Mitt liv och mina tankar

[miss x]

Hej allihop! Har varit på så sjukt dåligt humör på sistone och bara suttit inne och analyserat massa problem. Jag kan t o m säga att jag tyckt direkt synd om mig själv.. Jag har Asperger syndrom och har hela livet undrat vad det är för fel på mig eftersom jag alltid tycks göra fel i alla lägen och inte har passat in någonstans. Skoltiden har varit ett helvete utan dess like med alla inkompetenta j-a lärare som bara ytterst få och väldigt sällan har lyckats förmedla något begripligt som är värt att veta. För att inte tala om de jämnåriga i klassen. Suck. Alla dessa idioter man måste dela planet med och dessutom på deras märkliga villkor. Mitt största problem är väl att jag inte kan förstå mig på hur andra fungerar eftersom jag själv är så annorlunda. Jag är extrem minimalist och hyperperfektionist det genomsyrar hela mitt liv. Är väldigt "svart-vit" i mitt omdöme och prestation, alltså antingen gör jag något till punkt och pricka eller så låter jag bli. Oftast det sistnämnda. Jag har ett väldigt märkligt sömnmönster och ibland sover jag inget alls på hela veckor. Det märkliga i det är att sömnbristen gör mig "lagom" manisk för att kunna fördjupa mig enormt i sakfrågor som intresserar mig. Jag vet att det är skruvat men när gemene man är utmattad psykiskt, i det läget kommer jag igång. Har ett omättligt behov av att lösa livets gåtor. Min sömnbrist och näringsbrist (har hela livet pendlat mellan anorexi- och bulimiperioder) har gjort det minst sagt omöjligt att hänga med i skola och sociala vardagsmiljöer. Har alltid varit tvungen att gå min egna väg i livet eftersom andras livsfilosofier aldrig har känts rätt för mig. Dessutom kom jag tidigt på att folk, även mina föräldrar ljuger, vilket för mig var väldigt paradoxalt med normen om att man lär sina barn att man inte får ljuga. Det är bara ett av tusentals frågetecken som surrat runt i mitt huvud under uppväxten. Alltså var jag tvingad att gå min egen väg i alla lägen. Har aldrig lyssnat på andras rätt el fel utan testat mig fram hela tiden. Det har innefattat en del experiment med droger men även andra missbruk, sex- och uppmärksamhetsberoende. Är dessutom säker på att jag är född med bdd. Har varit utseende- och spegelfixerad sen jag kan komma ihåg. Har väl alltid varit rädd att det ska synas utanpå att jag fungerar annorlunda. Har haft extrema problem med vänner, blivit mobbad och nedtryckt i skolan. Min strategi var att spela med samma metoder mot andra och med fult spel inta en (diktatorisk nästan) ledarroll där jag spelade ut andra. Min väg har varit genom ytlighet, något jag själv föraktar privat. Jag HATAR all form av sporttävling, något som gjorde vissa fånar populära. För mig är det obegripligt att folk vill ägna sig åt sporter (vissa försörjer sig t o m på det!) I min värld är det sjukt. Jag förstår däremot folk som vill träna kroppen av estetiska el hälsosskäl.. En kort sammanfattning av mina livserfarenheter är att allt ändå är möjligt att åstakomma om man bara kan se ett ljus någonstans. Det är så lätt att gräva ner sig när allt blir för jobbigt istället för att ta tag i prolemet/en. Jag insåg inte detta förrän jag verkligen nått botten. Jag låg inpärrad (dygnet-runt övervak) på slutenpsyk i två månader. Det var precis efter att jag fått min Asp. diagnos. Hela min värld var vänd upp-o-ner och plötsligt började alla frågetecken falla på plats. Jag var i desperat behov av psykologsamtal,men det fanns inte att tillgå. Den enkla lösningen av sjukvården var att låsa in mig med motiveringen att jag var manisk. Jaha, det är ju liksom en del i min personlighet men det skulle tydligen bli bättre med tung medicinering. Eftersom jag är verbal och hade förklarat mina problem tygligt (så tydligt det gick) kunde de ändå inte förstå mig. Kontentan av att än en gång bli missförstådd (och tungt neddrogad) var att jag fick en psykos. Så kan det gå. Det var inte då,förrän livet var som absolut mest vidrigt/orättvist som jag började försöka se möjligheter och hopp någonstans istället. Det kunde vara enkla ting som att se solen från fönstret eller bli tillåten att få se på tv en stund.. Jag fick lära mig själv att aldrig ta saker för givet,man ska vara glad om man är frisk och det ska man börja varje dag med att tänka på tycker jag.

[Malins mamma]

Hej miss x och välkommen hit!  

Jag är inte så insatt i vad det innebär att lida av Aspbergers syndrom men det verkar som att kunskapen inom psykvården inte är speciellt stor inom det området heller...?

Några kommentarer:

Dessutom kom jag tidigt på att folk, även mina föräldrar ljuger, vilket för mig var väldigt paradoxalt med normen om att man lär sina barn att man inte får ljuga

Visst händer det att folk och även föräldrar ljuger nångång, men det betyder inte att de alltid gör det.

Är dessutom säker på att jag är född med bdd. Har varit utseende- och spegelfixerad sen jag kan komma ihåg.

Man kan inte födas med BDD. Den yngste BDD-drabbade jag har läst om är en fyraårig pojke. Men det är ju illa nog.
Har du fått nån diagnos på BDD:n eller behandling för det?

Jag HATAR all form av sporttävling, något som gjorde vissa fånar populära. För mig är det obegripligt att folk vill ägna sig åt sporter (vissa försörjer sig t o m på det!)

Jag gillar inte såna tävlingar som innebär att det finns nån som förlorar ... jag tycker alltid synd om dom som förlorar och kan inte glädjas med vinnaren.
Vad är det som gör att du hatar just sporttävlingar?

Tack miss x för att du delade med dig av dina tankar och ditt liv! Du har inte haft det lätt men det verkar som att du ser lite positivare på ditt liv nu iaf.    

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Väldigt intressant att läsa. Du låter som jag. Verkar ha samma syn på livet och samma tankar. Har även jag haft en botten period, ej på samma sätt som du, men ändå.

För att nå toppen, måste man nå botten. Då vet man att ma i alla fall inte mår lika dåligt som man gjorde då.

Mvh: Josefine ( ska koppla av med att måla lite på mina tavlor inne på mitt rum nu, det är ett avkopplingstips från mig. Funkar kanske inte för alla).

[miss X]

Tack för era svar! Vill inleda med att jag faktiskt är på lite bättre humör idag men ibland är det skönt att få skriva av sig lite..  Att måla fungerar väldigt bra som avkoppling och självterapi även för mig men jag har lärt mig att jag måste försöka begränsa det. Vet inte om även du (Josefin) saknar "avstängningsknapp" när du börjar med något men så funkar jag. Det är också typiskt för människor med Asperger, många håller på med vissa intressen så mycket att man totalt stänger av tid och rum och liksom "blir ett" med det man gör. Det är väl därför Asperger är en sk autismspektrumstörning. Det här "psykiska inkapslandet" är något som folk ofta tror att vi autister är obekväma med,men för mig är det ofta tvärt om, jag trivs och är i enormt behov av att bara vara innesluten i mig själv stundtals. Det behovet är omöjligt att få utrymme för i skolan, med det tempo och rörighet som skolan innebär (i a f för mig).. För att besvara Malins mammas undranden om t ex det med lögner; nu talar jag för mig men tror att det är ganska typiskt för Asperger att man är lite naiv i vissa lägen och det kan ibland vara förödande. Jag tar det folk säger BOKSTAVLIGEN och har inget annat sätt att förstå, nu senaste året har jag i praktiken börjat lära mig att folk ibland säger en sak men kanske menar en annan.Förstår dock inte syftet med det. Det var lite det jag menade med att vara "svart-vit" i sitt sätt att tänka. Jag har även extremsvårt att generalisera. Du skrev att om föräldrar ljuger någon gång behöver inte betyda att de alltid gör det. Nej absolut, men när jag kommit på att de gör det ibland, hur vet jag då exakt NÄR det händer? Hur som helst blev min reaktion att inte lyssna alls på dem.. Om att födas med bdd, det kanske man inte kan göra, jag vet inte och har inte ens en diagnos. Jag har bara kännt igen mig i mycket jag läst här. Har alltid varit besatt av att se snygg ut och står alltid i timmar framför spegeln och sminkar mig. Jag har alltid bara velat umgås med de allra snyggaste människorna trots att jag själv alltid känner mig ful. Är perfektionist och upplevs säkert som väldigt ytlig för att jag inte går utanför dörren utan perfekt make och kläder. Dessutom är jag svårkonverserad,hatar tomt småpladder och undviker det. Undviker el struntar i allt som inte roar mig nuförtiden, en sjuk lyx som jag just nu tycker att jag kan unna mig.. Jag kan säga att jag tycker direkt illa om allt som inte fyller en funktion i min värld och sporttävlingar är ett perfekt exempel på en sådan sak. Vad är igentligen sporttävling? Har inte förstått det än. Vad är meningen med det? Förlora är jag van att göra så det handlar inte om det och det har aldrig bekommit mig heller. För mig som har en annorlunda perseption och är rädd och känslig för plötsliga rörelser omkring mig så har det varit ännu ett frågetecken i hjärnan. Människor utsätter sig för detta FRIVILLIGT, t ex att springa runt och svinga bandyklubbor farligt nära varandra och sen finna en mening med att få in en liten boll i ett mål. Sjukt om jag får säga vad jag tycker.. Till sist vill jag säga att Josefin du ska vara glad att även du hamnat på botten, det låter ju sjukt att säga men man lär sig ju att klättra upp. Själv har jag aldrig varit självmordsbenägen så det har inte funnits några alternativ annat än att få ta tag i allt med egen förmåga.

[amav]

Lögner:
Vad definierar en lögn? Att man fäller en utsaga som sedan visar sig bli motbevisad av empiri? Dvs. mamma säger "nämen, jag tycker jättemycket om faster Karin" och sen säger till moster Berit att "den där jävla Karin ..."?

Håller du, miss x, med om att det är en ok definition av lögn? Isf, kan du inse att du också ljuger? Dvs. att du fäller utsagor som sedan blir motbevisade av empiri? Jag kan sätta en slant på att du sagt ngt inkorrekt vid ett eller annat tillfälle.

Jag skulle - snarare än vad du säger, nämligen att andra ljuger och att du inte förstår det, och att du sedan tar det som evidens för att du "har" aspergers - ta det som att du faktiskt kan förstå det, du kan sätta dig in i hur folk tänker, du kan generalisera, och du kan låta bli att generalisera.

Ytterligare bekräftelse för detta: Vore det så att du inte insett att folk kunde ljuga så skulle du aldrig ta upp detta ämne. Därmed kräver insikten att du någonsin kunde sätta dig in i att alla inte är helt ärliga alltid. Men, hur kunde du fått den insikten till en början? Genom att du hade tillgång till detta redan.


Ta ett vetenskapligt perspektiv på saker istället för flum-aspberger-jag-hatar-sport-skit. Börja med att titta på dig själv. Vaddå minimalist och hyperperfektionist? Då skulle du väl snarare formulerat det du skrev som en ekvation eller något annat mer intersubjektivt än sketen text? Läs in dig på KBT, väx uppgiften (livet) an istället!

[miss x]

Tack amav för dina åsikter, väldigt intressant. Jag vet att folk kan ljuga,UPPTÄCKTE det själv när jag var liten och visst jag är väl själv inte ärlighetens lakej för jämnan.. Men det jag inte förstår är varför folk utåt säger att det är FEL att ljuga. Alla gör ju det ibland. Jag skulle aldrig säga till mitt barn att det är fel att göra något som jag själv gör men skulle däremot rekomendera henne att låta bli. Förstår inte människors dubbelmoral och att det här med mitt sport-hat väcker så starka känslor. Flummig får jag bjuda på att jag verkar, var ju som sagt psykotisk enligt experertis så jag är väl långt ifrån dina kriterier för "normal".. Många saker är jag helt värdelös på, mycket sämre än de flesta. Jag lovar att du med all säkerhet är en mycket bättre och socialt anpassad person trots att även du säkert har dina demoner.. Det jag inte förstår i din text är det med "vetenskapligt perspektiv", vad är det enligt dig i detta sammanhang? Samhället el vad man vill kalla det, är ju uppbyggt efter hur "normalmänniskan" är, fungerar och tänker eller hur. Tyvärr genomsyras allt av de två onda tingen som förstör världen enligt mig nämligen svartsjuka och avund. Visst är jag annorlunda men samtidigt väldigt tacksam över att jag slipper bära dessa tunga bördor. Jag vet att folk hela tiden tävlar med varandra men det har jag ALDRIG gjort, med all säkerhet för att jag vet att jag i många avseenden inte har en chans! Därför anser jag att det sundaste är att bara tävla med sig själv och det är just vad jag alltid gjort. När du påpekar att jag bör ta mig an uppgiften livet så undrar jag vad du menar med det, vad är den viktigaste uppgiften enligt dig och var börjar man för att bli en rättfärdig medborgare? Hoppas du sitter inne med något ur cit "vetenskapligt perspektiv" i denna fråga..

[amav]

miss x:

Ska sova nu, men jag tänker kommentera ditt inlägg såfort jag har tid!

En kort kommentar redan nu dock: Om du istället ägnade all den tid du använder till att rationalisera kring varför du tänker så otroligt rätt (dina inlägg genomsyras av att du verkar dig tro sitta på sanningen) till att bemöta dina cirkelresonemang och löst bevisade påståenden så tror jag du skulle komma en bra bit längre än där du står idag.

/Amav

[miss x]

Tack för dina råd. Jag vill börja med att poängtera att jag aldrig någonsin tyckt eller hävdat att mitt sätt att tänka är det rätta. Om du läst igenom det jag skrivit så framgår det (i alla fall så tydligt jag kan uttrycka mig i text) att det är mig det är fel på och min hjärna som är "sjuk". Att du tycker att jag verkar "tro mig själv sitta på sanningen" är väldigt intressant och nästan lite smickrande måste jag säga för så har jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat vinkla det. Kan dock hålla med om att jag lägger ner för mycket tid på vissa saker, men det jag ALDRIG gör är att fördjupa mig i varför jag tänker som jag gör, snarare försöker jag förstå mig på andras sätt att tänka och det är svårt tycker jag. Jag kan säga att jag har ingen bevisning för mina påståenden det är helt och enbart mina egna tolkningar, varav många säkert mycket felaktiga. Lär mig lite av hur du tänker, jag är idel öra och vill gärna lära mig vad som är viktigt i din värld. Har du något enkelt tips på hur jag ska kunna "komma en bit längre än där jag står idag" det hade jag värdesatt högt. Tack på förhand.

[Anonym]

Jag gillar inte heller sport. Har ingen nledning. Bara en abnorm avsky. Är inte fet, ful eller misslyckad. Är till och med bra på "sport". Gillar det bara inte.

Kram kram

[Anonym]

Miss X... Hoppas du tar andras "tips om hur du kan få ett bättre liv" med en gigantisk nypa salt. De vet nog inte så mycket om dig och din livssituation som de vill låtsas. Du verkar vara en kämpe, så kämpa på. Det är tillåtet här i världen att inte vara "normal" eller sportälskare. Uppenbarligen är det någonting som sticker folk i ögonen. Sport ÄR ju givetvis underbart. Ingen åsiktsfrihet där inte.

MVH: Hanna

[miss x]

Hej, jag väntar på svar från amav..  Kul med lite reflektioner om sport, visst har jag förstått att sport och tävling i stort är något som intresserar de flesta men jag kan inte förstå tjusningen i att vinna, inte ens känna glädje över det de få gånger jag lyckats vinna något. Kanske för att det är meningslöst och inte fyller någon funktion för mig. Att förlora väcker lika lite intresse och engagemang hos mig. Men när jag har en dålig dag kan jag se hela mig som en förlorare och det är en annan sak, som sagt att tävla med mig själv gör jag och det kan framkalla väldigt starka misslyckande-känslor ibland när jag inte känner att jag utvecklas i rätt riktning eller inte klarar av något jag satt upp som mål. Hur ser ni som har BDD på det här med tävling, tävlar/jämför ni er med andra när det gäller era utseenden? Jag har själv aldrig jämfört mitt utseende med andra men många gånger blivit förälskad i andras utseenden. Jag ser ofta vackra saker hos de flesta på ytan och det är oftast så jag dras till någon. Tycker oftast att kvinnor är vackrare än män och attraheras av båda könen men på olika sätt. Närhet tycker jag om ibland men kanske inte lika mycket som de flesta, skulle t ex inte stå ut med att bo ihop med någon, men att träffas då och då funkar för mig. Idealet är två partner tycker jag, en man och en kvinna. Antar att många skulle säga att jag är bisexuell för det låter nog så och jag önskar att jag vore det men jag tänder bara på kvinnor till en viss gräns, kan inte ha "sex" med en tjej, det funkar bara inte.. Men annars, att smekas och kyssas med tjejer älskar jag... Ofta känner jag mer gemenskap med andra rent fysiskt än mentalt tror jag.

[amav]

miss x:

Du skriver t.ex.: "jag aldrig någonsin tyckt ... att mitt sätt att tänka är det rätta. Om du läst igenom det jag skrivit så framgår det ... att det är mig det är fel på och min hjärna som är "sjuk"."

Du gör alltså ett sanningsuttalande. Du hävdar att du sitter på sanningen, det ÄR så att din hjärna är sjuk och bla bla bla.

Du har ingen "avstängningsknapp",  du förstår inte folks "dubbelmoral" osv osv.
Uttalanden fyllda med anspråk att vara de korrekta.


Ta bara en sån sak som att du säger att du inte förstår hur folk kan säga att det är fel att ljuga, och sedan säger du själv att du inte är sanningens främsta lakej alltid. Du kan alltså också fälla kommentarer som sedan alltså visar sig vara inkorrekta, du kan framhärda levnadsregler som du sen själv bryter mot osv.

Just dubbelmoral är ett sånt begrepp som för mig hamnar högt där uppe tillsammans med "gjorde det medvetet", "jag hade inget val" osv. Det är rent skitsnack, och du vet lika väl som någon annan att det är skitsnack. Du, liksom alla vi andra går på niten att tro på folk okritiskt. Frågar du 100 per så kommer säkert en förkrossande majoritet berätta för dig att de en dag kom på det dubbla i att folk säger att det är fel att ljuga. Frågar du så kommer folk säga att dom fortfarande går på det gång på gång, för man tar generellt vad folk säger bokstavligt. Det gör alla. Ditt problem, skulle jag tro, är kanske mer att du fokuserar på vad alla andra säger och verkar tänka, och för lite på vad du själv tror är korrekt osv.


Jag är väl införstådd i "Autism-spektrat"-diagnoserna, och du kan säkert uppfylla samtliga kriterier. Dock ifrågasätter jag själva diagnostiseringen. Som du kanske vet har inte psykiatriska diagnoser särskilt stor reabilitet, prediktionsförmåga etc. Så, varför fästa upp sig vid något som egentligen inte säger något. Jag skulle vänta till dagen man har mer vetenskaplig trovärdighet innan jag fäste upp hela mitt liv på en diagnos.

[miss x]

Jag har för det första aldrig haft några anspråk i det jag skriver, jag har enbart berättat om hur jag tänker och fungerar i olika sammanhang. Jag står fast vid att jag har svårt att förlika mig med dubbelmoral i samhället. För mig är det här med lögner ett laddat ämne eftersom jag drabbats så hårt av det som liten, för mig var alltid ALLT de vuxna sa sanning och jag kunde aldrig föreställa mig något annat tills den dagen det gick upp för mig,det här med lögner.Jag upptäckte att man aldrig kan lita på någon annan än sig själv till 100%,det gjorde mig besviken och rädd för världen och andra människor. Det är klart att jag ljuger själv, i tonåren ljög jag dagligen. Men det lustiga är att ditt exempel på lögn är något jag aldrig skulle ta till. Jag ljuger enbart när det tjänar ett syfte, eller när jag måste rädda mig själv ur något obekvämt,aldrig så där.. Jag hävdar att jag sitter på sanningen ja,men bara min egen sanning. Vad vore livet värt om man inte ens kunde lita på sig själv och tro på sin egen sanning? Att min hjärna är "sjuk" var vad psykiatrin fastslog när de låste in mig, det kan man kanske säga. Hur som helst kan konstateras att jag tänker och fungerar på ett annat sätt än "normalt". Att få diagnosen var väldigt plågsamt för mig,en riktig identitetskris kan man säga. Hela mitt liv har jag gjort allt för att verka som alla andra utåt fast inuti har jag mått f-j och varje dag undrat varför. Jag önskade ju inget hellre än att jag skulle kunna se en mening med sådant som andra tyckte var viktigt i livet. Det var svårt och hårt att förstå att jag faktiskt haft rätt känsla inuti av att vara annorlunda och missanpassad. Det obehagligaste av allt var (och är fortfarande) att folk inte lyssnar på det man säger i huvudsak utan tolkar in andra faktorer som kroppspråk, tempo man talar i osv.. Jag kan ge många exempel, jag började t ex gå till psykolog när jag var runt tio år, vi åkte in akut till bup när jag vägrade gå till skolan. Psykologen frågade mig varför jag inte ville gå till skolan och jag svarade att jag inte orkade, vilket var sanningen. Jag var totalt slut av att vistas i den stimmiga skolan, gå vilse,inte sova, vara så distraherad så jag aldrig kunde äta i matsalen.. Sedan berättade jag att jag kände mig så annorlunda mot de andra i klassen och att jag inte gillade rasterna osv. Hon berättade då för mig och mamma att detta var väldigt normalt i min ålder, många kände sig alltså missanpassade, annorlunda och utmattade. Ok, jag fick åka hem och känna mig ännu mer som en dålig människa. Hade hon lyssnat på vad jag sa och framförallt VARFÖR jag var så trött så hade jag kanske fått hjälp. Men ofta lyssnar folk mer till omständigheter än ord. Jag kan anta att du själv läser någon form av psykologi eller kanske rent av jobbar inom psykiatrin. Du var väl införstådd i Autism-spektrat-diagnoser. Då borde du förstå vikten av tidig diagnostisering, barn med dessa funktionshinder PLÅGAS i skolan, det är en väldigt stressande miljö för någon med annorlunda perseption som är detaljfokuserad, lättdistraherad och därtill kanske även lider av sömnbrist. Något som står i psykologi-böckerna är att vi med autism-spektrumstörning har bristande empati, det stämmer inte, inte på mig och andra jag känner till med Asperger i alla fall. Men man kan säga att vi har en annan form av empati. Jag saknar helt förmåga att känslomässigt sätta mig in i en situation jag själv aldrig varit i, men har jag däremot gått igenom detta själv så kan jag känna igen mig i vad personen går igenom och på så vis känna mycket stark empati..

[amav]

Jag är inte psykiatriker eller utbildad i något närbesläktat ämne. Däremot har jag läst en massa böcker i psykologi, och själv gått i KBT, så jag kan till viss del svänga mig med begreppen osv.


/Amav

[miss x]

Ok, det är ju alltid trevligt med specialintressen.. Vad har du för erfarenheter av KBT, har det hjälpt dig?


MVH miss x