Jag är värd bättre än att stå framför spegeln och lida

[vilja]

Hej allihopa!
Det verkar som att många som skriver här är djupt nere i BDD-träsket, eller är på väg dit, och jag lider verkligen med er. Jag har själv varit där i många år, men tack och lov fick jag rätt hjälp vid rätt tidpunkt, av rätt människor, vilket har lett till en total omvälvning av mitt liv.
Nu tänkte jag publicera några utdrag från det jag skrivit i min privata dagbok under december månad, här på forumet. Jag är säker på att många av er med BDD kommer att känna igen er. Anledningen till att jag publicerar det är att jag vill visa er hur jag tagit mig loss från klorna, hur jag fallit tillbaka och sedan tagit mig loss igen ? att det är små, små förändringar som gör nytta i kampen mot sjukdomen.
Om det här kan väcka en ny tankegång hos någon enda av er, om det kan få någon att ifrågasätta sina egna (BDD-)tankar en gång extra, så är jag glad. Det är därför jag låter er läsa. Har försökt välja ut det mest ?väsentliga?, hoppas det inte blir allt för tråkigt/jobbigt.
Jag vill inte på något sätt befästa de sjuka mönstren hos någon, utan tvärtom visa att det är fullt möjligt att bryta sig loss. Kunde jag så kan ni!
M v h, vilja

[vilja]

29/11 2005, tisdag natt
Galenskap. Hysteriskt skrattanfall, helvetisk ångest, gråt, ångest, hysteri. Galenskap.
Jag är så groteskt ful att jag blir spyfärdig när jag ser mig i spegeln. Det är vidrigt, vedervärdigt, fruktansvärt.
Mörkret suger mig neråt, neråt.
Ingen promenad, ingen dusch, ingen mat, slarv med tampongbyten, slarv med tandborstning, skitiga kläder, orkar inte bry mig. Orkar inte. Med vad ska jag börja? En sak leder till tusen andra och jag orkar inte.
Sugs neråt, neråt, neråt.
Var är jag egentligen? Hur kan jag må så dåligt när det har varit så bra? Allt går i cirklar, spiraler, om och om och om igen, starkare, mer, mindre, svagare, men alltid igen. Samma ord, ?defekt?, ?ful?, ?fel?, ?spegelbilden?, ?fastnar?, ?kan inte?, varvat med nya, alternativa tankar, ?ifrågasätt?, ?leta yttre bevis?, ?kan själv påverka?, ?värdefull?.
Var är jag?

30/12 2005, onsdag
På väg ut, jag har klätt på mig och är inställd på promenad, men jag vet inte om det går. Tog precis av mig jackan och pannbandet, jag tror inte att jag kan gå ut såhär. Helvete.
Jag är så ful. Jag är för ful för att visa mig ute. Ful, fel, ful, fel. Det trycker mig tillbaka. Jag kan inte. Jag vill men jag kan inte. Trycker mig tillbaka. Suger mig neråt. Kan inte. På väg men inte längre. Till ytterdörren men inte längre.
Jag vill ut i världen men inte såhär. Om jag var någon annan? då kunde jag leva. Men inte såhär. Jag vill ut, vill ut, vill ut, önskar att jag kunde, men jag kan inte.
För varje försök ett slag i magen. Kan jag inte ge upp snart?
Det tjänar ingenting till, det är meningslöst, hopplöst. Förstår du inte det? Vill tro på allt jag lärt mig men jag vet inte hur? hur ska jag kunna tro på nåt annat än det jag ser i spegeln? Känner i hela kroppen? Vad annat spelar nån roll?

onsdag kväll
Vändning, plötsligt känns allt lite lättare. Jag är inte lika orolig och ångestfylld längre. Jag ska fan klara det här bakslaget! Ta mig upp, ta mig vidare. Ett steg framåt betyder så otroligt mycket, även om jag går tio bakåt efteråt. Jag har ändå lärt mig nya saker och fått nya erfarenheter. Jag kan fortfarande använda mig av alla verktyg jag fått. Jag har dom i mina händer, det gäller bara att använda dom. Och det ska jag göra.
En sak i taget. En dag i taget.

1/12 2005, torsdag
Det går bra tills jag ställer mig framför spegeln. Sedan går det inte längre.
Så groteskt ful att jag blir illamående. Det är faktiskt så. Jag mår ILLA när jag ser mig i spegeln.
Varför ser jag mig i spegeln över huvud taget?
Jag måste. Jag vågar verkligen inte gå ut om jag inte dolt det värsta. Tänk om dom skulle se det som jag ser nu?
Ja, vad skulle dom göra då?
Kräkas. Avsky, skämmas, håna, tycka synd om, vara glada åt att det inte är dom själva som ser ut såhär.
Psykiskt störning. BDD. Inbillning.
Men det kan inte vara inbillning, jag ser ju att det finns där! Jag ser det så jävla tydligt! Jag kan inte gå ut så!

2/12 2005, fredag
Jag vet nånstans att jag borde göra bra saker för mig själv, men det känns som att jag inte förtjänar dom, som att jag inte förtjänar något bra.
För det känns som att jag bara misslyckas ändå.
Samtidigt är det så jävla vidrigt här nere att jag inte vill nåt hellre än ta mig upp. Den finns där, viljan. Jag vill inte ge upp allt jag kämpar så hårt för.
Peter uppmanar mig att ifrågasätta, tänka rationellt, leta yttre bevis. Tänk om ingen annan ser det som jag ser? Tänk om jag lider i onödan?
Hur ska jag få veta det, om jag aldrig testar av det mot verkligheten?

4/12 2005, söndag kväll
I fredags sa Peter igen att jag skulle öva på att göra mig i ordning och gå ifrån spegeln när ?tiden var ute?, även om jag inte kände mig nöjd. Kanske helt enkelt acceptera att jag inte kan bli nöjd. För det händer ju inte särskilt ofta att jag blir det? i alla fall inte när jag står och synar mig själv ur alla tänkbara vinklar i flera timmar.
Det väckte nån slags insikt hos mig. Helt plötsligt tog jag ett beslut. Nämligen att sluta sminka mig. Det är ju en sak som försvårar mina morgnar, även om det är håret som är svårast; sminket är ännu något som ska klaffa, och gör det inte det? blir det inte perfekt, då är det kört.
Bättre då att strunta i det. Få ner spänningen inför morgnarna så mycket som möjligt. Bara göra det allra nödvändigaste framför spegeln och strunta i resten, som sminket.
Allt för att kunna leva, fungera.

5/12 2005, måndag morgon
Det går snett när jag börjar misstro det jag ser i spegeln ? att mitt utseende faktiskt är OK. När jag tänker ?det måste vara en synvilla, inbillning, någonstans finns felen? måste titta titta titta tills jag upptäcker dom och kan dölja dom!?.
Det är då det går snett.
Vad ska jag tro på? Rösten som säger ?du duger, det är OK, det räcker sådär?, eller den som säger ?du kan inte gå ut med den där frisyren, ser du inte hur ful du är, du kommer att skämmas, andra kommer att skämmas för dig?? Vilken röst ska jag tro på?
Jag har inte sminkat mig idag. Jag blev färdig väldigt fort. Hade hunnit till stationen flera gånger om, men Peter ska hämta upp mig sen.
Nu gäller det att vara tuff. Hålla ut. Ångesten går ner, den kommer att gå ner, avta och försvinna under dagen. Ju fler morgnar jag övar på det här, desto mindre ångest kommer jag att få.
Jag behöver inte spegla mig mer. Jag måste inte sminka mig eller byta frisyr. Jag duger. Jag ska inte till skolan för att visa upp mig. Jag ska dit för att vara på lektioner, lära mig saker, träffa människor. Göra det bekvämt och trivsamt för mig.
I eftermiddag ska jag ut och springa, det kan jag göra hur jag än ser ut.
Jag klarar det här. Håll ut. Var tuff.

måndag kväll
Jag klarade det galant. Åkte till skolan som jag var, fastnade inte framför någon spegel på hela dagen, deltog aktivt i samtal och på lektioner. Pratade med Peter imorse, ett mycket positivt samtal. Jag blir glad av att prata med människor som SER mig. Mitt inre. Den jag är. Alla mina fina egenskaper? Jag blir verkligen stärkt av att få det bekräftat.
Samtidigt känner jag mer och mer att jag står på egna ben. Och dom bär mig faktiskt! Jag är faktiskt stark! Modig, smart, klok, trevlig, målmedveten, ambitiös? Värdefull. Jag är värdefull.
Det var så himla skönt att vara osminkad. Ett stressmoment mindre, ännu mera tid över till annat; till meningsfulla saker. L sa att jag verkligen var jättefin, och att det var ett stort steg. Det kändes bra att höra. Bekräftelse.
På hemvägen tittade jag in hos R på en kopp té, det kändes också väldigt bra. Friheten, att kunna göra det! Att inte vara sådär fruktansvärt jävla begränsad hela tiden.
Det är ett av dom bästa beslut jag har tagit, att sluta med smink.
Imorse gjorde jag helt rätt. Jag bröt den negativa tankekedjan direkt, så fort jag märkte av den.
Det gäller att vara observant, uppmärksam, varenda sekund. Inte låta dom invanda mönstren ta över.
Det gäller att vara tuff.
Hålla ut.

6/12 2005, tisdag kväll
Andra morgonen som jag har blivit klar på nästan ingen tid alls. Idag gick det bättre, jag började inte ens ifrågasätta att jag såg/ser OK ut. Jag låter det vara OK, helt enkelt, och släpper det sedan. Jag har så mycket annat att ägna mig åt, som jag VILL ägna mig åt!
Har varit social hela dagen idag. Jag och I åkte hem efter lunch eftersom inriktningen var inställd. Vi tog en långpromenad i regnet; mitt hår blev förstört men jag struntade i det. På hemvägen gick vi in på ett solarium och solade en kvart, sedan hem till I och drack té, sedan skulle vi plugga men J kom dit och vi började prata, och sedan kom deras moster och vi pratade och skrattade och pratade och pratade? Helt plötsligt var klockan tio i åtta (!) och jag hade varit social i över sex timmar, tolv om man räknar med timmarna i skolan. I sträck. Osminkad och ?ful? i håret men lika glad ändå!
För jag har betett mig som jag har velat, och därmed fått bekräftelse från omgivningen; att jag duger och är OK. Trots att jag känt mig ful.
Fast egentligen har jag inte tänkt så mycket på det. Mest av allt har jag känt LIVET.
Det var så härligt att prata med de här tre människorna, vi pratade om min BDD-störning och deras bulimi och alla andra psykiska åkommor vi har, men på ett så underbart distanserat sätt. Vi har verkligen gapskrattat!
Så. Nu sitter jag här, trött i huvudet, lite uppvarvad, lite ångest över att jag var borta längre än jag tänkt mig; och samtidigt innerligt tacksam för att jag befinner mig här. På den här nivån, medvetande- och mognadsmässigt. För att jag har tagit mig ända hit. För att jag har gett mig själv den här möjligheten.
Jag är nästan gråtfärdig nu. Men det är ingen fara, ångest är inte farligt. Det har varit en omtumlande, lång och händelserik dag, så det är inte konstigt att jag är trött! Och när jag är trött får jag ofta ångest. Det är inte farligt, den kommer att avta. Ta det bara lugnt.
Sedan är det nya tag imorgon, efter att jag sovit och vilat ut.
Jag är stark, modig och hur duktig som helst. Idag har jag utsatt mig för det jag är mest rädd för, i flera timmar. Och jag har klarat det galant. Även om jag är trött och gråtfärdig och utmattad nu efteråt. Jag har ändå klarat det, hanterat det på ett vuxet sätt, ett nytt sätt. Det är fan inte illa.
Jag är stolt över mig själv och det ska jag hålla fast vid. Ångeströsten ska inte få grepp om mig, jag behöver inte skämmas över mig själv, aldrig i livet. Tvärtom! Varför ska jag skämmas? Det finns ingen anledning.

[vilja]

7/12 2005, onsdag morgon
Det är återigen nu det gäller. Att stoppa ?tankefelen? i tid, innan dom tagit över och innan det blir känslostyrt.
Jag känner mig precis som i våras, när jag skulle till Joakim (min förra psykolog), osminkad och så vidare. Det skrämmer mig. För dom dagarna såg jag mig i spegeln efteråt och tänkte ?fy fan vad ful jag är, jag måste förändra förändra förändra?. Trots att jag kanske tänkt och känt att det dög en stund tidigare, när jag åkte hemifrån.
Jag är rädd att det ska bli likadant nu, det känns som att det ska bli det; att jag plötsligt ska se allt det fula och inse att jag bara inbillat mig att jag såg OK ut.
Skillnaden är att jag kommer att ifrågasätta dom tankarna ? vilket jag inte gjorde i våras. Då var dom nämligen Den Enda Sanningen, och allt annat var lögn. Idag går jag inte med på det. DET är skillnaden!
Jag kan själv påverka mina känslor genom att tänka annorlunda. Det är nu det gäller att hitta alternativ till det gamla vanliga, invanda mönstret. Bort från spegeln. Bryta tankebanorna som leder mig in på fel väg. Ifrågasätta dom. Vad har dom för relevans? Hur sanna är dom, utifrån sett?
Skapa positiva bilder av vad som komma skall. Träffa I och Peter och ha lektioner? LEVA!
Jag har ett liv. Jag har faktiskt det. Och jag börjar fungera, äntligen.

onsdag kväll
Har varit hos frissan. Jag tror att jag är nöjd. Jag ÄR nöjd, men oroar mig för vad andra tycker? som min familj. Dom säger inte rakt ut (tillräckligt tydligt) att det är fint, och då vänder jag allt annat dom säger till negativa saker.
Onödigt att göra det när jag själv känner mig nöjd. Varför ska jag göra det? Dessutom har jag ju insett att ?skönhet kommer inifrån?. Folk behandlar mig inte annorlunda om jag har en ful frisyr, i alla fall inte om jag beter mig som vanligt, så jag borde inte ge mitt utseende en så stor betydelse.
Jag har varit duktig dom senaste dagarna. Otroligt duktig. Peter sa att jag ska ägna mycket tid åt att beskriva framgång, för det är lätt att underskatta dom. Men varje litet steg i rätt riktning är aktningsvärt! Det ska jag komma ihåg.
Jag ska vara uppmärksam och observant på mina automatiska ? gamla, invanda ? tankar, ifrågasätta och ersätta dom, gång på gång på gång. Hela tiden. Leta yttre bevis.
Jag ska respektera både min ångest och mitt positiva mående. Båda delarna är lika sant och verkligt, och förtjänar därför respekt! Det är viktigt, för jag har märkt att jag har en tendens att? inte se ner på, men på nåt sätt förringa, underskatta, bagatellisera. Nåt åt det hållet. Inte bra! Det ska jag sluta med. Vad det än gäller.
Respekt för mig själv. Viktigt.
Peter är glad och blir glad när det går bra för mig, det känns bra. Jag hoppas att han fattar att jag uppskattar hans hjälp. Tror nog det, jag tyr mig ju till honom, är ärlig och uppriktig och berättar allt.
Han stärker mig. Han är en av dom viktigaste personerna i mitt liv. Han har hjälpt mig tillbaka till livet. För jag lever nu. Jag lever. Ser möjligheterna? och dom är inte längre utom räckhåll.

11/12 2005, söndag kväll
Jag väntade i över sju timmar med att föna håret. Det var nästan torrt när jag tog bort handduken, och medan jag försökte få ordning på det kändes det som att jag skulle bryta ihop. En massa tankar flög genom huvudet: ?Om håret inte blir som jag vill kan jag inte gå till skolan imorgon! Helvete! Allt hänger på håret! Jag kan inte hålla på såhär! Jag funkar inte! Nu går jag och skär mig eller tar livet av mig! Jag orkar inte mer!?
Men, det var just tankar. Tankar. Jag kan fortfarande välja vad jag ska göra, hur jag ska handla; även om/efter att jag tänkt en massa saker. Tankar är ofarliga och jag har själv makten att påverka dom. Jag är inget offer! Det vägrar jag att vara.

13/12 2005, tisdag kväll
Blandade känslor idag, men jag ska beskriva framgång istället för att befästa dom negativa tankespiralerna. Dom gör ändå inget bra för mig. Bättre att umgås med tankar som får mig att känna lycka och glädje! För det finns såna också, och dom är precis lika sanna och verkliga som dom negativa tankarna ? eftersom det är just tankar. Bara tankar.
Jag är fri att själv välja vilka tankar jag vill ge mer utrymme, så varför ska jag välja något som leder till olycka och lidande? När jag lika gärna kan välja det andra, positiva sättet att tolka saker och ting på.

14/12 2005, onsdag morgon
Nu sitter jag och gråter. Jag kan inte gå ut såhär, jag är för ful, det är helt omöjligt. Bara gråter och jag vet inte vad jag ska göra, ser ju vad jag ser och jag kan inte låta det vara så! Jag kan inte! Men jag vet inte hur i helvete jag ska få det att försvinna? och nu gråter jag mig ännu fulare och tiden går och jag orkar inte ta tag i håret och alla förbannade procedurer, jag orkar inte.
Varför blir det såhär? Jag har gjort ALLT för att få det att fungera. Varit i skolan, tränat, yogat, ätit bra, sovit? för lite. Sovit för lite och speglat mig för mycket. Fokuserat på alla ?fel? med mitt utseende, försökt dölja dom. Men det går inte. Idag går det inte, idag finns det inte ett uns av nåt dugligt med mitt yttre, det är bara helt fel.
Och tröttheten kommer och övermannar mig och jag vet inte hur jag ska orka. Resa mig, gå tillbaka till spegeln, försöka med håret på nytt? det går inte!

onsdag e.m.
Har suttit och läst en massa på BDD-forumet. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag läser om mina egna tankar och upplevelser, d.v.s. typiska BDD-tankar! Och dåligt för att jag påminns om allt det negativa. Det blir lite som att frossa i eländet, vilket inte är särskilt konstruktivt? Dessutom ?vet? jag redan det mesta av det som skrivs. Hur man ska ifrågasätta det man ser, tänka logiskt och rationellt, och så vidare. Jag är ju medveten om mina problem och min sjukdom, så att säga.
Även om det såna här dagar är svårt att tro nåt annat än att jag faktiskt ÄR groteskt jävla ful. Att jag ser FULLSTÄNDIGT annorlunda ut från dag till dag, i olika slags ljus, om några hårstrån ligger ?fel?, eller om jag inte har håret som jag brukar. Jag är liksom så övertygad om att det är så, samtidigt som jag försöker tänka att det är p.g.a. BDD:n som jag uppfattar det på det sättet? Det är svårt! Hårt arbete, hela tiden. Ännu hårdare när jag glidit tillbaka in i gamla tankebanor.
Men jag kan, jag är kompetent nog att klara det, det vet jag.

[vilja]

onsdag kväll
Jag borde ha lärt mig att det inte hjälper att förändra det yttre. Ändå inbillar jag mig att det ska gå vägen nu, den här gången, nästa gång; ?gör jag bara det och det så blir det bra! Då kommer allt att fungera!? Har dock blivit mycket bättre på att vara i nuet och att vara nöjd med det som är, eller åtminstone acceptera det. Försöker verkligen göra det.
Ett exempel: Jag väntar på att mitt hår ska bli långt, blont och naturligt. Tror att jag kommer kunna ha det ?som det är? då. Det är ju inte alls säkert; har kanske rätt i det till en viss del, men det handlar fortfarande mest om dom inre förändringarna. Hur som helst, under tiden, medan jag väntar, gör jag på ett visst sätt för att håret ska bli som jag vill ? för att jag ska kunna visa mig för folk, helt enkelt. Håret antingen framhäver eller döljer det defekta i mitt ansikte, beroende på hur jag har det, och jag kan omöjligt låta bli att greja med det av den anledningen.
Jag är trött på dessa hår-ritualer, jävligt trött på att aldrig kunna vara helt naturlig. Men trots allt har jag faktiskt minskat ner drastiskt på den tid jag lägger på håret. Jag blir fortare nöjd, eller har lättare för att godkänna/acceptera mitt utseende, och tycker att det håller hela dagen. Det är ett riktigt stort framsteg.
Därför undrar jag om det inte kan få vara så? Visst är det tråkigt att vara övertygad om att man går runt med en dold defekt, är jätteful ?på riktigt?, och att man bara MÅSTE göra håret på ett visst sätt för att ingen ska se? Men om jag ändå kan leva ganska normalt? Inte tänker på defekten riktigt lika mycket, inte ägnar flera timmar åt det fula varje dag? Kan det inte få vara så då?
Jag kan faktiskt vara nöjd med det! Kanske är det bara dumt att tänka på allt jag ska göra och förändra med mitt utseende, för att det ska gå ?ännu bättre?, när det trots allt redan känns okej.
En smidig frisyr underlättar säkert, men jag vill kunna acceptera det som det är nu också! Inte vänta med otålighet på något som jag tror ska ?rädda mig? och ?förändra allt?. För det kommer aldrig. Aldrig genom en yttre (utseendemässig) förändring, det är ingen tvekan om den saken.
Det kommer inifrån.
Det handlar om mina tankar, mitt beteende. Så enkelt är det.

17/12 2005, lördag kväll
Ångest, panik, självmordstankar.
Kamma håret hit och dit, ändra benan, spegla ur alla tänkbara vinklar, ändra om, spegla, kamma, ändra, spegla spegla spegla spegla?
Ångest. Förtvivlan.
Jag SER det så jävla tydligt. Ser det, tror det. Det finns kvar, det är där, defekten, det fula. Måste dölja det, och det enda som funkar är att ändra frisyren ? det är benan (luggen) som avgör, och volymen, formen. Allt det avgör hur ansiktsformen framstår. Hur stor kroppen verkar.
Det gäller att hitta de rätta hårstråna när jag kammar benan, gäller att tupera på rätt ställen?
Vad händer annars?
Varför gör jag det här?
Jag tänker att defekten har funnits kvar hela tiden medan jag inbillat mig att jag är OK. Anledningen till att jag inte ?sett? den är förstås att jag inte speglat mig lika mycket som jag brukar! Har undvikit vinklar ur vilka defekten syns. Lurat mig själv, alltså.
Peter skulle ha sagt: Hur vet du att du inte lurar dig själv nu, när du ser det fula? Ingen annan ser det. Ingen har betett sig annorlunda mot dig de gånger du struntat i att dölja/kontrollera/spegla defekten! Är inte det bevis nog för att det bara är du som ser? Eller att det, i vilket fall, inte spelar nån roll om andra ser eller ej?
Sann skönhet kommer inifrån.
?Ändras min tanke ändras min känsla.?
?Jag är den som skapar mina tankar.?
Jag väljer själv vilka tankar jag vill umgås med. Dom som känns bra i magen, eller dom som skapar ångest. Det är bara att välja! Valet är mitt.
Jag kan ändra min känsla genom att tänka annorlunda.
Beteenden jag behöver mindre av: spegla mig, spegla mig ur olika vinklar, prova frisyrer, grubbla över hur jag ska kunna förbättra mitt utseende.
Beteenden jag behöver mer av: dra i handbromsen när jag är på väg till spegeln, fokusera på omgivningen (utåt) istället för på mig själv (inåt), beskriva framgång, minska spegeltiden, göra saker jag mår bra av och tycker om.
Jag är viktig och värdefull för mig själv. Jag är OK. Jag är värd bättre än att stå framför spegeln och lida. Jag kan själv förändra min situation, och ta mig ur den negativa spiralen, genom att tänka annorlunda.
Det jag ser i spegeln är en förvrängd bild av verkligheten. En sjukdom. BDD.
?It?s not me, it?s my BDD!?
Hur vet jag att det jag ser stämmer överrens med vad andra ser? Hur vet jag att det inte är en störning som lurar mig nu? Hur vet jag att det här är den ?rätta? bilden av mig?

senare, lördag kväll
Jag känner mig verkligen ful. Det förföljer mig hela tiden.
Provade att lägga på mascara för första gången på veckor, men det gjorde ingen skillnad. Skönt att veta. Det bästa för mig är nog att vara så naturlig som möjligt? Det ska jag fortsätta med.
Måste komma ihåg vad Peter sa: Att jag kanske inte kan bli nöjd med mitt utseende, men att jag kan bestämma mig för att godkänna och acceptera det ändå.
Kom ihåg det. Det kanske inte GÅR att se fantastisk ut ur alla vinklar! Kanske är det jävligt dumt att ens försöka?
Däremot kan jag försöka se mig själv med ?någon annans ögon?. Så som jag ser vissa, i skolan t.ex.; så som jag ser det vackra och speciella med dom, kanske någon annan ser mig? Även om jag inte gör det? Kanske.
Kan det inte få räcka med att jag ser någorlunda presentabel ut, i mina egna ögon, och sedan låta andra tycka vad de vill?
Jag ska inte bli modell. Jag vill bara leva mitt liv.
Vacker eller inte, ful eller inte; jag har fortfarande maken att påverka vad som ?händer?, eller rättare sagt mina tolkningar, mitt beteende, mina tankar, varje sekund. Mitt liv. Varje sekund av mitt liv.

19/12 2005, måndag kväll
Djup avslappning, ligger på en flotte som sakta bärs framåt av vattnet, längs med floden, vattendraget, mjuka små vågrörelser, gungar, söver, kan bara glida med, flyta med, ingenting annat.
Jag kan ligga där och få ro, i själen, kroppen, hela mig.
Det finns ingenting annat.
Har knappt stått framför spegeln nånting idag, jätteskönt! Det är så jag får göra, sysselsätta mig med annat, beta av min att-göra-på-jullovet-istället-för-att-stå-framför-spegeln-lista. Än så länge har jag bara börjat. Men det är en bra början.
Jag mår bra, ser fram emot den här veckan.

[vilja]

20/12 2005, tisdag kväll
Jag tål ingenting, så svag är jag, tål ingenting från någon annan. Det är fullt tillräckligt med att försvara mig mot mig själv. Anfall utifrån blir för mycket, hur oskyldiga dom än är, jag tål ingenting. Allt bevisar att jag är DÅLIG och FEL och VÄRDELÖS, att jag lika gärna kan ge upp nu för jag kommer ändå aldrig att bli bra.
Orkar inte försvara mig hur mycket som helst, jag orkar inte, bryter ihop och gråter och rispar mig med naglarna och letar efter något vasst att sprätta upp armarna med, står inte ut, VÄRDELÖS VÄRDELÖS VÄRDELÖS, skriker, gråter, jag orkar inte! Hopplöst fel, vad fan är jag kvar för?

21/12 2005, onsdag kväll
Storasyster och jag har shoppat både igår och idag, först i Mjölby och sen i Linköping. Det är krävande att vara ute hela dagar, men ångesten går faktiskt ner. Märker det tydligt nuförtiden, så jag antar att det bara är att fortsätta träna, fortsätta utmana rädslorna!
Jag var duktig som gjorde det igår, för det tog emot, jag hade tänkt backa ur; men jag gjorde det trots allt. Jag gick ut. Var medvetet närvarande och hanterade situationen med hjälp av mina nya färdigheter.
Jag kan jag vågar jag vill.
Det var lättare idag; det känns alltid lättare när jag har varit iväg dagen innan och är lite van. Jag har faktiskt haft två trevliga shoppingdagar och är inte rädd för att åka tillbaka. Tvärtom. Befrielse! Att kunna göra sånt här, sånt som ?alla andra? kan.
Det går det går det går.

24/12 2005, lördag kväll
Det har varit en bra dag, allt känns bra. Jag mår bara bättre och bättre. Det är som om felen i mitt utseende börjat försvinna, jag ser dom knappt längre. Det betyder mindre tid framför spegeln, vilket i sin tur leder till att jag ser ännu mindre av felen? Återigen en positiv spiral!
Jag känner mig lugn, avslappnad, trygg. Förvissad om att jag har förmågan att leva, just såhär. Det hänger inte på en lyckad sminkning eller fin håruppsättning. Jag kan sluta bry mig om det.
Och jag ser tusen möjligheter, i och med det ? det finns så mycket jag kan göra när jag inte måste anpassa mig efter mitt utseende hela tiden. Åka till Tranås och hälsa på mina gamla klasskamrater? Bli mer ?social? på skolan, lära känna folk bättre? Göra allt jag vill göra! Allt, som tidigare varit utom räckhåll för mig.
Livet. Jag känner livet.
Jag är som en ny människa.

25/12 2005, söndag
Själslig lugn och ro. Jag har uppnått ett tillstånd jag inte trodde var möjligt för mig.
Allt hårt arbete har gett resultat.
För ett år sen hade jag inte börjat prata med Joakim än, jag styrdes av min spegelbild, jag försökte fasta/gå ner i vikt, jag förstod inte mina egna känslor och reaktioner, och framför allt ? jag var övertygad om att mina tolkningar av verkligheten var rätt, obestridliga.
På det här året har jag lärt mig hur mycket som helst. Utvecklats, mognat, vuxit som människa.
Jag har en helt annan inställning idag, ett annat förhållningssätt; har fått nya betydelsefulla insikter. Förståelse, för mig själv. Respekt för mina olika sidor ? jag är en helhet! Jag är stolt över den jag är. Jag beundrar det. Till och med älskar.
?Man måste älska sig själv för att kunna älska andra.? Kanske är det så, jag vet inte, men en sak är säker: det är lättare att älska andra om man först respekterar sig själv. Och älskar, ja? Allt blir mer genuint på nåt sätt, och kärleken mer tillgänglig, närvarande och möjlig.

söndag e.m.
Stress i samband med frisering är inte nåt vidare. Pressen blir för stor och jag fastnar lättare än vanligt i negativa tankebanor. Blir missnöjd, rädd och ledsen. Känner mig ofullständig när jag inte får göra färdigt det jag tänkt, när jag blir utkörd från badrummet och så vidare; och börjar springa från spegel till spegel för att ?rätta till? det sista?
Men ju mer jag speglar mig, desto fler fel hittar jag.
Nu sitter jag och dricker té istället. Ångesten kommer att gå ner, det gör den alltid, spänningen kommer att släppa, det gäller bara att hålla ut. Hålla ut. Det här är prövningen som är så viktig att klara ? varje sån här prövning är betydelsefull! Varje gång jag övervinner ångesten är ett bevis på att jag kan. Jag kan.

söndag kväll
Jag kunde. Gjorde mitt bästa för att vara medvetet närvarande, trots obehaget; deltog i samtal, satt med vid bordet, mötte folks blickar, behöll ögonkontakt. Ångesten gick ner efter att jag gråtit lite inne på toaletten, direkt när vi kom dit, men istället kände jag mig trött, tom och utmattad. Så det har kostat på att vara social, är helt slut nu?
Jag borde berömma mig själv för att jag klarade det såhär bra. Peter hade sagt att jag ska beskriva framgången, vara glad för framstegen, och inte fastna i tankar på det som var jobbigt.
Det är inte konstigt att jag är trött. Det är OK! Det är OK att vara ledsen, kämpa inte emot! Låt det vara. Förvärra det inte. Det är en ny dag imorgon, nya möjligheter.
Även om jag ätit väl mycket onyttigt dom senaste dagarna så kan jag välja beteende. För det första, att inte äta mer ikväll ? det valet kan jag göra varje sekund, oavsett hur mycket jag ätit innan, istället för att äta mer och mer och mer.
För det andra så kan jag gå upp tidigt imorgon bitti och ta en skön joggingtur. Då kommer det att kännas bättre igen och det vet jag.
Ingenting är kört eller för sent. Aldrig. Jag kan fortfarande påverka resten av mitt liv.
Vet att jag inte ska sätta tilltro till yttre (utseendemässiga) förändringar, men jag är glad att jag ska till frissan igen på tisdag. För jag är på väg att kunna ha det ?som det är?; ju närmare mitt naturliga utseende, desto lättare att låta bli att greja med det. Håret blir längre, och den uppklippta frisyren som jag hatade är borta. Det blir ljusare, tjockare, finare. Behöver knappt tupera det över huvud taget längre.
På tisdag kommer jag att ta ännu ett steg mot det målet ? målet att kunna ha det som det är. Så som jag är osminkad numera. Jag bara är, ser ut som jag gör, låter det vara. Naturligt. Det är OK.

26/12 2005, måndag kväll
Dom bra perioderna blir längre och längre. Bättre och bättre. Inte på det där uppvarvade, maniska sättet, utan lugnt och balanserat.
Det är stabiliteten som utgör en stor skillnad. Jag litar på det som är, och jag litar på att jag kan hantera motgångar mycket bättre, nu och i framtiden.
Stabiliteten är rogivande.
Jag har mycket framgång att beskriva för Peter efter lovet.
Jag har testat mina vingar, och dom bär mig! Jag har lärt mig att flyga. Jag klarar det. Jag klarar mig på egen hand, eller jag är på god väg, för jag har alla kunskaper jag behöver. Om mig själv och min BDD. Vet hur det fungerar och hur jag ska hantera det. Jag kan.

[vilja]

27/12 2005, tisdag e.m.
Jag har varit hos frissan. Är både nöjd och missnöjd. Det tråkiga är längden? Den var så bra, jag var så glad; allt det uppklippta var ifatt och det var långt och jag behövde knappt genomföra några ritualer över huvud taget för att bli nöjd. Igår efter duschen bara fönade jag det och lät det vara sedan. Det var så skönt! Att kunna ha det som det är? Men jag tror inte att jag kommer kunna det nu på ett tag. Hon var tvungen att toppa överhåret idag, vilket betyder att det är lite uppklippt igen? Fan. Det här är ingen bra längd för mig. Vill att det ska bli långt, jämnlångt. Som det var, fast längre. Hoppas att det växer fort.

senare, tisdag e.m.
Jag kan välja beteende i en sån här situation, jag kan välja tankar; jag kan själv välja hur jag ska tolka saker som händer i mitt liv. Jag har alltid en valmöjlighet. Alltid en valmöjlighet. ?Den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig.?
Det här är ett bra tillfälle att öva på just det, en övning i att hantera svårigheter och motgångar.
OK, mitt hår är kortare än jag skulle vilja just nu ? men betyder det att jag måste deppa ihop totalt? Gräva ner mig i det och spegla mig och tänka på hur ful jag är? Nej! Jag har en annan valmöjlighet.
Jag kan tänka på hur glad jag är att jag lever. För det är jag. Jag kan tänka på hur skönt det är att befinna mig på det här stadiet, både vad gäller medvetande och utseende. Hur långt jag har kommit och hur mycket jag har lärt mig om mig själv.
Jag kan tänka på hur skönt det är att utseendet tar mindre och mindre av min tid, och att jag istället kan ägna mig åt saker jag faktiskt tycker om! Jag kan tänka på hur nöjd jag är med mig själv, hur stolt jag är över alla framsteg jag gjort under det här året. Jag kan tänka på att jag trivs med att vara den jag är, åtminstone mycket mer än jag nånsin gjort tidigare, och att jag är den jag är oavsett hur mitt hår och ansikte ser ut.
Jag kan även tänka på att jag är på rätt väg, att håret snart kommer ha växt ut igen. Det här är ingen katastrof! Om jag vill kan jag göra det till en ? men till vilken nytta? Kan jag inte lika gärna skratta åt det? Jo. Det kan jag, för valet är mitt; det är jag som bestämmer, jag som väljer förhållningssätt.
Och vad väljer jag? Lycka eller lidande?
Det är lätt. Jag tänker inte lida på grund av nåt så oviktigt som mitt utseende. Jag tänker leva så som jag vill leva.

tisdag kväll
Det är inte konstigt att jag jämt är så missnöjd med mitt hår när jag kommer från frissan. Det är inte konstigt att andra människor inte kan göra i ordning min frisyr, med tanke på att dom antingen 1) inte ser det fula som jag ser, eller 2) ser det fula, men inte vet hur dom ska dölja det ? dom kan inte göra i ordning håret på ?rätt? sätt eftersom dom varken vet vilka hårprodukter dom ska använda eller hur dom ska göra benan för att det fula i ansiktet ska synas mindre.
Dom kan helt enkelt inte veta hur jag vill ha det, och det är omöjligt för mig att instruera någon annan. Kanske för att mina krav är för höga?
Allt detta beror på att jag är perfektionist och därtill lider av BDD. Det är hela förklaringen.
Jag väljer att acceptera detta faktum, genom att inte skuldbelägga och/eller anklaga ? varken mig själv eller någon annan.
Jag väljer att acceptera detta faktum, genom att sänka ribban för vad som är OK; godkänna och låta det vara som det är.
Mitt utseende ska inte få styra mig längre, BDD:n ska inte få förstöra mitt liv!
Förresten, i söndags hade T, min kusins flickvän, kommit fram till mamma och pratat om hur himla söt jag är. Det var flera som hade sagt det.
Ljuger dom, har jag lyckats lura dom eller är det jag som ser fel? Det som jag tycker är fult med mitt ansikte är kanske vad andra, tvärtom, gillar och dras till.
Tänk om det är så? Tänk om jag inbillar mig? Tänk om det vidrigt groteskt fula inte finns där, ens nu när mitt hår är lite kortare igen?
Ja. Tänk om.

[vinterglas]

vilja

Vad glad jag blev när jag läste dina inlägg här. Jag kan känna igen mig själv väldigt mycket, även om vi kanske inte fokuserar på samma sak. Men upp och nergångarna, och tankarna om att man kanske duger ändå osv.

Härligt att läsa när du var i de bättre dagarna, man kunde skymta sån livslust och längtan om att bli bättre och få bara ha det bra.

Jag önskar dig all lycka till med din kamp mot BDD:n, och jag tror det ska gå väldigt bra, spciellt som det verkar på vad du skrivit
Dagbok är en bra uppfinning.

Kram Johanna.

[vilja]

Hej Johanna!

Vad kul att du uppskattade läsningen (även om det såklart är tråkigt att du känner igen dig i det jobbiga). Det är ju ganska utlämnande, så det är skönt att få lite respons...

Bra dagar är verkligen otroligt härliga. Jag hoppas att du får uppleva samma sak. Håll fast vid tankarna att du duger, för det gör du! Jag lovar! Det finns så mycket mer än det man ser i spegeln... man ÄR så mycket mer. Du också.

Tack för lyckönskningen, jag tar den till mig och kämpar vidare. Och ja, vad skulle man göra utan sin dagbok? Jag hade i alla fall aldrig klarat mig om jag inte fick skriva.

Stor kram /vilja

[vinterglas]

vilja

Jag har för det mesta bra dagar numera, men ibland känner jag mig otroligt ful. Men 90 % är bra dagar,

Ja, dagbok skriver jag varje dag. eller skriva överhuvudtaget är viktigt för mig

[vilja]

Hej igen allihop!
Tänkte bara upplysa om att jag har lagt till några dagboksanteckningar, 29/11-2/12, precis i början av mitt andra inlägg i den här tråden. Det kändes viktigt eftersom det är anteckningar från ett rejält bakslag, och jag missade tyvärr att publicera dom igår.
M v h, vilja

[Malins mamma]

Hej vilja!
Tack så jättemycket för en väldigt bra beskrivning både av hur det kan vara att kämpa MOT BDDn och hur det är att lida av sjukdomen.
Jag är glad att så många redan har läst den och jag hoppas att andra kan dra lärdom av dina kunskaper och erfarenheter. Precis allting är mycket läsvärt men jag tar mig friheten (hoppas det är OK) att plocka ut några verkliga "guldkorn" ur det du skrev. Sånt som är värt att reflektera över för alla drabbade.  

"Peter uppmanar mig att ifrågasätta, tänka rationellt, leta yttre bevis. Tänk om ingen annan ser det som jag ser? Tänk om jag lider i onödan?
Hur ska jag få veta det, om jag aldrig testar av det mot verkligheten?"

"Jag är rädd att det ska bli likadant nu, det känns som att det ska bli det; att jag plötsligt ska se allt det fula och inse att jag bara inbillat mig att jag såg OK ut.
Skillnaden är att jag kommer att ifrågasätta dom tankarna ? vilket jag inte gjorde i våras. Då var dom nämligen Den Enda Sanningen, och allt annat var lögn. Idag går jag inte med på det. DET är skillnaden!
Jag kan själv påverka mina känslor genom att tänka annorlunda. Det är nu det gäller att hitta alternativ till det gamla vanliga, invanda mönstret. Bort från spegeln. Bryta tankebanorna som leder mig in på fel väg. Ifrågasätta dom. Vad har dom för relevans? Hur sanna är dom, utifrån sett?"

"Det är krävande att vara ute hela dagar, men ångesten går faktiskt ner. Märker det tydligt nuförtiden, så jag antar att det bara är att fortsätta träna, fortsätta utmana rädslorna!"

"En massa tankar flög genom huvudet: ?Om håret inte blir som jag vill kan jag inte gå till skolan imorgon! Helvete! Allt hänger på håret! Jag kan inte hålla på såhär! Jag funkar inte! Nu går jag och skär mig eller tar livet av mig! Jag orkar inte mer!?
Men, det var just tankar. Tankar. Jag kan fortfarande välja vad jag ska göra, hur jag ska handla; även om/efter att jag tänkt en massa saker. Tankar är ofarliga och jag har själv makten att påverka dom. Jag är inget offer! Det vägrar jag att vara."

"?Ändras min tanke ändras min känsla.?
?Jag är den som skapar mina tankar.?
Jag väljer själv vilka tankar jag vill umgås med. Dom som känns bra i magen, eller dom som skapar ångest. Det är bara att välja! Valet är mitt.
Jag kan ändra min känsla genom att tänka annorlunda."

"Ljuger dom, har jag lyckats lura dom eller är det jag som ser fel? Det som jag tycker är fult med mitt ansikte är kanske vad andra, tvärtom, gillar och dras till.
Tänk om det är så? Tänk om jag inbillar mig? Tänk om det vidrigt groteskt fula inte finns där, ens nu när mitt hår är lite kortare igen?
Ja. Tänk om."

Ovanstående är alltså taget ur viljas inlägg.
Tack än en gång vilja för att du tog dig tid och delade med dig av din kamp MOT BDDn.          

Mvh/ Malins mamma

[vilja]

Hej Malins mamma!

Tack så jättemycket själv, både för ?uppbackningen" av mitt inlägg och för ditt engagemang här på forumet. Det är verkligen imponerande hur insatt du är! Om det är OK att jag frågar ? har du varit intresserad av psykologi länge, eller började du läsa om just BDD när dina närstående drabbades?
Hur som helst är det tydligt att du försöker förstå på djupet, och dessutom lyckas väldigt bra med det. Jag är säker på att alla, dom runt omkring dig och dom som tar del av dina tankar här, uppskattar det du gör. Du är beundransvärd!

Sedan tänkte jag passa på och fråga en sak till. Igår träffade jag överläkaren på BUP, som skriver ut min medicin och som jag haft ett par uppföljningssamtal med sedan terapin avslutades i våras. Det var i första hand för att prata om och få det här med BDD:n dokumenterat, bl. a för att jag snart ska ?flyttas över? till vuxenpsyk, men vi kom även in på olika läkemedel. Jag har ätit Zoloft sedan vi inledde kontakten med BUP i december 2004. Eftersom det aktuella då var att behandla min depression/sociala fobi var det aldrig tal om att prova något annat. Vid mötet igår förklarade hon dock att andra, anti-psykotiska läkemedel är mer lämpade för att mildra dom symtom jag har/haft, vanföreställningar etc.
Med tanke på att jag är på bättringsvägen är det ju onödigt för mig att börja med en ny medicin nu, vilket hon också tyckte, men jag blev ändå lite nyfiken. Vad vet du om sådana läkemedel vid behandling av BDD? Har läst några gamla inlägg angående detta men jag skulle uppskatta att få höra dina synpunkter (och andras också såklart!).

M v h, vilja

[Malins mamma]

Vilja, jag vill bara tala om att jag kommer att svara på ditt inlägg, men hinner tyvärr inte ikväll heller. Jag har även några frågor att ställa till dig.

/Malins mamma

[Anonym]

Vilja, hur gammal är du? Känner igen mig mycket i det du skriver. Speciellt med håret!!! Jag håller på likadant o det tar sån energi både psykiskt o fysiskt. Man är gråtfärdig panikslagen där man står så jag vet så väl hur du har det. Ville bara säga det. Ta hand om dig!

[Malins mamma]

Hej igen!

Ang psykologin: Den uppfattningen jag hade förut om psykologi, att det var nåt konstigt och obegripligt för vanligt folk, har inte intresserat mig speciellt.
Mitt intresse för psykologi började väl egentligen med Dr Phil-programmen. Sen när jag läste The Broken Mirror som Malin hade beställt så blev jag väldigt intresserad och ville lära mig så mycket som möjligt om BDD, främst för att förstå Malin och hennes sjukdom. Jag har de senaste två åren försökt att komma underfund med BDD och läst allt jag har hunnit med, ändå tycker jag att jag lär mig nåt nytt hela tiden.

Tex det jag ville fråga dig om. Du skrev såhär:

"Det går snett när jag börjar misstro det jag ser i spegeln ? att mitt utseende faktiskt är OK. När jag tänker ?det måste vara en synvilla, inbillning, någonstans finns felen? måste titta titta titta tills jag upptäcker dom och kan dölja dom!?.

Jag har förstått att det är ungefär såhär det går till i början när man håller på att utveckla BDD men jag trodde inte att det förekom sen när man är fast i BDDn.

Eftersom du har rätt så bra sjukdomsinsikt så tänkte jag om du kunde förklara för mig vad som händer.

Du ser dig alltså i spegeln och tycker att du ser OK ut, ändå så får du tankar om att något måste vara fel och du börjar leta var felet kan vara.
Det jag undrar är om du kan komma på vilka tankar du hade när du började misstro spegelbilden. Varifrån kom uppfattningen att det måste finnas nåt fel nånstans?

Jag förstår om frågan kan vara svår att besvara så det är helt okej om du inte kan.

Jag har inte satt mig in i den medicinska delen av behandlingen nästan nånting ( och har ingen utbildning heller) så jag kan tyvärr inte svara på din fråga om det.
Det enda jag vågar säga är det som Sergej Andreewitch sa i en intervju. Han sa ungefär att om BDD förväxlas med psykos (av BDD-okunniga läkare) så kan patienten få fel medicin, en medicin som förvärrar BDDn. Därför är det viktigt att man har rätt diagnos.

Så det enda råd jag kan ge dig är att förvissa dig om att överläkaren är medveten om att du lider av BDD om hon ska ändra på din medicinering.
(Jag blev lite fundersam när du skrev om anti-psykotisk medicin och vanföreställningar.)

Hälsn. Malins mamma