Jag delar här nedan med mig av ett väldigt ärligt mail, som jag nyligen skickade till en vän.
Denna vän har nyligen fått veta hur jag känner om mitt utseende och i hur stor utsträckning detta faktiskt påverkar mig.
Jag har under tiden vi känt varann delat med mig av bilder av mig själv på internet...
något som kan verka underligt, med tanke på att jag sedan kommer och påstår att jag inte gillar hur jag ser ut. Här är min förklaring. Hej.
Vill bara klargöra en sak.
Jag kan förstå att det kan verka lite konstigt att jag säger att jag "inte gillar mig själv",
samtidigt som jag helt öppet delar med mig av bilder förställande mig. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå hur det hänger ihop. OM jag verkligen inte gillade mig själv, då borde jag väl inte heller känna mig bekväm med att visa upp bilder av mig själv!? Så resonerar förmodligen de flesta.
Jag tror att man skulle kunna säga att det att jag skickar bilder på mig själv
hänger ihop med bddn, jag ska förklara varför snart.
Jag vill bara påpeka först att jag faktiskt också har stunder då jag känner mig mer tillfreds och rofylld med mig själv, då upplevelsen av att jag är ful inte är lika närvarande och påtaglig, detta gör mig mer normalt fungerande. Jag kan som sagt klara av att göra saker även fast tankarna är närvarande, men de gångerna känner jag obehag. Hur stort obehaget är beror på hur påtagliga/stora tankarna är.
Att visa bilder på mig själv fungerar som ett sätt att fiska efter bekräftelse.
Jag får komplimanger om mitt utseende.
I verkligheten, där jag befinner mig just nu,
fortsätter jag dessvärre att känna precis som innan.
Jag kanske tror att om jag skickar bilder på mig själv och får höra
tusen gånger att jag är snygg, så kommer jag TILL SLUT börja tycka om mig själv mer, och gilla det jag ser i spegeln.
Jag skulle nog säga att det faktiskt har gett det
motsatta resultatet.
Att fiska efter bekräftelse har gjort min oro ännu värre.
Jag känner så här:
Jag kan ta
flera hundra bilder på mig själv.
Ibland tar jag bilder på mina "deffekter", bara för att jag vill kontrollera
hur jag ser ut ifrån olika vinklar och vrår. Dessa får bara jag se, givetvis.
Sedan tar jag bilder där jag försöker hitta rätt sorts ljus, och min bästa vinkel.
Jag väljer ut en bild av... kanske hundra.
Det är
EN bild, EN bild av HUNDRA.
EN SEKUND då jag stod i rätt sorts vinkel,
en sekund då ljuset befann sig i en fördelaktig position. Uppe på allt är kvaliten på kameran dessutom usel.
Jag har på sistone raderat nästan alla bilder som jag har haft på mig själv,
pga att jag själv har känt att det inte har varit hälsosamt. Jag har fiskat efter positiva kommentarer,
men jag känner mig likaväl ful och misslyckad.
Jag känner att om en människa träffar mig,
då finns det
inget fördelaktigt ljus som kan skydda mig,
personen ifråga kommer att få se mig ifrån
alla vinklar,
personen kommer att få se
hela bildeninte bara en av hundra, han eller hon kommer att få se sanningen. Verkligheten.
Jag känner att en bild, inte visar hela bilden.
Om vi säger så här:
Jag träffar en person,
han eller hon säger att det inte är något fel på mitt utseende. Vi skiljs åt.
Sedan har jag en "dålig" dag, jag känner mig förskräckligt ful.
Samma person frågar mig om vi kan träffas igen. Jag klarar inte av det.
Även fast han/hon har sagt att det inte är något fel på mitt utseende.
Det som då går igenom mina tankar är att:
Ja, så lät det förra gången.
Men DENNA gång kommer han/hon deffinitivt se hur ful jag är. Min hud är hemsk och mitt hår förskräckligt.
Jag ser tjock och svullen ut. Har mörka ringar under ögonen.
Positiva kommentarer kan alltså även verka negativt på mig.
Jag ser mig själv i spegeln och ser att jag ser hemsk ut,
om någon har gett mig en positiv kommentar känner att jag har
jättehöga krav att leva upp till.
Dessutom känner jag att det verkar som att
ett bra utseende uppskattas. Då stiger mina krav till skyarna.
Krav som jag inte kan leva upp till.
Det är alldeles nyligen som jag har insett det här problemet.
Jag har länge känt så här, men aldrig pratat med någon om det
eftersom jag har varit 100 % säker på att alla andra ser precis samma sak som jag ser,
jag känner mig dessutom 100 % säker på att andra känner sig lika mycket illa till mods över mitt utseende som jag känner mig
vad finns det för anledning att nämna det?
Det enda det leder till är förmodligen en obehaglig stämning.
Dessutom vill jag inte höra vad andra tycker om mitt utseende. Jag frågar aldrig.
Många andra som har bdd, frågar ofta andra om deras utseende.
Det gör jag aldrig. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att göra en sådan sak.
Jag vill inte att människor ska uppmärksamma och värdera mitt utseende. Det har dock hänt att jag har talat om för andra att jag inte gillar mitt utseende,
men jag har aldrig frågat hur de ställer sig till det.
Bdd handlar inte om hur man ser ut egentligen.
Alla sorters människor kan få bdd:
människor som är mer attraktiva än genomsnittet,
människor som ser vardagliga ut,
och människor som har ett mindre fördelaktigt utseende.
Det handlar
inte om att en snygg människa ska inse att hon är snygg och sen är problemet löst.
Det är
inte bara en fråga om en person som tror att hon/han är ful fast hon/han inte är det.
Det handlar om så mycket mer:
Det handlar om att inte kunna sluta tänka på det.
Att inte klara av att se sig själv i spegeln.
Att tycka att man är lika värdefull som ett gruskorn på marken.
En del människor som har bdd, gömmer sig bakom stora kläder,
vågar inte visa sig bland människor,
slutar gå till jobbet/skolan,
eller så jobbar man endast för att få pengar så att man kan spara ihop till plastikkirurgi
eller till olika skönhetsprodukter som lovar det ena och det andra.
En del tror att det bara handlar om att man är fåfäng, och larvig. Att man bara borde "komma över det".
Jag klarar ibland inte ens av att gå ner till tvättstugan för att jag är så rädd att stöta på någon i hissen som ska se hur förskräcklig jag ser ut. Det känns alltså som att människor inte är särskilt utbildade i området. Om andra inte tror att det är så farligt, så byter jag gärna hjärna med de. Gärna hjärna

.
Jag har bestämt mig för att prata med min psykolog om detta.
Jag har haft samtalskontakter förut, men jag har aldrig pratat om detta,
trots att jag under tiden som jag sitter där, precis samtidigt oroar mig över hur jag ser ut.
Jag har skämts över att säga något.
På ett sätt kan jag känna att jag kanske ändå överdriver och att min psykolog inte kommer att tänka att jag är ful,
men samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig över att det är precis det hon kommer att tänka.
Det ena alternativet känns precis lika troligt som det andra alternativet.
Utseende är ett sånt känsligt område. Vad händer om man är riktigt jävla ful på riktigt? Vad ska psykologen säga då?
Eftersom jag är rädd att inte bli tagen på allvar,
har jag skrivit upp en lista med tankar och känslor som jag har.
Jag ska även skriva på vilket sätt min "fulhetsfobi" påverkar mig.
Slut på mail. Kommentera gärna vid igenkänning. Kram. /Karin