Sara och Lisa.H

[Trasig]

Oj, har han varit borta i en hel månad? Hur klarar du dig? Min pojkvän var bara borta i en vecka och jag höll på att gå under... Det är nästan lite farligt att man har blivit så beroende av att vara med sin pojkvän hela tiden. Tänk om han skulle göra slut, vad gör man då? Ibland är jag rädd att min kille är tillsammans med mig bara för att han tycker synd om mig och inte vågar att göra slut. Känner du också så?

Visst är det tråkigt att vara sjukskriven? Jag vill så gärna kunna leva ett normalt liv med allt vad det innebär. Helst av allt vill jag utbilda mig och jag ska försöka att göra det nästa höst om jag mår bättre d.v.s. Men jag blir precis som du- väldigt stressad! Jag tycker att du ska skjuta upp utbildningen om du inte känner dig tillräckligt stark, lyssna på ditt hjärta Sara.

[pelle]

Hej Sara!

KUL att du är här och skriver igen. Har tänkt på dig ibland och undrat hur du och din näsa mår Ska kolla in dina inlägg nu!
Varför skrev du inte på länge föresten?


/ M.v.h Pelle

[Sara]

hej zia!

jag tänker också på det ibland, att han kanske bara är med mig för att vara snäll. men sen tänker jag på vilken typ av person han är, min pv är väldigt ärlig. säger alltid vad han tycker även ifall inte alla vill höra det. så jag tror faktiskt inte han är en sån som skulle vara tillsamans med nån bara för att vara snäll. han flyttade mer än 70 mil för att kunna bo med mig också.
men det är riktigt svårt att klara sig utan honom, det är väldigt läskigt. tänk om  han skulle tröttna på mig liksom? eller som jag skrev innan, helt plötsligt ser mitt utseende som jag ser, han skulle springa!

jaa, det är skittrist att vara sjukskriven...
men jag har redan skjutit upp utbildningen så länge känns det som...jag brukade klara allt så bra innan. plus att jag vill bli läkare och det tar ju ett tag. jag kommer vara typ 50 när jag lyckas med det
fast bättre sent än aldrig i guess...





hej igen pelle!

jag har inte skrivit på så länge för jag varit/är så dålig. blev så otroligt mkt sämre efter operationen. kunde inte läsa eller skriva här för jag fick ångest av bara det, kändes som ett sånt otroligt nederlag att operationen verkligen inte funkade. att jag inte ens var lika sjuk som innan, jag blev värre!
hur mår du själv just nu?

[Trasig]

Ja, men vänta Sara med att plugga om du inte känner dig bra. Då blir det ändå bara fiasko! Du kan väl söka nästa år igen? Ta det här året och försök att satsa på dig själv, det ska i alla fall jag göra... Om du tänker bli kirurg, så blir jag i alla fall din första patient.

Jag vill också utbilda mig, men det får dröja till nästa höst - tidigast! Jag vill gärna bli advokat eller domare, men jag kommer väl också att bli typ 50 innan jag blir klar.

Du verkar i alla fall ha en gullig pojkvän. Hur länge har ni varit tillsammans?

[Sara]

ja han är bäst! : D
jag har alltid dålig koll på sånt, men jag tror att vi varit tillsamans i runt 5 månader nu. har känt honom sedan 1 år tillbaks. när jag såg honom första gången försvann alla andra killar, dom finns verkligen inte. i love him so much!

hur länge har du varit tillsamans med din pv? vad tänker han om din bdd?

[Trasig]

Vi har varit tillsammans i nästan 1, 5 år och jag känner mig jättelycklig med honom. Visst blir det väl lite småtjafs i bland, men inget allvarligare.

Min pojkvän tar min Bdd ganska bra. Han tycker att det är svårt att veta hur han ska kunna hjälpa mig, men han försöker aldrig att pressa mig. Orkar jag inte gå ner på stan och handla, så gör han det åt mig. Men han tycker dock att det är viktigt att jag får annan hjälp, eftersom han inte kan svara på mina frågor. Det är nog klokt, för han lär väl ha "skavsår i öronen" vid det här laget!

Hur tar din pojkvän det hela? Tycker han att det är svårt att prata om din sjukdom? Förresten bor ni tillsammans?

[Sara]

ja han tycker det är ganska krångligt. han förstår att jag lider mycket. men han kan inte förstå att jag ser ett sånt hemskt ansikte som jag ser. han blir ofta frustrerad med för han vill att jag ska se det han ser.  i början trodde han att det bara var vanliga komplex, men nu förstår han att det är en sjukdom.
ja vi bor tillsamans, det funkar skitbra, fast det måste vara tjatigt för honom att stå ut med mina bdd attacker, blir så hysterisk...

jag har försökt förklara bdd för några vänner med, men dom förstår verkligen inte. dom tar det inte på allvar alls. ena tjejkompisen gav mig rådet att plastikoperera ansiktet tills jag blev nöjd, kasst råd! jag svarade att jag skulle bli som michael jackson då  och aldrig sluta, då blev hon tyst.
många verkar ha så lätt att förstå t.ex. anorexia, men så få kan förstå hur allvarligt bdd är.

[pelle]

Sara: Inte mår jag speciellt bra i alla fall. Tänker väl mest på nya ingrepp och vad jag kan göra åt vissa fula saker jag inte trivs med.
Mina ärr e också alltför framträdande  och det lär väl hålla i sig ett bra tag till. Tror inte jag kommer bli nöjd hur mycket jag än ändrar, men det hindrar inte att jag fortsätter i samma stil.

Så du tycker att din näsa är fulare än vad den var innan ditt ingrepp? Det måste ju kännas brutalt! Vill du rätta till igen eller vad är det som du funderar över? Är det bara näsan i utseendet som förstör allt?

Kul att du skriver här igen i alla fall. Tycker du verkar vara en väldigt vettig och snäll person! Din kille är nog lika orolig att förlora dig som du är över honom skulle jag tro.

/ Pelle

[Trasig]

Hejsan Sara!

Jag förstår inte heller varför mina vänner har så svårt att ta mig på allvar? När man efter alla dessa år äntligen öppnar sig och visar sitt rätta jag, så får man inga bra reaktioner tillbaka! Mina vänner förstår inte heller, de tror att jag har "vanliga komplex", de kan inte sätta sig in i min situation. Jag funderar nästan på att sluta att ta upp min Bdd, det är ändå bara ni på forumet och min pojkvän som förstår hur jag mår. Hur har dina föräldrar tagit det då?

Förresten hur började du fixera dig vid din näsa? Var det någon som sa någonting dumt eller har fixeringen alltid funnits där?

// Zia

[Sara]

hej pelle

när jag får bdd-attacker så är det för jag tycker jag ser värre ut än innan operationen. sen resten av tiden så spegelkontrollerar jag som en galning för att se om jag har rätt eller fel. mår jag bra så kommer jag fram till att jag ser helt normal ut och att näsan inte drar uppmärksamhet till sig, men annars så hittade du verkligen rätt ord, det känns helt brutalt dom gånger man ångrar sig.
jag har fått den så typiska bdd-reaktionen, antingen ser jag ingen, eller pyttelite skillnad, eller så ser jag en försämring av näsan efter ingreppet. har chattat med flera bdd'are som gjort näsjobb och alla skriver exakt så.
annars har jag blivit som din motsatt till plastikkirurgi, jag tänker ALDRIG mer i hela mitt liv operera något för utseendets skull. aldrig någonsin lägga ner dom pengarna, tiden, energin och utsätta min kropp för det när den alltid funkat bra, när det är hjärnan som spökar för mig.
tack pelle! jag tycker du verkar väldigt vettig och snäll med




hej zia

min mamma tar det bra. hon är världens snällaste människa och försöker alltid förstå och stötta. min pappa har jag nästan ingen kontakt med, försökte förklara för honom för något år sedan att jag led av panikångest osv, men han är inte svensk, och i deras kultur har dom inte lika mycket koll på sånt, så han kunde inte förstå det alls.
det är också en annan sak med mitt utseende jag inte tycker om, att jag inte ser ut som svenska tjejer. jag har fel hud och hårfärg, och fel drag i ansiktet.
hur funkar det med dina föräldrar?

sen jag var ganska liten brukade min syster reta mig för min näsa, hennes har alltid varit väldigt liten. vanligt syskontjabb typ, men efter ett tag började jag se det hon retade mig för. utöver det har jag kanske fått ett par komentarer om min näsa, men inte mer än vad andra får höra om sitt utseende. dom flesta runt mig har alltid tyckt om mitt utseende, vänner och killar. men jag ser något helt annat, uuuuusch. så jag vet inte varför jag fick bdd. det är nog inte av vad andra sagt iaf.
vet du varför ditt startade?

[Trasig]

Hejsan Sara!

Mina föräldrar tar det inte så bra. De förstår verkligen inte hur jag känner, de tror som de flesta andra att det är vanliga komplex. Jag ber mamma och pappa att inte kommentera mitt utseende, eftersom det skapar ännu mer fixering, press och osäkerhet- men de lyssnar inte. Mamma kan säga saker som "usch vad fult det är med en liten näsa, din stora näsa är mycket snyggare". Jag tar det som om hon ljuger och försöker att bygga upp mitt självförtroende, men det förvärrar bara min Bdd.

Min mamma är finsk, men hon har en liten fin näsa. Alla hennes systrar dock och jag förstås har en s.k "finsk potatisnäsa". Mina kusiner har små fina näsor, men jag ärvde mina mostrars näsor.   Det känns så himla orättvist, jag vill så gärna ha en normal stor näsa.

Mitt utseende är förövrigt ganska ovanligt, jag ser inte ut som en typisk svensk. När jag är utomlands brukar de tro att jag kommer i från Irak eller Turkiet. Jag har blåa/gröna ögon och guldblondt hår naturligt, men jag använder oftast bruna linser och mitt hår har jag färgat i mörkbrunt.  Så mitt "fejkade" utseende gör att jag ser mer osvensk ut. Jag älskar latinoamerikanska tjejers utseende och önskar att jag kunde se mer ut som dem. Jag skulle vara så glad om någon tyckte att jag så Brasilansk eller Mexicansk ut, men det gör jag inte. Tycker att dragen i deras ansikten är så snygga, mycket snyggare än det typiska skandinaviska. Men du skulle alltså vilja ha mer svenska drag?  Vilket land kommer din pappa i från?

Näsfixeringen har funnits där så länge jag kan minnas, men bröt ut helt vid 12 års åldern. Jag frågade mycket om min näsa var onormal stor och min släkt och familj bekräftade att min näsa var större än "normalt". Så på nått sätt så vet jag att den FAKTISKT skiljer sig i från den typiska västerländska näsan. Jag hade önskat att den hade varit normal stor och att jag bara har en inbillad bild, men nu är den inte så. Jag har en verklig defekt som jag inte kan släppa tanken i från... Men du har andra fixeringar också va? Är det hela ansiktet som du inte tycker om?

[Sara]

hejsan zia

åh vad typiskt! min pappa kommer ifrån iran, men jag får helatiden höra att jag ser ut som en latina eller spansk. jag tycker inte om det. jag passar inte in bland svenskar med mitt utseende, och jag passar inte in bland min iranska släkt med mitt utseende. jag brukade plocka ögonbrynen jättetunna och bleka dom, göra håret ljusare, och hade blåa linser förrut. sen använder jag alltid väldigt ljus foundation så inte min hemska olivfärgade hy ska synas.
jag tycker egentligen att en snygg mörk tjej är snyggare än en snygg ljus tjej, men jag har fått för mig att om jag har ljust hår och hy så syns man mindre, håret ramar inte in ansiktet osv, så det blir mindre fokus på det, vilket jag behöver med mitt ansikte.
sen kan jag inte komma över att jag tror att alla svenska killar vill ha blondiner, som om vi som ser utlänska ut är andra valet, dom har ju alltid svenska tjejer!

min näsa var och är fortfarande större än den typiska svenska näsan. det är en sak jag blev grymt besviken på efter näsjobbet, att få större nästippar små är nästan omöjligt. dom opererar så försiktigt nuförtiden så dom ska hålla i hela livet. det blir oftast väldigt liten skillnad på just nästippar, mer på näsbenet. men jag har lättare att leva med att den är större än normalt nu eftersom jag vet att jag har tjockare läppar och större ögon än genomsnittet med, det typ jämnar ut sig. nu är jag bara helt sjuk över att jag tycker den är så osymmetrisk. hatar det. tycker att alla runt mig har mer jämna näsor.

åh, det är svårt för mig att säga exakt vad jag hatar med mitt ansikte. det är först näsan, sen huden, tycker jag redan har rynkor och sen att jag har väldigt dålig hy, plus fel hudfärg. sen kommer ögonen och ögonbrynen, och ansiktsformen. typ allt är fel med mitt ansikte, tycker det ser så konstigt ut, inte som andras. folk säger "åh, du ser exotisk och speciell ut, inte som alla andra" men jag tycker bara att jag ser konstig ut på ett väldigt dåligt sätt. många gåner kan jag inte sätta fingret på vad som är fel med mitt ansikte, det går inte. det är bara så fult.

vilka är dina andra fixeringar?

[pelle]

Sara: Vad tror du att det beror på att du ofta tolkar situationerna olika? Ibland tycker du att den är okej och inte drar uppmärksamhetet till sig och ibland inte. Har du nån upptattning om vad som utlöser dom olika tankarna och varför? Är det bara slumpmässigt? Jag är irriterad på hela samhället med olika ideal och
normer för vad som betraktas som kvinnligt och manligt och all den egoism  man ser över allt. Jag tycker inte man är en människa längre. Man ska passa in och vara på ett visst sätt.
Så jävla jobbigt! Är det inte väldigt trist att inte han nån kontakt med din far? Sen tror jag absolut INTE att alla svenska killar föredrar blondiner. Det är nog väldigt olika vad folk föredrar. Jag struntar totalt i vilken hudfärg, hårfärg eller ögonfärg tjejen har och ett annorlunda ansikte är ofta mer intressant. Men det som är nåt viktigt är ju hur tjejen är som människa i det stora hela. Humor och personlighet tycker jag är väldigt viktigt.


/ Pelle

[Sara]

hej pelle

jag har länge försökt lista ut varför jag ibland tycker att jag ser så extremt ful och konstigt ut, och ibland inte. om det har att göra med sömn, mat, motion eller dyligt. men jag kan faktiskt inte se nåt sammanband mellan något. det verkar vara helt slumpmässigt, om jag ser monstruös ut, eller normal.

jag är också arg på sammhällets ideal och normer, allra mest på att det bara finns ett ideal för tjejer och för killar. att unga människor ska vara som om dom är utklippta ur en tidning, jättesociala och perfekta utseendemässigt. jag tycker det märks tydligt när man går  runt i sthlm, kan ibland bli chockad över hur perfekta alla ser ut!

jo det är tråkigt att inte ha kontakt med pappa. han känns som en främling nu. när jag var barn var han min favvoförälder, var alltid med pappa och var pojkflicka. men nu kan jag nästan inte stå ut med sättet han beter sig på dom få gånger jag träffar honom. han är väldigt rakt på sak och driver med allt och alla, och jag är så lättsårad nuförtiden.

jag håller med dig, jag är likadan med killar, allt handlar om personligheten och hur han är som människa i helhet. men jag har sp otroligt svårt att tro det om mig själv.
och om en kille säger att tex hårfärg inte spelar någon roll, så tänker jag att han ljuger, jag är bara så otroligt hjärntvättad med mediabilden av hur jag ska se ut. trots att jag inte ens tycker att det idealet är fint!
jag har aldrig gillat killidealet heller. om jag skulle dejta någon ENBART pga av utseendet, och tex david beckham frågade mig, så skulle jag säga nej direkt.

btw, vad är det för nya saker du tycker är fel med ditt utseende? tror du att du kommer göra fler operationer?

[Trasig]

Hej Sara!

Hm, jag kunde inte hålla mig för skratt när jag läste ditt meddelande. Du och jag är så lika, men ändå så olika. Du eftersträvar mitt riktiga utseende färgmässigt och jag ditt.  Jag trodde att jag var den enda i världen som har fått för mig att killar faller för ett visst typ av utseende. Jag har till motsatsen till dig fått för mig att alla killar vill ha brunetter med latino utseende. Jag vill så gärna se ut som typ Jennifer Lopez, Shakira eller Jessica Alba. Men jag tycker också att "traditionella brunetter" är fina såsom; Keira Knightley, Natalie Portman och Rachel Bilson. Jag har liksom fått för mig att dessa kändisar som jag nämde har ett sådant utseende som killar gillar.

Jag tror att det hela började när jag för 3 år sedan träffade en kille (mitt ex innan min nuvarande pojkvän) och han sa att alla blondiner är fula. Brunetter med stora rumpor är det snyggaste som finns. Jag som redan då hade inlett mitt "fejk-utseende", blev att känna en enorm press på mig. Det tog flera veckor innan jag berättade att jag hade blå/gröna ögon egentligen och att både mina bruna ögon och hårfärg var fejk. Han verkade vara besviken och jag började successivt fastna i att fortsätta och fejka mitt utseende. Jag tränade och klädde mig för att min rumpa skulle se större ut och han valde vilka jeans som satt bäst. Och inte blev det bättre att alla hans kompisar också konstaterade att brunetter (helst med latinoutseende) såg 100 gånger bättre ut.  Jag som har Bdd tog det som "alla killar vill ha brunetter och de ska helst se ut som J.Lo". Jag vet att det bara var en slump att just mitt Ex och alla hans kompisar tyckte så, men för mig blev det liksom bekräftat att jag inte dög naturlig. Hur började du fejka ditt utseende? Har du slutat med det nu?

Min största fixering är helt klart näsan och sedan kommer nog håret. Det andra som jag är missnöjd med är svårt att rangordna, eftersom det är så olika från dag till dag. Men Hakan, läpparna, linjerna under ögonen och huden kommer nog på 3:e plats. Sedan tycker jag att ögonfärgen är ful, ögonformen, ögonbrynen och kindbenen. Jag tycker att hela mitt ansikte är fel och jag tycker att det är näsan som har orsakat att allting annat är fult. Jag tror att en operation kommer att hjälpa mig, eftersom jag har rimliga förväntningar. Jag har ju redan opererat brösten och jag blev mycket nöjadare med hela min kropp efter operationen. Jag vill så gärna tro att mitt liv kommer att bli så mycket bättre efter en näsoperation. Jag tycker att alla andra har så snygga näsor, men min är så ful och stor! Förresten, vem tycker du har den perfekta näsan?