Idag var jag ute på stan och....

[pelle]

jag fick helt plötsligt känslan av att alla stirrade värre än normalt. Fick lite fulpanikångest och jag började svettas. Jag började svänga in på tvärgator för att slippa se folk och ville bara hem. Bytte sida om jag såg folk kom gående emot mig, om jag hann. Helt övertygad blev jag att folk flinade, viskade och drev om mina helt vanskapta kindveck. Typ "såg du, han såg ut som en bulldog i fejjan", " ja, jag kunde knappt hålla mig, det var ju inte direkt snyggt", Hehehehe. Istället för att försöka "njuta" av vårsolen och bara gå ut och försöka koppla av blev det hemåt så snabbt jag bara kunde. En dusch och sedan framför spegeln för att kolla om och om igen. Kul dag! Kul liv!

[Malin]

Hej Pelle,

tråkigt att höra att det blev så jobbigt på stan Jag vet alltför väl hur det känns. Du finner inte någon lättnad i att tänka på att det är okända människor som du säkert inte kommer träffa igen? Det brukar hjälpa lite för mig iaf (när jag är bland okända människor vill säga).

Jag vill också ut i vårsolen.. jag ska försöka orka ta på mig lite smink nån gång under helgen så att jag åtminstone kan gå ut på balkongen en stund.

[Anonym]

Det sämsta du kan göra är att gång på gång pränta in i dig de "sanningar" som du anser hör samman med dig och din person.

När du går ut måste du ha mod att våga fokusera på andra tankar än de som leder till att du känner dig oduglig. Det kan resultera i ett överdriven uppmärksamhet åt något till synes helt ointressant men det kan hjälpa och det är övergående - tills slut kommer det automatiskt. Då kan du verkligen njuta av de där varma strålarna som solen ger ifrån sig, som lyser upp dina kinder, värmer och skapar goda tankar om dig själv och det du vill göra med ditt liv.

När du går förbi en folksamling kan du istället för att stelna till i din mimik eller vänta på att den där hagelstormen av negativa tankar ska skölja över dig, istället tvinga din kropp och ditt ansikte att slappna av.  Tänk; "jag är den jag är" "jag vågar vara den jag är" "jag är intressant som person". Bara att tänka dessa tankar, hur lite du än kan står för dem gör dig gott. Ja, du väljer själv vilka tankar du ska upprepa för dig själv som låser upp de där dörrarna till din självkänsla - för du har ett självförtroende som har blivit undanträngt.

Du har minsann samma rätt att beträda det offentliga rummet precis som andra människor. Du ska väl inte behöva stryka efter husväggarna och vara så rädd för att leva? Ta kontroll och skapa din egen verklighet! Jag talar av egen erfarenhet.
E.A

[Anonym]

En sak till. Jag säger som Doctor Phil:
 "du skulle inte bry dig så mycket om vad andra tycker om du visst hur LITE de egentligen bryr sig om dig."
E.A

[Norpan]

Vad är det för problem du har Malin? Det kanske står i någon tråd men jag har inte hittat det. Är det att du måste använda mycket smink?

kram

[Norpan]

Hej Pelle

Jag har också upplevt att alla stirrar på mig och att de måste tycka att jag ser helt konstig ut. Då måste jag bara åka hem direkt och stå vid speglen och gråta.

Ibland vissa dagar när man mår något sånär drägligt och man går in på toaletten för att tvätta sig och ser sin defekt så himla tydligt, då förstörs allt. För hur kan man fortsätta att leva när man ser ut så?

[Anonym]

Jag antar att EA har alldeles rätt egentligen, men... (det finns alltid ett men)
Varje gång minsta tanke dyker upp som går åt det positiva och jag desperat försöker hålla fast vid den (ex som jag har väl också rätt att existera, jag är en vanlig person, jag är inte fulast i världen etc) - nästan genast hör jag en röst som säger vem fan försöker du lura?
ibland försöker man ju på något sätt övertyga sig om att det inte är så illa, at man egentligen ser ut som någon annan. Då dyker den kalla rösten upp som viskar självbedrägeri. För mig så är skönhet objektivt. jag kan vilja o tro vad jag vill, men så länge andra inte bekräftar det så är det ju bara en lögn?
som vanligt svartmålar jag precis allting o bidrar inte direkt till något konstruktivt, men hur  g ö r  man?

jag vågar inte tro på någonting. jag vill aldrig mer hamna i en situation där något säger att jag är fulfulful, inte snygg, inte vackrast direkt... Vid minsta framgång så kommer ngn att krossa mig..,igen och jag orkar inte.
eftersom jag hatar mig mest så kan ingen komma åt mig
CA

[Anonym]

Hej Pelle!

Jag känner mycket väl igen mig i ditt meddelande; jag, liksom du, kan inte känna mig avslappnad när jag är exempelvis i stan. Det känns som att alla stirrar konstigt, viskar, flinar, skrattar åt mig bakom min rygg.
Varje gång jag tar tunnelbanan eller bussen och råkar hamna nära ett kompisgäng och de skrattar med varandra, så är jag helt övertygad om att det är mig de skrattar åt. Detta gör att jag ständigt känner mig förnedrad och mindre värdig.

Det finns ingenstans jag kan vara helt avslappnad och inte bry mig om mitt utseende, inte ens hemma; varje morgon innan jag går ner för att äta frukost måste jag sminka mig så inte min familj ska se hur jag egentligen ser ut. Om jag råkar vara hemma samtidigt som min yngre bror är hemma och har tagit med sig ett par kompisar så får jag ångest vid tanken på att behöva visa mig för dem. Jag inbillar mig att de få finnar jag har har fördubblats och att jag ser ut som en brännskadad i ansiktet,  att min näsa är stor som en squash, att jag är extremt överviktig och mitt hår ska vi inte ens tala om.
Jag har t.o.m svårt att titta ut genom ett fönster, eftersom det då finns en chans att någon kan se mig.

Jag håller mig undan från omvärlden så mycket jag kan, för jag vet att en enda liten kommentar om mitt utseende skulle krossa mig.

Det här har sakta men säkert börjat förstöra mitt liv; jag har t.ex hoppat av skolan bara för att det var så extremt jobbigt att gå i korridoren förbi alla andra elever. Och nu börjar jag förlora mina vänner eftersom jag inte vill gå ut för att träffa dem.

[Missy]

Jag förstår att E.A. försöker komma med tröstande ord i all välmening, men det hjälper inte så värst mycket med "Ryck-upp-dig"-hejarop. Det är jäkligt lätt att säga åt någon att den personen ska tänka och känna annorlunda, men det som är problemet här är ju att man gärna VILL känna annorlunda, men inte KAN.

Jag förstår dig mycket väl, Pelle. Jag känner så väldigt ofta också. Och det gör mig ledsen, och dessutom blir jag otrevlig mot min omgivning, vilket gör att de blir sura, och så är den onda cirkeln igång...

[pelle]

Då ska jag ett försök att kommentera lite;

Malin: Ja, det var väl ungefär liknande känsla som du fick när du var på någon fest för ett tag sedan och blev tvungen att dra därifrån. Det är verkligen hemskt när man översköljs och paniken tilltar. Jag hade även tagit lite för mycket fuktgörande medel i ansiktet, så jag måste ha sett bra äcklig ut när jag började svettas.
Jag skulle ge bort min lägenhet, pengar och nästan allt för att bli av med mitt kompex. Det känns som utseendet är det enda väsentliga i mitt liv, vilket är sjukligt, men det är så det känns.
Att det är okända som jag möter spelar inte någon stor roll. Misstänker jag någon negativ mimik från någon, så är det ett kvitto på att jag ser ful och komisk ut. Du har hjälpt mig med mycket tips och funderingar, men detta är inte något som hjälper mig på något sätt. Att det hjälper dig är självklart bra. Tycker det är väldigt synd att du inte får den behandling du eftersträvar. Dom vill väl bestämma och känna makt. Det är ju minsann dom som vet, tror dom??? Basta! Dom borde ge dig en chans att bestämma vad du tror är rätt för dig, sedan för tiden utvisa om det är rätt eller fel. Det är vad jag tycker, och du borde stå på dig! Vad säger dina anhöriga och vänner om det hela?

E.A: Det ligger mycket i det du säger, det är bara svårt att omsätta dina förslag och tankeförändringar i handling. Tack för din omtanke i.a.f!
Gillar inte såna lirare som Dr. Phil. Vet inte varför faktsikt? Han kommer säkert med väldigt bra förslag och han verkar ju sympatisk och trevlig, men det är ändå nåt med honom och den typen av program som han medverkar i som jag inte gillar. Min mamma däremot, är en trogen Philanhängare.


Lisa_H: Jag har försökt att rätta till min defekt på många otaliga och konstiga sätt. Bara misslyckanden såklart. Angående din näsa undrar jag varför du inte kan rätta till det nu och vad det är som hindrar dig? Du behöver självklart inte svara på det om du inte vill.
Vissa saker i dina inlägg skrämmer mig. Mycket om ångesten efter ditt ingrepp, eftersom jag själv ska göra ett snart. Känns ju inte kul att höra att du mår så dåligt och att du utvecklade mardrömmen efter ingreppet. Om jag förstått det hela rätt, så har i alla fall folk sagt om dom tycker det blev lyckat. Är du helt säker på att dom har fel? Har du fått någon negativ kommentar om näsan efteråt? Det där med misshandel av din mamma o.s.v låter verkligen jättehemskt. Hoppas du mår lite bättre nu i.a.f!

CA : Du beskrev det väldigt bra i ditt inlägg och jag kan bara hålla med i det du skriver. Man försöker intala sig något, men blir snart nerplockad. Jag försöker inte få utseendebekräftelse så mycket längre, eftersom jag oftast tittar bort när jag träffar på folk. Jag vill inte se deras gloende blickar och flin som gör mig förbannad, ledsen och mer övertygad om min fulhet.

An. Dina tankar och beteenden stämmer in på mig med. Man är en reducerad människa i allra högsta grad och även jag pular och fixar när jag ska till de jag känner mycket väl. Otroligt jobbigt!

Missy: Otrevlig blir man i allra högsta grad. Dom undrar vad som ligger bakom, men det är ju inget såklart. Nej nej nej. Ingen vet hur jag känner och vad som gör mig inbunden och skygg, men dom börjar misstänka mer och mer att något måste vara galet. Var hos morsan idag och vi kom inte lite på social fobi och sådant. Hon undrade varför jag inte hade någon kontakt med gamla kompisar som hon också känner och varför jag inte går på krogen längre. Då kunde jag erkänt och sagt som det var, men det gjorde jag inte utan jag kom på en en av alla osanningar man rabblar fram när man blir lite trängd sådär, åsså slinker man in på något annat. Typ, såg du hockeyn idag? Och man är helt ointresserad av svaret!


/ Hälsningar till allihopa här forumet!  /Pelle

[Anonym]

Varje gång jag tar tunnelbanan eller bussen och råkar hamna nära ett kompisgäng och de skrattar med varandra, så är jag helt övertygad om att det är mig de skrattar åt. Detta gör att jag ständigt känner mig förnedrad och mindre värdig.

Ah, det där är så välbekant att jag nästan ryser vid tanken. Det är så fruktansvärt frustrerande för man inser ju att det med största sannolikhet inte rör en själv, men lik förbannat kommer den där känslan krypande och man vill inget hellre än att bara sjunka undan och bli osynlig.

Jag tittade förresten in här för att jag läste artikeln i Aftonbladet och blev nyfiken. Mitt problem är nog dock snarare dålig självkänsla än BDD. Mycket som sagts på det här forumet känns ändå alltför välbekant...

[Anonym]

Hej allihopa!
Jag satt och läste på Aftonbladet om killen som led av BDD.
Är det det jag har? Tänkte jag. För vart än jag ska, vem jag än ska träffa...så måste jag fixa till mig. De enda personerna som jag vågar vara mig själv inför är min kille och min familj. Ibland. Det kommer stunder då jag döljer mig för dem oxå. Jag vet att jag inte direkt är ful, alltså om jag tänker förståndigt, men jag är fixerad vid att inte vara perfekt. Perfekt för mig är väl att inte ha dålig hy, och det har jag fått nu på den senaste tiden, acne har poppat upp och det tar lång tid innan dom läker bort..men det är ju inte konstigt heller då man hela tiden måste gömma sig under ett lager smink. Sen har man ju ideer om att man borde ha en annan näsa, det reagerade jag på då jag läste någons inlägg här att hon oxå hade. Är det en tillfällighet, eller en del av sjukdomsbilden. Det kan man ju undra...
Och även då jag är sminkad så känner jag mig osäker och nervös...jag vänder ofta blicken åt annat håll, eller håller väldigt låg profil i nåt sällskap. Nästan så folk glömmer att jag finns där känns det som..Skitjobbigt, för innerst inne så känner jag mig som en annan person än den jag ger mig ut för att vara utåt sett pga den här knäppa fixeringen. Men, jag har då fått upp ögonen nu och ska kämpa för att bli kvitt den! Och håller tummarna för er andra oxå! Kram på er!!!

[Anonym]

Hej alla!

Såg ett program om BDD på Discovery för ett tag sedan och kände mig så träffad! Är det det jag har tänkte jag, fast jag inte fundrerar på självmord eller isolerar mig i min lgh.
Kan inte sitta bland andra okända människor, knappt de jag känner förrän jag känner mig uttittad och börjar svettas. Måste gå därifrån. Vad glor alla på tänker jag!!? Jag vet att jag är ful, men det är oartigt att GLO!!! vill jag vråla!
Idag är jag hemma från jobbet pga ett stormöte med vår nya chef.
ALLA skall sitta tillsammans i ett stort rum och lyssna. Mår illa bara jag tänker på det. ALLA tittar på mig och tycker jag är ful, konstig, knäpp, mitt hår är fult och krulligt, kläderna sitter fel......

Är så ledsen över detta.
Min pojkvän försöker hjälpa, men vet ju inte hur jag egentligen mår.
SKIT.

[KullaGulla]

jag tycker E.A's råd här var himla bra.
nåt jag inte gillar är dock en annan sorts uppmunting som jag sett här...typ "kram" och allt sånt. urk.

[Anonym]

Hmm.... jag känner mig träffad kullagulla.  
Men varför är det så fel att önska andra väl, och bjuda på lite ömhet
Är lessen i varje fall för att det uppfattades som dumt av dig, inte för att jag förstår varför riktigt.
Det är väl trevligare än att spy galla på folk?!