Jag hatar att vara tjej

[Insatiable]

SpegelSpegel:

Nä, det här måste jag faktiskt kommentera. Jag brukar tycka att du skriver väldigt vettiga inlägg, men här tycker jag faktiskt att du gör bort dig en aning:

men inte jättesmala personer som äter nyttigt och motionerar är jävligt mkt tröttare än du på att behöva försvara SITT utseende eftersom de ständigt får höra av människor som du att smal=snygg(och därmed inte så smal=mindre snygg eller ful), att de borde ändra sitt yttre och hur jävla lätt det är att gå ner i vikt mm.

Vet du hur j**la många gånger jag fått höra PRECIS de saker du tar upp om tjocka/normalviktiga personer, bara med skillnaden att jag är smal? Och då pratar jag om INNAN jag bestämde mig för att banta, kräkas upp maten m.m. Då pratar jag om den tiden när jag fullständigt struntade i min vikt, åt precis vad jag ville & aldrig tyckte att jag behövde gå ner i vikt. Om mellanstadiet, höstadiet & om gymnasiet då jag åt till jag nästan kräktes för att jag var besatt av tanken på att öka i vikt. Och när jag som sexåring inte ens hade någon aning om vad undervikt eller övervikt var. Ändå fick jag, som smal något underviktig sexåring, jämt & ständigt pikar om min vikt, även av vuxna människor, och kommentarer som att det inte är så svårt att gå upp i vikt, att jag borde äta si & så. Och jag har ALLTID varit tvungen att försvara hur jag ser ut, folk har pekat, folk har stirrat, skrattat, frågat osv. Du kan väl inte på allvar mena att det bara är tjocka eller normalviktiga personer som råkar ut för detta? Tyvärr, men smal är inte så idealt som vissa kanske tror. För när man väl är smal, så är inte heller det bra- oavsett om man ser ut så naturligt eller har bantat sig dit. Folk klagar gärna på människors vikt & folk vill gärna ha någon att jävlas med. Då spelar det ingen roll om man väger 35 eller 135 kilo.

Jag har ständigt fått höra av människor att normalviktig=snygg, men inte smal eller spinkig. Det finns ju tom. Big Is Beautfiul-avdelningar, och citat som "mulligt är gulligt", men när får man veta att det är fint att vara smal? Visst, det skrivs om dieter osv. i tidningarna, men det skrivs också spaltmetrar om hur illa det är att storlek 30 & 32 ens får säljas på TopShop m.fl. butiker, och det blir ramaskri så snart en kändis gått ner i vikt. Är verkligen smal ett ideal?! Jag har blivit mobbad för att jag är smal. Mina föräldrar har när jag var sex år gammal tydligt gjort klart för mig att det är otroligt viktigt vad man väger, och därför skickat iväg mig till dietist en gång i veckan för viktkontroll. De har pratat med lärare om min låga vikt. I lågstadiet! Kärringar på stan har frågat, pekat & kommenterat. Och jag är inte ensam om att ha råkat ut för sånt här trots att jag är smal, så SNÄLLA: innan du menar på att det bara är normalviktiga & överviktiga personer som får mycket anmärkningar på sin vikt & råkar ut för tillfällen då de måste försvara sina utseenden, tänk efter! Det är otroligt kränkande, förhastat & fördömande att göra som du precis gjorde. Generalisering de luxe!

men jag tyckte inte om att Amav utmålade mig som ngn typ av mobbare.

Och jag tycker inte om att du försöker avgöra hur pass svår hans BDD var... Man kan inte jämföra psykiskt lidande.

Jag blir trött när folk försöker jämföra mående. Det går inte att göra det! Allt är individuellt & uppfattas olika från person till person. Ta bara en vanlig förkylning som exempel. En del personer blir jätteledsna av att vara förkylda, beklagar sig som bara den & tror kanske tom. att deras sista stund är kommen. Andra personer, med precis samma förkylningssymtom, är på benen igen efter ett par dagar, och hörs inte beklaga sig på samma sätt.

Det kanske var ett lite dåligt exempel, men jag tycker ändå att det speglar hur dumt det är att jämföra mående. En del har högre smärttröskel, en del har en större inbyggd skörhet. Och vad är det som säger att man inte kan vara sjuk & må riktigt dåligt för att man tycker att en person med snyggt skägg är perfekt? Jag tror ju heller inte att det är de enda tankar Amav hade när han var sjuk, och jag tror faktiskt att det han skrev om skägget var menat för att spegla hur "löjliga" & ologiska bdd-tankar kan vara ibland.  

Hm, tanken var att jag skulle hålla mig borta från diskussionen, men jag kunde inte undgå att lägga mig i en aning. Jag hoppas att du förstår att jag inte menar att hoppa på dig som person, och att jag inte menar att var taskig. Jag ifrågasätter bara några av dina tankegångar.

[vilja]

Egentligen tänkte jag precis som Insatiable hålla mig borta från den här diskussionen, men jag började skriva ett svar för någon vecka sedan som jag nu har bestämt mig för att posta. Därför blev jag jätteglad när jag läste ditt inlägg Insatiable och såg att det var fler än bara jag som reagerat på vad SpegelSpegel skrivit. Själv måste jag säga att det gjorde mig väldigt illa berörd, och det av flera anledningar.

Jag skriver inte det här för att ta ställning i den "nicole-konflikt" som uppstod tidigare i tråden eller för att hålla med någon särskild i sakfrågan, MEN jag kan inte låta bli att reagera på all den skit Amav får som tack för att han lägger ner både tid och engagemang på att försöka bemöta/ifrågasätta våra sjuka bdd-tankar. Inse att han varken är ute efter att håna, förlöjliga eller predika "rätt" sätt att tänka. Om ni läser igenom allt han skrivit här på forumet, alla inlägg med förslag på alternativa tankar, frågeställningar, konstruktiva tips och kommentarer, så kanske ni förstår vad jag menar.

Observera att det ENDA han uppmuntrar till är att vi aktivt ska utmana de föreställningar vi har, om oss själva och i viss mån andra - föreställningar som gör våra liv till helveten. Varför skulle Amav lägga så mycket tid på att försöka hjälpa oss att ta oss ur det om han inte tog oss på allvar? Vem förutom Amav (och Malins mamma, all heder till dig!) bemödar sig om att kontinuerligt upprepa dessa motviktstankar, alternativa förhållningssätt och egna erfarenheter av KBT:ande?

Att Amavs inlägg sedan kan upplevas som provocerande är väl inte så konstigt, med tanke på att de till stor del vänder upp och ned på våra djupt rotade bdd-sanningar och fanatiska övertygelser. Och självklart måste man inte hålla med om allt han skriver, det gör inte jag heller och det är inte det jag menar - vitsen med KBT är ju att man själv ska undersöka hur saker och ting egentligen ligger till, och som nämnts på forumet tidigare, "bli sin egen vetenskapsman"!


Speciellt en sak jag haft svårt att släppa är vad du SpegelSpegel ger uttryck för i denna kommentar: Med all respekt för ditt personliga lidande, det lät inte som om din bdd var så väldigt djup eller svårhanterlig.

Hur kan du bara anta att Amavs bdd varit lindrigare än de du jämför honom med? Hur kan du veta att han inte själv har hört till de människor som aldrig går ut ur huset för att de har sådan ångest för att visa sig, som på allvar vill dö, som försökt ta sina liv eller kommer att försöka?

Det gör mig rent ut sagt jävligt rädd, att man på ett sådant här forum, där alla borde känna till hur svårt det är att bli tagen på allvar, ska behöva mötas av en sådan misstroendeförklaring (det är iaf så jag uppfattar det, rätta mig om jag har fel) bara för att man försöker påvisa ett annat sätt att tänka. Ska man som frisk bdd:are behöva bevisa  exakt hur sjuk man varit, räkna upp alla symtom man haft eller ibland fortfarande har, för att bli godkänd här?

Detta upplever jag personligen som en av de svåra sakerna med att gå mot ett tillfrisknande. Att på vägens gång få höra att man nog egentligen inte haft det så svårt, inte varit så sjuk, just för att man äntligen börjat tänka annorlunda - helt enkelt att inte bli tagen på allvar, på grund av att man börjat tillägna sig nya förhållningssätt!

Under min mest välfungerande period minns jag att jag pratade med min terapeut om något liknande. Då var min fråga till honom hur det kommer sig att vissa begår självmord och andra inte, t ex de som fått massor av hjälp och ändå tar livet av sig - har de helt enkelt haft det värre än de som (än så länge) inte gjort detsamma? Har den som blivit frisk helt enkelt aldrig varit lika sjuk som den som inte blivit det? Jag sa till min terapeut att folk som just nu mår lika dåligt som jag gjorde förut, skulle säkert säga om jag berättade om min bakgrund och hur jag tagit mig ur det att "du har aldrig mått lika dåligt som jag, du kan inte ha upplevt samma helvete, för MIG finns det inget hopp" etc.
   
Eftersom jag mådde bra just då var det en mer filosofiskt ställd fråga, och jag brydde mig egentligen inte så mycket om hur andra eventuellt såg på min sjukdom/tillfrisknande vid det tillfället. Nu däremot, när jag är mer sårbar, skrämmer det mig att man ska behöva bli ifrågasatt på det sättet när man försöker dela med sig av sina erfarenheter till andra i samma situation.


Jag har säkert också överreagerat, men allvarligt talat - borde inte fler försöka se Amav som ett levande exempel på att det faktiskt GÅR att ta sig ur detta helvete?

[amav]

Hej igen!


Tack Insatiable och vilja!

Jag hade heller inte tänkt mig gå in i denna diskussion igen, iom självklara skäl. Men, jag vill ändå uppmärksamma att jag läser två inlägg som i mina ögon står för villighet att komma ur bdd:ande snarare än att vilja veckla in sig så långt det går i tankens irrgångar och oöverlagda handlingar.

Jag inser naturligtvis att jag beter mig som en dryg jävel emellanåt, det är befogat att bli sur på mig för att jag exempelvis blir provocerad av ett inlägg och inte drar mig för att skriva ngt snärtigt tillbaka. Vidare fattar jag också att jag skulle kunna ha en mer inkännande och trevligare ton (typ som Malins mamma).

Men, jag har aldrig utgett mig för att vara trevlig, eller heller satt det som mål att försöka hålla mig på rätt kant med alla här. Det kanske är dumt av mig att hänga mig kvar här trots att jag är bra nuförtiden, men jag har också två bevekelsegrunder för detta:

1. Jag, och de jag känner som blivit bra från olika ångestsyndrom och depressioner, har samtliga blivit hjälpta av hårda ord. Naiva, nästan arroganta men ändå sakliga motfrågor.

Ett bra (om än kanske inte så i-linje-med-all-KBT) exempel är boken "Älska dig själv" av Wayne W. Dyer, som i sin helhet går ut på att sabla ner varenda gnutta av medlidande, offermentalitet etc. Det är i stort en mängd listor som typ alla har budskapet "tänker du såhär? Då har du jävligt fel, här och här gör du ett tankeskutt. Sluta sjåpa dig. Tänk till!".


2. Jag har haft problem med bdd:ande, och detta forum har blivit lite av en hjälp för mig att vidmakthålla mitt sätt att tänka (nu när jag inte är fobisk längre så är det ibland lätt att låta bli att fortsätta tänka konstruktivt och bra). Vidare har jag också sympati för bdd:are, och vill hjälpa till om jag kan.


/Amav

[SpegelSpegel]

Insatiable

Ja, jag överreagerade på det sättet att jag tolkade Nicoles första inlägg bokstavligt, alltså att ju smalare man är desto snyggare är man, redan smala tjejer blir snyggare av att banta, bantning är ett enkelt sätt för alla att bli attraktivare och få bättre självförtroende osv, sådant jag tyckte var onödigt att skriva på en sida där ätstörda människor samlas. Nicole har nu förklarat att hon inte menade det som hon skrev och jag har i alla fall lagt saken bakom mig. Jag blev inte särskilt arg eller personligt upprörd faktiskt, bara lite trött och irriterad eftersom det var så onödigt skrivet, därav den spydiga och otrevliga tonen. Jag är helt för att smala tjejer tycker om sig själva och sina kroppar, tro inget annat.

Du skrev:

För övrigt blir jag lite ledsen när en del här försöker uttala sig om vad som är fint & vad som inte är det.

och det var precis det som gjorde mig ledsen och irriterad också. Jag har i alla fall aldrig påstått att smala tjejer är fula och kurviga snygga, vet inte om ngn annan har sagt det dock, jag har bara sagt att olika människor har olika kroppar och trivs med att ha olika kroppar, alla vill inte vara smala, även om det  ju faktiskt är ett ganska tongivande ideal idag.

Att detta sedan skulle ha att göra med kvinnligt kultur/manlig kultur och allt vad det var du tog upp, det tror jag inte riktigt på. Jag tror att både män & kvinnor kan känna på det här sättet. Och ja, män har också krav på sig. Alla killar jag känner styrketränar, fixar med håret & är petiga med hyn. Flera av dem shoppar dessutom för dyra pengar.

Du har självklart rätt att tro vad du vill om saken,  jag vet faktiskt inte ens vad jag tror själv och det var bara lite tankar jag hade kring sex vid ett tillfälle då jag inte mådde så bra. Men jag fårstår inte riktigt vad du menar med att ha "krav på sig", det var inte riktigt det mina tankar handlade om. Egentligen handlar det inte alls om mediapåverkan eller att tjejer skulle pressas in i vissa ideal, utan om sex och mäns och kvinnors roller i sex och hur vi lever ut vår sexualitet. Du måste ändå hålla med om att det måste finnas en anledning till att det finns ett antal tidningar med utvikningsbilder av attraktiva tjejer riktade till män och inte en enda med attraktiva män för kvinnor.

När media/litteratur/film ska behandla manlig sexualitet ligger fokus nästan alltid på kvinnors kroppar och utseenden, slitz viker ut unga silikonförbättrade tjejer och hävdar att de är alla mäns drömtjejer sexuellt, på film frestar sexbombtjejer män med sina kroppar med övertydliga kameravinklar på svängande höfter till klassisk femme-fatale musik, eller så skildras pojkars första möte med sin sexualitet när de tjuvkikar på snygga granntjejen med stora brösten. Seriösa manliga författare beskriver alltid när de skildrar sexuella möten utseendet på kvinnans kropp väldigt ingående, den kanelbruna, perfekta huden, den välformade rumpan osv osv, som om det mest väsentliga i den sexuella upplevelsen verkligen vore hennes kropps skönhet.
I den mån sex ngn gång skildras från en kvinnas synvinkel är det ytterst sällan fokus på mannens utseende, snarare på hur sexig kvinnan är/känner sig/hur sexig mannen får henne att känna sig. Ja, det finns tjejer som vill ha snygga killar. Ja, det finns killar som har komplex för sitt utseende och fixar mkt med hyn och håret och tränar osv. Det finns tjejer som struntar i allt sånt. MEN jag tror ändå inte att mäns sexualitet och upplevelse av sin egen sexuella potens är så sammanbunden med deras eget utseende som många kvinnors är. Jag tycker att det verkar som om män också drar ett starkare likhetstecken mellan sexighet, kvalitet på den sexuella upplevelsen och utseendet på en sexpartner än vad kvinnor oftast gör.

[SpegelSpegel]

Insatiable

Igen

så SNÄLLA: innan du menar på att det bara är normalviktiga & överviktiga personer som får mycket anmärkningar på sin vikt & råkar ut för tillfällen då de måste försvara sina utseenden, tänk efter! Det är otroligt kränkande, förhastat & fördömande att göra som du precis gjorde. Generalisering de luxe!

Nej, nej, nej! Du missuppfattar mig. Jag tror verkligen inte att smala tjejer inte får en massa skit, att ni inte känner er kränkta när folk kommenterar saker de inte har att göra med, när folk använder uttryck som "äckligt mager", antyder att man måste vara sjuk, övervakar vad man äter, säger saker som "killar vill ha lite att ta i, vill förbjuda vissa klädstorlekar och annat sjukt. Det jag menade när jag skrev att inte så smala/kurviga personer som kämpar med sin vikt nog är mkt tröttare än Nicole på att folk säger att det är vackert att vara smal/fult att inte vara det och lätt att gå ner var bara att det är jobbigare för dem än för just Nicole personligen, eftersom Nicole uttryckligen sa att hon tycker om hur hon ser ut, att hon tycker det är vackert att vara smal, att hon är stolt över sin kropp och att hon är trött på att människor tycker att hon skryter för att hon säger att hon är naturligt smal. Självklart är det jobbigare för en persons självbild, oavsett om personen är smal, tjock eller mitt emellan, att ha komplex för sin kropp och kämpa med den och då få höra människor kritisera den och dessutom påstå att den är lätt att ändra på, som nicole gjorde när hon påstod att vikt är ngt alla med lätthet kan förändra, än för en person(som nicole) som faktiskt är NÖJD med hur hon ser ut och upplever eventuell kritik som avundsjuka.

Och jag tycker inte om att du försöker avgöra hur pass svår hans BDD var... Man kan inte jämföra psykiskt lidande.

Jag blir trött när folk försöker jämföra mående. Det går inte att göra det! Allt är individuellt & uppfattas olika från person till person. Ta bara en vanlig förkylning som exempel. En del personer blir jätteledsna av att vara förkylda, beklagar sig som bara den & tror kanske tom. att deras sista stund är kommen. Andra personer, med precis samma förkylningssymtom, är på benen igen efter ett par dagar, och hörs inte beklaga sig på samma sätt.

Det kanske var ett lite dåligt exempel, men jag tycker ändå att det speglar hur dumt det är att jämföra mående. En del har högre smärttröskel, en del har en större inbyggd skörhet. Och vad är det som säger att man inte kan vara sjuk & må riktigt dåligt för att man tycker att en person med snyggt skägg är perfekt? Jag tror ju heller inte att det är de enda tankar Amav hade när han var sjuk, och jag tror faktiskt att det han skrev om skägget var menat för att spegla hur "löjliga" & ologiska bdd-tankar kan vara ibland.  

Jaja, det var dumt skrivet att hans bdd inte verkade så svår. Det vet jag givetvis inget om och det var egentligen inte det jag menade. Lidande är subjektivt och kan inte mätas med gemensam måttstock. Vad jag ville få fram var inte vem som lider/har lidit mest, känner sig fulast, är sjukast eller liknande, utan bara att det finns människor som har en högre grad av skörhet och har lättare att ta till självdestruktivitet. Och att jag därför tycker att det är fel att oreflekterat utgå ifrån att ngt som hjälpt en själv(hårda ord och brutalitet, "sluta bete dig som ett jävla offer"-mentaliteten) även kommer att vara konstruktivt för människor som kanske t ex har allvarliga självmordstankar eller blir/har blivit svårt mobbade pga sitt utseende. Alla människor här är individer med individuella sjukdomsbilder och individuell historia, det som har hjälpt mig mest är definitivt att ha blivit positivt bemött och fått negativa tankar motbevisade genom människors agerande, inte att de sagt åt mig att jag är dum och att saker jag upplevt har påverkat mig negativt för att jag utmålat mig som ett offer.

[Anonym]

Det är svårt att vara tjej, Den saken är klarr