"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Lycklig tror jag absolut inte att hon är, speciellt inte med ett sånt svin till pojkvän. Dock vet jag inte om jag reagerar så starkt på att hon undvek speglar, det var ju trots allt direkt efter operationen och då ser man ju verkligen ut som man har blivit misshandlad; blåsvart och svullen, så det känns inte så konstigt för min del att hon fann det obehagligt att se sig själv så.

Sen vet jag att jag borde förkasta det här klippet men det enda jag kan tänka på är hur fantastiskt jävla bra jag tycker att hon ser ut nu och vilka ingrepp hon har gjort. Jag vet inte vad det säger om mig, men det är så det är. She makes me want to do it. NOW.

[Antipod]

Yvette, vill bara säga att jag precis upptäckte att du har en blogg, och jag älskar den. BDD-sektionen especially so, sitter här med tårarna rinnande nerför kinderna för att jag känner igen mig så. Man tror ju att man är så ensam. Ditt sätt att skriva är underbart.

Åh, tack så jättemycket :')

[CyanideCupcake]

Jag vet att jag har frågat förut, men hur länge kan man ta medicin efter att den gått ut? Mitt morfin gick ut i November.

[disaa]

Jag lärde mig spy idag. Iallafall sen i våras, för under denna tiden har jag faktiskt inte kunnat, det har bara inte gått.

Jag hade känt mig tvungen till att äta middag (pasta med skink-och ostsås) hemma med mamma eftersom jag helt enkelt inte har fler påhitt att komma med, dvs, "jag har redan ätit", "jag har ont i magen" och sådär. Åt inte så mycket dock, gick direkt till toan, spydde.

Jag kände mig euforisk efter det, som om jag verkligen lyckats med något jag inte trodde att jag skulle lyckas med, och jag gick ut från badrummet med ett leende.

Var hos frisören förut, resultatet gjorde mig ändå inte nöjd. Jag hade dock inte allt för höga förväntningar - jag vet hur det har blivit alla andra gånger innan. Jag ser ändå inte ok ut. Kände mig så misslyckad. Började gråta, få självmordstankar och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Klunkade vatten.

Sen spydde jag igen, nyss. För att försöka få den där euforiska känslan igen. Ut kom bara galla, och jag mår ändå inte bättre.

Om bara vågen kunde visa mindre imorron.

Jag vill verkligen inte vara fast i det här igen. Men det är jag. Som perioden förut, perioden då allt kretsade kring vikten. Inte bara mitt ansikte som jag hatar - utan även vikten. Så himla mycket jobbigare. Och jag är fast nu, mer än förut.

Dock väger jag mer nu än vad jag gjorde när jag bantade i våras/somras. Nu är jag ännu fetare. Jag är så jävla pinsam, fyfan vad alla måste lagt märke till det, liksom, "shit vad mycket fetare hon blivit sen vi sågs sist". Så måste dom tänka.
Hatar livet.

[disaa]

Jo jag har hört vad som kan hända om man typ blir "beroende" av det, får uppsvällt ansikte osv, vilket jag verkligen inte vill ha eftersom mitt ansikte är tjockt som det är nu.. Ska försöka hålla mig borta från att spy ska bara äta mindre istället. (:

Och jag vill ju verkligen inte ha fulare hy och hår och sånt där ;P men känner mig på nått sätt renare efter att jag spytt av ngn anledning ;p

[Nokia]

Jag hade verkligen svåra problem med bulimi för några år sedan. Är frisk nu.

Jag reagerade precis som du i början, jag kände mig helt lyrisk över att kunna äta vad jag ville och sedan bara spy upp det.. Den här känslan är övergående kan jag lova.

Du kommer känna dig allt annat än ren när du inte längre klarar att kontrollera dina hetsätningsattacker. När man äter stora mängder i ren stress (hanterar andra saker) för att sedan spy upp ofantliga mängder.. Efteråt är man helt utmattad, deprimerad och känner sig fulare än någonsin. Ja, jag blev rent av självmordsbenägen. Man känner sig så otroligt misslyckad som gjorde det här. Jag vet inte hur många gånger jag lutade mig över toaletten för att spy och samtidigt tänkte "det här är sista gången, aldrig mer", men det upprepades varje dag i 5 år.
Halsen var svullen och full med sår, lika så händerna. Jag lät hes och trött.. Hade ont i magen och problem med tarmarna. Jag blev så trött av att leva så här att jag bestämde mig för att ta mitt liv. Tur nog lyckades jag inte.

Att äta mindre är inte heller ett bra alternativ. Äta det din kropp behöver är det bästa.

jag hade även en period med anorexia, jag var levade död kan amn säga. Låg på intensiven.


Nu så här i efterhand är jag så arg på mig själv för att jag misshandlade min kropp. Det var så onödigt. Tog så mycket tid. Min kropp är fin som den är. Och det är din med.

[disaa]

Tack, ni är så söta, men det är inte så lätt.. vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag ska äta nyttigt, skippa det onyttiga, och motionera. Men det funkar inte, och tar så himla lång tid.

Jag mår dåligt när mina kläder inte passar längre: och förut, när de passade, ville jag bli mindre än vad jag var; alltså är jag riktigt stor nu. För nu passar inte de kläderna som var i för stor storlek enligt mig då. Extrem ångest.

Det går inte njuta när man inte är nöjd över sin kropp. Jag är trött på att försöka klä mig smalt och dra in magen överallt, sån vana vid det att jag håller in magen även när jag är ensam som nu ifall någon skulle komma och se.

Och tyvärr hade jag ätit lite pyttipanna och sallad till middag idag eftersom mamma och hennes sambo hade lagat det, och de har ju typ stenkoll på mig efter hur jag undvek maten i somras, så jag tvingade mig själv att äta. Och kunde inte rå för det men gick och spydde sen för att jag kände mig så äcklig men fick bara ut salladen!

Jag önskar jag kunde njuta av livet och äta det jag vill osv men inte förrän jag har en smal, fin kropp :/

[Nokia]

tack bamse <3.


Disa jag förstår ångesten, jag tänkte ju likadant en gång i tiden. Det jag ville få fram är att det är din egen självbild som det är fel på, inte din kropp. Tro det eller ej.


Du får inte glömma att vara rädd om din egen kropp. Tänk att den förtjänar det bästa, att inga ideal har rätt att få dig att stoppa fingrarna i halsen. Jag säger inte att du vips bums kommer glömma allt vad vikt heter, men att du iaf väljer att tänka på det vi säger så mycket du kan.

Lyckan sitter  inte i vikten.. Även om det känns så just nu. Precis som Bamse säger så nio av tio bryr sig inte om vad andra har för storlek. En av tio som kanske gör det, ska inte få dig att må dåligt eller hur? Det är ju bara orättvist. Det är din kropp.

[disaa]

Varför är jag så ful för. Varför varför varför. Varför blev just jag så här ful?
Vill också vara en såndär vacker tjej.

En av mina kompisar ska t.o.m kanske få modellkontrakt, jag mår nästan dåligt över att alla jag umgås med är så jävla snygga.
Och jag är så långt ifrån. Jag ser ju inte ens normal ut. Jag är så jävla ful.

[disaa]

skit också. har spytt fem gånger idag. FEM GÅNGER. och jag har lovat mig jsälv att inte spy något mer.

första gången var dock itne av egen vilja, jag spydde galla. min kropp måste väl vara överkänslig eller nått.
hatar mig själv.

hatar mina psykologer som jag ska träffa igen på måndag. de fokuserar på helt fel saker, och jag hatar dom trots att jag bara
träffat dom en enda gång. det enda dom snacka om var min uppväxt - min alkispappa som är misshandlare osv, som om jag bryr mig? det där har jag gått vidare från för länge sen, det är absolut inget jag tänker på och det är inte ens en del av mitt liv längre så är det det enda dom jävlarna snackade om och frågade ut mig om och när jag väl berättade om min utseendefixering påstod de att det antagligen var för att jag inte fick uppmärksamhet som barn men vafan, som sagt det är inte en del av mitt liv längre!

jag stör mig när det var det enda dom ville snacka om, som om det var orsaken osv, när det finns andra orsaker som att jag faktiskt är ful och fet och det beror ju fan inte på min uppväxt när jag var typ 10 år. önskar dom kunde hjälpa mig med hur jag mår nu istället för att tro att jag mår dåligt över det som hände när jag var liten för det gör jag fan INTE längre. och har inte gjort på flera år.
jag har viktigare saker att bry mig om. min fixering vid min näsa, mina matproblem, min kropp, vestibulit, ibs, att jag inte har någon skola och gå i, att jag har noll i inkomst och inte heller har pengar till en operation eller får låna och att jag är riktigt jävla deprimerad nu för tiden pga grejer som hänt och att jag faktiskt har anledning till det också; inte att min  pappa slog mig eller att han söp varenda dag för det skiter jag fullständigt i!!

åh jag är på så jävla dåligt humör! fan! jävla kärringar! trots att jag tydligt sa att jag skiter fullsätndigt i det som hände mig när jag var liten, eftersom dom sitter och tar upp det gör de j uistället at tjag fokuserar på det och mår dåligt över det igen? är det det dom vill?

[studsbollen 87]

Hej hej!

Jag vet inte om ngn minns att jag skrev det här förut, med förhör o misshandlande pojkvän m.m. Well, nu är det i alla fall bestämt att det blir rättegång. Det är ju jättebra, och jag vill det med varenda liten cell. Men... Alltså fyfan säger jag bara... så jävla läskigt.

I morgon måste jag ringa min advokat och jag är jätterädd för att prata i telefon. Jag trodde jag skulle känna mig mkt starkare, men jag känner mig som ett darrande asplöv som vill börja grina.

I rättegången kommer jag och mitt ex sitta mitt emot varandra, så jag kommer alltså att se honom och det känns asjobbigt. Min familj bor 40 mil bort, så jag har svårt att få stöd från dem.

Vad gör ni när ni känner er superpressade och ynkliga och bara vill rulla ihop er i en liten boll och lipa? Jag måste ju liksom ta mig samman och våga ringa advokaten, så snart som möjligt stod det på pappret. Men han får i alla fall vänta en dag.

[Antipod]

Hej hej!

Jag vet inte om ngn minns att jag skrev det här förut, med förhör o misshandlande pojkvän m.m. Well, nu är det i alla fall bestämt att det blir rättegång. Det är ju jättebra, och jag vill det med varenda liten cell. Men... Alltså fyfan säger jag bara... så jävla läskigt.

I morgon måste jag ringa min advokat och jag är jätterädd för att prata i telefon. Jag trodde jag skulle känna mig mkt starkare, men jag känner mig som ett darrande asplöv som vill börja grina.

I rättegången kommer jag och mitt ex sitta mitt emot varandra, så jag kommer alltså att se honom och det känns asjobbigt. Min familj bor 40 mil bort, så jag har svårt att få stöd från dem.

Vad gör ni när ni känner er superpressade och ynkliga och bara vill rulla ihop er i en liten boll och lipa? Jag måste ju liksom ta mig samman och våga ringa advokaten, så snart som möjligt stod det på pappret. Men han får i alla fall vänta en dag.

Först och främst: lycka till i rättegången. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att befinna sig i en sådan situation. Förhoppningsvis får din före detta pojkvän vad han förtjänar.

Jag har också väldigt svårt för att ringa telefonsamtal, så fort jag slår in ett nummer och ska trycka på uppringningsknappen så kommer panikkänslorna: jag börjar skaka, får tårar i ögonen, lungorna drar ihop sig och jag får svårt att andas. Det enda tips jag har till dig är att helt enkelt göra det, tänka att det är över på några minuter, hur skönt det ska kännas när det är genomfört... För hur jobbigt det än känns inför att ringa så är det ju inget farligt. Försök att inte fokusera på hur svårt det känns just nu, utan lättnaden som kommer att komma efteråt. Det tar inte bort nervositeten, men det ger åtminstone mig lite mer motivation att vilja övervinna den.

[CyanideCupcake]

Tyckte att det här var rätt intressant appropå BDD-tänk och hur "känslan" av att vara ful kan sitta kvar även efter att man åtgärdat det som man såg som en defekt eller ett problem:

http://www.youtube.com/watch?v=KYysM3JIA90&feature=related

[studsbollen 87]

Tack för supporten Yvette! 

Jag ringde i alla fall i Fredags, men fick inte tag på henne. Så jag försökte igen i dag, men otur igen. Så nu är det dags i morgon igen. Oj oj oj... mkt samtal nu.

Mår hyggligt med utseendet för tillfället, tur att de värsta perioderna inte varar så länge. Bra hudperiod, ögonen är inte riktigt monsturösa för tillfället. Skönt!

[disaa]

Min hy är så rödflammig, äcklig, ful. Torr.
Mitt hår är så torrt och äckligt och ser så äckligt ut, usch. Och det är för kort och slitet också.
Jag hatar min dåliga syn.
Jag hatar min enorma, groteska, fula näsa.
Jag hatar min äckliga, alldeles för stora mage.
Jag hatar mina feta lår och min celluliter och mina synliga blodådror (är så blek)
Hatar btw min blekhet också.
Hatar min ansiktsform.

Blä.
Har t.o.m verkligen börjat ogilla min röst. Jobbigt.