Hur fick du bdd?

[krossat ansikte]

Hej!
Tänkte att det kunde vara intressant att få höra hur människor har fått bdd.

Min resa började för 5,5år sedan. Jag var på ett utomhusbad här i Lund. Skulle precis hoppa ner i bassängen när det kommer fram en 12årig flicka och säger fyfan vad ful du är. (Jag har varit känslig i hela mitt liv.. tar åt mig alldeles för ofta även om det har blivit bättre med åren) Blev väldigt chockad, med andra ord gjorde det så ont att få höra. Gick hem och ställde mig framför speglen och höll verkligen med om vad hon sa.
Halvåret senare träffade jag min första kärlek, helena.. ni vet hur ovetandes man är om allt som hör till kärlek första gången. Hennes dåliga självförtroende smittade av sig på mig.. sen började jag hata mig själv..sen kom självdestruktiva handlingar in i bilden för att dämpa ångesten osv..
Det var väl så det började..

Hur fick du din bdd?

[Anonym]

Jag börja hata mitt utsende i skolan pga mobbning.
De personerna som mobbade mig sa ofta till mig hur ful jag var från ettan till nian ungefär fast mest på högstadiet. Har man en gång kännt sig ful är det svårt att sluta känna sig ful.

[Boy_Interrupted]

Samma här, lågstadiet, pga. mobbing.

[Jinmmys mamma]

Jag vet inte hur allt började, men jag vet att i mellanstadiet så började jag känna mig mindre omtyckt än vad alla andra var. Jag blev tystare och mer ensam för varje dag som gick. Sommarlovet innan jag skulle börja sjuan så började jag röka (cigg), dricka alkohol och sniffa. Jag trodde att jag var "lite mer" då. Jag umgicks med de som gick i nian, och kände mig så trygg, men minns inte mycket från den tiden.
Jag tror, till och med, hoppas, att BDD:n visade sig redan i mellanstadiet, att allt var inbillning från min sida, att jag inte var så jäkla ful som jag fått för mig att jag var. Jag har t.ex alltid haft komplex för min längd, har kännt mig flera huvuden högre än andra, har t.o.m gjort slut med en kille för att jag var längre ( vi är lika långa).
Var på klassträff härom året, fick då höra att jag var bland de kortaste i klassen, hur kan det stämma??? Var jag inte så där skitlång, eller har de glömt? Jag som ville operera mina ben så de blev kortare, och jag som aldrig kunnat ha högre klackar än en två mm gummisula. Tyvärr, en sån här gång, så har jag inga skolkort kvar sen den tiden, hade ju isåfall kunnat kolla ifall jag var så där lång, men jag minns att jag hellst ville, om jag var med, sitta på bänkraden pg a min längd. Hur kan jag tycka att en som är 1.80 är kortare än mig när jag är 175? Jag kom från ämnet på denna sida, ber om ursäkt för det.

[Anonym]

Jinmmys mamma

jag har också haft komplex för min längd, mycket av bdd kommer ifrån det för mig. Usch är också lång och fick höra det hela min tid i skolan. Har fortfarande svårt för att vara lång, eftersom att är man tjej ska man ju vara kortare.

[Anonym]

har också ALLTID fått höra att jag är lång. jag hatar det där "oj vad lång du har blivit" som jag får höra av släktingar och andra människor varje år, även efter att jag slutat växa. idag har jag börjat acceptera min längd mer så just det är inte lika jobbigt som när jag var yngre, men jag hatar fortfarande att folk kommenterar mitt utseende sådär.


för att komma tillbaka till ämnet, jag vet inte riktigt varför jag fått bdd. jag har nog aldrig fått höra att jag är ful (vilket är konstigt, i och för sig har inte många sagt att jag ser bra ut heller), och det är ju alltid nåt. men jag har alltid känt mig annorlunda.
sen när jag var 11 år var det en som kommenterade en sak om min personlighet, som jag tog illa upp av. och efter den dan började jag tänka mer och mer på hur jag var och på hur jag betedde mig, och började tycka att jag var konstig. och så småningom började jag tänka mycket på mitt utseende också och tyckte jag var ful, även fast jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var som var fult, bara att jag var det.
men sen en gång när jag var ungefär 15 var jag i ett provrum där det fanns speglar från alla håll och jag minns verkligen att jag såg hur dålig hy jag hade, samt hur EXTREMT ful jag såg ut i profil. jag såg helt onormal ut. och när jag gått därifrån grät jag jättemycket över det. och efter det har jag blivit mer och mer fixerad varje dag känns det som:/

/i

[Jimmys mamma]

Jag har inte ännu accepterat min längd, men vad kan man göra? Det absolut värsta är att inte veta vad som är sanning och vad som är verklighet. Hur ser jag ut, är jag den jag själv ser? Har haft så konstiga funderingar, så konstiga att jag skämts även för dem, trodde att jag var den enda. Nu är jag typ "vuxen", men i mina tankar så känner jag mig som ett ensamt barn. Jag trodde att jag skulle bli " vuxen". och slippa allt det här, men icke. Hur ska jag kunna acceptera något som BDD, när jag inte kan få ordning på vad som är verklighet eller ej? Bara att skriva på detta forum ger mig ångest, ska någon döma mig, kan jag formulera mig bättre, har jag förklarat konstigt??? Går alltid på helspänn och värderar allt och alla, jämför och plågar mig själv. Nu är allt väldigt snurrigt, det blir så ibland, för mycket tankar, känslor, mm. Jag snubblar över dessa tangenter, tappar tråden och håller mig som vanligt inte till ämnet. Ha överseende. Kram.

[Anonym]

jag hade gärna varit ngn cm längre ... är 170, men jag tycker verkligen det är vackert och elegant att vara lång... se bara på alla modeller!

[Malins mamma]

Jimmys mamma.
Bara att skriva på detta forum ger mig ångest, ska någon döma mig, kan jag formulera mig bättre, har jag förklarat konstigt???

Du formulerar dig jättebra, (och det gör alla andra här också, är det bara jag som har så himla svårt att förklara och formulera mig? Jag är nog den siste att döma någon för det.) och jag är glad och tacksam att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter här på forumet, tack!!  

när jag inte kan få ordning på vad som är verklighet eller ej?

En bra ledtråd på vad som är verklighet är det utseende du upplever dig ha när du mår bra.
Jag tror att många (alla?) har en "tvärtemot-uppfattning" om detta.
 
Man tror att man mår bra därför att utseendet är bättre, fast egentligen är utseendet bättre därför att man mår bra = BDD:n är inte lika aktiv.

Mvh Malins mamma

[Jimmys mamma]

Jo visst är det vackert att vara lång, men jag känner mig mig inte vacker just därför. Har förut försökt att inte tänka på komplexen, men nu bara väller de fram.  Jag vet att jag som människa är lika värd trots alla fel och brister, men jag kan inte sluta tänka på dem. Varför skulle jag ha det bättre, eller må bättre om jag var kortare, jag lurar ju mig själv. Nu har jag iallafall börjat med att motarbeta de negativa tankarna om mig själv. För varje negativ tanke ska jag komma på två positiva om mig själv. Hmm, vet ej om det fungerar, men jag får nog prova iallafall. Tex: Mitt hår är helfel idag, kan inte gå ut. "Straffet" blir då: Ok, mitt hår känns fel idag, men jag har fina ögon och jag har sminkat mig så jag trivs.
 Jag är expert på att se fel i allting, och låta felen jag ser förstöra min vardag, så nu ska det positiva fram. Och jag vill sluta gå och tro vad andra tycker om mig. Jag vill vara så stark att jag kan vara som jag är utan att det känns fel.

[Anonym]

Malins mamma
Jag tycker också alla formulerar sig bra, men det finns nog ingen som formulerar sig så bra som du gör! Ville bara säga det!


Man tror att man mår bra därför att utseendet är bättre, fast egentligen är utseendet bättre därför att man mår bra = BDD:n är inte lika aktiv.
Jag önskar SÅ mycket att det var så. Men jag tycker inte det är så. När jag går upp på morgonen mår jag egentligen varken bra eller dåligt. När jag sen tittar mig i spegeln och tycker jag ser okej ut = jag blir glad, jag har mer lust att vara social, och mår bra. Om jag ser ful ut = jag blir ledsen, hela dan blir förstörd och jag mår dåligt.
Så då är det ju faktiskt utseendet som bestämmer hur man mår, eller?

/i

[Anonym]

Jimmys mamma
Jag är expert på att se fel i allting, och låta felen jag ser förstöra min vardag, så nu ska det positiva fram. Och jag vill sluta gå och tro vad andra tycker om mig. Jag vill vara så stark att jag kan vara som jag är utan att det känns fel.

Det låter jättebra det där tycker jag!! Håller verkligen tummarna för att det ska gå bra! Vill också försöka tänka så, orkar inte heller längre gå och bara tänka på vad andra tycker.
Och apropå längden igen, jag tror jag mest vill vara kortare för att man syns mindre då, man blir liksom mer en i mängden. Och det är vad jag vill vara. För om folk påpekar min längd så vet jag att dom också sett resten av mitt fula utseende. Så är det för mig iallafall. + att jag tycker det är synd att inte kunna gå i högklackat... eller visst kan man men då skulle jag bli 185 cm ungefär och det vill jag inte.
Lycka till, jag tror på dig, kram.

/i

[Anonym]

Och apropå längden igen, jag tror jag mest vill vara kortare för att man syns mindre då, man blir liksom mer en i mängden. Och det är vad jag vill vara. För om folk påpekar min längd så vet jag att dom också sett resten av mitt fula utseende.

Håller med helt så är det för mig. Det är därför jag hatar mitt utseende så mycket det syns för mycket.

[Malins mamma]

men det finns nog ingen som formulerar sig så bra som du gör! Ville bara säga det!

Tack, det var snällt sagt!  
Men jag tycker inte det, mina inlägg är alltid så opersonliga och det jag skriver låter så otrevligt fast jag inte menar det så. Jag har väldigt svårt för att uttrycka mig både i tal och i skrift men när jag skriver så har jag mer tid på mig att tänka efter hur jag ska formulera mig. Fast jag skulle aldrig klara av att chatta.
Jaja, vi har väl alla våra svaga sidor, hoppas ni har överseende med mina formuleringar.  

Man tror att man mår bra därför att utseendet är bättre, fast egentligen är utseendet bättre därför att man mår bra = BDD:n är inte lika aktiv.
Jag önskar SÅ mycket att det var så. Men jag tycker inte det är så. När jag går upp på morgonen mår jag egentligen varken bra eller dåligt. När jag sen tittar mig i spegeln och tycker jag ser okej ut = jag blir glad, jag har mer lust att vara social, och mår bra. Om jag ser ful ut = jag blir ledsen, hela dan blir förstörd och jag mår dåligt.
Så då är det ju faktiskt utseendet som bestämmer hur man mår, eller?

Det är faktiskt som jag skrev, fast inte riktigt. Jag ska förklara:

Du skrev att när du går upp på morgonen mår du varken bra eller dåligt. Okej, det håller jag med om. Sen när du ser dig i spegeln så mår du bättre om du ser bra ut och sämre om du ser sämre ut. Det håller jag också med om.

Men det är det som händer mellan du vaknar och tills du ser dig i spegeln som avgör vad du ser. Du tycker kanske att det inte händer speciellt mycket då? Men det gör det.
 
Så fort du vaknar börjar din hjärna arbeta, du börjar tänka på olika saker.
Tex vad du ska ta på dig, om du har gjort läxorna (?), att du måste komma ihåg att köpa nytt schampo, vad du ska äta till frukost osv, vanliga saker alltså.
Eftersom du har BDD så kommer du säkert även att tänka på olika saker som har att göra med ditt utseende. Du tänker kanske på nån kommentar du hörde dagen innan, på tjejen i filmen du såg (hennes "vackra"utseende), var du ska sätta dig på kemilektionen så du märks så lite som möjligt, nåt obehagligt du drömt om ditt utseende osv osv.
Det här är tankar som du knappast ens lägger märke till, de svischar förbi på nån sekund bara men det är de som avgör vad du kommer att se när du tittar i spegeln.

Det som är allra mest avgörande är troligen hur viktigt ditt utseende är just då. Desto viktigare det är att ditt utseende är bra desto sämre upplever du att det är.

Ett bra exempel är tex skolfotograferingen. Är det någon här som har "råkat" ha ett "bra utseende" just den dagen???
Eller tvärtemot, en dag när man inte ska iväg nånstans och ingen ska komma, är det inte just dom dagarna man ser som bäst ut???

Så jag ändrar formuleringen på det jag skrev, så här ska det va:

Man mår bättre när utseendet är bättre. Men hur man ser sitt utseende beror på vilken information och vilka tankar hjärnan har att arbeta med just då.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Jag menar det verkligen, du förklarar så bra och förklarar så man förstår och man kan liksom se saken lite på ett annat sätt! Och jag tycker inte du är otrevlig=)
Men jag håller med om att det är lättare att formulera sig i skrift när man kan tänka mer och sudda och skriva om.


Ett bra exempel är tex skolfotograferingen. Är det någon här som har "råkat" ha ett "bra utseende" just den dagen???
Eller tvärtemot, en dag när man inte ska iväg nånstans och ingen ska komma, är det inte just dom dagarna man ser som bäst ut???
Aha nu förstår jag hur du menar. Det är ju faktiskt EXAKT så, dom dagarna man bara ska vara hemma ser man alltid mycket bättre ut. Och nu ikväll när jag varit hemma en stund ser jag mycket bättre ut än jag gjorde när jag var i stan innan, då var jag bara ful och mitt hår låg hemskt.

Allt låter så självklart när man läser det såhär, men det är så himla svårt att ändra tankarna, hur gärna man än vill:/

/i