"Skriva av sig"-tråd

[Anonym]

ah, jobbigt  =/

[Anonym]

ah, jobbigt =/

(syftade på Ilonas inlägg)

[Malins mamma]

Johanna, jo jag har fått ditt mail. Jag ska bara höra med Malin om hon har några synpunkter så hör jag av mig sen.

Även om han föredrog henne framför mig för att hon var sötare, så betyder ju inte det att jag är värdelös?

Det har du så rätt i, du är inte värdelös för det.
Dessutom är det inte säkert att han föredrog henne för att hon är sötare ...enligt ditt tycke? ... heller. (Vi vet ju inte vilken tycke och smak han har om utseenden.)
Man har ju så många andra egenskaper än utseendet som kan vara attraktivt + hur väl "personkemin" stämmer mellan två personer, så ta inte för givet att allt handlar om hur man ser ut.  

Bra att du mår bättre nu iaf.  

-----

SpegelSpegel, jag tycker att det verkar gå väldigt bra med den här killen, men sen skriver du:

Men samtidigt bekräftar det här att ingen människa kan bli kär i mig på riktigt, jag är för ful. Folk skäms för att visa mig för sina vänner och föräldrar och vill inte bli fast i mitt sällskap. Det enda jag duger till är sex under en begränsad tid när man inte har ngt bättre för sig.



Jag har letat i det du skrivit men jag hittar ingenting som bekräftar  att ingen kan bli kär i dig, att folk skäms att visa sig med dig osv.

Däremot finns det massor som bekräftar det MOTSATTA!!!

Det framgår alldeles tydligt av det du berättar att killen är kär i dig, han har presenterat dig för föräldrarna, han har gått hand i hand med dig på stan osv. osv.
Han verkar också vara en klok och förstående kille som bryr sig om dig. Han var intresserad av att veta hur du tänker och han vill lära känna dig ordentligt innan han bestämmer sig.
(Detsamma borde gälla för dig, lär känna honom ordentligt först så du vet hur han är, tänk på alla kraschade förhållanden när folk om några år upptäcker att de inte alls passar ihop egentligen).
 
Att dejta är en sak, att leva ett liv tillsammans en annan och jag kan tänka mig att det är det som killen vill ta reda på. Hur skulle det vara att leva ett liv med dig? Och om det är så då ÄR det seriöst från hans sida.

Det här är så typiskt BDD:n, även om man har "tusen" bevis på att allt är bra så kan en enda negativ grej radera ut allt det andra. Det tråkiga är att det inte ens behöver vara en negativ grej, det räcker med att det finns något som man kan TOLKA till att vara negativt så överskuggar det allt det positiva.
Låt inte BDD:n förstöra för dig.

(SpegelSpegel (eller nån annan), säg till om du tycker att jag är jobbig med mina inlägg så ska jag försöka att inte lägga mig i så mycket.)

-----

hur snygga och söta alla är och vilka roliga liv de har.

Ungefär det som du skrev torde vara världens mest utbredda missuppfattning, inte bara bland BDDare utan bland alla människor och speciellt bland barn och unga.

Även jag har alltid känt mig utanför, annorlunda, inte som "alla andra",  alla andra som är så perfekta och har så bra liv.
 
Men det konstiga är att under åren som gått och vartefter jag har lärt känna människor så har jag ännu inte hittat någon enda som har ett perfekt liv.
ALLA har sina problem, sorger och bekymmer, är det inte det ena så är det det andra. Det är bara det att utåt sett så märker man inte det och därför får man uppfattningen att alla andra har det så bra och roligt.

Enligt mina erfarenheter så FINNS INTE de här personerna som vi kallar "alla de andra som har det så bra".

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jadå, jag har lagt honom bakom mig. Iaf den händelsen. Men jag kan tänka mig att träffa honom för att bara kramas och liksom ha trevligt.
Typ friend with benefits ;]

Bleh. DEt känns som om allt skulle lösa sig bara jag hittade någon pojke som tyckte om mig för allt jag var, och som jag tyckte om också.
Inte för bekräftelse direkt, utan mer trygghet och någon att verkligen lita på.
Det är svårt att förklara hur jag menar, för hur jag än försöker låter det bara som om jag vill ha någon där för att jag bara vill,.

Jag skulle vilja ha en pojkvän, eller för all del en vän som jag bara kunde dra någonstans med och vara helt tyst utan att det blir pinsamt. Eller någon som jag bara kan gå till när allt är skit och som orkar med och bryr sig.
Men också någon som jag får bry mig tillbaka om ochb skita i mig själv ett tag. Jag känner själv hur det blir alldelels för mycket jag ibland.

Äh, fan vad jag lallar. JAg är nog dum i huvudet.
tjing.

[vinterglas]

Malins mamma


Okej, bra


Jag är rätt medveten om hans tycke om utseenden, vi har diskuterat sånt en hel del ;] och jag vet att han tycker hon är skitsnygg. MEn jag vet också att han tycker jag är väldigtsöt och snygg också.

Men ja, jag antar att hon är en enklare person eftersom hon inte har LIKA kasst självförtroende som jag, och itne heller är lika krävande.

[vinterglas]

Fuck, jag är jävligt nervös inför nästa vecka då det kommer en fotograf från DN och ska fota mig :/ fuck fuck fuck.

tredje gången jag blir med på bild då :/

första gången var i färg och jag var så skarrig så det finns inte, hade stora sår och allt. jag VET att fotografen valde just bilden på mig eftersom hon hatade mig, det såg jag vid första ögonkastet.

andra gången jag var på bild så hade jag skinpickat hela veckan och samma dag som hon kom. men hon var jättetrevlig och glad av sig. bilden som var i tidiningen var bra men såg inte ut som jag.
dock värre var den bild som hamnade på förstasidan, jag såg ut som ett äckligt och tjockt kryp :/ båda bilderna var i svartvitt den gången.

och nu tredje. fuck.
tänk om jag skinpickar?
tänk om bilden är i färg?
tänk om fotografen spyr över mig?
tänk om jag är för ful och börjar gråtA?

gah gah gah.

och jag ser så äcklig ut nu. så många finanr över allt. mest på kinderna och vid tinningarna och så precis mellan ögonbrynen.
GAH


död åt mig /

[SpegelSpegel]

Malins mamma,

(SpegelSpegel (eller nån annan), säg till om du tycker att jag är jobbig med mina inlägg så ska jag försöka att inte lägga mig i så mycket.)

Nej, du är inte jobbig. Du är bra
Dina inlägg hjälper mig mkt. Så även det senaste.

Du har väl rätt i att det finns så mkt positivt som jag vägrar se. Jag ser alltid bara det dåliga. Det är väl delvis negativa erfarenheter som gjort mig paranoid också, inte bara bdd. En kille jag träffade ville t ex alltid åka till en annan stad när vi skulle umgås, han ville inte att vi skulle bli sedda av folk han kände, förstod jag efter ett tag. Det var rätt förnedrande. Men en anledning till att jag tror att den här killen inte vill ha ngt seriöst är att han i samma sammanhang som han sa det där med att han inte ser mig som hans flickvän osv sa att han pluggar i en stad som ligger rätt långt ifrån min, och att han ju ska tillbaks dit i höst. Dessutom uppmuntrar han mig att börja plugga på en skola i sthlm, så jag märker verkligen att han vill att det ska rinna ut i sanden på ett bekvämt och naturligt sätt. Men så ringer han ändå och säger att han saknar mig, frågar jämt om jag tycker om honom och säger att han tycker om mig osv. Och det kanske är sant, men jag tycker ändå det är mkt som tyder på att han inte är intresserad av ngt mer varaktigt med mig. Men jag tänker fortsätta träffa honom ett tag, har ända stängt av känslorna ganska mkt pga rädsla för att bli sårad, och jag trivs ganska bra i hans sällskap hittills.

Jadå, jag har lagt honom bakom mig. Iaf den händelsen. Men jag kan tänka mig att träffa honom för att bara kramas och liksom ha trevligt.
Typ friend with benefits ;]


Haha, "friends with benefits" är kanske vad jag är med han jag träffar också.

Bleh. DEt känns som om allt skulle lösa sig bara jag hittade någon pojke som tyckte om mig för allt jag var, och som jag tyckte om också.
Inte för bekräftelse direkt, utan mer trygghet och någon att verkligen lita på.
Det är svårt att förklara hur jag menar, för hur jag än försöker låter det bara som om jag vill ha någon där för att jag bara vill,.

Jag skulle vilja ha en pojkvän, eller för all del en vän som jag bara kunde dra någonstans med och vara helt tyst utan att det blir pinsamt. Eller någon som jag bara kan gå till när allt är skit och som orkar med och bryr sig.
Men också någon som jag får bry mig tillbaka om ochb skita i mig själv ett tag. Jag känner själv hur det blir alldelels för mycket jag ibland.

Äh, fan vad jag lallar. JAg är nog dum i huvudet.
tjing.

I så fall är jag också dum i huvudet, för så känner jag också.
Kan jag inte bli fri från fulheten vill jag hitta en människa, en plats och ett sammanhang där det KÄNNS som om jag vore ganska fri från det fula. Som om det i alla fall inte kunde kontrollera mig och bestämma hur jag ska må.
Skulle vilja ha ngn jag kan slappna av med och veta att jag duger, att jag inte hela tiden måste oroa mig, vara beredd på ett hugg i ryggen. Att jag är jag och det räcker, precis som jag känner för människor jag gillar. Känns inte som om ngn ngnsin tyckt om MIG bara för att jag är den jag är. I hela mitt liv har jag bara kämpat för acceptans på en massa förnedrande sätt, ställt mig in, underhållt, servat, försökt klä mig rätt, just nu är det genom att försöka förbättra utseendet, men ändå duger jag aldrig åt ngn, ändå är jag aldrig ngns första val eller speciell för ngn, bara den fula, tysta kompisen som jämt är på toa och sminkar sig, vad var det nu hon hette igen? Så känns det i alla fall.

Därför tjatar jag jämt om mitt ex, inte för att han var en speciellt bra pojkvän och person, men han fick oron i magen att nästan försvinna. När jag var med honom glömde jag bort hur ful jag var, jag kunde knappt minnas anledningen till att jag var så deprimerad. Han prioriterade mitt sällskap och betedde sig som om jag varit speciell och vacker. Jag kände att om han kunde tycka om mig kunde det vara möjligt att mina tankar om mig inte var den absoluta sanningen. Jag är så otroligt rädd att aldrig hitta den känslan igen. Att aldrig känna mig så trygg med ngn igen, så självklar. Det enda alternativet känns som att förändra utseendet radikalt för enorma mängder pengar, antingen eliminera fulheten eller hitta ngn som får den att kännas mindre viktig och får MIG att känna mig viktig. Ibland känns det som om det första alternativet skulle vara det enklare.

[Anonym]

jag var hos en hudterapeut idag och gjorde ansiktsbehandling för första gången. Jag kände mig fulare än någonsin efteråt, ungefär samma känsla som hos frisören. När hon visade upp spegeln efteråt ville jag bara dö. Men försökte hålla god min tills jag kom ut därifrån såklart. Jag känner mig som en så liten människa i de där stunderna, som att hudteurapeuten/frisören tycker så synd om mig för att jag är ful. Att jag ska vara glad att de ens vågar titta på mig.

(OBS, nedanstående kan uppfattas som äckligt, läs på egen risk :confused
Men inte nog med att jag är ful, jag är äcklig också. Jag "tror" jag lider av hyperhidros (överdriven svettning), jag svettas otroligt lätt. Jag spatserade runt i stan vid tiotiden imorse innan ansiktsbehandlingen, ca 20 grader varmt kanske. Och jag gick långsamt. I början gick det bra men efter ett tag började jag svettas och bli varm. Och det är inte att det bara blir lite fuktigt som för andra normala människor, det blir droppar, rinner. Nästan överallt, ryggen, under och mellan brösten, pannan, nacken, hårfästet. Håret blev alldeles blött i hårbotten. Och som sagt, då gick jag långsamt och det var inte jättevarmt och jag hade inte vinterkläder på mig. Jag fick sätta mig vid trapporna vid Hötorget och kyla av mig och "torka".
Jag har hemska minnen från gånger jag varit tvungen att gå när det varit varmt och man har en tid att passa. Till exempel någon gång när jag haft bråttom till tåget och man måste skynda sig (det behöver inte ens vara särskilt varmt), då när jag väl hunnit med på tåget och sätter mig ner och stannar upp, då hinner svettningarna ikapp och det kan rinna som bara den. Och den känslan, den vill jag inte att min värsta fiende ska känna, ungefär. Man känner sig så liten, så äcklig, så hjälplös. Det är en sak om man är på väg hem, då kan man klä av sig/duscha osv och det finns inga som ser.

Det här känns verkligen som ett handikapp. Jag får planera så att jag har god tid på mig till tåget osv så att jag kan gå långsamt eller stanna upp på vägen. När det är riktigt varmt (sommar) hjälper inte ens det.
Och det är en sådan hemsk känsla när man känner hur det bara börjar rinna och man kan inte stoppa det eller dölja det på något sätt. Då känns det värre än att känna sig ful (enligt vad jag upplevt). Jippiejay, kombinera dessa två och hjälp vad fräsch man känner sig.
På hösten och speciellt vintern brukar det gå rätt bra, om jag inte har bråttom någonstans och måste anstränga mig. Men det behöver inte vara många grader eller mycket fuktigt i luften för att jag ska svettas av att gå till tåget (2 km). Det som känns så hopplöst är att det inte går att göra någonting åt det, om det inte beror på någon bakomliggande sjukdom eller hormonnivåer men då borde man märkt andra symptom också. Min pappa är likadan och han är sextio så det lär ju inte gå över heller. Har inte pratat med honom om det eller med doktorn.
Och det här tär så på min självkänsla. Jag tar avstånd från saker normala människor gör för att jag helt enkelt inte klarar av värmen. På sommaren stannar jag inne så mycket jag kan.
Någon som vet nån som har det likadant? Jag har aldrig stött på någon jag misstänkt vara likadan, förutom pappa då. Förlåt för att jag skriver om detta här, men jag behövde skriva av mig. Får väl leta efter ett annat lämpligt forum för detta problem.

Allt känns bara så jobbigt och jag vet inte hur länge till jag orkar

[Anonym]

hmm jo den första smileyn i förra inlägget skulle ju då inte vara en glad smiley, men okej.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag hörde uttrycket friends with benefits första gången i någon kass tv-serie men jag kan inte släppa det. Jag tyckte det lät så himla kul så jag brukar gå rutn och säga det för mig själv. (hur knasig är jag inte egentligen? )

Jag önskar bara att jag hade någon som inte brydde sig, där jag kunde vara fri från mitt utseende. Men denne någon ska också orka med när jag är hysterisk och halvgråter och skakar och är påväg att spy på grund av mitt utseende.
GAh, jag behöver bara lite fucking trygghet. Ska det vara så jävla svårt att ordna?

Som tur är har jag mina dagdrömmar, där kan vad som helst hända. (åh vad jag älskar min fantasi ibland <3) ibland så hittar jag någon människa som verkligen är sådär som jag vill, bryr sig om mig men inte utseendet, eller som bryr sig om mitt utseende också men tycker om mig ändå.
och ibland så är alla avundsjuka på mig och önskar att de vore så smart eller snygg som jag.
eller så ser jag hur lyckad jag är om 30 år.

haha, ja jag är lite galen, men vafan, dessa dagdrömmar fördriver min tid och gör allt lite roligare.
sen så blir jag faktiskt inte så besviken när de inte händer som man kan tro. utan då drömmer jag bara mer.
desto värre är det med drömmarna på natten :/ då är man ju i en annan värld på heltid, ingen människa som pratar och avbryter ibland, nä, det blir så himla internsivt då. och så märker man när man vaknar hur man tydligen itne alls var där man trodde man var.

Förstår hur du känner om ditt ex. :/ och förstår att du stänger av känslorna litegrann för den nya killen. Dock tror jag inte som du och att han vill att det ska rinna ut. Utan ren välvilja att du ska plugga och ta tag i ditt liv.

Anonym

Jag delar dina svettproblem. Trodde jag var ensam om det :/
DEt är så jävla hemskt och jobbigt, och som sagt, svett kombinerat med fulhet är en så underbar ekvation så man blir ju helt galen.

Jag kan gå till typ bussen, trots att jag har en tunn t-shirt och det är hyfsat svalt ute så blir jag sjukt svettig.
Det är inte ett lika internsivt problem längre, men när skolan är igång igen så vet jag hur jag komemr må pga det. usch½!

som när jag skulle till DN härom dagen för att prata om en BDD-artikel.
nä jag gick på tunnelbanan var jag så äcklig och jag kände hur hela hårbottnen och pannan typ var dränkt i svett. och under ögonen och armarna, och rygggen och nacken.
usch och fy :/

Ta hand om er!

[SpegelSpegel]

Det här med svettning...det är sjukt, men det verkar som om jag svettas normalt eller ganska lite på kroppen, men överdrivet mkt i ansiktet, vilket jag skäms mkt för.  Är det över huvud taget fysiskt möjligt eller kanske ngt jag inbillar mig eftersom jag tänker mkt på min hemska hud? Känner mig som om jag har en drypande flottyrmunk till huvud. Så jag är en babe på alla sätt, ja. När jag tittar på andra människor  i min ålder och av mitt kön tycker jag inte jag ser en enda svettdroppe på deras ansikten, men där emot pratar många om att de får svettfläckar under armarna, men det får jag väldigt sällan, om jag inte tränar väldigt hårt eller så. Men som sagt, i pannan, under ögonen, på överläppen och hakan svettas jag ymnigt så fort det är typ plusgrader eller en jobbig situation fysiskt eller fysiskt, har blivit paranoid med att kyla ner mig, dricka kalla drycker och fläkta mig. Tycker det har blivit värre också.

Anonym, nu vet inte jag hur allvarligt ditt problem är och hur mkt det är som sitter i ditt huvud(betyder inte att jag inte tror dig, bara att vi bdd-are har en tendens att känna oss äckliga och onormala för saker som egentligen bara är mänskliga.) Men om du lider mkt över det, finns det inte läkemedel som bromsas svettkörtlarna(om det nu är körtlar det heter) lite? Har hört talas om ngt naturläkemedel i allafall som sägs göra det. Tänkte prova det själv, men är lite rädd eftersom jag tror svettning är bra för "reningen" av huden, och huden är en av mina värsta fixeringar.

Som tur är har jag mina dagdrömmar, där kan vad som helst hända. (åh vad jag älskar min fantasi ibland <3) ibland så hittar jag någon människa som verkligen är sådär som jag vill, bryr sig om mig men inte utseendet, eller som bryr sig om mitt utseende också men tycker om mig ändå.
och ibland så är alla avundsjuka på mig och önskar att de vore så smart eller snygg som jag.
eller så ser jag hur lyckad jag är om 30 år.

Jag har också såna där dagdrömmar där jag är overkligt snygg, cool, smart och lyckad. Där folk hyllar mig och beundrar mig för olika saker också, haha. Ofta har jag ngt kreativt jobb typ författare och sedan är det en massa rescencenter som hyllar mina verk, jag sitter och säger en massa otroligt djupsinniga saker i pretentiösa kulturprogram osv. Får priser och håller jävligt smarta tacktal på en scen. Ser givetvis snygg ut hela tiden, liksom svalt och mystiskt vacker, som en Bergman-skådespelerska/älva, inte som en översminkad bimbo. Och jag har alltid en egen stil, utan att det någonsin ser konstlat och överdrivet ut. Är mkt säker i mig själv och har ett stort patos,  plus att jag har ngn typ av manlig konstnärsjäl som jag delar mitt liv med i ngn typ av ljuvlig bostad, skit samma var, det viktiga är att jag är älskad, vacker och uppskattad.
Jättefånigt, men det är väl såna narcissistiska fantasier som ska kompensera hur värdelös och åsidosatt jag känt mig i så många år. I verkliga livet skulle jag få frossa av att stå på en scen och vill bara smälta in, vågar aldrig ta några initiativ och kommer troligen aldrig kunna klara av ens ett vanligt normalsvårt jobb utan socialt pressande moment,  så det är ju fint att jag har livlig fantasi i alla fall.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Haha ja, fantasin är nog vårat sätt att kompensera för all skit. Men det bäst vore ju om vi mådde bra och hade fantasierna också :]

Jag mår så jävla uselt.
kommre ju kanske en fotograf imorgon och jag har ksinpickat så jävla mycket.

åh, om någon bara vill förstöra mig istället för jag själv.

[Synthesized]

Jag går sönder.

[Anna-78]

Jag är så lessen, jag som varit så positiv ett tag. Ett litet tag såg jag saker i en liten annan dager, tills jag åter igen har stupat. Fan också vad jobbigt det kan vara. Tvångstankarna om hur äcklig jag är har åter satt sitt grepp i mig och jag kan inte låta bli att stirra på min hud, eller andras hud också för den delen. Det här kan ju inte vara friskt det som jag håller på med...

Söker på internet efter ärr och folk som mår dåligt över sina ärr. Men de verkar inte vara så många, trots att var och varannan människa har dem. Men varför har just JAG drabbats av detta. Ville bara skriva lite.

 Kram Anna  

[Anna-78]

Jag fattar inte hur ni kan få ihop så lååånga inlägg. Vad duktiga alla är på att uttrycka sig (inte för att jag inte är det). Anna