någon som har en teori?

[rosebud]

Hej

Undrar om det är någon av er som skriver här som har någon liten aning om varför just de drabbats av BDD?

Finns det ngn teori  varför vissa drabbas?

Jag te x kan se en röd tråd bakåt i mitt liv (jag är ju lite äldre än de flesta som skriver här)

 Jag har alltid känt ett slags utanförskap i mitt utseende och person som bara växt sig starkare med åren och andra jobbiga upplevelser och sen har det blivit en slags snöbollseffekt tror jag....

Jag undrar bara om det är någon som liksom jag kan knyta det till negativa upplevelser mm

eller är det en medfödd skörhet som man har?

En  annan fråga:

Är det bara jag som är äldre medlem här??

 Inte för att åldern spelar ngn roll----- alla inlägg här tyder på stor insikt och mognad tycker jag men det vore ändå kul att få kontakt med någon som levt med detta lika  länge som jag.....

Den här sidan är min livlina just nu... är inne flera grr per dag och tar del av allt som skrivs!

trillar i mina egngrävda gropar mest varje dag ---- det går lite framåt om än sakta....

[vinterglas]

rosebud

Jag har funderat rätt mycket på det där, varför just jag?
Det finns väl en möjlighet att det ligger i släkten, i och med vissa saker...

Men som du skriver har jag också alltid känt ett utanförskap i mitt utseende och person.
Fast det var mer när jag var yngre som jag kände mig oerhört annorlunda. Ser mig själv på ett litet annat sätt nu, men anser mig fortfarande vara väldigt olika resten av jordens befolkning angående perfektion och så.
(typ = jag är sämst, och alla anadra är perfekta oavsett vad )

Men jag vet faktiskt inte vad som utlöst det direkt, får väl kika mer på den punkten senare...

Hmm, hur gammal är du? (har säkert hört et någon gång men det där med minne tjust nu är inte helt ok )

[Malins mamma]

Rosebud, vad det är som gör att vissa får BDD är inte helt klarlagt. Det finns dock två saker som verkar ha stor betydelse, dels en genetisk aspekt och dels en livserfarenhet/upplevelse.

Enbart en svår barndom och uppväxttid orsakar inte BDD, det finns många som har haft det svårt och blivit mobbade, retade och orättvist behandlade men ändå inte utvecklat BDD.

Enligt en undersökning gjord på BDDCentral om föräldrars skuld i att BDDn utvecklades blev resultatet att så troligen var fallet för ca 50% av de drabbade men den andra hälften hade haft bra föräldrar med en normal och trygg uppväxt.

Många BDD-drabbade har fått negativa kommentarer om sitt utseende men det är också vanligt att de som har fått mycket positiva kommentarer om sitt utseende har fått BDD.

Min egen slutsats är att för att man ska få BDD så krävs det först och främst en genetisk (biologisk) förutsättning, en extra känslighet/sårbarhet och sen en överdriven fokusering på utseendet från andra, endera positiv eller negativ.

Dr C skriver så här:
"Upplevelser av att ha blivit mobbade och retade är ungefär lika hos BDD-drabbade som hos de flesta andra, så gott som alla har blivit retade nångång. Det finns troligen ingen större skillnad mellan de som har fått BDD och de som inte har fått det.
Skillnaden verkar vara hur man reagerar på mobbningen. För det mesta är det inte själva händelsen som gör att vi blir upprörda utan vad vi tänker/hur vi reagerar på det. De som har BDD säger ofta att om någon säger att de är fula så tror de på det. Men samma person tror inte på kommentarer som är positiva.
Det finns ingen orsak att tro att negativa kommentarer är mer trovärdiga än positiva. Och ingen av kommentarerna ska ses som en definitiv sanning."

Jag har ju ingen psykologisk utbildning men Dr C skriver att det inte är bra med den "vanliga" terapin där man pratar om och ältar det som har varit. Det går inte att ändra på i alla fall. Det man kan ändra på är de tankar och det beteende man har NU. Jag har läst om så många som berättar att de bara har mått sämre av att gå igenom och älta det som varit. Därför tror jag att det är viktigt att få just KBT-behandling mot BDD och inte vanlig samtalsterapi.

CEC, det var ungefär samma fråga som du ställde, svaret här är också till dig.

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

Malins mamma

Intressant inlägg, kan vara nyttig information för mig nästa vecka då jag ska skriva en artikel om BDD.

Har du något förslag på vad man bör ha med i en artikel, som ger en så klar bild som möjligt av BDD:n?

vore tacksam för svar.

[Anonym]

Det verkar som om det inte finns något att peka på.. men jag tror ändå att det har någon grund och inte bara händer vem som helst.. Kanske är det flera saker som tillsammans skapar problemen..

Hur är det med er här..? Vad är eran roll i familjen? Är ni första/andra/tredje barn, har/haft stränga föräldarar med mycket krav? Har det hänt några speciella händelser under barndomen? Mobbing eller liknande?

Jag har alltid varit "det svarta fåret" i min familj/släkt.. De andra har superbra betyg, är mycket sociala och söta.. Jag har alltid känt mig lite utanför.. Dessutom var jag ful redan som liten.. det är inte ofta små barn är fula, men det var jag.. Jag vet inte alls om det har med saken att göra, men kanske?

jojoplaneten, vilket ämne är det du skriver i?

/CEC

[vinterglas]

CEC

Jag har egentliegn ett utlimat förhållande till familj och uppväxt. Är första barnet, har haft en lugn och trygg uppväxt utan några större händelser, och har levt under mottot att man duger bra som man är. Får bra respons av lärare, föräldrar, vänenr angående det mesta.

Men det jag kan se, som jag har väldigt stora problem, även om jag förbättrat mig är att jag har väldigt HÖGA krav på mig själv.
Både i och utanför skolan. Både som enskild individ och en i mängden. Alltid ska jag liksom var bra, gärna bättre, men allra helst bäst.
Detta har lett till att tex. många skolarbeten bara slutat i katasrof till slut.

Jag skall praoa på DN nästa vecka, där jag och min journalist kommit överens om att jag ska skriva en artikel. och i och med att BDD:n ligger mig så nära just nu, och jag ska praoa på Insidan (ja, där man fokuserar mest på känslor, sjukdomar m.m.) så jag kände att, det är en bra grej att srkiva om.
Dels för mig själv, dels för att jag planerat att samband med den berätta för mina föräldrrar så att jag kanske kan få något gjort åt det här helvetet.... men är rätt osäker på om jag vill att dom ska veta fortfarande, ibland tappar jag altl förtroende och kärlek för dom.

[Boy_Interrupted]

jag var mobbad i hela grundskolan. så jag antar att det inte e så konstigt att jag fått bdd...

//M.

[vinterglas]

Boy_Interrupted

Jo, fast det fnnns väl många som blivit mobbade också, utan att ha utvecklat BDD.

[Anonym]

En sak jag funderat på är just varför man värdesätter utseendet alldeles för mycket. Jag menar att, man är nog extra känslig om man har dåligt självförtroende, få vänner, och så vidare... Utseendet är det sista man har och det man står eller faller på...märker själv att jag INTE bryr mig oerhört mycket om utseendet de dagar då jag känner mig omtyckt och allmänt bra. /Antonym

[vinterglas]

Antonym

Ey, sant ju. Har inte riktigt sett det på det sättet förut.

[rosebud]

jojoplaneten

Tror inte att ngn i min släkt har det...inte som jag märkt iallafall men som sagt det är ju fullt möjligt att det är ngn faster eller så!

Kanske kan det hoppa över ngn generation även om jag tror att det här är en relativt "modern" sjukdom (det tar emot att kalla det sjukdom det låter så allvarligt)

Min uppväxt kortfattat: äldsta barnet (inte söt) får en jättesöt lillasyster.... har alltid fått stå i skuggan av henne liksom ---vi har ett bra förhållande idag jag känner inget negativt mot henne men det var jobbigt då.

Svårt med kompisar inte direkt mobbad men ofta utanför ända upp i tonåren då jag slog bakut fullständigt och blev en riktig värsting (mina föräldrar skildes då)

Min mamma har alltid velat att jag skulle vara ngn annan ----helst som min syster som var mycket lugnare och söt...

.Jag passade liksom inte in i hennes föreställning om hur man ska vara...

 Har ochså alltid haft extremt höga krav på mig själv och varit duktig på att anklaga mig själv när ngt gått fel...

När jag växte upp på 60-70 talet var det " du får skylla dig själv" mentatliteten som härskade --- Och de vuxna såg inte hur barnen hade det och mådde (ännu mindre än idag)


Dessutom tror jag att jag är väldigt skör från början även om de flesta uppfattar mig som väldigt stark...

 Det är det pardoxala i det här att jag är stark och svag samtidigt

Jag är en bit över 40 men känner mig ålderslös när det gäller det här....

Märker att tankarna kring det här är rätt lika oavsett ålder!


Har 4 barn 10,15,19,22 år ingen av dem verkar ha samma problem som mig (hoppas jag )

[Anonym]

Antonym
Ja, jag har inte tänk på det så..  Det är ju faktiskt något man själv kan bestämma över..

jojoplaneten
Jag har egentligen också haft en idyll till uppväxt, inom familjen iaf.. Jag tror att det är jag själv som har gjort det dåligt.. För det var jag som var avundsjuk på det minsta lilla bra, och inte insåg att jag faktiskt var duktig och bra själv..

Det du säger om krav på sig själv, det tror jag är en gemensam sak för de med bdd.. För man har ju såna otroliga omöjliga krav på att man måste se bra ut... Det speglar nog hur det är med allt annat också.. Jag tillåter inte mig själv att skriva en dålig uppsats eller göra dåligt på ett prov.. Jag tillåter mig inte att misslyckas alls. Det är som du säger; många gånger har skolarbeten slutat i katastrof pga av det..


Jag tror inte att mobbing har en direkt koppling, för det är ju många som blivit det utan minsta symptom på bdd. Man kan säkert däremot blivit lite mer sårbar...

/CEC

[Anonym]

För mig tror jag att mobbning och utanförskap i skolan gjorde att jag titta extra mycket på mina fel.

Men inte bara mobbningen utan även strul hemma i min familj så jag tror att det blev för mycket av alla problem och då blev det mitt utseende som jag focuserade på istället.

Jag saknade trygghet när jag växte upp så det kan något som ligger till grunden för fixeringen vid utseendet kanske.

[Anonym]

Anonym 16 Feb 2006 12:47:20

Har du höga krav på dig själv?

[SpegelSpegel]

Anonym 15 Feb 23:25:34,
precis så är det för mig också. De dagar jag känner att folk uppskattar mig och uppmärksammar mig positivt och när jag är med folk som tydligt visar att de gläds åt mitt sällskap och bryr sig om mig, då blir också BDDn bättre. Bara en sån sak som att gå på stan med en vän som gillar mig och som behandlar mig bra gör en otrolig skillnad när det gäller hur jag uppfattar folks reaktioner på mitt utseende och hur nervös och uttittad jag känner mig. Om jag isolerar mig och känner mig ensam och missförstådd och inte umgås med folk som bryr sig om mig förvärras BDDn, jag känner att jag är tagen ur mitt sammanhang och inte har något värde utöver det folk ser, eftersom jag inte betyder något för någon.  Och isolationen blir en ond cirkel eftersom mina BDD-tankar aldrig blir motbevisade och jag tror att folk, till och med mina vänner, faktiskt ska äcklas av mig och stöta bort mig. Ful tycker jag alltid att jag är, men jag kan leva med det så länge jag inte får intrycket att det spelar extremt stor roll, alltså att folk behandlar mig illa pga det, eller att mitt utseende är det ENDA jag har.