"Skriva av sig"-tråd

[firmafest]

Skulle gått på förfest sen ut med mina nya "kamrater" från universitetsklassen.
Gjorde mig iordning i 3-4 timmar.
Kände mig fortfarande ful.
Fixade lite till, kände mig fortfarande ful. (upprepade typ 10 ggr)
Nu ligger jag här som en enstöring, kommer nog aldrig kunna bli vän med dessa människor och kommer tvingas hoppa av utbildningen och flytta hem igen på grund av det.
Ångest = hög 

[somebody]

Jag har den här grejen att jag inte riktigt vet hur jag ser ut, att jag ser ut på olika sätt vid olika tillfällen, olika foton etc. Alltså dramatiskt annorlunda. Nu var det en person (som jag känner) som faktiskt påpekade detta, att jag såg helt annorlunda ut på en särskild bild. Det känns som om jag är någonting på spåren, när någon faktiskt håller med, men samtidigt hittar min förnuftiga sida på en naturlig förklaring till detta -.-, hur ljuset faller eller så. 

Min (iof odiagnosticerade) BDD är en gåta jag vill lösa. Jag tycker mycket om mysterier.

 

[inas]

mitt liv är ett helvete....

[Wolfie]

Klart ansiktet ser olika ut beroende på ljus, vinkel etc, konstigt om ansiktet hade varit en dimensionellt. Fast hade nog sätt jävligt lattjo ut 
Jag har lagt om tankarna och framför allt tagit bort den där *skydds zonen* jag gör helt enkelt det jag inte vill göra, jag till och med letar *sociala* saker som jag inte vill göra, nu *vill* jag göra en hel del av det, folk är inte så sviniga som man tror dem är mer oroliga vad en själv tycker om dem.
Vill jag titta i spegeln så gör jag inte det, vill jag inte titta i spegeln så gör jag det, slipper känna en massa onödig ångest på det sättet. Har inte granskat mig själv på några veckor, kommer säkert göra det igen men just nu känns det gött, har inte känts så här sen jag var ett barn. Glad och mina tankar ligger inte på mitt utseende hela tiden känns så befriande.
Ska sluta jobba och börja läsa, ta igen det jag har missat tack vare den här skiten. Det viktigaste för mig är att ha fått information om bdd helt otroligt hur bitar faller på plats med rätt information
Hoppas att alla mår hyfsat idag iallafall sluta lyssna på er själva när ni flummar framför spegeln ni är störtsköna allihopa!

[somebody]

Wolfie: låter bra :-) kul att läsa positiva inlägg i den här tråden!

[Malins mamma]

Hej Wolfie och alla andra!

Först vill jag be om ursäkt för att jag inte har orkat/hunnit skriva svar på länge här, har mycket dåligt samvete för det eftersom jag vet hur viktigt det är med respons när man mår så dåligt som man gör när man lider av BDD. Hur som helst så beror det inte på er utan på mig. Men jag blev väldigt glad när jag läste ditt senaste inlägg Wolfie. Det du gör, att du gör sånt som du (BDDn) inte vill göra är den metod som Brit (som grundade BDDCentral) använde sig av och hon blev ju fri från BDDn. Och man kan ju konstatera med 100 % säkerhet att så länge man lyder BDDn och gör som den vill så kan man inte bli frisk.

Somebody, du skrev att BDD är en gåta du vill lösa och du tycker mycket om mysterier. Jag tycker också om mysterier och jag har försökt lösa mysteriet med BDD i nio år. Det som i början var helt obegripligt för mig är inte längre nån gåta, jag tror att jag har fått en rätt så klar bild av hur sjukdomen uppkommer, utvecklas och hålls vid liv och även vad som hjälper för att man ska bli frisk. Ett dilemma är att BDDn kan vara så väldigt olika, ni har alla er egen variant av sjukdomen, men vissa stadier tror jag är gemensamma för alla BDD-drabbade.

Wolfie, du skrev att det viktigaste för dig har varit att få information om BDD och jag håller helt och hållet med dig om detta. Jag vet inte var du har hittat information, om det är här på forumet eller nån annanstans men det är egentligen självklart att man i första hand måste få veta vad som är felet/problemet, hur ska man annars veta vad man ska åtgärda?

Det här är den nuvarande definitionen av BDD, jag klistrar in det jag skrev 2005 nångång (Katherine Philllips är hon som skrev The Broken Mirror):

K. Phillips skriver såhär:
"Fastän ingen med BDD har exakt likadana upplevelser som någon annan med BDD så har alla BDD-drabbade vissa saker gemensamt.
Svårighetsgraden kan variera, vad man har för BDD-fokus kan variera och beteenden kan variera från person till person men vissa saker är lika för alla.

* Alla med BDD är bekymrade (concerned) över någon del av sitt utseende, något som de tycker är fult, oattraktivt eller "fel" på något sätt.
* Alla är upptagna (preoccupied) med att överdrivet (excessively) tänka på och bekymra sig för  sitt utseende.
* Alla är plågade (lider) och kan inte leva sitt liv som de skulle önska pga sin upptagenhet över utseendet.

Detaljerna varierar från person till person men dehär grundläggande sakerna delas av alla."

Definition av BDD, på engelska, K Phillips:

1. Preoccupation with some imagined defect in appearence. If a slight physical anomaly is present, the persons concern is markedly excessive.
2. The preoccupation causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.
3.The preoccupation is not better accounted for by another mental disorder (e.g., dissatisfaction with body shape and size in anorexia nervosa).

Ungefär såhär på svenska:
1. Upptagenhet av någon upplevd defekt i utseendet. Om en liten "avvikelse" finns är personens bekymmer påtagligt överdriven.
2. Upptagenheten orsakar betydande plåga (oro) eller försämrad funktion i det sociala, yrkesmässiga eller i andra viktiga delar av  livet.
3. Upptagenheten kan inte bättre hänföras till nån annan psykisk störning (tex. missnöje med kroppsform och storlek vid anorexia).

Den här definitionen är ju riktig men enligt mig så är den ofullständig och leder bara till den eviga frågan på BDD-forumen: "Har jag BDD eller är jag ful på riktigt?"
Den innehåller även ett antagande som innebär att om man har nån defekt/avvikelse i utseendet så skulle det vara självklart att man mår dåligt och att man har en försämrad funktion i det sociala livet, vilket inte alls behöver vara fallet.

Jag tycker att i definitionen av BDD så borde man gå ett steg längre och fastställa VARFÖR man är så upptagen av sitt utseende och VARFÖR man lider, får ångest och panikattacker om man försöker leva ett "normalt" liv och möter/träffar eller umgås med andra personer. Det skulle också underlätta för omgivningen att förstå sjukdomen.
Någon som vet varför?

[Lyckofågel]

Min pojkvän är hemma hos mig, och... det är väl mysigt men...
på fredag då berättade jag att en tjej sagt att jag liknar "namn på kändin" och då sa han med asöveraskadröst: "Men hon är ju jättesnygg!!?". Jag behöver väl inte berätta alla tusen tankar som flög genom mitt huvud på en gång. Det var som en ridå som ramlade ner. Jag blev knäpptyst, gömde mig på toaletten. Han fattade, såklart. Jag uppfattade det som att han hade försagt sig.
Jag var inte arg på honom, men det är klart att jag önskar att han tyckte att jag var fin.

Jag kom ut ur toaletten, vägrade visa mig för honom, gömde mitt ansikte bakom en stor filt... han hade skurit sig själv i ansiktet, gråtit och rökt(han försöker sluta). Han sa förlåt, att det inte var så han menade, att han vill vara med mig, att han älskar mig och så vidare och så vidare. Jag klarade av att lugna ner mig och kunde slappna av i hans sällskap igen...

men det ligger alltid i luften. Han sa "men jag säger ju faktiskt ofta att du är söt och fin osv"... fast det gör han faktiskt inte. Typ, aldrig.
Om jag säger att han är söt, så kanske han säger "du också". Fast oftast säger han inget tillbaka.
Men alltså... det handlar ju egentligen om det. Det spelar ingen roll... för... det det handlar om är att jag vill att min kille ska gilla hur jag ser ut, jag vill inte att folk ska titta på mig och tänka "ursh...".

När mitt hår var rufsigt sa han "Ditt hår sticker ut åt alla håll, du ser ut som en häxa"... senare på kvällen efter att jag duschat sa han "du är alldelles mörk under ögonen, ska det se ut så där? du ser ut som en döing!".
Alltså, jag tar det inte på så stort allvar... fast det är klart att tankarna börjar cirkulera i huvudet.
Jag vet ju hur jag ser ut... jag vet också att han faktiskt tycker om mig MYCKET, och absolut inte vill såra mig eller göra mig ledsen. Han är en snäll och god människa...

fast han uttrycker sig lite... dumt ibland, kan jag tycka, särskilt när han vet mitt problem... men vad ska jag säga?

"Kan du sluta tala om för mig att du tycker att jag är ful?"

Ska man vara tillsammans med en kille som tycker att man inte ser bra ut?
Men... hur mkt kan man kräva av en annan människa egentligen?

[Wolfie]

Min tjej sa till mig för ett tag sen vad vi nu prata om kommer inte ihåg.
-Jag bryr mig inte om hur den jag är ihop med ser ut.
Kändes som att det är lika bra att skjuta sig själv i huvudet och ge upp.
Jag vet att hon inte menar det som jag tog det.
Är ju oftast så att man läser in för mycket i någon annans beteende, jag har till och med varit stolt över hur jag kan läsa människor, idag inser jag att jag läser för mycket in i vad folk säger och gör.
*Teflon sinne* Kasta bort skiten tänk inte ens två gånger på det.

[Wolfie]

Hej Wolfie och alla andra!

Först vill jag be om ursäkt för att jag inte har orkat/hunnit skriva svar på länge här, har mycket dåligt samvete för det eftersom jag vet hur viktigt det är med respons när man mår så dåligt som man gör när man lider av BDD. Hur som helst så beror det inte på er utan på mig. Men jag blev väldigt glad när jag läste ditt senaste inlägg Wolfie. Det du gör, att du gör sånt som du (BDDn) inte vill göra är den metod som Brit (som grundade BDDCentral) använde sig av och hon blev ju fri från BDDn. Och man kan ju konstatera med 100 % säkerhet att så länge man lyder BDDn och gör som den vill så kan man inte bli frisk.

Somebody, du skrev att BDD är en gåta du vill lösa och du tycker mycket om mysterier. Jag tycker också om mysterier och jag har försökt lösa mysteriet med BDD i nio år. Det som i början var helt obegripligt för mig är inte längre nån gåta, jag tror att jag har fått en rätt så klar bild av hur sjukdomen uppkommer, utvecklas och hålls vid liv och även vad som hjälper för att man ska bli frisk. Ett dilemma är att BDDn kan vara så väldigt olika, ni har alla er egen variant av sjukdomen, men vissa stadier tror jag är gemensamma för alla BDD-drabbade.

Wolfie, du skrev att det viktigaste för dig har varit att få information om BDD och jag håller helt och hållet med dig om detta. Jag vet inte var du har hittat information, om det är här på forumet eller nån annanstans men det är egentligen självklart att man i första hand måste få veta vad som är felet/problemet, hur ska man annars veta vad man ska åtgärda?

Det här är den nuvarande definitionen av BDD, jag klistrar in det jag skrev 2005 nångång (Katherine Philllips är hon som skrev The Broken Mirror):

Den här definitionen är ju riktig men enligt mig så är den ofullständig och leder bara till den eviga frågan på BDD-forumen: "Har jag BDD eller är jag ful på riktigt?"
Den innehåller även ett antagande som innebär att om man har nån defekt/avvikelse i utseendet så skulle det vara självklart att man mår dåligt och att man har en försämrad funktion i det sociala livet, vilket inte alls behöver vara fallet.

Jag tycker att i definitionen av BDD så borde man gå ett steg längre och fastställa VARFÖR man är så upptagen av sitt utseende och VARFÖR man lider, får ångest och panikattacker om man försöker leva ett "normalt" liv och möter/träffar eller umgås med andra personer. Det skulle också underlätta för omgivningen att förstå sjukdomen.
Någon som vet varför?

"Har jag BDD eller är jag ful på riktigt?"  Ställer man den frågan borde man inte ha bdd då med tanke på att man har sån ångest att man ens ställt frågan? (Obs) Det jag skriver låter smartare när jag tagit en öl)

[Malins mamma]

Lyckofågel,

Ibland undrar jag om det finns någon komplimang överhuvudtaget som inte kan tolkas negativt av en BDD-drabbad. Att du är lik en kändis som är jättesnygg, är det verkligen så illa? Men okej, jag förstår hur du tänker. Fast jag skulle inte säga att han försa sig, snarare att han uttryckte sig på ett sätt som var lätt för dig att misstolka.

"Kan du sluta tala om för mig att du tycker att jag är ful?"
Ska man vara tillsammans med en kille som tycker att man inte ser bra ut?

Har han verkligen sagt att du är ful och att du inte ser bra ut? Ärligt?

Alltså, jag tar det inte på så stort allvar... fast det är klart att tankarna börjar cirkulera i huvudet.
Jag vet ju hur jag ser ut... jag vet också att han faktiskt tycker om mig MYCKET, och absolut inte vill såra mig eller göra mig ledsen. Han är en snäll och god människa...

Det är bra att du ändå tänker lite logiskt och kanske inser att din uppfattning om ditt utseende och dess betydelse är starkt påverkat av BDDn. Killen tycker ju om dig och ni verkar ha det bra tillsammans, det är väl det viktigaste ändå, eller hur?

[Nokia]

Dysmorfofobi är som en demon i ens huvud som förvränger din egen spegelbild till det sämre och alla andras utseenden till det bättre och säger att värdet av skönhet är det enda som betyder nåt för hur vida du har rätt till ett liv. Dessutom säger "demonen" att alla andra bara ljuger, de driver med dig, de tycker bara synd om dig, tro inte på vad folk säger.. Du har inte rätt att leva om du är ful. Det är som att du ständigt mobbar dig själv.

[Nokia]

Min pojkvän är hemma hos mig, och... det är väl mysigt men...
på fredag då berättade jag att en tjej sagt att jag liknar "namn på kändin" och då sa han med asöveraskadröst: "Men hon är ju jättesnygg!!?". Jag behöver väl inte berätta alla tusen tankar som flög genom mitt huvud på en gång. Det var som en ridå som ramlade ner. Jag blev knäpptyst, gömde mig på toaletten. Han fattade, såklart. Jag uppfattade det som att han hade försagt sig.
Jag var inte arg på honom, men det är klart att jag önskar att han tyckte att jag var fin.

Jag kom ut ur toaletten, vägrade visa mig för honom, gömde mitt ansikte bakom en stor filt... han hade skurit sig själv i ansiktet, gråtit och rökt(han försöker sluta). Han sa förlåt, att det inte var så han menade, att han vill vara med mig, att han älskar mig och så vidare och så vidare. Jag klarade av att lugna ner mig och kunde slappna av i hans sällskap igen...

men det ligger alltid i luften. Han sa "men jag säger ju faktiskt ofta att du är söt och fin osv"... fast det gör han faktiskt inte. Typ, aldrig.
Om jag säger att han är söt, så kanske han säger "du också". Fast oftast säger han inget tillbaka.
Men alltså... det handlar ju egentligen om det. Det spelar ingen roll... för... det det handlar om är att jag vill att min kille ska gilla hur jag ser ut, jag vill inte att folk ska titta på mig och tänka "ursh...".

När mitt hår var rufsigt sa han "Ditt hår sticker ut åt alla håll, du ser ut som en häxa"... senare på kvällen efter att jag duschat sa han "du är alldelles mörk under ögonen, ska det se ut så där? du ser ut som en döing!".
Alltså, jag tar det inte på så stort allvar... fast det är klart att tankarna börjar cirkulera i huvudet.
Jag vet ju hur jag ser ut... jag vet också att han faktiskt tycker om mig MYCKET, och absolut inte vill såra mig eller göra mig ledsen. Han är en snäll och god människa...

fast han uttrycker sig lite... dumt ibland, kan jag tycka, särskilt när han vet mitt problem... men vad ska jag säga?

"Kan du sluta tala om för mig att du tycker att jag är ful?"

Ska man vara tillsammans med en kille som tycker att man inte ser bra ut?
Men... hur mkt kan man kräva av en annan människa egentligen?

Jag tolkade spontant (från det lilla jag kan gå på eftersom jag inte hörde honom irl) din pojkväns kommentar om att den där kända personen ju var snygg som att han ville uppmuntra dig, alltså typ "JA där ser du! Du ÄR snygg". Vi med bdd tolkar alltid saker fel, hur svårt det än är att inse att man faktiskt kan ha sett det hela ur helt fel synvinkel. Som en vän sa till mig en gång "du tar på dig solbrillorna och vägrar släppa in något ljus. Sluta se allting så svart! Du kan ha missuppfattat."

[Nokia]

Lyckofågel, jag skriver inte allt det här bara för att du ska må bättre utan för att det är vad jag helt ärligt tror. Jag mår åt helvete just nu, har gråtit sönder mig hela morgonen och är allmänt negativ till allt, så det handlar inte om att jag bara skriver det du "vill höra" utan jag menar det.

[Lyckofågel]

Tack hörni fast han sa faktiskt sen "jag menade inte somdu tror, jag tkr bara inte du är lik henne". Gjorde ju allt mkt bättre(ironi).

[Wolfie]

Har aldrig mått så bra i mitt liv som jag mår nu. Inte för att jag mår som en *normal* person men jag ser ett ljus
Kommer ihåg när jag satt i mörker i flera år, trodde inte det fanns något annat val än att ta livet av mig. Fan vad snabbt livet kan förändras om man bara har tålamod och härdar ut.