chubb
Nybörjare

Antal inlägg: 9
|
 |
Mitt liv och mina tankar
« Svara #15 skrivet: 2007-02-13, 07:07 » |
|
Hejsan. Det är första gången jag skriver här, för min pappa visade mig det här forumet idag, och jag känner igen mig av mycket ni skriver.
Jag är 16 år, och har sedan jag var 12-13 hatat mitt utseende (kan tillägga att jag flyttat runt väldigt mycket), jag har haft problem, och sökt väldigt mycket bekräftelse i vad andra tycker och tänker om mig. Jag har haft perioder då jag mått bra, för att jag tyckt att jag sett bra ut, haft snygga kläder, kanske inte haft finnar i ansiket (sånt som jag tänker på mest). Men, just nu, har det brakat totalt.. Jag kan inte sköta skolan, jag kan sitta i flera timmar och titta mig i spegeln och försöka hitta nya fel på mig, för när jag ser mig så ser jag en äcklig person.. ett monster, typ nånting som jag hatar. Som nu t.ex när jag är i Thailand och det är folk överallt, kan inte vara ifred någonstans, så blir jag helt stressad pressad och nästan söndermanglad i mitt psyke.. jag vill bara försvinna, gömma mig när folk ser mig. Kom förfan hit för att köpa kläder för att jag inte hade några jag ville ha, men nu går inte ens det, för inget passar på mig, och jag ser snygga kläder som hänger överallt men vågar inte köpa dem för att folk ser på mig.. vågar inte prova för jag tror att det kommer se fult ut.. pappa säger hela tiden "det är inte fel på ditt utseende, du ser helt perfekt ut, sluta bry dig" men det går inte, jag vill ha min tjocka myströja och gömma mig i min huva.. men hur fan skulle det gå i den här värmen. Det konstiga är att jag inte ens ser dålig ut, fast jag tycker att jag gör det hela tiden. Har aldrig haft problem att skaffa killar, men det är bara när jag mått bra.. alltså under perioder jag tyckt jag varit snygg. Jag kan inte sova för att jag tänker på hur personer under dagen har sett mig. "Tänk om dom tittade på mina ben? mitt ansikte? mina ögonbryn?!" det gör mig helt galen.. Jag tror att det kan ha mycket att göra med att jag nyligen flyttat, då vi började skolan. känner inte lika många som där jag bodde innan. får inte den bekräftelse som jag vill ha egentligen..
jag vill bara SKRIKA UT hur jävla illa jag mår bland folk, men hur skulle det se ut i andras ögpn? så kan man ju inte hålla på.. det säger iaf min pappa (kan också tillägga att min pappa alltid stöttat mig i alla lägen, fått mig att må bra hur jag än ser ut i mina ögon.. han ser mig alltid för den jag är, och för den jag varit, och han har väldigt stort sinne för människans sinnelag OCH humor är bra, i vissa fall..) men han har ju inte sett det här innan, så hur skulle han veta.. allt? jag vill inte ens inse det själv, för när jag läser allting som ni skrivit så stämmer precis allt, ALLT.. nu blev det här inlägget som det vart, men jag har så svårt att fokusera, koncentrera mig.. men jag ville bara skriva vill inte känna mig ensam, vill inte tro att det bara är jag som mår såhär, för det är precis så det känns
är spegeln min värsta fiende..?
|