Bör man vara rädd för er?

[SpegelSpegel]

Men jag förstår ungefär hur Trasig menar, även om ordet "ful" är så laddat och tabubelagt för mig. Reagerar så himla starkt när någon säger att någon annan är ful, blir helt hatisk för att jag tar det så personligt även om personen som omtalas inte liknar mig eller kommentaren anspelade mer på sätt och personlighet än utseende. Jag kan se på andra människor som har de saker jag upplever som defekta hos mig själv, och fundera på hur de upplever sig själva och om de oroar sig, men jag känner alltid att jag är äcklig och ful men inte de. Kan tycka att en person med svår akne ser fin ut även om aknen i sig inte är vacker, men känner ändå att min hud är grotesk även om jag inte ens har några finnar just då. Det är bara en oerhört stark känsla, att defekter av alla slag i huden förvrider hela mitt ansikte och min kropp, bara min.

[Malins mamma]

SpegelSpegel, det var mycket bra frågor, jag tar en sak i taget.  

Malins mamma, det går ju ändå inte att komma ifrån att det finns en hel del människor som TYCKER att utseendet är bland det viktigaste i livet och lägger ner mkt tid på det utan att vara sjuka.
Ja det är riktigt, det finns nog många som lägger ner både en massa tid och pengar för att se så bra ut som möjligt. Man är inte sjuk för det, snarare ganska utseendefixerad.

Jag har hört flera killar säga ärligt att utseendet är det viktigaste hos det motsatta könet och att de skulle dumpa sin tjej om hon gick upp i vikt eller om de fick chansen med ngn snyggare och den attityden genomsyrar ju även alla killtidningar. Men de killar som har den attityden brukar inte vara överdrivet intresserade av sitt eget utseende, har de BDD?

Nej, de har inte BDD. Jag tvivlar inte alls på att det finns många killar som har den inställningen du skrev om, att vilja vara ihop med den snyggast möjliga tjejen. Det finns säkert också förhållanden som har tagit slut till viss del beroende på att tjejen har ökat i vikt eller att hon helt har slutat att bry sig om hur hon klär sig och ser ut.
Men i de allra flesta förhållanden så är det annat som avgör om man vill vara tillsammans. Den tjej som uppskattar sin kille och får honom att känna sig som den bäste mannen på jorden får troligen bli väldigt, väldigt tjock innan han överväger att välja nån annan.
Medans den som gnäller och tjatar och klagar, är sur och otrevlig inte har någon stor nytta av om hon så vore hur snygg och smal som helst.
Det är stor skillnad på att "dejta" och på att leva ett liv tillsammans.

Du nämnde en gång att kärnan i BDD är uppfattningen att utseende är viktigt. Jag förstår inte logiken i det alls längre.

Kärnan i BDD är att man tycker att utseendet är viktigt OCH att man ser sig själv som ful. Det är den kombinationen som gör att man har BDD.
Och BDD ÄR en helt logisk reaktion. Om man dels tycker att ett bra utseende är helt avgörande för om man kan visa sig bland andra och för om man kan leva sitt liv som man vill och SAMTIDIGT ser sig själv som ful så är det helt naturligt att man vill dölja det som man tycker är defekt, att man inte vill visa sig, att man mår dåligt över sitt utseende, att man ger akt på andras reaktioner osv.

äh, nu måste jag avbryta igen, jag återkommer....

//Malins mamma

[Anonym]

Kärnan i BDD är att man tycker att utseendet är viktigt OCH att man ser sig själv som ful.

Skulle man inte kunna säga att själva kärnan i BDD är en handikappande besatthet av det egna utseendet? Så att man täcker in olika typer av BDD menar jag...

/Anonym Sänt: 25 Feb 2006 04:18:50

[SpegelSpegel]

Anonym,
Det var lite så jag tänkte också, Snygg-BDDare tycker ju inte att de är fula utan ofta tvärtom.

Det var det jag hade så svårt att acceptera när Malins mamma förklarade det för ett tag sedan, jag hade trott att BDD var att ha en förvriden självbild och må dåligt över sitt utseende, ungefär som en utseendebaserad anorektiker, men tydligen kunde det nu vara att vilja vara så snygg att folk kastar sig på en och svimmar, och att tycka att man själv är läckrast i världen och bli helt förstörd om ngn är snyggare eller anser att man inte är den snyggaste. Jag fick då veta att kärnan i BDD inte är att tycka att man är ful utan uppfattningen att utseende är mkt viktigt. Jag blev lite ledsen när jag hörde det, eftersom många irl missuppfattar mig och tror att mitt ständiga sminkande och speglande beror på att jag  är utseendefixerad och vill vara snygg, perfekt, synas och ha all uppmärksamhet. Jag kände att om det här var BDD kunde jag ju glömma att någonsin bli tagen på allvar av någon, särskilt min familj. Dessutom mådde jag illa över att bli sammanklumpad med människor som jag ansåg var min raka motsats, folk som kräver perfektion, när jag själv är den minst perfekta människan i världen. Nu har jag förstått att det kan handla mkt om att tro att man måste visa upp en perfekt fasad hela tiden för att bli omtyckt och inte generell snygghetsfascism och narcissism. Men efter att jag startade den här tråden och ett par har svarat att de ser ner på fula människor, tycker synd om dem och tycker de inte borde visa sig ute, blir jag lite betänksam. Var går gränsen egentligen mellan att TYCKA att utseende är extremt viktigt och att ha en sjukdom? Kan man skaffa sig BDD genom att börja som en vanlig utseendefixerad person som skrattar åt fula människor på stan och sedan själv får en "defekt", t ex akne eller bristningar eller att brösten krymper efter viktnedgång vilket inte passar ens utseendefixerade ideologi, och följaktligen börja må väldigt dåligt över det? Är det inte en psykisk sjukdom som påminner om OCD? Jag TYCKER inte att utseende är viktigt. Det enda utseende jag tycker är viktigt är mitt eftersom det är groteskt. Men jag inbillar mig att hela världen består av snygghetsfascister som ser ner på mig. Jag visar upp samma beteende som de här "snygghetsfascisterna" som tycker att utseende är viktigt, alltså köper dyra skönhetsproduktder, sminkar mig, har löshår. Ibland hamnar jag i deras sällskap mot min vilja. MEn vi är så olika man kan vara.

[Anonym]

Kan man skaffa sig BDD genom att börja som en vanlig utseendefixerad person som skrattar åt fula människor på stan och sedan själv får en "defekt", t ex akne eller bristningar eller att brösten krymper efter viktnedgång vilket inte passar ens utseendefixerade ideologi, och följaktligen börja må väldigt dåligt över det? Är det inte en psykisk sjukdom som påminner om OCD?

Den här beskrivningen tycker jag passar bra i på OCD (tvångssyndrom). Men om jag har förstått det rätt så är även BDD en psykisk sjukdom som på vissa plan har stora likheter med OCD. Jag tror att den gränsen mellan BDD och OCD kan vara svår att dra ibland, det finns ju de som har riktiga tvångstankar om sitt utseende, som kan skapa svår ångest och oro. Men jag tror inte att man kan bara skaffa sig BDD/OCD genom att gapskratta åt andra på stan, det är väl snarare mobbning? BDD/OCD tar ju väldigt lång tid att utveckla, inget man får av att bara gå på stan.

[Anonym]

Forts.
En person med BDD eller OCD har väl i regel så fullt upp mig sig själv och sin egna svårhanterliga ångest, så om man orkar gå ut på stan och skratta åt andra, så handlar det nog snarare om ytlig utseendefixering och att man har behov av att trycka ner andra, mobbning helt enkelt.

[SpegelSpegel]

Vad jag menade var att BDD och OCD har likheter, inte att vara utseendefixerad och ha OCD. OCD är ju som du sa tvångssyndrom...
Jag menade heller inte att man får BDD av att gå på stan eller att mobba andra. Jag undrade om det är så att en person som är UTSEENDEFIXERAD MEN FRISK, som tycker utseende är mycket viktigt, som stör sig på andras utseende och ser ner på folk som är fula, som bryr sig om sitt eget utseende inanför gränsen för vad som anses som normalt, som konsumerar utseendefixerad media, som vill ha en snygg partner, som tycker att han eller hon själv ser bra ut, OM personen en dag får en "defekt" av typen akne eller att brösten krymper, är det inte bara en logisk reaktion att bli deppig då om man tycker att utseende är jätteviktigt? Är det verkligen BDD man har då, även om BDD, som Malins mamma skrev, är logisk? Har BDD verkligen sin grund i  allmän utseendefixering? Är det inte en psykisk sjukdom som har mkt gemensamt med OCD och kan vara ärftlig eller beror på en medfödd känslighet? Det var delvis det jag ville veta när jag frågade alla här på forumet hur de ser på andras utseende.

[Malin]

Hm.. jag blir alldeles snurrig när jag försöker reda ut alla begrepp kring det här. Anonym längre upp skrev ett ord som ju är centralt i definitionen av bdd: handikappande.

Människor med "normal utseendefixering" kan nog många gånger uppvisa beteenden som är vanliga hos bddare, utan att det är bdd. Jag har tex en bekant som också brukar sminka sig i tre timmar. Detta är dock snarare ett val hon gör och hon mår inte dåligt av det. Hon jobbar som modell och det mesta i hennes tillvaro kretsar kring hennes utseende. Men hon är inte missnöjd med något och hon är inte handikappad av sin utseendefixering. Här har vi alltså en enorm fixering på sitt utseende + något som till synes skulle kunna vara en ritual, men ändå inte bdd.

Jag skulle gärna vilja veta mer om hur patienter med "snygg-bdd" tänker. För att det ska räknas som bdd ska det ju finnas en eller flera "defekter" man fixerar sig vid. Är det så att man inte tycker något är tillräckligt snyggt och därmed måste det vara fult, alltså att man har ett svart/vitt-tänkande? (om ni förstår hur jag menar)

Mvh
Malin Sundqvist

[Malin]

Nu har jag läst igenom tråden igen och tror jag förstår lite bättre vad du menar SpegelSpegel. När min mamma säger att kärnan i bdd är att man tycker utseendet är viktigt menar hon nog, som du också sa, att det är sitt eget utseende som är viktigt.

Själv bryr jag mig inte mycket om hur andra ser ut, jag umgås med folk från alla delar av den utseendemässiga skalan och tittar man på pojkvänner jag haft genom åren finns där både såna som anses attraktiva och såna som anses mindre attraktiva, smala, överviktiga, med acne och utan osv. Jag tycker mamma skrev en väldigt bra grej längre upp: Det är stor skillnad på att "dejta" och på att leva ett liv tillsammans.

/Malin

[Malins mamma]

SpegelSpegel, jag var tvungen att läsa igenom det jag skrivit för att se hur det var, jag tycker nog att jag har förklarat att det inte räcker med att endast tycka att ens utseende är viktigt för att man ska ha BDD. Jag citerar lite:

"Det blev en lång förklaring det här men det räcker alltså inte med att man tycker att man är ful (typ monster) eller att man tycker att man inte är tillräckligt snygg för att ha diagnosen BDD, man måste också ha uppfattningen att utseendet är viktigt, eller avgörande för hur man kan leva sitt liv. Och det är det som gör att det är samma sjukdomsterm."

Jag letade också efter det jag hade översatt från the broken mirror:

"K. A. Phillips, hon som har skrivit The Broken Mirror skriver så här:

"Fastän ingen med BDD har exakt likadana upplevelser som någon annan med BDD så har alla BDD-drabbade vissa saker gemensamt. Svårighetsgraden kan variera, vad man har för BDD-fokus kan variera och beteenden kan variera från person till person men vissa saker är lika för alla:

1. Alla med BDD är bekymrade (obcessed) över någon del av sitt utseende, något som de tycker är fult, oattraktivt eller "fel" på något sätt.

2. Alla är upptagna (occupied) med att överdrivet tänka på och bekymra sig för sitt utseende.

3. Alla är plågade och kan inte leva sitt liv som de skulle önska pga sin upptagenhet över sitt utseende. "

BDD är logisk ifråga om att man tycker att ens utseende är fult och att ens utseende är viktigt, den rektionen är ju normal. Det som inte är logiskt är hur man ser sig själv och hur man tänker.

Enligt min mening har inte BDD sin grund i en allmän utseendefixering, jag tycker inte alls att det är samma sak.

I exemplet du gav om en utseendefixerad men frisk person som får en defekt och blir deppig, om det är BDD då.
 
Jag tror inte det är möjligt att en utseendefixerad frisk (icke-bddare) person som får en defekt kan bli så handikappad och begränsad i sitt liv som BDD-drabbade är. Dels har man inte den förvrängda/förstorade synen på sin defekt/sitt utseende och dels har man inte såna tankar och uppfattningar som BDD-drabbade har, iaf inte i lika hög grad.

Det blev nog lite rörigt dethär, jag har skrivit lite då och då och jobbat däremellan .....

//Malins mamma

[SpegelSpegel]

Handikappande tycker jag också verkar vara ganska summerande. Men ändå är jag lite tveksam. Har också vänner, särskilt en vän, som fokuserar sig väldigt mycket på utseendet. Hon och jag blir ofta bedömda i "klump" så att säga, typ "Åhh vad jobbigt, det är så typisk Malin och H att stå på toa och sminka sig när vi andra umgås och har trevligt". Folk tycker även vi är lika och blandar ihop oss. En del frågar om vi är tvillingar när vi är ute. Vi brukar skratta och säga  "beklagar sorgen" till varandra när vi får höra att vi är lika, eftersom vi båda anser att vi är fula. Det enda jag kan se är hur hemsk min hud är och hur fin hennes är, så jag kan inte se likheten. Men det finns skillnader i vårt beteende. Vi har båda komplex för en massa saker och önskar att vi såg "bättre" ut,  men H måste inte titta till sina "defekter" hela tiden. När vi står och sminkar oss tar hon nytt läppglans och mer kajalpenna, fluffar upp  håret, klagar över att hon är blek och längtar till sommaren, att hon blivit fetare,att hennes hår är tunt eller liknande. Jag säger oftast ingenting även om jag är tjockare, blekare och har tunnare hår än henne och har komplex för det. Jag står 3 cm från spegeln och sminkar om och pillar med min hud och mår illa för att jag visat mig ute när jag ser ut så. Hon har väldigt dåligt självförtroende och är deppig över att hon är "ful", det är väldigt allmänt "ful" hon känner sig och det verkar handla mkt om att hon jämför sig med vänner, kändisar, pojkvännens ex och liknande. Rädd att vara "för" (tjock, cellulitbeprydd mm) respektive "inte tillräckligt" (solbränd, storbystad osv) i förhållande till ett ideal hon har. Det förstör hennes förhållande (eftersom hon är osäker, ledsen och svartsjuk) till pojkvännen, gör att hon har svårt att redovisa skolarbeten framför klassen och att hon undviker klädaffärer och trendiga caféer där folk är "snygga".  Men hon vill gärna ha uppmärksamhet när vi är ute.  Hon kan gå osminkad utan större problem, i de flesta "normala" situationer. Jag känner mig också ofta tjock, blek, tunnhårig, allmänt ful i jämförelse med andra och när jag läser utseendefixerade tidningar mm, och blev jätteledsen när mitt ex stötte på smalare och i mina ögon sötare eller gladare och kvittrigare och självsäkrare tjejer.  Men jag hade dött om han hade sagt något elakt om mina  BDD-defekter. Då hade jag trott att allt var över, inte bara förhållandet. Ångesten och rädslan när jag inte kan kontrollera min hud går inte att jämföra med den jag kände när jag såg en snyggare, smalare tjej när jag var tillsammans med mitt ex. Att vara väldigt, väldigt osäker på sig själv är hemskt och tyvärr ganska vanligt, tror jag. I vissa fall tror jag det kan begränsa livet på ett liknande sätt som för en BDD-drabbad, men jag känner själv såhär: Om jag skulle träffa en kille nu, skulle jag oroa mig för att han tyckte att jag var för tjock, hade fula bröst, risigt hår osv. Hade han antytt att jag var/hade det hade jag blivit jätteledsen och känt mig dum och äcklig. Men inte för att jag har BDD, utan för att jag är påverkad av utseendehetsen i media och ytligt bekant umgängsekrets och har dåligt självförtroende. Men min fixering vid min hud är inte knuten till det, jag känner oro och ångest över den även i situationer när utseende inte spelar roll, t ex tillsammans med nära vänner, familj, hos psykologen, i mataffären, på gatan, i skolan, när jag sover är jag rädd att få bakterier från kudden i ansiktet, när jag äter är jag rädd att mat ska hamna i mungiporna och täppa till huden. Tandläkaren och läkarbesök är ett trauma. Det har inte att göra med att jag tror min killes ex hade finare hud än jag, det är en sjuklig besatthet.

[SpegelSpegel]

Malin mamma,

jag förstår ungefär. Egentligen var jag nog mest ute efter vem som INTE har BDD eftersom jag blev provocerad av inläggen om att tycka andra är fula, ville väl bara vara spydig och påpeka att alla här på forumet inte har "riktig" BDD. Men jag är också trött på att ingen förstår allvaret i sjukdomen, ingen jag har berättat för har tagit mig på allvar. De tycker bara jag är självupptagen och utseendefixerad. Jag vill bara ha en klar sjukdomsbild, definiera skillnaden mellan BDD och utseendefixering.

[Anonym]

Mycke bra skrivit Spegelspegel. Också besatt av min hud, känner precis som du ständig oro...tar all min energi  

[Malin]

Det är inte konstigt att man blir provocerad av det, i synnerhet som bddare. Att någon kritiserar någon annans utseende är en av de få grejerna som gör mig riktigt upprörd. Förra midsommar var jag på en grillfest och hörde en person kalla en bekant till mig ful och jag hann ställa till med en scen innan de förklarade för mig att det inte var någon fara, att de kände varandra och inte menade allvar. Kände mig lite bortgjord efteråt..

[Anonym]

Malin, jag känner igen mig i det där? Minns att det var i en annan tråd som Pelle anmärkte på ditt utseende genom att säga att han tyckte att ditt ena ögonbryn var ?snett igen?. Även om han försökte vara ironisk så provocerade det mig rätt rejält. Men sen så har jag ju insett att du och Pelle har en lite speciell relation och att han bara skämtade nära vänner emellan....

/Anonym Sänt: 25 Feb 2006 04:18:50