Hur fick du bdd?

[Synthesized]

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag vet att jag redan som liten (fyra-fem år) kunde haka upp mig på olika saker, exempelvis mitt hår. Jag kunde stå och fixa med håret ganska länge och kände mig helt förkrossad när det inte blev som jag ville.

När jag gick på lågstadiet var jag fixerad vid min hals. Jag mådde väldigt dåligt pga hur den såg ut och jag kunde inte ha tröjor eller linnen som var det minsta urringade (dvs kragen måste börja precis där halsen tar slut) ända fram till för några år sedan, eftersom jag tyckte att det framhävde min hals ännu mer.

Under mellanstadiet kom och gick en rad olika fixeringar. Jag har nog varit fixerad vid de allra flesta kroppsdelar under åren. Det var aldrig så att jag inte kunde visa mig bland folk, men jag kände ett enormt obehag och äckel gentemot mig själv.
I sexan blev jag återigen starkt fixerad vid mitt hår, samt min näsa och vikt.

Under högstadiet var det främst huden och vikten som jag mådde dåligt över, och det var där någonstans som min BDD bröt ut på allvar och gjorde mig socialt handikappad (pendlade mellan olika grader av det). Idag är det huden som är mitt absolut största problem, men jag klarar av mycket mer än jag gjorde för bara några månader sedan.

[Malins mamma]

Jag menar det verkligen,

Tack, tack! Jag får väl ta åt mig lite då.  

Ett bra exempel är tex skolfotograferingen. Är det någon här som har "råkat" ha ett "bra utseende" just den dagen???
Eller tvärtemot, en dag när man inte ska iväg nånstans och ingen ska komma, är det inte just dom dagarna man ser som bäst ut???
Aha nu förstår jag hur du menar. Det är ju faktiskt EXAKT så, dom dagarna man bara ska vara hemma ser man alltid mycket bättre ut. Och nu ikväll när jag varit hemma en stund ser jag mycket bättre ut än jag gjorde när jag var i stan innan, då var jag bara ful och mitt hår låg hemskt.

Jag blir så glad att du inser sambandet!    

men det är så himla svårt att ändra tankarna, hur gärna man än vill:/

Jag vet inte riktigt vilka tankar du syftade på, men fortsätt att observera och lägga märke till om det fungerar så att man ser sitt utseende som sämre när man har många BDD-tankar i huvudet och när utseendet är extra viktigt.
Och om det fungerar tvärtemot åt andra hållet, att man verkar se bättre ut när det inte är så viktigt och när tankarna på utseendet inte är så påträngande.

Jag tror (hoppas iaf) att om du kan koppla ihop vad-du-tänker med hur-du-ser-ditt-utseende så blir det lättare att inse vad dina tankar och uppfattningar har för betydelse. Och då blir det kanske lättare att bli medveten om och att börja granska sina tankar och uppfattningar.

Synthesized,
Jag har nog varit fixerad vid de allra flesta kroppsdelar under åren.

Då är det ju tydligt att det inte är diverse kroppsdelar det är fel på utan vad du tänker om dom som är problemet.

men jag klarar av mycket mer än jag gjorde för bara några månader sedan.

Grattis till framstegen!!!      Det är väl KBT-terapi du får?

Mvh Malins mamma

[krossat ansikte]

Ett bra exempel är tex skolfotograferingen. Är det någon här som har "råkat" ha ett "bra utseende" just den dagen???
Eller tvärtemot, en dag när man inte ska iväg nånstans och ingen ska komma, är det inte just dom dagarna man ser som bäst ut???

oj vad jag känner igen mig..
ibland tror jag att det sitter någon där uppe som bara vill förstöra det för mig..
De dagar då man är hemma och kanske bara ska snabbt iväg på ett ärende och hem igen.. då kan man se väldigt bra ut.. nästan så att man tappar hakan faktiskt och undrar om det verkligen är jag i spegeln(?). händer rätt sällan dock..
Sen finns det dom dagar man måste gå till jobbet, då ser allt piss ut.. man kan stå framför spegeln hur länge som helst utan att det löser sig. Och sen när man väl tycker att, ja de e ok.. så när man väl går ut börjar det blåsa skit mkt och redan då är frisyren förstörd..
oh vad förbannad jag blir då, då är jag på världens irriterande humör..

Har ni lagt märke till hur kläder påverkar ens utseende? tycker det är rätt sjukt och konstigt. I vissa plagg kan man se fruktansvärd ut, I vissa andra plagg kan man ibland se ut som askungen.. innan 12 slaget
tycker det är konstigt hur klädseln kan spela roll på utseendet?

[Synthesized]

tycker det är konstigt hur klädseln kan spela roll på utseendet?

Jag tror inte att det spelar så stor roll som vi upplever det. Jag tycker precis som du säger gällande mig själv, men i mina ögon förändras inte andras utseenden något märkbart bara för att de byter kläder.

[Zergman]

ej!

Detta är mitt första inlägg, o det e kul o se att man inte är ensam och som gärna sitter inne o lever framför dator

Jag läser att det är väldigt många som fastnat & fokuserat/fokuserar på sin hy. Jag gör också det!

Är inte det lite märkligt att just hyn i ansiktet är det som får ta mkt fokus? Jag hade mitt hår som fokus förr, sen rakade jag av mig det o då flyttade hela min "tvångstanke" till att jag hade fet röv/mage samt lår, och det trots att jag tränade med personlig tränare o har ca. 10% kroppsfett..fan jag är inte fet!

Till ämnet! Jag vet inte när jag fickk min BDD, men jag vet som så många andra här att skolan var antagligen faktoren som gjorde att jag nu sitter och skriver detta.

Som en del av er va jag mobbad. Från lekis till 9:an..man har hört det mesta, och vart "utstött" det bygger man ingen stark social färdighet/trygget inom sig själv med. Med det så kommer den dåliga självkänslan (som jag inte visste då) , och allt som man hör blir "sanning"!
J
ag är nu 31 år. Haft timtal framför spegeln, frågat vänner om hårstrået ligger rätt, har jag fet röv, kan jag ha dessa jeans mm. Och jag har hamnat i en kass cirkel som jag på sistone eller under ca.6 år fixat genom att dricka på helgerna o ragga tjejer framgångsrikt. Så nu har jag pippat VÄLDIGT många. "Då borde jag väl inte va så ful "! Bekräftelse och sen är den borta! Så börjas det om ....!!! DET ÄR BARA I VÅRA SKALLAR! Men f-n va svårt det ska va o inse det!!!
Det blev ett himlans långt inlägg...jajaja!
Mvh Z.

[Spegelglas]

Jag kom på det rätt nyligen och hos kuratorn bröt jag ihop. Jag orkade inte med mitt "handikapp" längre, för det har sprungit ihop och krockat nått fruktansvärt med vardagen. Varje dag har blivit en kamp om det perfekta ansiktet. Vissa dagar går jag inte ut, jag känner bara så jävla ful helt enkelt. Och så ljuger jag för lärarna, undrar hur många läkarbesök jag varit på den senaste tiden, bara för att ha en anledning till att gå hem och duscha och göra mig fin ? .

Hela tiden sätter jag skulden på min pojkvän också , eller det känns så.  Han har nog inte fattat innebörden än bara. Av att jag känner mig så otorligt vanställd, äcklig och oattraktiv hela tiden. Hur jag sätter igång mina hjärnspöken med historier om hur han är med andra, historier som bara finns i mitt huvud och triggar mig ännu mer.

Jag ska få hjälp nu säger dom, om jag inte tappar mig själv innan dess. För det har gått för långt. Alldeles för jävla långt.

[Malins mamma]

Välkomna hit till forumet, Zergman och Spegelglas!!  

DET ÄR BARA I VÅRA SKALLAR! Men f-n va svårt det ska va o inse det!!!

Det är nog svårt att inse det så länge man har BDD.
Det är troligen lättare att ha inställningen att även om man inte själv kan inse att det sitter i huvudet så bör man lita på de som har forskat och jobbat med sjukdomen att de vet hur det är och att de vet hur BDD:n ska behandlas.

Jag ska få hjälp nu säger dom, om jag inte tappar mig själv innan dess. För det har gått för långt. Alldeles för jävla långt.

Bra att du ska få hjälp och jag tror inte alls att det har gått för långt. Ett bra exempel är "Anna" på bddcentral som hade haft mycket svår BDD från hon var liten, hon blev frisk för två år sen, vid 48 års ålder. Det finns hopp för alla!  
En liten fråga bara, vilken sorts hjälp ska du få?

Mvh Malins mamma

[Millan]

Hejsan!
Ny medlem och är glad att jag tagit steget för här finns fler med mig som lider.
Ingen i min nävaro kan förstå varför jag hatar mitt utseende... Min BDD började redan som liten flicka... troligen när jag fick dubbla budskap... -Så otroligt vacker, söt, fin etc.. medans jag i skolan blev mobbad och utstött, samt sexuellt utnyttjad...

Jag kan se mig i spegeln och se hur hela mitt ansikte byter skepnad, form... Näsan svullnar, ansiktet blir enormt, ögonen små, läpparna minskar i form.. jag blir enormt ful, motbjudande helt enkelt.
Vissa dagar kan jag tycka mig se mycket bra ut men de stunderna varar endast få minuter, tyvärr.
Har en kanonfin kille som är världens bäste, han har ALLT! Tyvärr så är han mycket populär hos motsatta könet och det gör att jag blir osäker och svartsjuk, känner att jag inte duger till. Han har dejtat modeller och andra "snygga" tjejer, hans kompisar har varit avundsjuka på honom, detta gör att jag inte vill träffa hans vänner, tror att min kille skäms över mig.

Fan, fan, fan... Vilken idiot man är egentligen, visst duger man.. men allt för många dagar är åt helvete, jag gör allt för att inte trycka ner mig själv, behöver hjälp.
Ser jag min kille titta på en annan tjej vill jag inte äta, jag mår dåligt och hamnar rakt ner i självhatet...

Jag är snart 32 år gammal... lever på hoppet!

Kram

[Kara]

Millan

Jag har varit i precis samma situation med mina pojkvänner. Jag tror alltid att dom skäms över mig och vill inte träffa deras kompisar, tror att min pojkvän tycker att hans kompisar har snyggare flickvänner osv. Jag hatar mig själv och blir svartsjuk och anklagande, och då hatar jag mig själv ännu mer just för att jag blir svartsjuk. Jag kan aldrig tro att min pojkvän verkligen tycker om mig och tycker att jag är söt, fin eller snygg.

Just nu är jag singel och konstigt nog mår jag bättre över hur jag ser ut och är då. Jag tror att det beror på att när jag har en pojkvän går jag bara och väntar på att han ska göra slut hela tiden. För det är ju klart att han kommer göra slut, ingen vill väl egentligen vara ihop med nån som är så ful och dum som jag.

[Millan]

Hejsan Kara!

Instämmer, nickar... HATAR verkligen mig själv mer när jag blir sotis, det är ju bara ytterligare ett "bevis" på hur svag jag är. Vill inte att han ska få veta hur dåligt jag mår, rädd att han lämnar mig, men tror han kommer göra det ändå... Jag är ju inte i hans "klass".
Kara, du säger att du mår bättre av att vara singel, känner igen det. Man har inte så stora krav på sig då, ingen att "behaga".. vara sexig för, välsminkad och trevlig till.  De tankarna och känslorna har jag iaf.. I början ville jag att han skulle dumpa mig för då hade jag fått bekräftelsen på att jag inte duger, nu är jag rädd att just det ska hända... JOBBIGT big time...

Varje dag väntar jag på att få höra att jag e fin men när han ger mig komplimanger tar jag det som att han bara vill vara snäll, att han ljuger för att inte såra mig =o(   Får jag INTE höra nåt "fint" blir självföraktet ännu starkare och jag får ytterligare bekräftelse på att jag är äcklig och motbjudande för min kille... Känner mig så förbannat splittrad.  I början av vårat förhållande tog jag modet till mig och beskrev för min kille vad jag lider av.. Han började skratta och sa - Nu fick jag roliga bilder framför mig om vad du ser i spegeln, FAN VA ONT DET GJORDE!!!!  
Jag säger inget mer om sjukdomen, tror han glömt av det... Lider.

Jag är nu inne i ett sjukt beteende då allt kretsar kring maten... jag mår illa av att laga mat till min familj ( fästman och son på 14 år)... men måste ta mig igenom det.. ETT RENT HELVETE. Jag vill inte äta, tar bara så pass mycket i munnen under dagarna så jag inte svimmar (lågt blodtryck). Jag brukar också skära i mig men försöker tänka att jag inte vill ha mer ärr... tar en timma i taget.

[Kara]

Millan

Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Jag är också splittrad när jag är tillsammans med någon. Jag är livrädd för att han ska lämna mig, men samtidigt vet jag att han kommer att göra det och då blir jag osäker och svartsjuk och självhatet kommer upp till ytan. Jag slappnar aldrig av när jag är tillsammans med någon. Sen så hjälper det ju inte att jag har blivit dumpad av väldigt många killar på grund av min svartsjuka och min depression. Min dåliga självkänsla gör att jag inte kan lita på att någon tycker om mig, jag blir svartsjuk, min svartsjuka leder till att jag blir dumpad och när jag blir dumpad får jag ännu sämre självkänsla. Just nu tror jag inte att nån kommer vilja vara tillsammans med mig någonsin igen. Jag känner mig bara ful och värdelös.

Han började skratta och sa - Nu fick jag roliga bilder framför mig om vad du ser i spegeln, FAN VA ONT DET GJORDE!!!!

Jag förstår inte hur han kunde skratta när du berättade hur du mådde. Han kanske bara inte visste hur han skulle reagera, vad han skulle säga. Berättade du att du blev ledsen när han skrattade? Jag tycker att du ska försöka prata med honom om hur du mår igen. Tror inte det är bra att leva med någon som inte vet att man mår så dåligt. Om han verkligen älskar dig så kommer han försöka förstå och hjälpa dig.

Du verkar vara väldigt självdestruktiv. Jag hade också en period när jag gjorde illa mig själv på grund av min ångest och aggressioner. Jag mår bättre sen jag började äta antidepressiva och nu får jag väldigt sällan så svåra ångestattaker att jag känner att jag måste göra illa mig själv. Men är ditt behov av att skära i dig kopplat till ätstörningen? Det finns ju hjälp att få mot ätstörningar. En bekant till mig hade så svår anorexi att hon var nära att dö, men hon sökte hjälp och idag mår hon bra. Hon har en högskoleutbildning, ett bra jobb och sjunger i ett band. Man skulle aldrig kunna tro att hon varit så sjuk som hon var.

[Synthesized]

Millan och Kara

Fan, jag vet inte vad jag ska säga. Det finns ju inget att tillägga. Jag känner igen mig skrämmande mycket...

[Millan]

Kara!

Jo, jag berättade hur det kändes när han skrattade, jag kunde inte riktigt hålla det inom mig ( är ju en känslomänniska).
När jag tagit steget att skära i mig är när hatet mot min egna kropp & sjuka tankar blir för starkt. Svälten är ett straff har jag förstått... men det är ju en sådan förbannat skön känsla att inte äta, känna hur kroppen skriker efter näring.

Jag bestraffar mig dagligen, tänker negativa tankar, trycker ner mig själv, jämför mig med varje kvinna jag ser.. & det bästa är att jag lyckas hålla ansiktet för min kille.. Han jobbar mycket och tränar handbollstjejer varje kväll ( haha ironiskt ).. glad så länge jag inte är sotis på dem.
Han har sagt att handbollstjejer har snygga kroppar. Jag har sett tjejerna och det är speciellt en som jag stör mig på då hon gjort klart att hon är intresserad av min kille.. Hon är dessutom så förbannat vältränad, fint ansikte och långt vackert blont hår ( hans typ).

En sak som stör mig när det gäller min kille är att han vill göra mig gravid.. Jag är en mullig tjej ( den första han haft )... Och när jag sagt att jag ska ner "lite" i vikt så säger han att jag kan glömma det för jag ändå ska bära hans barn snart. Jag vill inget mer än skaffa ett kärleksbarn med honom ... M E N... rädslan att bli tjockare än jag är nu är starkare än barnlängtan. FANFANFANFANFAN.... Mitt friska jag slåss med den sjuka sidan, jag vill ju bara vara glad och lycklig *snyft*.

Synthesized

Jag är ledsen att behöva säga detta men jag är så förbannat glad att det finns fler som mig bl a du och Kara....  Sjukt men samtidigt härligt då vi inte är ensamma, men det är klart.. Man ska nog inte låta en blind leda en blind...

[Kara]

Millan

Jag antar att du redan vet det, men att låta bli att äta är det sämsta du kan göra om du vill gå ner i vikt. Om du inte äter tillräckligt slutar kroppen förbränna fett. Kroppen ställer in sig på svält eftersom den inte får tillräckligt med näring och då behåller den allt fett som en slags reserv. Jag tror att du skulle behöva hjälp med att bli mindre självdestruktiv och sluta straffa dig själv hela tiden. Men då måste du ju förstås vilja ändra på det, vet själv att jag inte var öppen för att göra något åt det när jag mådde som sämst.

Jag jämför mig också med andra tjejer hela tiden, speciellt när jag har pojkvän. Men om din pojkvän verkligen hellre ville vara med nån mer vältränad tjej med långt blont hår så skulle han ju vara det. Du har ju nåt som är bättre än det och det är därför som han är med dig. Han är ju tillsammans med dig för att han tycker att du är bättre än alla andra tjejer. Det är lätt att se sånt utifrån, men när man själv är tillsammans med någon är man bara osäker och känner sig som fulast och sämst i hela världen.

[Millan]

Kara!

Du har rätt i allt du skriver, under bra dagar vet jag det också, att jag är destruktiv, negativ och inte speciellt rolig att vara med när mörkret sluter sig om min själ...

Det du säger om min kille har han själv sagt till mig... Han har aldrig träffat en sådan vacker och fantastisk tjej som mig *hmmm*... Jaja
Fan... gôtt att du säger vad du tycker Kara, känns bra ( för djupt inom mig så vet jag att det är sant ).. fast jobbigt att höra just nu när jag e lite grinig efter en jobbig dag på mitt arbete...