Vad man gör om dagarna som BDDare

[Anonym]

Vad gör ni om dagarna? Ni som går till skolan/jobbet, "gömmer" ni er sedan resten av dagen? Ni som inte går i skolan eller jobbar, sitter ni hemma eller klarar ni att ta er ut? Och är det någon som får nåt skolarbete gjort hemma?

[Anonym]

När jag kommer hem från skolan brukar jag bege mig ut, antingen på promenader eller på besök till närboende släktingar. Jag klarar inte av att stanna hemma en hel dag, får ångest. Skolarbeten brukar jag få gjort hemma,  dock har jag en vana av att skjuta upp det men som tur är blir det gjort till slut.


K

[Anonym]

Känner väldigt mkt igen mig på vad sign. K skriver. Är jag ledig från jobbet klarar jag heller inte av att vara hemma en hel dag. Måste ut o få luft, brukar jogga eller ta promenader. Det hjälper mig mycket. Då kan jag slappna av bättre när jag kommer hem och känner mig inte längre rastlös....men skulle jag råka vara hemma nästan en hel dag blir jag orolig och rent lustig. Så att komma ut varje dag är absolut ett måste för mig.

[Anonym]

Har ni diagnosen BDD? Ni verkar ju inte va speciellt handikappade alls.

/FS

[Anonym]

Jag har haft BDD i snart 8 år. Under dessa år har jag fått lära mig att börja gå ut igen, det har varit en väldigt lång men hård process. Visst kan det vara svårt att ibland att gå ut men jag klarar i alla fall av det nu, i början gjorde jag inte det. Dock är jag inte fri från min BDD pga att jag kan gå ut, har fortfarande en massa saker som jag måste ta itu med som kommer vara 1000 gånger svårare än när jag lärde mig att gå ut, den saken är säker. Men att jag klarar att gå ut är något jag är helt klart stolt och glad över, för jag vet hur det känns att vara inlåst 24/7.

K

[Anonym]

Inte handikappad? Kan berätta att jag fick diagnosen för flera år sen, idag är jag 31. Bröt ut ungefär i 13-årsåldern. Jag kan tack o lov ta mig ut men det säger inte att jag vistas ute obekymrat. Långt ifrån. Allt beroendes på hur jag ser ut i ansiktet. De dagar jag ser ut som en finnig tonåring vill jag inte visa mig för någon. Måste tvinga mig till jobbet iaf. Är jag ledig smyger jag mig ut, ibland med en keps för att försöka dölja lite. När det var som värst tog jag mig inte utanför dörren förrän det hade mörknat. Allt för att ingen skulle se mig. Är jag tvungen att bege mig till stan tar jag flera omvägar, småvägar bara för att förhoppningsvis inte stöta på någon jag känner. Hemskt. Jag vill ju egentligen leva som alla andra, skratta, äta glass och vistas på öppna platser som alla andra nu när det går mot sommar. Men jag klarar inte av det. Känner mig så smutsig, oren, äcklig i ansiktet. Livet är upp o ner i en ryslig fart hela tiden. Går ut över familj, sambo etc. Sååå trött på att det ska behöva vara såhär ..

[Anonym]

Jag håller med om att man kan vara "handikappad" och ändå kunna sköta ett jobb. Det är mycket lidande som inte syns utanpå./M

[Boy_Interrupted]

jag har diagnosen bdd. varken jobbar eller studerar. har noll självförtroende. har dock haft många kompisar (konstigt nog). men blir mer och mer inåtvänd med tiden. människor intresserar mej inte längre, det är nästan så att jag tycker illa om allt o alla. mest mej själv. eftersom jag många dagar inte vill gå ut pga. bddn så har jag börjat isolera mej ännu mera. men det känns inte så jobbigt, snarare tvärt om. jag vill leva med min bdd själv. ingen fattar ändå, så jag vill bara bli lämnad ifred... men det är ganska svårt o vårt samhälle känns det som. aldrig får man vara i fred...

ha're hej!
//M.

[Anonym]

Jag får enskild undervisning ett par gånger i veckan, men kan inte vistas i klass. En period gick jag inte till skolan över huvud taget. Jag kan gå ut ganska ofta, även om det nästan alltid är mer eller mindre jobbigt. Ibland går det inte alls och då isolerar jag mig bara och vågar inte visa mig. Det pendlar alltså en hel del.

[Anonym]

Boy_Interrupted


Jag känner igen mig i det du skrev till 100%. /Shawna

[Anonym]

Så länge jag har min keps klarar jag att gå ut, det är faktiskt tack vare kepsen som jag klarar av att fungera normalt. Utan den skulle jag inte ha en chans till att plugga eller gå ut som jag nu gör. Man skulle kunna säga att kepsen bygger min framtid.

[Anonym]

Så länge jag har min keps klarar jag att gå ut, det är faktiskt tack vare kepsen som jag klarar av att fungera normalt. Utan den skulle jag inte ha en chans till att plugga eller gå ut som jag nu gör. Man skulle kunna säga att kepsen bygger min framtid.

Det är så för mig med, fast i mitt fall är sminket min räddning. Jag skulle, allvarligt, inte kunna leva utan det.

[Boy_Interrupted]

stor kram till oss Shawna!!

[Anonym]

Så många bdd:are men så få svar. Vad gör alla ni andra? Klarar ni skolan eller att jobba?
Själv jobbar jag. Får oftast tvinga mig iväg med andan i halsen, fastän jag är uppe i alltför god tid är jag ändå alltid i sista sekunden på jobbet. Får jämt stressa för jag blir oftast aldrig färdig. Stress, ångest hör till min vardag. Så tröööött!

[vinterglas]

Jag går till skolan.
Oftast med lite småångest men ibland har jag världens själförtroende och andra gånger är jag helt nere i botten och gömmer mig, eller går inte dit alls elelr går hem efter bara någon timme...

Efter skolan så går jag hem. Ibland är jag med en kompis, men vi brukar hålla oss inne och titta på foilm eller tv eller spela spel eller äta (dåååligt!!)

Sen så spelar jag tennis 3 gånger i veckan. Det är bra att jag gör det, för dom bryr sig verkligen inteom hur jag ser ut. Det är också skönt där, för man lägger mer fokus på träningen och nuet än den egna kroppen och utseendet.
Jag är nästan aldrig oroad på banan över hur jag ser ut, bara innan och när träningen är slut och vi ska gå.

Många gånger har jag skolkat fårn träningen på grund av att jag lkänt mig för ful för att gå doit. dumt eftersom jag mår bättre där.
men när jag väl kommer dit, även de gånger när ja fått tivnga mig, då blir det bra.

Visst jämför jag mig med ala söta människor som jag tränar med, men de“dåliga tankanra biter inte fast på samma sätt som i vanliga livet.