"Skriva av sig"-tråd

[Lyckofågel]

Håller med, även fast jag kanske inte borde..?

Jag överdoserade piller för typ en och en halvmånad sedan, och en kompis tvingade mig till akuten... när jag kom dit ville de att jag skulle dricka något som skulle få mig att spy. Jag ville inte, och då bad de mig sätta mig i väntrummet i 3 timmar, så att de kan ha koll så att jag inte blir sämre.
Dosen av piller som jag hade tryckt i mig var inte farlig, och absolut inte dödlig! Allt jag behövde just då var lugn, och ro, en varm säng och ett mörkt rum. Inte ett dånande väntrum med strålkastar ljus.. Jag stack därifrån när de inte såg, eftersom jag vet själv vad jag behöver. Sedan kom en räkning hem, inte ett enda samtal ifrån någon som undrade om jag fortfarande var självmordsbenägen, nej, nej, de är väl bara tacksamma om man tar självmord hemma i det tysta så de slipper ha med saken att göra.
Det är ju bara deras jobb att spotta ur sig empatiska repliker.

[Nokia]

Det är ju bara deras jobb att spotta ur sig empatiska repliker.

Precis. Känner mig bara ännu mer patetisk när en människa som arbetar som det jag hade utbildat mig till om jag varit frisk, står och säger till mig att "det finns hjälp". Jävla lätt för henne att säga. För även om många bli friska, så blir inte alla det och jag vet vilken skara jag tillhör.

[girloutside]

HEJ! NU ÄR JAG DEN FULASTE PERSONEN PÅ JORDEN IGEN,

tänk om man fick skapa sig så som man ville se ut, då skulle det problemet vara ur världen iallafall, om man kunde känna stolthet när man visade sig.

jag klippte mig för att kanske känna mig finare, 

jag inbillar mig att det kan bli bättre med andra frisyrer och smink, och så är jag inne på att ändra mitt utseende genom tankekraft

HEREGUD min kropp!!!!
JAG HAR KÖPT MASSA KLÄDER, och nu kan jag inte ha nånting av dem för det ser så fult  ut på mig att jag blir helt apatisk,kan liksom inte visa mig så, vad ska jag göra??? jag har så mycket kläder nu, men jag kan inte ha nånting, inte ens min gamla "säkerhets tröja" som jag hade jämt förut, den gör mig tjock på överkroppen och kan ju inte ha smala ben till det, och den står ut, ALLT står ut,

jag har blivit så smal, jag försöker verkligen äta, men idag på lunchen så fick jag bara i mig halva, för illamåendet kom och jag var tvungen att sätta mig på golvet och luta mig framåt,  och vad har jag gjort nu då , jo jag har tagit massa kort på mig själv,
jag kan inte bara titta rakt fram då blir kortet alltså jag kan inte ens beskriva hur ful jag blir, jag måste dra fram håret kisa med ögonen, då kan det bli till och med bra,   det blir så tillgjort och töntigt, mitt kort på facebook, jag ser ut som " aa jag är viktigast i världen" men jag var ju tvungen att ta en bild som är okej och som FÖR ÖVRIGT INTE SER UT SOM MIG ENS, hur lyckas man ta en bild som inte ser ut som en själv?  jag tänker " tänk om jag såg ut så på riktigt"  det är ju jag, men jag ser inte ut så, ni fattar

jag har färgat håret, för att bli snygg
jag har klippt en frisyr som döljer mina fula drag
jag sminkar mig jag täcker ansiktet med foundation-tack för att det finns-utan den vill jag inte tänka på, men även om hudproblemen är "borta", så är jag fortfarande ful, jag tänkte bara jag blir frisk i hyn så kommer det vara okej, och ja, det är väl okej, men det är inte så kul att se ut som en utvecklingstörd gris-apa

[Lyckofågel]

Dusch oro

Jag gillar inte att duscha...
dels fungerar inte duschen i min lägenhet, alltså måste jag ta mig ner till källaren och smyga in i badrummet, låsa och hoppas att det verkligen är låst, och att ingen knäppgök kommer och försöker öppna.

På ett sätt är det skönt att duscha, man kan fantisera sig bort till en annan plats... det är skönt att känna det varma vattnet mot huden. Allt det onda försvinner med vattnet och rinner ner i brunnen.

Efter och innan dusch kommer oron. Min hud känns så torr efter att jag har duschat, det känns som att den blir förstörd. Och att jag duschar innebär också att jag måste fixa till håret efteråt...
mitt hår ger mig ångest.

[girloutside]

idag tog jag blodprov, vad händer med mig, jag blir jätte nervös inför ett stick i armvecket som inte ens gör ont

sen var jag och gick i köpcenter ,jag köpte en tröja som jag tror kommer bli min säkerhets tröja
tvångströja kanske vore bättre, men hm hm hm
tänk om det fanns dödshjälp, vad många som skulle vara borta nu
vi ses i bumbibjörnslandet

[Lyckofågel]

För ful för att leva.
Jag vet att det är helt sjukt att tänka så, men jag känner ofta att jag inte står ut med att se ut som jag gör.
Visst, jag kan förstå om jag verkligen försöker förbise mitt nuvarande känslotillstånd att det faktiskt inte är mitt utseende som är problemet, att jag ser okej ut, att jag precis som alla andra kan ha ett innehållsrik liv, att jag kan bli omtyckt och älskad. Att människor kan bli attraherade av mig.

Men samtidigt känns det som att alla de där orden, är precis sådant som man säger till typ brännskadade människor, för att man tycker synd om de, man vill de väl, man vill ge de hopp. När människor blir brännskadade, det är hemskt... men de har ju varit med om en olycka, de är ju offer.

Det är så jobbigt att leva med stressen. Jag avskyr att duscha... på ett sätt är det skönt att känna sig ren och känna att man klarar av att sköta sin hygien...
men proceduren med mitt hår efteråt är så jobbig. Jag känner mig så fruktansvärt ful o äcklig, och det spelar ingen roll vad någon annan säger. Jag skiter ärligt talat i vad andra säger.

Jag känner mig fullkomligt missbildad, och jag önskar att ingen behövde se mig igen.

[Nokia]

Diademflicka, känner likadant.

Ibland tycker jag att vissa texter här är så skrämmande lika mina egna tankar. Det händer ofta att jag har tänkt att skriva något och så har någon annan redan hunnit formulera precis vad jag tänkte. På det sättet är det så uppenbart att vi delar samma diagnos, men en del av diagnosen är ju att tro att vår bild av oss själva och dess betydelse är sann. Dysmorfofobi är förrädisk på det sättet.

Precis som du skriver Diademflicka så tänker även jag att mitt liv aldrig kommer bli bra för att jag helt enkelt är för ful och för dålig. Sanningen är nog ändå att du inte kommer inse på hur många plan BDD:n sätter käppar i hjulen (förutom det uppenbara) så länge den här sjukdomen har ett grepp om dig. Du tror stenhårt på att anledningen till att ditt liv ser ut som det gör är för att du inte är värd något annat, att du för misslyckad. När det i själva verket är BDD:n som hindrar dig från att göra så otroligt många saker. Hur lång blir listan över saker du skulle gjort om du vore fri?


Det sjukaste av det här är ändå att jag har förmågan att se allt det här klart när det gäller någon ANNAN, men när det kommer till mig själv så är det motsatt.

[Lyckofågel]

Jag börjar dock undra om bdd verkligen är en riktig grej.

Bdd kan drabba vem som helst eller hur? Både människor med mindra fördelaktigt utseende och människor med fördelaktigt utseende? Sen kan det så klart vara svårt att avgöra vad som är ett fördelaktigt utseende och vad som inte är det, och borde man inte kunna befinna sig någonstans där emellan också?

Men helt ärligt, det finns faktiskt människor som majoriteten skulle använda ordet ful om, ifall vi blev tvugna att beskriva deras utseende. Eller kanske vi inte skulle vara så hårda att vi använde det ordet, men min poäng är att det faktiskt finns snygga människor och fula människor. Även fast man antagligen kan finna någon sorts skönhet i allt, eftersom all skönhet inte sitter i det yttre... ? :/

Min tanke är då, kan man verkligen kalla det "inbillad fulhet", klassa det som en sjukdom... om en person är ful eller ser mindre bra ut och vet om det? Och om det är så att man är ful och är medveten om det, är det då konstigt att personen ifråga även sörjer över sin fulhet?

Tänk om bdd bara är ett påhitt för att få människor som faktiskt är fula att må lite bättre, eftersom man då kan tänka "jag kanske ändå inte är så ful som jag tror, det är ju faktiskt en sjukdom som jag har"?

[Antipod]

Jag börjar dock undra om bdd verkligen är en riktig grej.

Bdd kan drabba vem som helst eller hur? Både människor med mindra fördelaktigt utseende och människor med fördelaktigt utseende? Sen kan det så klart vara svårt att avgöra vad som är ett fördelaktigt utseende och vad som inte är det, och borde man inte kunna befinna sig någonstans där emellan också?

Men helt ärligt, det finns faktiskt människor som majoriteten skulle använda ordet ful om, ifall vi blev tvugna att beskriva deras utseende. Eller kanske vi inte skulle vara så hårda att vi använde det ordet, men min poäng är att det faktiskt finns snygga människor och fula människor. Även fast man antagligen kan finna någon sorts skönhet i allt, eftersom all skönhet inte sitter i det yttre... ? :/

Min tanke är då, kan man verkligen kalla det "inbillad fulhet", klassa det som en sjukdom... om en person är ful eller ser mindre bra ut och vet om det? Och om det är så att man är ful och är medveten om det, är det då konstigt att personen ifråga även sörjer över sin fulhet?

Tänk om bdd bara är ett påhitt för att få människor som faktiskt är fula att må lite bättre, eftersom man då kan tänka "jag kanske ändå inte är så ful som jag tror, det är ju faktiskt en sjukdom som jag har"?

Jag liksom många andra som är insatta i hur BDD fungerar tycker att "inbillad fulhet" är något missvisande, själv skulle jag snarare vilja sammanfattad sjukdomen som "upplevd fulhet".

Huvudsaken med BDD är trots allt inte hur den drabbade ser ut, utan hur upplevelsen av det egna utseendet påverkar och begränsar livet och vardagen. Till exempel så har jag själv fullt existerande "skavanker" som generellt anses missprydande och icke-önskvärda, men det är ju inte de i sig som är problemet utan den betydelse jag ger dem och den fixering jag har vid dem.

Något jag tror att man måste fråga sig är varför det är så hemskt att vara ful? Varför är det något att sörja över? Vad är det som gör att det är viktigt att inte vara ful?

[Lyckofågel]

Andra gången hos psykologen som jag tar upp min utseende-oro. Jag tog även mod till mig och frågade om hon någonsin hört om bdd. Hon sa att hon inte har hört om det.

Sedan sa hon att hon inte tror att det egentligen är en sjukdom, utan att hon tror att det handlar om att jag blivit illa behandlad i det förflutna.

Jag berättade även om min oro kring mitt hår och min hud... hon frågade mig om jag brukar smörja in kroppen med lotion efter att jag duschat. Jag sa att jag bara smörjer in ansiktet och att jag  försöker att undvika att hålla på med mitt utseende eftersom det oftast triggar min oro... men hon tyckte att om jag oroar mig över att min hud ska bli förstörd så kan jag smörja in huden med hudlotion.

Hon säger att jag tänker konstigt, och jag kan faktiskt förstå att jag tänker konstigt, men konstigt eller inte...
jag kan inte rå för att jag känner som jag känner.

Dessutom började hon kommentera mitt ansikte : / vilket i och för sig är förstående när vi pratar om mitt utseende... MEN jag vill inte prata om mitt utseende, jag vill prata om min oro... jag försökte rikta in samtalet på det.

Hon sa : Du är inte bedårande vacker (försökte spela oberörd), men du är inte heller ful.

Jag vet att "inte bedårande vacker" inte behöver betyda "du ser inte bra ut för fem öre"... det finns väl olika nivåer, eller nått? Men de där orden malde på i mitt huvud under resten av samtalet.

Inte vacker, är det inte så man säger om man med snälla ord vill beskriva någon som är motsatsen till vacker?

Nej nej jag får väl acceptera att jag för alltid kommer att vara en grå mus här i världen.

[Lyckofågel]

Föresten kan även påpeka att jag nämde att solen även för mig orolig, man svettas och dessutom vet jag att solen kan skada huden, ge en rynkor och sådant.
Då sa min psykolog: Ja, men om man är inomhus kan man bli blek, och det är väl inte heller så snyggt? Kroppen behöver dessutom sol om den ska må bra.

Nu är det så att jag är rödhårig så jag är nämligen mycket blek, mycket blek... för det första vem säger att blek per automatik betyder fult... tyckte att det var irriterande att hon tog för givet att jag ansåg att blekt är fult. Jag har faktiskt många gånger önskat att jag kunde ha en annan hudfärg, men jag har nu kommit att acceptera mig själv och IDAG tycker jag inte att blekt = fult. Jag är nämligen blek och jag kan inget göra åt saken. Så jag tyckte att det kändes som att hon kallade mig ful.

[laanan]

snacka om BDD med en person som inte ens vet vad det är kan du ge upp redan nu. att hon kan hjälpa dig med ditt tankesätt tror dock jag absolut! sorligt hur okunniga alla är om den här sjukdomen. När jag berätta om min BDD till psykologen så kolla han på mig som om jag vore dum i huvvet, han visste inte heller vad de va. så jag kommer bara fokusera på att försöka må bättre.

detta är en av många anledningar till att BDD är en sån hemsk sjukdom

[Antipod]

Diademflicka, sättet din psykolog bemött dig på är extremt oprofessionellt. Jag hoppas att du kan förstå att felet ligger hos henne och inte hos dig, du förtjänade inte det bemötande du fick och du ska inte behöva må såhär.

Mitt förslag är att du byter psykolog.

[Lyckofågel]

Laanan o antipod: Tack för visat stöd. Det känns bra att den här sidan på internet finns, så man slipper känna sig helt ensam o isolerad med de tankar o känslor man har. Jag är som sagt själv osäker kring det här med bdd, och det krävdes mycket av mig för att ta upp det med en psykolog.
Jag satt nämligen för några dagar sedan med en massa sömnpiller framför mig som jag funderade på att stoppa i mig för att jag kände att jag inte kan leva med att se ut som jag gör.
Hon vet inget om bdd och verkar redan ha bestämt sig att det inte finns något som "bdd", det handlar bara om negativ självbild/dåligt förflutet.

Finns det inga psykologer som faktiskt är utbildade i bdd? : /

[Antipod]

Diademflicka: det är tyvärr dåligt med kunniga inom BDD, men de finns. Bästa möjligheterna finns såklart i större städer, som Stockholm och Göteborg. I Stockholm finns en specialiserad öppenmottaging (Ångestenheten) Det finns också ett behandlingshem i Uppsala som är inriktat på OCD men som även behandlar BDD, har dock inte hört så mycket om hur bra de är, känner bara till en BDD-drabbad som varit där.

Ibland är det enda man kan göra att själv ta upp BDD:n med sin psykolog/terapeut, ha med information och hoppas på att personen är villig att vidga sin kunskap.