrsel).

Att du får såna reaktioner när du ser på ditt foto (som egentligen inte är någon skrämmande eller farlig situation) beror på att din kropp har lärt sig av dina tankar (att du är ful och att det hindrar dig från att bli accepterad av andra) och ditt beteende (undvikande) att det faktiskt är en skrämmande situation du befinner dig i när du ser på fotografier.

Du måste alltså lära din kropp att det inte är farligt att kolla på foton av dig själv genom att ändra ditt beteende. Det gör du genom att stanna kvar i situationen även om kroppen först reagerar med ångestsymptom. När kroppen märker att ingenting farligt händer så kommer symptomen att avta.

Som jag har förstått det är det viktigt att vänta tills symptomen avtar om det ska vara någon nytta med det.

Det är också viktigt att inte göra varken för lätta eller för svåra grejer först.
Om man gör så "enkla" saker att det inte orsakar någon ångest alls så hjälper det inte.
Om man gör för svåra saker kan ångesten bli så stark att man inte vågar försöka igen.

Ja, hoppas du förstår principen.

Hej Hannah!

Det var en intressant fråga.
Jag har ju inte BDD så jag kan egentligen inte svara på hur det är men jag tror att det kan stämma det du skrev att det är konflikten mellan den snygga och den fula bilden som gör att utseendet blir ett så stort problem för BDD-drabbade.

Det skulle också förklara varför det det bara är "snygga" som drabbas av BDD och aldrig de som är "fula på riktigt". (Och när jag säger det så menar jag inte hur BDD-drabbade själva ser sitt utseende utan hur andra ser det).

Välkommen hit till forumet Hannah!

Hälsn. Malins mamma

[Vulgarbrigaden]

Tack så mycket Malins Mamma!

Vi har haft liknande exempel på psykologin då en tjej med spindelfobi utsattes för att först se en spindel, sen ta upp den i en burk för att sen ta den i handflatan. Sen släppte dom den på underarmen och lät den krypa lite längre varje gång och till sist använde dom flera spindlar som kröp i håret på samma gång.. Ganska fantastiskt för någon som aldrig skulle kunna tänka sig att röra vid en spindel. Ganska liknande hur jag känner inför fotografier...

Svårigheten låg som sagt vid att få en bra "trappa" som ökade gradvis. Men jag ska försöka som du sa... Först hade jag tänkt ta foton på mig själv, utan att titta på dom och sen ta bort dom (digitalkamera). Sen kanske titta på några stycken, och målet är då att kunna zooma in på ansiktet osv. Ofta när jag ser bilder tittar jag egentligen bort innan jag "hinner" se hur jag ser ut. Mest för att jag vet vad som väntar men lyckas jag bara med det kanske det ordnar sig.

Baby steps...

Mvh John

[Anonym]

Intressant de här med självbilden. De händer att jag ser mig i spegeln på morgonen, helt osminkad, och tycker om de jag ser. Ett blekt nylle, mitt nylle, två sekunder senare är jag ful igen. Jag har inte heller ingen aning om hur jag ser ut.

Jag håller på att försöka lära känna mig själv.  Spelar in korta snuttar av mig själv med mobilen och sen tittat på filmen för att "lära känna mig själv". I spegeln eller på foton ser man ju bara sig själv i de ögonblicket. Här ser jag mig själv borta tänderna, le och prata. Det tog ett bra tag innan jag vågade se på filmen. När jag fösta gången såg de så fattade jag inte att det var jag. Det gör jag nog inte fortfarande.  Personen på filmen ändra utseende lika mycket som i spegel men hon har sina bra dagrar. Jag SKA lära mig att tycka om henne och...

Jag ska hålla föredrag på torsdag, jag har beslutat att jag sak gå dit även om de slutar med att jag står där och stammar utan vätt och sans. Det är en hel vecka kvar tills jag ska stå där. Finns det något värre än 30 pers som stirrar på en som om man vore någon jävla freak? Det går inte att värja sig. Jag glömmer alltid att svälja när jag står där. Men jag har beslutat att skita i allt och driva med vinden. Jag ska inte låta det här styra mitt liv: ALDRIG!!!

Obs: I dag känner jag mig rebellisk. Kommer nog att känna annorlunda på fredag