"Skriva av sig"-tråd

[Anonym]

Aha förstår det, det skulle inte jag heller våga... men jättebra att du/ni tagit tag i det tillsammans(:

[vinterglas]

Anonym

Jo fast jag är typ livrädd för att gå dit det där med sociala situationer och nya människor är inte direkt min grej

[Alameda]

jojoplaneten
Duktigt duktigt att du fått en del gjort iaf!
Jag kom nyss hem från en konsert så nu är det väl dags att börja plugga "igen", jippie. Men det känns som att det ska kunna gå bättre nu, nu när jag är sminkad och hårtvättad och såntdär. Du har nog rätt i att det går lättare när man fixar till det äckliga så att det känns mindre äckligt. När jag är hemma flera dagar i rad brukar jag annars inte bry mig om att sminka mig eller tvätta håret eller klä mig ordentligt, kanske inte är så konstigt att man känner sig extra ful och äcklig efter ett tag då.

Jo jag är rätt värdelös på att plugga på dagen, det brukar gå som bäst runt två-tre på natten.. Inte så jättepraktiskt kanske, men men

[Synthesized]

Jag vet precis vad jag ska tänka och göra, jag ska stanna upp, tänka att allt blir sämre och sedan gå och läsa eller något istället. Men oftast så går allt så fort och man hamnar i den där "transen" och sen så är det i princip kört.

Men har jag en gång börjat och slutat innan jag är "nöjd" så käönner jag mig helt tom och konstig


Jag känner igen mig så sjukt mycket i det du säger! Det är precis så det går till. Man hinner knappt förstå vad det är man håller på med, oftast "vaknar" man till när man redan har förstört huden. Och även om man gör det medan man håller på så är det nästan omöjligt att avbryta innan man känner sig färdig. Det där transtillståndet man hamnar i är helt sjukt faktiskt. Det ändrar på ens tankar också, för de gånger man upptäcker vad man håller på med så slår man bort tankarna om att man gör fel, och tänker istället "jo, men lite till", "ska bara göra klart det här", "äsch, skitsamma" eller liknande...

[Anonym]

jojoplaneten
hehe känner igen mig, men dom borde nog vara vana vid det mesta där... alltså dom förstår om man är nervös och så. så det blir säkert bra. lycka till(:

[vinterglas]

Synthesized

PRECIS. skönt att någon fattar Det är helt sjukt hur borta man är, hur lite kontroll man har över sig själv.

Anonym
 Haha jo, förmodligen

[twinkle]

skrämda hjärtslag.
så känns det just nu.

jag rev upp min hud för några timmar sedan (trots att jag lovat mig själv att låta bli det) och är nu helt illröd och sårig i hela ansiktet. kul? nej.

så har mamma varit på puben och med sig hem har hon två vuxna. hjälp hjälp hjälp, är min första tanke. de får inte se mig såhär, jag ser verkligen hemsk ut. värre än någonsin. så jag stannar där jag är och låtsas vara upptagen och hälsar därför inte på de. det fungerar ett tag. men så till slut kommer kvinnan in och börjar prata. jättefull. såklart. och jag blir alldeles livrädd och önskar att man kunde göra sig osynlig eller nåt. jag vill bara skyla alla dessa tusen defekter i mitt ansikte. hon säger konstiga saker som "vill du vara min vän?" "jag tycker om dig" "jag vet att du också mår psykiskt dåligt, jag med. jag behöver en vän som kan hälsa på mig ibland. vill du vara min vän?", och jag säger "hur visste du att jag också mår dåligt?" "det har ju din mamma sagt". tack mamma. verkligen. men jag berättar i alla fall om min BDD och hon säger bara att det är huuuur knäppt som helst, "du som är så vacker!". sen börjar hon prata på om mina ben, som hennes 26åriga son skulle beskriva som "kyssvänliga", och jag vill bara därifrån. tvingas skyla mig med handen och håret och hoppas att mina illröda sår inte syns alltför mycket.

skrämda hjärtslag.

hon pratar på om precis allt privat man kan tänka sig ett lååångt tag. jag försöker hänga med i samtalet även om jag inte kan tänka på nånting annat än hur hemsk jag måste se ut och att hon inte får se det.

hon berättar dåliga skämt ("två kvinnor var på en öde ö när de plötsligt får syn på en snygg man med ett jättestånd! och de tar självklart tillfället i akt och utnyttjar honom, men det enda han kan tänka på är "hur ska jag nu kunna öppna musslorna?" eeeh? va?)  och jag tvingar mig själv att skratta högt åt för att det inte ska bli pinsamt och jag tänker på hur konstigt jag måste se ut när jag försöker skyla mitt defekta ansikte. jag vill verkligen bara därifrån. så jag försöker säga att jag precis var på väg till mitt rum, men hon svarar "nehedu, det var du inte alls! nu ljuuuuger du!" och jag känner mig verkligen påkommen...

sedan hör jag mamma sitta ute i köket med den andra vuxna som hon tog med hem, en man, och pratar om mig. om hur hemskt jag mår, mitt senaste självmordsförsök, mitt avskedsbrev och allt möjliigt som jag inte ens vill erkänna för mig själv...

men så äntligen reser hon sig upp och börjat gå ut ur rummet samtidigt som hon pratar på om att vi kanske kommer få samma psykolog nu när hon ska byta, och jag skäms verkligen. jag vill inte att folk ska veta såna där privata och personliga saker om mig. det är inget jag är stolt över direkt.

de har precis gått. äntligen.

usch, det var verkligen obehagligt. jag vill ju helst bara sitta inlåst i ett mörkt rum när jag ser ut såhär, i ett lika mörkt rum som mitt inombords är...

[vinterglas]

twinkle

Åhnej, vad hemskt. Garg, jag kan inte förklarar i ord hur upprörd och ledsen jag blev nu ((((
Det är sånt man verkligen är rädd för... Fyfan, jag hoppas du kommer över det så snabbt som möjligt ((

[Malins mamma]

twinkle, jag kan förstå att du upplevde alltihop som väldigt obehagligt, speciellt att de pratade så mycket om dig och dina privata problem. Men det finns en grej i det hela som kanske var lite bra?
 
Du hade rivit upp din hud och tyckte att du såg hemsk ut. Du ville inte att någon skulle se dig. Då kom den där kvinnan in och började prata med dig. Även om du försökte att dölja ditt ansikte så gott du kunde, med händer och hår, så såg hon troligen i alla fall lite grann av ditt ansikte, MEN hon verkade inte bry sig om det alls, hon fortsatte bara att babbla på om allt möjligt.
Det visar att din "såriga och illröda hud" inte spelade nån roll för henne, (även om det gjorde det för dig).

Jag håller med jojo:
jag hoppas du kommer över det så snabbt som möjligt

Personerna var, som du skrev, fulla och kommer troligen inte ihåg så värst mycket av det som blev sagt. Ev att kvinnan kan tycka att HON gjorde bort sig med sina historier och annat hon sa.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

vill inte leva och ha sådana hudproblem som jag har... vill vara fin, men kommer aldrig att bli det igen...

Har börjat isolera mej igen, står helt enkelt inte ut med att leva ett normalt liv och träffa bekanta och obekanta, att hela tiden jämföra och känna sig onormal, ful och äcklig pga huden, vet att det är därför jag inte får uppskattande blickar som jag fick när min hud var fin...

Jag vet att jag aldrig skulle utvecklat BDD om jag inte hade känt mej så ensam och osynlig när jag befannmej i en känslig ålder, om jag bara hade känt mej omtyckt och älskad för den jag är, hade jag inte börjat grubblat på vad som var fel på mej.

Det är bara en tidsfråga innan jag kommer ta mitt liv... om inte huden blir bättre... men det lär den inte bli.

[twinkle]

jojoplaneten:kul att höra från dig igen! det var längesen nu... nu kan jag, precis som Malins mamma sa se det som en positiv händelse (tack för ditt väldigt fina svar Malins mamma!)! Jag vågade ju vara kvar trots obehaget och hon trots allt inte verkade  tycka att mina sår var avskyvärda. Vilken sann optimist jag är

anonym: jag har känt precis som du så många gånger, men man måste komma ihåg att det finns hjälp att få. har du någon du kan anförtro dig till? som kan hjälpa dig med att ändra dina tankar?

[Malins mamma]

Jag vet att jag aldrig skulle utvecklat BDD om jag inte hade känt mej så ensam och osynlig när jag befannmej i en känslig ålder, om jag bara hade känt mej omtyckt och älskad för den jag är, hade jag inte börjat grubblat på vad som var fel på mej.

Jag tror du har helt rätt i det. Om man känner sig osynlig, oälskad och ensam så är det naturligt att man börjar undra över vad det beror på. Om man dessutom inte är en sån person som är elak, otrevlig eller på annat sätt dum mot någon så är det lätt hänt att man börjar undra om det kan ha nåt med ens utseende att göra.
Sen när man väl börjar granska sitt utseende in i minsta detalj så kommer man garanterat att hitta nåt som är "fel" på. (Det skulle alla göra, det finns nog ingen helt "perfekt" levande människa.)

En fråga, hade du huden som BDD-fokus allra först också eller var det nåt annat innan?

ful och äcklig pga huden, vet att det är därför jag inte får uppskattande blickar som jag fick när min hud var fin...

Är du helt säker på det? Du vet väl om att när man har BDD tolkar man blickar och annat till att passa in på det man själv tycker.
 
Eller kan det bero på hur du själv beter dig? Dr C skrev att BDD:are för det mesta har en reserverad attityd mot andra.
 
Om du tänker dig skillnaden mellan att gå ihopsjunken, titta ner i marken och se rädd och undvikande ut och att gå rak i ryggen och se pigg, glad och säker ut så förstår du att det blir skillnad på hur folk bemöter en. Den som tydligt visar att den inte vill bli uppmärksammad blir inte det heller.
Jag vet förstås inte hur just du beter dig men tänk efter om det kan ha något att göra med det.

vill inte leva och ha sådana hudproblem som jag har...

Antagligen ser du dina hudproblem som stora och synliga, men hur synliga är de för andra? Om du går till spegeln och tittar hastigt på armlängds avstånd från spegeln, hur många pormaskar och finnar ser du då?
Jag tänker på det du skrev att du inte får uppskattande blickar längre pga din hy. Uppskattande blickar brukar man ju få på ett rätt stort avstånd, inte på 10 cm håll.

Det är bara en tidsfråga innan jag kommer ta mitt liv... om inte huden blir bättre... men det lär den inte bli.

Jag hoppas att du inte ger upp innan du har sökt och fått hjälp mot BDD:n.

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

twinkle

Jag tänkte skriva ungefär samma sak som Malins mamma, men jag hade svårt att formulera mig, men som tur är tänkte hon samma sak Vad bra att det blev något bra. JAg brukar uppleva det ungefär lika, när jag skinpickat massor och kanske ändå kommer iväg till träningen och ingen behandlar mig annorlunda.

Kramar!

[Anonym]

Är så trött så trött... ständigt illamående, svårt att andas, kräks... fruktansvärd huvudvärk... jag håller på att ta död på mej själv. Alla oroliga blickar, men samtidigt kommentarer som "du får skylla dig själv som är ett nervvrak, alla har vi samma förutsättningar"...

Jag försöker trots allt, men just nu är jag så dålig att jag inte kan prata... det gör ont att höja huvudet, känns som om tarmarna ska expoldera... men jag lever... men ibland händer det att jag tvivlar, nyper mej i armen för att se om det är en mardröm.

[remedy]

kommentarer som "du får skylla dig själv som är ett nervvrak, alla har vi samma förutsättningar".

walk a mile in our shoes, then we'll see what they have to say..