Att identifiera bdd-tankar

[Malins mamma]

Ja nu undrar ni kanske vad det är jag har kommit på. Det är i och för sig ingenting nytt, bara ett sätt att tydliggöra vad det innebär att ?identifiera bdd-tankarna?. Att lära sig göra detta är, tillsammans med sjukdomsinsikt, de första viktiga stegen för att bli fri från bddn. Därför är det viktigt att veta vad det egentligen innebär. Eftersom en del av er tvivlar på att ni har bdd och inte heller får någon behandling ännu så tänkte jag skriva ett exempel.

Alla bdd-drabbade har naturligtvis sin egen unika historia, men bdd-tankarna är ungefär desamma för de flesta, tror jag. För enkelhetens skull skriver jag om en flicka, men det kan lika gärna vara en pojke med samma eller något annat bdd-fokus. När du läser, lägg märke till vad som är bdd-tankar och vad som är dina egna tankar.

Du är en helt vanlig tjej, snäll och lite försiktig. Det är inget fel på dig varken kroppsligt eller psykiskt, du är helt normal på alla sätt. Under en kortare eller längre period händer en del saker som får dig att undra vad som är fel. Du är varken bråkig eller elak mot andra, ändå blir du illa behandlad, utstött eller ignorerad. Du tänker att det kanske är ditt utseende det är fel på.

Bdd:  Ja det är nog så, ingen vill vara kompis med dej för du är så ful.

Du:  Men jag är väl inte fulare än andra, jag har ofta fått höra att jag är söt.

Bdd:  De har ljugit för dig. Hur kan du vara så dum att du tror på det, gå och titta i spegeln så får du se.

Du:  Nej, jag ser inget fel.

Bdd:  Då har du inte tittat ordentligt, det måste vara nåt fel på ditt utseende annars hade du blivit bättre behandlad av dina kompisar.

Du börjar granska ditt ansikte, kollar varje kvadratcentimeter av hyn, jämför höger och vänster sida, du tittar i två speglar för att se din profil. Du sitter i timmar och kollar och plötsligt börjar du se vad som är fel.

Du:  Ja, du hade rätt, nu ser jag vad det är. Min näsa är krokig, min hud är alldeles prickig och mina ögon ser olika ut.

Du är chockad över din upptäckt. Ju mer du tittar på defekterna desto mer framträder de. Du ÄR faktiskt ful, du ser helt deformerad ut. Hela ansiktet är ju snett, du är nog den fulaste människan i hela världen.

Från denna stund har bddn förblindat dig. Du kan inte längre se ditt riktiga utseende. Den har också tagit över en del av ditt psyke, men bara den delen som handlar om ditt utseende. I övrigt är du lika intelligent, klartänkt och förståndig som du var innan.

Bdd:  Ja vad var det jag sa, du ser ju ut som ett monster. Du tror väl inte att du kan gå ut och visa dig för folk med det utseendet. De kommer att må illa när de ser dig, skratta och viska bakom din rygg. Du kommer att bli hånad vart du än går.

Du:  Men jag tycker det är lite konstigt att jag inte har sett förut hur hemsk jag ser ut.

Bdd:  Du har ju inte brytt dig om att titta heller, du gick bara och tog för givet att du såg bra ut. Men nu vet du. Hade du varit uppmärksam så hade du säkert hört en och annan kommentar. Du kommer väl ihåg hur det var den där gången [....] Det berodde bara på att du är så ful.

Du:  I förra helgen var det faktiskt en kille som sa att jag var den finaste han sett.

Bdd:  Och det trodde du på?! Det var ju halvmörkt där och han såg dig bara framifrån. Dessutom var han full och du vet ju att killar säger vad som helst för att få tjejer dit de vill.

Du pratar kanske med dina föräldrar. Talar om att du tycker att du är så ful. ? Nämen du som är så fin, hur kan du tycka det? Vi lovar, det är inget fel på ditt utseende, säger de.

Bdd:  Det ska du inte tro på. Såklart de säger att du är fin, det säger de nog hur ful du än är. De vill förstås inte göra dig ledsen. De säger nog vad som helst för att få dig att gå till skolan.

Nu är du övertygad om att du är ful. Vad ska du göra??? De få som du har vågat prata med verkar inte förstå, de viftar bara bort ditt stora problem och tycker inte att du behöver bekymra dig om ditt utseende. De fattar inte hur hemskt det är att vara så ful. Du är helt ensam, ensam med bddn. En intensiv period börjar, du köper tidningar med sminktips, kollar hur alla vackra fotomodeller och kändisar ser ut, jämför deras proportioner med dina. Du läser allt du hittar på internet om acneproblem. Snart känner du till alla salvor, mediciner och krämer som finns, hur de verkar och vilka biverkningar som kan förekomma. Alla dina pengar går åt till smink och hudkrämer.

Du börjar gå upp tidigare och tidigare för att hinna sminka över dina ?defekter? innan du går till skolan. Men hur du än anstränger dig så blir det inte bra.

Bdd:  Nej det duger inte, alla kommer att se den stora finnen på din kind och ögonen är ännu mer asymmetriska nu, du får börja om från början.

Du:  Men jag hinner inte. Vi har ett viktigt prov idag som jag inte får missa.

Bdd:  Jo du måste, du kan inte visa dig som du ser ut nu. Dina klasskompisar kommer aldrig att vilja vara vän med dig om de får se hur du ser ut egentligen. De kommer att sprida ut rykten på hela skolan om hur ful du är. Sen är det kört för dig, de kommer aldrig glömma vad de såg och du kommer att vara ensam resten av livet.

Du får panik, du kan inte missa fler lektioner nu, men du kan inte gå till skolan heller. Du tittar i spegeln en gång till, du mår illa och känner dig svimfärdig. Hur ska det gå för dig med skolan ..jobb ..killar ..framtiden ..?

Bdd:  Som du ser ut så har du ingen framtid. Nyckeln till ett bra och lyckligt liv är ett vackert utseende och den nyckeln har inte du.

Du är förtvivlad, ingen kommer någonsin att vilja vara med dig eller tycka om dig. Du står inte ens ut med att se dig själv. Då får du se en artikel i en tidning som handlar om en tjej som tycker att hon är ful. Du läser och känner igen dig i hennes berättelse, men så tittar du på fotot. Den tjejen är ju vacker och det är inte du.

Bdd:  Det där gäller inte dig, tjejen i tidningen har BDD, men du är ju ful på riktigt.

Du:  Men det kanske inte är så, jag beter ju mig på samma sätt som henne, jag har kanske också BDD.

Du börjar leta information om BDD på internet. Du läser andras berättelser, du läser om symptomen. Ett litet hopp tänds, det mesta som skrivs om BDD stämmer in på dig.

Du:  Jag önskar verkligen att jag har BDD, kanske, kanske ser jag normal ut fast jag inte ser det själv.

Bdd:  Nej du lurar dig själv, du är bara riktigt ful och äcklig osv, osv..

Observera att tjejen i exemplet fortfarande är samma helt normala tjej som i början, bara med den skillnaden att hon har drabbats av BDD. Hennes utseende har INTE förändrats.

Om du har BDD så har du nog känt igen dig i flera av tankarna som har tagits upp här, för det är ungefär så här bddn fungerar. Jag hoppas också att du lär dej att skilja på dina egna förnuftiga tankar och BDD-tankarna. Att känna igen BDD-tankarna är viktigt för att sen kunna ta nästa steg mot ett tillfrisknande. Då ska man ifrågasätta varje BDD-tanke man har och förändra dom till positiva tankar istället.

Var snälla mot er själva, tro inte på Bdd-tankarna för dom har FEL. De har lika mycket fel som alla andra tvångstankar.

Hälsningar / Malins mamma

[Anonym]

Åh herregud. Den där flickan är jag...

[Anonym]

Det här var det bästa jag nånsin har läst. Jag är också mamma och tycker att allt stämmer med hur jag tror att det är min dotter känner det. Alla BDD“are borde läsa detta och fundera på om det inte är så här det är. Tack Malin“s mamma för att du ger så goda råd.

Hälsningar en annan mamma

[Anonym]

Väldigt bra sammanfattning om tankarna bakom bdd! TYvärr leder detta ofta till faktiska fysiska men på huden i ansiktet. Som en följd av den sjukas ständiga desperata försök att göra sin hud "fin"i form av ett antal tvättar, smörjningar, sminkningar mm varje dag
Så bddn startar ju ett fysiskt prb eller iaf gör det mkt större, sedan ökar dennes psykiska prb markant och med ännu mer defekter att laga o sen eskalerr allt till enorma prpotioner!

Danny_24 bddare sen 1994 ungefär dock "frisk" sedan 6 mån

[Anonym]

det är aldrig nån som sagt att jag är söt. aldrig. aldrig fått en komplimang. bara fått höra hur ful jag är under hela mitt liv.

så då har jag alltså inte bdd, för jag är ful ful ful

[Malins mamma]

Hej!
Jag undrar om du kände igen dej i det övriga i historien.
Det tror jag nog att du gjorde för det sista du skrev "så då har jag alltså inte bdd, för jag är ful ful, ful", det är bddn som försöker övertyga dej om att du är ful. Det är liksom en fortsättning på berättelsen.

Det första du skrev att du har fått höra att du är ful under hela ditt liv, jag är ledsen om du har fått höra det, men det är faktiskt inget bevis för att du är ful. Kan du berätta vilka som har sagt det (inte med namn förstås) och under vilka omständigheter det har hänt?

Tack Danny och andra mamman!

/ Malins mamma

[sned]

men hur ska man egentligen kunna veta om man har bdd eller är ful?
jag tycker jag har ett jättesnett ansikte. jag ser det tydligt på kort och  jag kan till och med känna när jag tar på det hur ojämnt det är. ändå påstår de flesta att det inte är något som direkt syns och att jag har förstorat det. men jag ser ju det hur tydligt som helst! och jag mår så otroligt dåligt över det!
vadå. kan man lixom inbilla sig saker även på kort eller? tycker det verkar märkligt.

[Sara]

det spelar ingen roll om man är ful eller inte om man har bdd. utseendet har inget med saken att göra. jag citerar Malins mamma för att förtydliga detta;

"Personer som är friska och fula kan också tycka att det är jobbigt men inte alls så mycket som en BDD-drabbad. Det lidande ni känner är mycket, mycket värre.
Friska fula människor lever ett normalt liv, de går i skolan, jobbar och umgås med folk utan att tänka på sitt utseende i nån högre grad.
Friska fula personer tänker inte på hur belysningen är och hur ljuset faller. De tittar sig inte i spegeln mer än nödvändigt. Friska fula tjejer sminkar sig inte i timmar, en normal vardagssminkning går på ca 10 min."

[Malins mamma]

Sned, efter att du har blivit drabbad av bdd så kan du inte längre se ditt riktiga utseende, inte i spegeln och inte på kort. Du inbillar dej inte men du har fått en förvrängd självbild. Om du har bdd så kan du inte lita på vad du ser själv, hur tydligt du än ser det.
Men det finns två sätt att få se sitt riktiga utseende.

1. Om du inte vet om att det är dej själv du ser.
Tex  du ser en person i en affär, egentligen är det din spegelbild men det vet du inte om, du tror att det är nån annan. Under den eller de sekunder det tar innan du kommer på att det är dej själv du ser så kan du få en skymt av ditt riktiga utseende.
2. När du blir fri från bddn. De som har blivit friska kan åter se sitt riktiga utseende.  

Som Sara skrev så handlar inte bdd om ens verkliga utseende.
Det utseende som den bdd-drabbade ser och mår så dåligt över är inte sitt riktiga utseende utan en förvrängd bild som inte finns i verkligheten.

Hälsn. Malins mamma

[annapanna]

Jag kan inte skilja på mina bdd-tanker och mina egna tankar. Kan man det om man har bdd?

[16-åringens mamma]

Försök att tänka att de negativa tankarna om dig själv är BDD-tankarna. Leta upp alla positiva tankar du kan, det är dina egna tankar. Som BDD-drabbad är man fruktansvärt hård och obarmhärtig mot sig själv. Leta positiva saker hos dig själv (även sånt som inte har med utseendet att göra).
Tack Malins mamma för ett otroligt bra och genomtänkt inslag.

[annapanna]

OK ska försöka

Tack för tipset!

[Anonym]

det är flera som har sagt det till mig direkt, och jag har fått höra  genom andra personer att den och den tycker att jag är ful. och jo, visst kände jag igen mig. men jag vet vad mitt problem är, och det är inte bdd, utan att jag inte kan acceptera att jag är ful.

för endel är det. och tyvärr har jag också blivit det.

[Malins mamma]

Hej!
Nu är det ju inte så enkelt att man är endera fin eller ful. De allra flesta människor ligger på en skala däremellan. Vi har alla vårt personliga utseende och vår personliga smak.
Om 10 personer tycker att nån inte ser så bra ut så finns det 10 andra personer som tycker att samma person är fin. Det är likadant som med maträtter, somliga tycker att ärtsoppa är gott andra tycker att ärtsoppa är äckligt. Somliga gillar Volvo andra föredrar SAAB. Somliga gillar dansbandsmusik andra gillar tecno, rock eller country. osv.
 
Det jag menar är alltså att om någon har sagt att du är ful så är det ingen absolut sanning, inte ens om flera har sagt det så är det nån absolut sanning därför att vi människor har så olika tycke och smak. Du är inte ful bara för att nån har sagt det.
 
(Det jag har skrivit hittills är om ditt riktiga utseende.)

Om du kände igen dej i inlägget längst upp så är jag ganska säker på att du har bdd, isåfall är det bra att veta att man som bdd-drabbad har ett "selektivt" minne. Det betyder att man mycket väl kommer ihåg allt det negativa man har hört om sig själv, man kommer även ihåg alla kommentarer, blickar och antydningar som kan tolkas till något negativt.
 
Däremot så minns man INGET positivt, det beror på att man inte har tagit åt sig när någon har sagt nåt bra och så har man kommit på en bra anledning att inte tro på det man hört, tex de såg dej i "lämpligt" ljus, i en bra vinkel, inte tittade så noga, inte såg dej osminkad, de har extremt konstig smak, det var mörkt, de säger så för att vara snälla, de ljuger. Ja ni känner nog till alla ursäkter för att inte ta till er det positiva. (Alla dessa ursäkter är starka bdd-tankar).
 
Det du måste göra är att ta reda på om du har bdd eller inte, nu känner du igen dig i bdd-symptomen men du tror inte att du har bdd ändå. Det innebär att du inte har någon sjukdomsinsikt.  
Den som har bdd OCH sjukdomsinsikt har stora chanser att bli frisk. Utan sjukdomsinsikt är det mycket svårt.

Mvh/ Malins mamma

[Anonym]

Håller med Anonym som skriver att det fysiska problemen eskalerar i takt med de psykiska...
Har väldiga ånggestattacker över min hy i ansiktet. Upplever den som röd och rodnande så fort jag pratar, skrattar, ler eller äter. Har "tvingat" min familj att "erkänna" att jag har en ganska röd och känslig hy...trots att det är det sista jag vill höra. Tycker att problemen blir värre när jag tänker på det...blir ibland skygg på jobbet...skäms över min äckliga rodnande hy. Känner mig dum...mesig...ful..som rodnar titt som tätt och framförallt OSÄKER...tycker att jag som 30-åring inte borde rodna och bli osäker...blir så ledsen...ett sådant nederlag varje gång...vissa dagar är ett helvete...går bara hem och gråter efter jobbet...bävar inför julen med alla släktmiddagar...är så rädd för att rodna inför andra...har svårt att sitta och äta med andra ibland...
Ägnar timmar åt att sminka mig och verkligen spackla över allt...men rodnaden syns ändå...finns det någon som har samma problem???
Funderar ibland på att ta livet av mig..men är nog för feg...rädd att misslyckas..
Kramar från en ledsen tjej i Göteborg