"Skriva av sig"-tråd

[Jane Doe]

kommer bli en mardröm närmaste månaderna då jag i takt med vädret bara blir varmare och varmare och äckligare och äckligare.

[Jane Doe]

Njuter knappast av att värmen kommer, eftersom i takt med att det blir varmare måste man ha mindre kläder på sig. Jag vill bara gömma min kropp. Och jag hatar att se andra människor lättklädda, äcklas av det (det är bara en spontan ofrivillig reaktion, antagligen grundad i avundsjuka).

varför kan man inte "gilla" här..

[CyanideCupcake]

Nokia: Tetralysal ar en form av Tetracykliner, sa det ar exakt samma sak, ja. Tetralysal ar jattebra, rekommenderar den verkligen. Tank bara pa att fa i dig mycket bra bakterier (filmjolk etc) eftersom det ar ett antibiotikum vi pratar om och det alltid ar tufft for magen.

Min Roaccutanbehandling gar bra; ar inne pa tredje veckan och hyn ar redan slatare. Dock ar min aptit totalt at skogen (vralhungrig for att sedan ma illa sa fort jag ater nagot) och jag har ont i kroppen, men jag hoppas att det ger med sig snart. Ar valdigt, valdigt glad over att antligen ha fatt borja, det kanns jattebra.

[nikey]

utslagen jag skrev om tidigare på hals och lite varstans har nu försvunnit. grymt skönt för jag var lite orolig att det kunde vara en allergisk reaktion som tvingar mig att avbryta. dålig mage fick jag precis som du nämnde cyanidecupcake men det har gått över nu av sig självt. satt inte i länge alls förvånansvärt nog, jag var typ inställd på att få köra med kass mage under hela kuren.

[nikey]

shit! jag fick svar på en jobbansökan just.. ska på intervju nästa vecka . hur fan ska jag klara av att jobba som knappt kommer ut när det är ljust ute!? det var det här jag ville men samtidigt har jag sån jäkla ångest inför det :S

[somebody]

Det känns så hopplöst ibland. Hur ska man någonsin kunna se sig själv på ett annat sätt än vad man gör idag? Jag behöver byta ut mina ögon mot någon annans.
I helgen tog jag fram den underbara och samtidigt så ångestframkallande kameran med ut i solskenet. Tar foton och filmar. Varje liten film förstörs när jag i slutet vänder kameran mot mig för att få med något mer intressant än en sommarlik natur. Suck.

[Jane Doe]

Det känns så hopplöst ibland. Hur ska man någonsin kunna se sig själv på ett annat sätt än vad man gör idag? Jag behöver byta ut mina ögon mot någon annans.
I helgen tog jag fram den underbara och samtidigt så ångestframkallande kameran med ut i solskenet. Tar foton och filmar. Varje liten film förstörs när jag i slutet vänder kameran mot mig för att få med något mer intressant än en sommarlik natur. Suck.

Jag har slutat vara med på foton överhuvudtaget. Jag säger ifrån varje gång en kamera dyker upp och struntar fullständigt i om jag verkar konstig.
Det har hjälpt lite. Tänk på att en tvådimensionell bild från en kanske märklig vinkel inte säger någonting om verkligheten. 

[Jane Doe]

shit! jag fick svar på en jobbansökan just.. ska på intervju nästa vecka . hur fan ska jag klara av att jobba som knappt kommer ut när det är ljust ute!? det var det här jag ville men samtidigt har jag sån jäkla ångest inför det :S

Det fixar du!

[Jane Doe]

Var med om en så sjuk grej i påsk. Jag och mamma var bjudna till mammas kusin, hennes man och mina sysslingar på påskmiddag.
Vi träffar dom bara på jularna annars, de bor på östermalm och vi har egentligen ingenting gemensamt. Vi kommer dit och jag har för det första ingen koll alls på etikett & sådant. Sedan kommer mammas kusins mans bästa vän, också han i övre medelåldern och rik. De börjar prata om hur skönt det är med rut avdraget osv osv.
Sedan börjar de prata om att mannen jobbar på en "tuttfabrik" där han är chef över sthlms finaste plastikkirurgicenter.
De börjar prata om utseende osv och jag trodde jag skulle dö. Jag kände sådant förakt för den här mannen att jag ville spy ut den fina förrätten.
Han börjar prata om att han har komplex för sina smala vader. Jag säger att han har ju haft en evighet att vänja sig vid dom. Han börjar prata om fett i ansiktet och jämför mig och mamma. Han pekar på mina kindben "här, här ser ni att det går mer uppåt, och samma med läpparna" Sen pekar han på mamma och typ "här har fettet halkat ner istället".
ÅÅÅH tänk, VUXNA MÄNNISKOR??? Jag fick världens ångest över att känna mig så uttittad, och de började prata om kroppsdelar hit och dit jag har komplex över och var övertygad om att samtalsämnet dök upp pga mina brister.
Spyr.

[girloutside]

jag blir inte klok på det här,, igår tog jag ett kort framifrån och jag bara dog,jag bara kunde lagt mig ner och dö        sedan har jag tidigare den här månaden fått komplimanger som man HÖR är äkta -från främmande personer, men sen var jag ute bland folk bara därför att jag var glad över komplimangerna så slutade det med att jag kände mig som ett fruktansvärt missfoster, väl hemma,gick jag och la mig tänkandes jag ska aldrig gå ut mera

guuud vad confused jag bliiir

[somebody]

Jag har slutat vara med på foton överhuvudtaget. Jag säger ifrån varje gång en kamera dyker upp och struntar fullständigt i om jag verkar konstig.
Det har hjälpt lite. Tänk på att en tvådimensionell bild från en kanske märklig vinkel inte säger någonting om verkligheten. 

Det är en lösning, ja, men samtidigt ett undvikande för något som man ändå troligen kommer att eller själv vill "utsättas" för senare. Jag vill klara av det, av så många anledningar. Men att filma sig själv då? Det borde ge en riktigare bild än ett foto, även om bilden fortfarande går genom en lins som påverkar resultatet. Det ser iaf naturligare ut (=bättre?).

Var med om en så sjuk grej i påsk. (...)

Haha, man slutar aldrig att förvånas över folk.
Jag blir också väldigt nervös när folk börjar prata om det sättet, även om de kanske inte diskuterar just mitt utseende. Man får försöka stänga öronen mentalt.

[Phobic]

Var med om en så sjuk grej i påsk. Jag och mamma var bjudna till mammas kusin, hennes man och mina sysslingar på påskmiddag.
Vi träffar dom bara på jularna annars, de bor på östermalm och vi har egentligen ingenting gemensamt. Vi kommer dit och jag har för det första ingen koll alls på etikett & sådant. Sedan kommer mammas kusins mans bästa vän, också han i övre medelåldern och rik. De börjar prata om hur skönt det är med rut avdraget osv osv.
Sedan börjar de prata om att mannen jobbar på en "tuttfabrik" där han är chef över sthlms finaste plastikkirurgicenter.
De börjar prata om utseende osv och jag trodde jag skulle dö. Jag kände sådant förakt för den här mannen att jag ville spy ut den fina förrätten.
Han börjar prata om att han har komplex för sina smala vader. Jag säger att han har ju haft en evighet att vänja sig vid dom. Han börjar prata om fett i ansiktet och jämför mig och mamma. Han pekar på mina kindben "här, här ser ni att det går mer uppåt, och samma med läpparna" Sen pekar han på mamma och typ "här har fettet halkat ner istället".
ÅÅÅH tänk, VUXNA MÄNNISKOR??? Jag fick världens ångest över att känna mig så uttittad, och de började prata om kroppsdelar hit och dit jag har komplex över och var övertygad om att samtalsämnet dök upp pga mina brister.
Spyr.

Jag trodde inte sådant här hände i verkligheten...

[nikey]

Var med om en så sjuk grej i påsk. Jag och mamma var bjudna till mammas kusin, hennes man och mina sysslingar på påskmiddag.
Vi träffar dom bara på jularna annars, de bor på östermalm och vi har egentligen ingenting gemensamt. Vi kommer dit och jag har för det första ingen koll alls på etikett & sådant. Sedan kommer mammas kusins mans bästa vän, också han i övre medelåldern och rik. De börjar prata om hur skönt det är med rut avdraget osv osv.
Sedan börjar de prata om att mannen jobbar på en "tuttfabrik" där han är chef över sthlms finaste plastikkirurgicenter.
De börjar prata om utseende osv och jag trodde jag skulle dö. Jag kände sådant förakt för den här mannen att jag ville spy ut den fina förrätten.
Han börjar prata om att han har komplex för sina smala vader. Jag säger att han har ju haft en evighet att vänja sig vid dom. Han börjar prata om fett i ansiktet och jämför mig och mamma. Han pekar på mina kindben "här, här ser ni att det går mer uppåt, och samma med läpparna" Sen pekar han på mamma och typ "här har fettet halkat ner istället".
ÅÅÅH tänk, VUXNA MÄNNISKOR??? Jag fick världens ångest över att känna mig så uttittad, och de började prata om kroppsdelar hit och dit jag har komplex över och var övertygad om att samtalsämnet dök upp pga mina brister.
Spyr.

det där var ingen höjdare tilll middag asså :S. kan bara föreställa mig hur det kändes.. hur besvärligt och hur gärna man velat fly närmsta fönster. nej fy.

[Jane Doe]

Jag trodde inte sådant här hände i verkligheten...

Nej precis, inte i ens närhet iallafall.

[Hemlig.]

Kände att det var dags att "skriva av sig igen" gjorde det förut, någon gång, som anonym..Tack iallafall för de svar man fick, den respons. Det kändes bra.

Så. Hela mitt liv har fallit sönder, det blir inte bättre, bara sämre. Jag kan inte hantera något, allt får mig att gå vika. Allt är åt helvete. Jag är så ensam. Åh. Jag har i stort sätt inga kompisar kvar, inte underligt då jag vägrar att gå ut och ständigt hittar på bortförklaringar varför jag inte kan ses. Men vad ska man säga? "Jag är för ful för att bli sedd, jag vill inte bli hånad, gjord narr utav"?  Jag måste be er om hjälp, hur sköter ni ert sociala liv? Har ni några vänner? Vilka smärtar det mest att träffa? För mig är det utan tvekan dem jag brukade umgås med. Jag är livrädd för mina gamla vänner! Bokstavligen. Jag känner att min utsida har förändrats så markant att jag skall chocka dem, därför tänker jag alltid att jag ska ordna upp det här, bli "vacker", sedan.. Då kan jag träffa dem. Men jag lyckas ju aldrig ordna upp den här skiten. Tiden går och det blir allt värre och värre. Var gång jag faktiskt lyckas förmå mig att gå ut, kanske gå till affären, så känner jag för att ta mitt liv. Det ända som snurrar i mitt huvud är "du måste bort, du har ingen rätt att vara här. fly. fly. du äcklar dem, förstår du inte?", det är hemskt. Fruktansvärt. Jag drömmer om att kapa banden med alla dem jag en gång kände, mina "bekanta" och flytta. Jag vill bort ifrån det här landet, börja om. Men hur skulle jag klara det utomlands? Skulle jag klara av att skaffa vänner? Jag vet inte. Det känns som om trots detta mörker är framtiden ännu mörkare. Jag misslyckas på alla punkter i mitt liv, vänner, familj, skola. Jag är så fruktansvärt misslyckad och vart jag än vänder mig känns det som att jag möts av dömande blickar. Jag vill ju bara ha någon, jag är snart 18 år och helt ensam. Snälla, kommer det någonsin bli bättre? Jag har redan försökt att få hjälp men på den punkten misslyckades jag också, såklart. Tror jag ger upp snart.