Idag var jag ute på stan och....

Wow!
Detta är första gången jag sett/hört andra människor uttrycka exakt den typ av besatthet jag haft i typ hela mitt liv.

Jag hoppas att ni som läser nu förstår att detta är äkta och en fruktansvärd kamp för mig,även om det kanske verkar som att jag inte har något att "klaga över". BDD finns tydligen i många olika nyanser...

Mitt problem har egentligen startat på ett märkligt sätt. Jag har alltid fått uppmärksamhet och komplimanger av folk för att vara vacker...men det är endast när jag har smink på mig! Jag har genom åren utvecklat en fruktansvärd besatthet när det gäller mitt utseende som håller på att förstöra mig helt.

Jag klarar inte att visa mig utan smink bland människor. Spelar ingen roll om det är i Konsum, på gatan eller på en öde ö... Jag känner en förgörande press att alltid vara PERFEKT! Jag kan sitta och sminka mig och fixa hår i 3 timmar...sedan välja kläder i en timme och när jag äntligen kommer ut genom dörren känner jag en vansinnig ångest och tycker att alla människor stirrar på mig och hånar mig bakom ryggen för att jag ser för "fixad" ut, har för mkt. färg i ansiktet eller helt enkelt bara ser ut att ha "försökt för mycket". Så går det förbi nån tjej som är sådär gyllensolbränd och totalt supervacker helt naturligt, och vips känner jag mig som ett stort överspacklat MONSTER...!!

Jag har hamnat i en riktig fälla där jag dagligen måste ha massa bekräftelse på att jag är vacker, att jag duger och att jag är älskad. Mitt självförtroende har sakta men säkert plattats ner till skosulorna och jag känner mig fruktansvärt olycklig och osäker. Varje gång jag befinner mig ute bland folk måste jag in på toaletter eller omklädningsrum osv. för att fixa till smink/hår/kläder 1000 ggr.

Måste stirra in i varje spegel el. liknande jag kommer åt. Droppen är nog när jag står och speglar mig i den kromade osthyvelns reflektion på jobbet!!! Det är ju skrattretande, det förstår jag ju...men ändå är jag milsväg ifrån skratt... Jag tror jag behöver riktig hjälp!