"Skriva av sig"-tråd

[Kaosteori]

Jag har sparat pengar ett tag nu, har fått ihop cirka 7000. Är endast 15 år, så mina planer på intimkirurgi och näsoperation kanske går i uppfyllelse. Kostar sisådär 60000 tillsammans kan jag tänka mig. Men allt känns en smula bättre för tillfället, jag har 3 år på mig att tänka igenom allt detta och det känns som en tröst att ha ett mål, och även om jag i sista stund beslutar att inte göra något åt näsan så har jag pengarna kvar på banken.

Förövrigt, som sagt lite bättre. Min näsa är givetvis fortfarande sned, jag har om möjligt blivit lite mer avskräckande men jag har funnit mig i det. Jag satsar nu på att få en bra hy, jag har slutat med smink och använder bara Rosenserien-produkter. Ett försök att känna mig fräsch, förmodar jag. Tyvärr fick jag ångest innan skolavslutningen och bestämde mig för att inte gå, vilket var lite synd då jag trots allt gått ut 9:an. Aja. Lär bli ett asocialt sommarlov, men jag får tid över till läsning, studier samt familjeresor då inget utseende av värde spelar någon som helst roll. Jag skall alltså uppleva, och inte är jag så irrationell att jag tror att min näsa på något sätt hindrar mig. Hindrar till viss mån det materiella, ytliga livet jag drömmer om, men vem vet, kanske är det bra om den inte går i uppfyllelse? Allt mer på sistone har jag fått en känsla av att världsliga ting inger varken lycka eller mening.

Hursomhelst, jag har fått med perspektiv på saker och ting, och skall studera flitigt dessa 3 kommande gymnasieår får att få bra betyg och komma in på psykologutbildningen jag önskar. Jag tror inte det är något sammanträffande att många som vill bli psykologer själv är/ har varit psykiskt instabila själv. Bara man kommer över den perioden så är det till godo, man får då ökad förståelse för patienterna. Jag skall nu se på tv, jag tänker alldelens mycket för mitt eget bästa. Ha det så bra allesammans!

[Kaosteori]

Okej, jag skall gå snart...! Vill också fylla i denna lista med kriterier för BDD(?)

1. Vackra människor har allt. Givetvis inte! Men skönhet är aldrig en nackdel, det blir vad man gör det till. Man kan använda sig av den för att nå dit man vill, exempelvis i karriärstegen. Men summa summarum: Nej, de har inte nödvändigtvis allt, men inte heller ett yttre som begränsar dem.          
2. Det första folk lägger märke till hos mej är det som är fel med mitt utseende. Nej! Helhetsintrycket visar varken det som är "rätt" och det som är "fel" med utseendet, bara dess helhet. Men sedan så är jag säker på att de efter ett tag noterar min näsa, hy etc, likväl som dom märker mina bra drag som ex. mina ögon och min längd. Jag tror inte att de ser mig så ful som jag tror ibland. Eller jag vet inte. Fan.
3. Ens yttre utseende visar hur man är innerst inne. Nej, men däremot klädstilen om det inkluderas?
4. Om jag hade det utseende som jag önskar skulle mitt liv vara mycket lyckligare. Lyckligare ja, men jag vet inte hur mycket. Som jag sagt tidigare; det skulle inte begränsa mig.
5. Om folk visste hur jag EGENTLIGEN ser ut skulle de tycka mindre om mig. De vet absolut hur jag "egentligen" ser ut. jag döljer inte med smink, och så mycket kan man ändå inte dölja med kläder. Absolut inte övervikt! Tänker nu på överviktiga som går i hoodtröja och mjukisar, det förstärker snarare intrycket av deras... ja, massa.
6. Genom att kontrollera mitt utseende kan jag kontrollera mitt sociala och känslomässiga liv. Kontrollera utseende var inte särskilt definierat. Men ja, jag känner mig bättre känslomässigt om jag känner mig fin. Känner jag mig bättre känslomäsigt så fungerar jag bättre socialt, så summa summarum: ja.
7. Mitt utseende är orsaken till mycket som har hänt i mitt liv. Nej, nästan ingenting hittils. Depressionerna lär jag ha fått annars, jag tror det är låga serotinhalter som är boven då depression går i släkten.
8. Jag borde alltid göra allt jag kan för att se så bra ut som möjligt. Nja, i sådana fall operationerna, smink slösar jag inte pengar på.
9. Reklamens, TVs och veckotidningarnas budskap gör det omöjlig för mig att vara nöjd med mitt utseende. Inte omöjligt, men jag förstår medias roll i dagens hysteri och dess påverkan på mig.
10. Det enda sättet för mej att gilla mitt utseende är att ändra på det. Handlar om acceptans, alla har vi små skavanker och dessa är okej för mig, men mitt underliv och min näsa tror jag att jag måste operera för att fullt ut acceptera de. Jag menar att ibland kan acceptans handla om förnekning, och så långt vill jag inte gå.
 
Helvete vad sidan fuckar upp, kunde inte fetstila allt.

[girloutside]

det här har kanske inte med BDD att göra men jag måste bara skriva av mig

mitt liv är så jävla pissigt , att vara med familjen är som att vara i ett krig, skrik, gråt,dålig stämning, bang smäll
och när jag är själv så har jag mina egna demoner i mitt huvud som jag försöker leva med och knappt orkar leva med knappt orkar stå upp på benen
jag blir så jävla förbannad! jag har inte gjort nåt ont, om man skulle skriva en bok om mitt liv skulle man skriva det med piss för det är så jävla pissigt

är det så här livet ska vara? jag kommer inte få nån pojkvän för jag är för ful också,hur kan nån vilja dela säng med mig, jag skulle fan inte vilja göra det själv jag ser så jävla äcklig ut, stört ful är jag, tro inte att jag får se ut som de flesta andra, nej ge henne ett onormalt ansikte som sticker ut på ett dåligt sätt, och gör hennes kropp till ett missfoster, tack för det,
mitt liv är bara skit,och piss

[CyanideCupcake]

Var ett tag sedan jag var här...Roaccutanbehandlingen är inne på månad nummer tre, och det är det bästa jag nånsin gjort. Nånsin. Det enda som gör mig ledsen är att jag väntade så länge och led så mycket i onödan. Jag skulle rekommendera alla som lider av sin hy och har en läkare som rekommenderar Roaccutan att tacka ja.

Livet kan ändras vansinnigt fort...är upp över öronen kär, men samtidigt livrädd. Att någon reser runt halva jorden för ens skull och sedan kommer att se det man anser vara groteskt och så fult att det inte ser normalt ut är så förlamande skrämmande. Bilderna jag visat visar ju inte hur jag egentligen ser ut...ugh. 

[Antipod]

CyanideCupcake, det gläder mig verkligen att roaccutanbehandlingen har hjälpt dig, och att du dessutom gått och blivit kär. Du förtjänar att må bra.

[nikey]

kan bara instämma!

[CyanideCupcake]

Thanks guys...är så rädd bara. Suck. Han vet läget helt och fullt, men ändå. 

[CyanideCupcake]

http://www.youtube.com/watch?v=irElUntUTYc

[Bu]

Plötsligt var man medlem då. Jaha. Jaha.
Då skriver man väl då.

Haha. Vad fan skriver man?
"Jag hatar mig själv. Jag är så ful"?
Jag vet inte.

Idag kollade jag mig i spegeln.
Tyckte att jag var rätt fulsöt. Sådär awkward-gullig som vissa tjejer kan vara.
Det här är något som händer ibland, när jag bara sett mitt ansikte och inte min kropp.
Bestämde mig för att fotografera mig själv.
Såg ut som ett groteskt vidrigt jävla missfoster.

Googlade hur länge som helst vad som stämmer mest:
Spegelbild eller Fotografi.
Svaret var:
Film.

Så jag filmade mig själv.

Inte nog med att jag började grina så fort jag såg mig själv på film, jag hade glömt hur otroligt manlig och äcklig röst jag har.
Rösten jag har i mitt huvud är söt och gullig.
Den där rösten, den ÄKTA rösten. Fy fan. Och den har jag släppt ut.
Den har jag skrattat med, sagt "Hej", "Vad glad jag blir!" och "Tack" med.

Bestämde mig för att skita i det och försöka förstå att folk uppenbarligen vill prata med mig fastän jag låter och ser ut som ett jävla helvete när jag pratar.
Sen insåg jag att jag är fet som en jävla val igen och då ville jag kräkas.

Haahahaha. Allt går så bra idag. Älska ensamma helger när man inte kan distrahera sig själv.

[Malins mamma]

Hej Bu och välkommen hit!

Ja du verkar ju lida av BDD. Har du fått nån diagnos eller hjälp ännu med KBT eller medicin?

Några kommentarer:

Jag förstår att du gärna vill ta reda på hur du ser ut, men det är inte bra att göra det eftersom det bara "göder" BDDn. Försök att minska på all spegling, fotografering och filmning om du vill må bättre. Dessutom tror jag inte det är möjligt att se en "sann" bild av sig själv så länge man lider av BDD.

Bestämde mig för att skita i det och försöka förstå att folk uppenbarligen vill prata med mig fastän jag låter och ser ut som ett jävla helvete när jag pratar.

Jättebra beslut och jättebra insikt, försök att samla fler såna bevis för att inte folk granskar eller bryr sig om hur andra ser ut.

Såg ut som ett groteskt vidrigt jävla missfoster.

Sen insåg jag att jag är fet som en jävla val igen och då ville jag kräkas.

Försök vara väldigt försiktig med vad du säger till och om dig själv, det göder också BDDn när man tar till överord som grotesk, vidrig, missfoster, val. Även om du kanske känner dig så, så säg/tänk andra ord istället. "Inte så snygg idag" tex.

Att du börjar grina eller vill kräkas när du ser dig själv är starka känslor men det är ingen indikation på att det finns fog för känslorna. "En känsla är inget faktum".

Tråkigt att du var ensam i helgen, hoppas du har mera sällskap under vardagarna. 

----------------

CC, grattis, ta det lugnt bara, det går säkert bra.

[Bamse]

hej och hoppla nu är man här igen ett tag,, solen steker och jag pallar inte starkt ljus,
 

funderare kring lite på hur folk ser ut på riktigt egentligen , personer man ser på tunnelbanan ,gatan, vänner ,familjen osv.
fan vad de är fula faktiskt,
människor är inga vackra varelser
kanske en period i sitt liv när de är unga om inte  utslag tar över hela ens ansikte-
Inte ens bäbisar är söta det ser ut som små
 flintskalliga gubbar om man kollar någa, huvudet dessutom  lika stort som magen, Sen när blev det vackert.


men ser ni inte att folk går med sina , sneda skeva näsor,
dubblel hakor, tunhåriga, feta överarmar som dallarar när de går,
Folk är prickiga, fläckiga ,håriga svettiga, Men de är lyckliga ändå-
99 procent av befolkningen är inga vackara varelser de går som de är.

Men varför då om ingen annnan på riktigt är bättre en en själv
vill man inte visa sig
Jo för man vill inte vara ful

[CyanideCupcake]

Inte nog med att jag började grina så fort jag såg mig själv på film, jag hade glömt hur otroligt manlig och äcklig röst jag har.
Rösten jag har i mitt huvud är söt och gullig.
Den där rösten, den ÄKTA rösten. Fy fan. Och den har jag släppt ut.
Den har jag skrattat med, sagt "Hej", "Vad glad jag blir!" och "Tack" med.

Det här gjorde mig väldigt ledsen. Varenda ögonblick med orden "vad glad jag blir" och "tack" är vackert, och det gör mig sorgsen att du låter hur du känner inför din röst förminska de ögonblicken.  Menar inte att förenkla saker, men...det här stod ut för mig när jag läste ditt inlägg, av nån anledning.

Vill även passa på och säga hej och välkommen hit, även om jag självklart önskar att ingen någonsin skulle "behöva" hitta hit. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, och ser mig själv i mycket av ditt inlägg. Hur länge har du känt som du gör? Minns du om det var något särskilt som utlöste sättet du ser ditt utseende på?

[Jane Doe]

Jag är så kolossalt deprimerad. Vill bara kräkas på allt och alla. Känner mig så otroligt självisk också, vem ger mig rätten att bete mig likt detta? Det svider inom mig då jag tänker på hur allt detta påverkar min familj. åh. Idag är en sådan dag då ångesten är för stor för att hanteras, den är konstant. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag har en fråga till er likasinnade, brukar ni öppna upp er inför andra? Om ni givit någon en glimt in i er destruktiva vardag, vad blir då konsekvenserna? Jag mår så fruktansvärt dåligt efter varje gång jag antytt att ”mig är det synd om” eller ”jag är ledsen”. Det spelar inte någon roll vem det är jag pratat med, bara att skriva av mig här ger mig sådana enorma skuldkänslor som tar flera dagar att komma över. Jag känner mig nästan äcklad då jag tänker på hela situationen. Rentutav spyfärdig. Var gång min fasad brustit och jag kastat ur mig lite av det jag känner så hatar jag mig själv lite mer. Jag blir hård, självcentrerad, apatisk samt äcklad. Allt detta gör det så otroligt svårt att vädja om hjälp, jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Kanske är det för att jag lider så med andra när de mår dåligt och blotta tanken att jag orsakar någon annan smärta får min mage att vända sig. Ååh, ångest ångest ångest ångeest. vad ska jag göra? jag faller.

att du öppnar dig för någon betyder att du litar på personen, att personen står dig nära. det kommer göra den människan glad, hedrad och vald. för att du vill närma dig henne/honom så.
du mår sämst i det här. du lider mest, du har inte valt att må såhär, tro mig. du är inte jobbig. du behöver hjälp, och dina närmaste vill att du ska må bra. att du ber om hjälp betyder inte att du tycker att allt handlar om dig. det handlar om att du vill må bra så du har samma förutsättningar som de andra.
det betyder inte att du slutar bry dig om andra, för att du själv ber om hjälp. du har gett, nu är det din tur att ta emot. det mår alla bäst av. annars är de dumma.

[Bu]

Hur länge har du känt som du gör? Minns du om det var något särskilt som utlöste sättet du ser ditt utseende på?

Jag vet inte. Jag har väl alltid haft dåligt självförtroende, men det är väl i högstadiet det började utvecklas till självhat istället.
Just nu är jag 21 år.
Hela min uppväxt blev jag mobbad, såklart. Och än idag så kan jag gå utomhus och få skit efter mig.
I April gick jag hem från en fest. Det slutade med att en full kille skrek efter mig.
"Din feta äckliga hora. Jag borde slå ihjäl dig så du förstår att det inte är okej att gå ut när man ser ut som du gör."
Han avslutade det hela med att kasta en sten i huvudet på mig.
Som om jag var ett jävla monster.

Jag tror att mitt självhat och mina problem fungerar som ett missbruk, i och med det att det blir värre när jag har stressfaktorer i mitt liv.
Jag har just nu ungefär en och en halv månad på mig att hitta en lägenhet i Stockholm. För kontraktet på nuvarande lägenheten går ut.
Om jag inte hittar en lägenhet så är jag rätt körd.
Samtidigt så är det massa annat skit som är på gång. Och jag fungerar inte riktigt längre. Jag vet inte.

Jag har ingen att prata med. Jag sitter bara och gråter hela dagarna och gömmer mig för min rumskompis.
Han säger att jag kan prata med honom, men shithopplahej. Det var länge sedan jag såg en så obekväm människa.
Sist jag försökte prata med honom efter att han erbjudit sig, så var han bara knäppt tyst.
Sen gick han och la sig.
Utan ett ord.
Dagen efter låtsades han som ingenting.

Jag går bara runt och är arg och ledsen hela dagarna.
Jag hatar mig själv. Tänk er någonting ni tycker är äckligt.
Typ.. Jag vet inte. Vad fan tycker andra människor är äckligt?
Maskar?
Vi tar maskar.

Tänk er att ni har maskar över hela kroppen. Alltid.
Maskar i huden. När ni försöker prata så är det inte ord, det är maskar. Om ni skär upp magen så rinner det ut maskar.

Ungefär så äcklad har jag varit över mig själv idag.
Jag är inte såhär varje dag, men idag har mått så otroligt avskyvärt dåligt.

Wall of text här.
Jag vet inte.
Är det en skriva av sig-tråd, så är det väl det.

[Phobic]

Min BDD är ju numera under någorlunda kontroll; jag har en fungerande vardag, lever ett aktiv liv med min dotter och sambo och umgås med de vänner jag har. Jag jobbar dagligen med KBT- och mindfulnesstekniker för att hålla tankar och känslor under kontroll. Jag har börjat acceptera att jag ser ut som jag gör. Jag är inte någon klassisk skönhet och det är min acne jag lidit mest av. Min kropp är inte heller vad den en gång var efter graviditeten. Men, jag känner numera att utseendet inte är prioritet ett i livet.

Det mesta ser ljust ut. När folk känner behovet att kommentera mitt utseende sjunker jag dock verkligen ner på jorden! När pojkvännen råkat häva ur sig att "mina tänder är en salig röra!" eller någon kommenterat att jag gått upp skjuter de rakt på min akilleshäl och jag måste erkänna att jag har problem med att hantera sådana kommentarer. Vad ska man säga? Ska man ta emot kommentren, släppa den och inte vara långsint eller ska man visa att man blir förloämpad och undanbe sig sådana kommentarer i fortsättningen?

Igår var jag hos frisören. Jag hade dottern med mig och hon satt i vagnen medan frisören klippte och fixade. Jag tycker det är ganska trevligt att gå till frisören numera, jag undviker att titta för mycket i spegeln men gör jag det så går det helt ok det med. Vi brukar prata om allt möjligt. Vi pratade om dottern och så plötsligt sa frisören "vi får väl hoppas att hon inte får mammas hår!". Jag blev ställd och skrattade bara lite till svar, men det var tydligen väldigt viktigt för henne att jag svarade, så hon tillade "eller hur?". Jag svarade något om att visst, vi får hoppas hon får pappas hår för det är ju så tjockt och fint. Så frågade frisören om jag alltid har varit så tunnhårig. Hon hade lika gärna kunnat säga "vi får ju hoppas att ***** inte blir lika vanställd som dig" och sen frågat "har du alltid varit missbildad?". Jag har visserligen inte haft någon fixering vid just håret, men alla kommentarer om utseendet svider. Jag vet att jag är tunnhårig. Jag behöver inte påminnas om det. När folk känner behovet att kommentera någons utseende, tänker jag att det måste betyda att jag är så ful att de inte kan hålla inne med det.

Igår kväll kunde jag inte skjuta kommentaren ifrån mig så jag grät och var väldigt nere. Överdriven reaktion, jag vet. Men jag har kommit så långt att det inte är många situationer jag undviker längre och jag har inte bara accepterat mitt enligt mig själv fula utseende, utan har börjat tänka att jag kanske ser ut som andra ändå. Kanske ser helt normal ut och till och med söt enligt vissa. Jag gillar faktiskt mitt hår, visst, det är tunt men jag tycker det har fin färg och glänser så det ser levande ut trots att jag inte har något tjockt hårsvall precis. Igår sa jag till min mamma att "ingen kan längre få mig att tro att det bara sitter i mina tankar". Jag kan leva ett normalt liv och låta negativa tankar passera, men att jag faktiskt ser normal ut - det vet jag att jag inte gör. Det var väl för mycket att hoppas på.

Ursäkta mitt långa snyftinlägg. Känns som jag skriver sådana jämt, men jag tycker det är så bra att det finns ett ställe där folk förstår.