Haha, det var väl inte direkt något riktigt bevis. Men det kändes som det för att en kille som jag varit lite intresserad av, och han tillbaks har tydligen hållt på med min bästa kompis samtidigt senaste månaden ^^ och hon brukar ses som den snyggare. och jag har alltid tänkt att "om han börjar prata med henne och raggar så bevisar de ju allt jag redan vet om hur värdelös jag är". och så bara sådär igår berättade min kompis hur dom hållt på ^^
jag blev SÅ glad. Men blä! Visste kompisen att du var intresserad av honom? isåfall var det ju otroligt grisigt av henne också. Jag vet hur sånt där känns, har en skytsnygg vän som alla killar jag dejtat jämt synat uppifrån och ned med ett irriterande flin, vissa har börjat fråga en massa om henne osv. Så jävla taktlöst, visst att jag är motbjudande, men ngn jävla hyfs får det väl vara. Jag har slutat finna mig i sånt där nu tror jag. Hellre lever jag ensam i en stuga i skogen och blir en skrämmande ful hagga, sambo med 150 katter som bara förökar sig utan hejd och efter min död äter upp mig. Hellre det än att vara tillsammans med ngn som stöter på mina kompisar och motiverar det med att han bara "är sån", ställer krav på att jag jämt ska vara solbränd och hålla mig i form fast det är mitt i vintern och han själv aldrig vill äta ngt annat än pizza medan han sparar ut sitt näshår till en anmärkningsvärd längd osv osv.
Men man måste minnas att även fotomodeller och skådisar som anses mkt vackra blir ratade, lämnade, dissade, utsatta för otrohet och huggna i ryggen av vänner, det är bara att läsa skvallerpressen. Den människa är nog inte född som aldrig blir sårad, besviken eller får hjärtat mosat. Det är ett helvete för alla att leva ibland, men bdd gör så såklart saken än vidrigare. Den osmakliga lilla kryddan som gör hela maträtten oätlig.
Känner just nu att andra problem än utseendet har övertaget också, främst i "kärlekslivet" och ekonomin, framtidsplanerna mm, men på samma gång drar jag ju alltid slutsatsen att alla problem i mitt liv alltid måste ha ngn typ av utgångspunkt i min fulhet. Om inte annat kommer utseendet förr eller senare sätta käppar i hjulet, vilket omöjliggör framtidsdrömmar.
Var i Stockholm i helgen med killen jag har träffat ett tag , och det gick ändå helt okej. Jag hade faktiskt trevligt, kanske för att min hud ändå skötte sig okej och han hävdar att han är närsynt, plus att han tappade en lins i slutet och såg ännu sämre, till min stora förtjusning. Tycker inte att jag fick några direkt äcklade blickar heller, kanske syns man mindre i en större stad. I Skövde känns det som att alla glor. Kroppen där emot var en enorm ångestkälla, fast han försökte trösta mig genom att säga att jag var fin och att han absolut inte hade tänkt ngt negativt om min kropp. Första gången han såg mig naken mådde jag så illa att jag betedde mig som en paralyserad igelkott ett bra tag efteråt, och sedan ville han att jag skulle berätta vad jag tänkte så det gjorde jag, och han sa att så var det inte alls, att det var bara jag som tyckte/tänkte så och ingen annan osv. Det kändes lite bättre.
Men tror inte han vill bli ihop med mig eller ngt sånt, tror inte han vill ha ngt seriöst. Han sa ngt om att han vill "ta det som det kommer" och inte ser mig som sin flickvän mm, men att jag är mer än en vän(öhh, ja, du har dejtat mig i en och en halv månad men du säger att du tycker att det känns som vi känt varandra längre, du tjatar jämt om hur mkt du tycker om mig, tänker på mig, ringer mig jämt och har presenterat mig för föräldrarna plus åkt på en weekend med mig, ätit på restauranger med levande ljus, gått hand i hand i staden, haft sex osv, jag kunde också gissa att jag var "mer än en vän")
Suck. Jag vet inte ens om jag vill och vågar gå in i ngt, vet inte ens om jag känner ngt för honom som människa och man eller bara vill ha trygghetskänslan av att ha ngn att ringa till, gå hand i hand med och bli bekräftad av. Ibland tycker jag om honom så mkt, men helt plötsligt kan han säga ngt som förstör allt och får mig att känna att jag bara vill bort. Men samtidigt bekräftar det här att ingen människa kan bli kär i mig på riktigt, jag är för ful. Folk skäms för att visa mig för sina vänner och föräldrar och vill inte bli fast i mitt sällskap. Det enda jag duger till är sex under en begränsad tid när man inte har ngt bättre för sig. Men jag borde väl vara glad att ngn vill ha mig på det sättet i alla fall, att de vill ta på mig utan handskar. Och utan att dra en påse över huvudet på mig.
Om det nu är som jag fattar det, att han inte bara vill vänta och lära känna mig bättre utan bara lindar in att jag bara är en sexleksak och ett tidsfördriv.
Usch för allt, med eller utan bdd. Jag tror ibland att jag bara ser mer realistiskt på saker, att det är därför jag håller på att bli galen.
Vet att detta ej är min dagbok, men har ingen annan att prata med just nu och berättar ju alla äckliga detaljer om mitt utseende här jämt så varför inte delge er det här eländet också. Ni behöver ju inte läsa om ni inte orkar
