"Skriva av sig"-tråd

[Anonym]

Fanfanfan! Ska upp om tre timmar, men kan inte sova. Jag måste verkligen komma iväg till skolan fast jag ser ut som ett slaktavfall. Vi har dessutom idrott imorgon... Hatar verkligen att behöva byta om med alla andra.

[Synthesized]

Det var jag som skrev inlägget ovan. Glömde att logga in...

[Insatiable]

Ah, idag är allting bara hemskt. Fast igår var det ännu värre, det är därför det känns hemskt idag. Igår försökte jag berätta lite för mamma om hur jag mådde (sa ingenting om bdd dock) men hon tog det på helt fel sätt, hon missförstod och blev upprörd plus att hon började tjata jättemycket på mig. Jag orkade inte med det så det slutade med att vi började att bråka och som vanligt när vi bråkar kom pappa och lade sig i. Vilket gjorde att mamma blev skitförbannad. Pappa försökte sen prata med mig på ett lugnt sätt om hur jag mår men mamma blev hysterisk över det, hon tyckte att han inte lyssnade på mig (ska HON säga) och då började de att bråka om det, vilket såklart vändes till att allt var mitt fel för om jag bara mått bra och varit normal så hade den här familjen sett mycket bättre ut.

Så jag fick enorm ångest och funderade på självmord, men till sist blev det bara så att jag skar mig. Jag hade inte skurit mig på 14 månader innan det så det känns som ett stort misslyckande från min sida och idag hatar jag mig själv ännu mer än tidigare. Hur dum får man inte bli om man skär i sig själv?

Idag har jag hunnit med att få en ångestattack också

Natten kantades av otrevliga drömmar om att människor vägrade hjälpa mig med diverse olika saker. Jag tror att jag drömde så för att det känns som om varken psykvården eller min familj bryr sig om mig. J * v l a  s k i t.

[Anonym]

Finns det något värre än när man upptäcker att man har en massa vidriga varfyllda utslag i ansiktet? Nog hemskt med röda saker men när dom är äckligt gula, fy fan. Jag måste ha gjort ngt fruktansvärt för att förtjäna detta! Måste nog ta livet av mej iaf...

[Anonym]

Insatiable

Ah, idag är allting bara hemskt. Fast igår var det ännu värre, det är därför det känns hemskt idag. Igår försökte jag berätta lite för mamma om hur jag mådde (sa ingenting om bdd dock) men hon tog det på helt fel sätt, hon missförstod och blev upprörd plus att hon började tjata jättemycket på mig. Jag orkade inte med det så det slutade med att vi började att bråka och som vanligt när vi bråkar kom pappa och lade sig i. Vilket gjorde att mamma blev skitförbannad. Pappa försökte sen prata med mig på ett lugnt sätt om hur jag mår men mamma blev hysterisk över det, hon tyckte att han inte lyssnade på mig (ska HON säga) och då började de att bråka om det, vilket såklart vändes till att allt var mitt fel för om jag bara mått bra och varit normal så hade den här familjen sett mycket bättre ut.

Känner igen mej till 100%!

Det är så jobbigt att alltid få skulden för något som man egentligen inte kan rå för... vem väljer att bli sjuk? Ibland önskar jag att jag hade cancer eller någon annan livshotande sjukdom bara för att slippa skuldbeläggas och för att folk skulle förstå varför man inte gör eller gör vissa saker, man skulle inte behöva förklara, folk skulle inte undra eller säga saker som "ryck upp dej" eller "skärp dej". Man skulle bli tagen på allvar, ingen vettig människa skulle ju säga att man är egoistisk om man har cancer eller att man endast har sej själv att skylla för att man drabbats av sjukdomen.

[Synthesized]

Jag orkar inte mer.

[Sad Angel]

Jag är ful, äcklig, fet, sunkig, misslyckad. Vill bara dö.
Och snart ska vi äta också! Ser fram emot att se fetare och svullnare ut. INTE. J*vla skitliv!

[Insatiable]

Ibland önskar jag att jag hade cancer eller någon annan livshotande sjukdom bara för att slippa skuldbeläggas och för att folk skulle förstå varför man inte gör eller gör vissa saker, man skulle inte behöva förklara, folk skulle inte undra eller säga saker som "ryck upp dej" eller "skärp dej".

Samma sak. Jag brukar önska att det var cancer istället, dels för att då skulle inte min familj tycka att jag var jobbig osv. Men också skulle mina "kompisar" bry sig mer. Vet du vad? Sen jag blev sjuskriven och berättade för dem vad det berodde på är det bara TVÅ av mina vänner som visat att de verkligen är mina vänner! Genom att fråga hur jag mår, visa att de bryr sig om, visa att de fortfarande vill träffa mig osv. De andra har slutat höra av sig, provade skicka sms till ett par av dem men de svarar inte.

Jag har bestämt mig för att ingen mer ska få veta hur jag mår, för de drar sig bara undan då.

Om man har cancer eller brutit sin arm eller nåt, då kommer folk med blommor och presenter. Jag minns när jag hade varit med om en olycka, då kom nästan alla mina klasskamrater (tom. folk jag inte umgåtts med tidigare) och hälsade på mig, de kom med blommor och kort och choklad och presenter och frågade hur jag mådde. Nu när det är rent psykiskt som jag mår dåligt, då bryr sig inte ens mina vänner.

[remedy]

där gick min "braa" period åt helvete, Fyfan.. nu börjar allt om igen.. jag kan inte leva med detta..

[Jimmys mamma]

Insatiable!
Känner precis lika dant, är det i huvudet som det sitter så bryr sig ingen, man är totalt ensam. Det är ju nu man behöver någon, vem som hellst. Känner mig som piss just nu, orkar inte tänka smart.

[Anonym]

usch vad ledsamt att det skall vara så

[Synthesized]

Jag håller med om att det är förjävligt att psykiska problem och sjukdomar oftast inte tas på lika stort allvar som fysiska. Och att psykiska sjukdomar nästan är tabubelagda. Man smyger runt och håller tyst om det, frågar helst ingenting alls om hur personen i fråga mår. För det syns inte, och därmed finns det ju inte. Jättebra resonemang liksom. Men det är ju så det fungerar.

Personligen tycker jag att psykisk smärta gör så otroligt mycket ondare än fysisk smärta.

[Millan]

Önskade ibland att jag inte hade en familj, man och barn. Då kunde jag behandla mig som jag tycker jag förtjänar, det tar energi att låtsas jag är "normal".
Det positiva med att vara ensam är ju att jag slipper laga mat och kan ha mitt hem lika stökigt som det är i mina tankar. Nu måste jag ha det ordning omkring mig fast mitt inre är en enda stor röra, jag måste laga mat och äta den, HELVETE! Måste göra mig iordning inför min man, visa mig naken och ha sex fast jag helst vill gömma mig under täcket och låta hatet behålla sitt fasta tag om min själ.
Min man älskar att mysa med mig, smeka min kropp och pussa mig i ansiktet, ge mig komplimanger... Det är så otroligt jobbigt för jag lider i det tysta.

Jag lider med min kille i min närhet, vill att han ska hålla med mig om hur äcklig jag verkligen är... Är han blind eller helt enkelt bara snäll?
Igår när jag och min 14-årige som låg i soffan säger han helt plötsligt -Mamma, är du medveten om hur snygg du är? När vi är ute tillsammans ser jag hur killar och tjejer inte kan låta bli att glo på dig. Jag tror inte någon annan son har en sådan fin mamma som mig.

Hur fan ska jag tolka detta? Vad händer egentligen? Allt jag sa till min pojk var att han såg fel.. Han bara skratta och sa -Du vet att det är så....

[Anonym]

förbannade sår, läk nu på en gång!

Hur lång tid brukar det vanligtvis ta för ett ganska litet sår att läka?

[SpegelSpegel]

Jag håller med om att det är förjävligt att psykiska problem och sjukdomar oftast inte tas på lika stort allvar som fysiska. Och att psykiska sjukdomar nästan är tabubelagda. Man smyger runt och håller tyst om det, frågar helst ingenting alls om hur personen i fråga mår. För det syns inte, och därmed finns det ju inte. Jättebra resonemang liksom. Men det är ju så det fungerar.

Personligen tycker jag att psykisk smärta gör så otroligt mycket ondare än fysisk smärta.

Precis så är det. Speciellt vidrigt är också att det är så svårt att bota en attityd, en syn på sig själv och livet, ett sätt att tänka. Som BDD ju delvis är. Och ingen förstår vilket lidande det innebär om de inte upplevt det själva. Alla jag känner bara skämtar om det och rullar med ögonen, min pojkvän och mina föräldrar blir irriterade för att mina ritualer tar tid och det får mig att skämmas ännu mer...är så trött på mig själv, varje dag känns som ett jävla krig. Hatar verkligen att vistas bland folk, så jävla oskyddad. Och det här ansiktet som ger mig sådan ångest är vad jag måste bemöta människor med, låta dem syna och tolka och tycka.

Tänkte åka till stan idag, har fått i uppgift av min psykolog att gå på badhuset. Känner mig väldigt pressad av det. Det går faan inte att sminka mitt fejs såhär års, allt jävla smink är för mörkt och torkar ihop så det ser för jävligt ut. Och ingen BUS ser normalfärgad ut i mitt ansikte, ingen blir jämn. Trodde jag hade lyckats få det att se okej ut tills jag tittade på mitt ansikte i fickspegeln utomhus, fy vad fult. Rouget såg helt sinnes ut, concealern var smulig och ojämn, pannan var helt jävla rynkig. Arrrgh jag vill inte att folk ska se på mig! Jag orkar inte med att folk ser på mig, jag vill bara vara ifred och slippa ha ett utseende som folk TYCKER saker om. Jag vill vara neutral och klanderfri. Eller inte synas ö h t.