bdd och förhållanden.

[sophie]

hur funkar det egentligen?

verkligen försökt, men det går bara inte eftersom jag hela tiden känt att jag måste se perfekt ut och det hela har slutat med att jag blir helt utbränd. som någon sa så är ju bdd som ett heltidsjobb, man har ju alltid sitt utseende i tankarna vare sig man vill det eller inte. kan ni som har någon visa er utan smink för era pojkvän/fickvänner? själv så smög jag iväg och sminkade mej varenda gång innan jag gick och la mej för att se till att vkna så snygg som möjligt, visst låter det töntigt? ibland ar jag även rädd för att somna eftersom då skulle jag inte kunna kontrollera hur jag såg ut.

försökt nu med flera pojkvnner, men det funkar bara inte. pressen på mej själv blir för stor. att se pefekt ut jämt går ju bara inte! och nej, de visste inte att jag hade bdd. bara undrade..

nu blev allt det här lite suddigt, men ni fattar min poäng .

[Arkna]

Å se perfekt ut gjör jeg ikke uansett hur mye jeg sminker meg... Til tider kanskje söt om jeg har tur.

För kunne jeg ikke vise meg for noen uten sminke, og jeg klarte ikke ha forhold. Nu har jeg klart å va sammen men en gutt i 3 år. Det har ikke värt lett! At det har fungert er et mirakel! Jeg skammer meg til tider fryktelig over kropp og ansiktet. Det gjör mye med meg. Jeg forsöker å gjömme bort mitt ansikte så han ikke skal se hvor ful jeg er, og tar han på meg minnes jeg på hvor ful den kroppsdelen er.

Han blir usikker og redd når jeg har mine BDD attack og ikke klarer å fortelle hva som skjer med meg. Han känner til min fortid med rusavhengighet og at jeg har bulimi. Men ikke om min BDD. Det har jeg ikke våget å fortelle. En lagt historie..

Det som er svårt er min lave selvfortroende i forhold til andre jenter. Jeg er så redd for at han skal sammenligne meg med andre jenter og sliter med å lite på han.

Men vi jobber mye med vårt forhold og vi går i parterapi sammen. Der forsöker jeg å åpne meg. Min samboer er veldig tålmodig, snill og fornuftig gutt. Om ikke hadde dette aldri fungert.

[Beatrice]

Jag har berättat för min kille om detta, jag försökte säga de på ett bra sätt så det inte skulle låta så "extremt" men så att han ändå förstår att jag har problem.. Han tog det kanske inte så bra, han verkade inte alls förstår å sa att allt säkert bara berodde på dåligt självförtroende, det kanske det gör också till en viss del men detta går ju ut över hela mitt liv, jag störs ju av det. Så det är ju värre än så. Men tillbaka till saken, jag tror i alla fall att det är värt ett försök att berätta så dom har en aning vad för problem man har..

kram!

[sophie]

men hur vågar ni visa er utan smink för dom ni är tillsammans med? och kunna känna er trygga och bekväma de dagar ni känner att ni verkligen ser för jävliga ut?

själv så känner jag att om någon skulle se mej när jag inte fixat i ordning mej tt skit så skulle dom bara springa, sorgligt men detta är jag övertygad om.

har bara inte förstått hur förhållanden och bdd går ihop, för detta är helt omöjligt för mej att få det att funka.

[Beatrice]

Jag har inte visat mig för honom utan smink... Det är jobbigt! Absolut, att alltid behöva sova med smink osv. Men vi har varit tillsammans i lite över ett halvår nu, och med tiden kanske jag litar på honom såpass mycket att jag förstår att det inte bara är utsidan som betyder, jag vet inte.. Det är väl bara att forsätta att hoppas och försöka lära sig att trivas med sig själv. :/

[sophie]

tell me about it, och sminket är ju utkletat i hela ansiktet på morgonen så då får man springa in på toaletten och sminka på mer.. fattar bara inte hur ni med förhållanden klarar av pressen, själv fick jag smyga med smink hit och dit, allt för att se så bra ut som möjligt.. sånt tar lätt knäcken på en..

[Synthesized]

Jag hade ett två år långt förhållande som sprack pga flera orsaker, däribland min BDD och saker relaterade till den. Det hände att jag visade mig utan smink, men sällan frivilligt. För det mesta var jag sminkad när vi sov tillsammans och ofta var vi tvungna att ha det släckt överallt (även ibland då jag gjort mig i ordning men hade dåliga dagar). Det var ett rent helvete, men samtidigt en enorm trygghet. I efterhand förstår jag inte hur jag klarade av att ha ett förhållande. Det förstörde mig egentligen lika mycket som det stärkte mig. Styrkan och tryggheten är nu försvunnen men såren återstår och de verkar fan aldrig läka. Jag kan fortfarande börja gråta om jag tänker på något negativt han sade om mitt utseende för längesen.

[Insatiable]

Det går inte. Eller, egentligen kan jag inte påstå att jag riktigt försökt. Jag intalar mig att jag haft otur när det gäller män, så jag har inte haft så många seriösa förhållanden- egentligen bara ett. Men det har funnits män jag kanske velat lära känna närmare, men inte vågat pga. att jag är ful + att jag inte vill att de skall komma mig nära och inse hur obsessed jag är kring detta. Sedan med min förra kille så blev det som så att så snart någonting negativt inträffade i relationen, skyllde jag det på mitt utseende (ibland min personlighet, vilken jag dock ansåg vara ett resultat av vilken ful och monstruös människa jag är) och frågade honom tom. någon gång om det berodde på att jag var så ful. "Tycker du att jag är ful, eller?" frågade jag en gång.

Det skulle inte fungera med ett förhållande för mig, känner det redan nu. Att gå på date KAN VARA okej (dock tvivlar jag på att någon vill data mig, och om så är fallet är det inte säkert att jag klarar det). Men förhållanden skulle inte fungera eftersom partnern då slutligen måste se mig utan smink någon gång. Egentligen vet jag inte vad som är värst: att vara helt osminkad eller att partnern skulle se mig med utkletat smink på morgonen. Jag skulle liksom inte kunna gå och lägga mig med smink, eftersom jag vet att jag ser för jävlig ut när jag sovit med smink. Skulle heller inte vilja att partnern var med under en bdd-attack. Om jag någon gång ändå lyckas etablera ett förhållande kommer jag inte kunna bli sambo, vilket inte bara beror på bdd förstås utan diverse tankar/behov/värderingar jag har. Men naturligtvis skulle det varit lättare att göra ett "undantag" och delvis ge efter för eller helt och hållet överge somliga principer om jag inte dessutom hade bdd-problemet.

[josefina]

Fel ämne...

Men vet inte hur jag kan skapa en ny tråd... iaf ...

Mitt problem är att jag måste ha ett jobb, och alla ni som är drabbade av Bdd förstår ju hur svårt det är. För det första så har jag inte jobbat sedan jag gått klart gymnasiet (för ca fyra år sedan) och är ej inskriven på arbetsförmedlingen av den anledningen att jag mått så fruktansvärt dåligt att jag har isolerat mej totalt under dessa år och inte orkat med pressen och stressen som det innebär att vara arbetssökande under uppsikt. Klarar heller inte av att berätta om mina psykiska problem, vill inte bli stämplad som psyksjuk resten av livet.  Ialla fall så måste jag ha pengar för att kunna flytta till egen bostad och känner mej så pass frisk att jag skulle kunna klara av ett jobb, dock inte ngt som innebär att man måste sitta i kassan. Det som känns svårast är att jag måste söka jobb utan att ha några  referenser från tidigare jobb plus att bara exponera mig för personen i fråga känns skrämmande... vem vill anställa en sådan person som aldrig haft ett riktigt arbete? Och vad ska jag säga när jag besöker föreståndaren för verksamheten? Hur ska jag formulera mej för att framstå som intressant? Måste ju kunna förklara på ett vettigt sätt att jag är intresserad av att jobba hos x? Någon som är duktig på att uttrycka sig? Skulle verkligen uppskatta hjälp!!

[Arktis]

Okej killar med Bdd, ska ni inte skriva om hur era förhållanden fungerar?

[sophie]

insatible:

känner precis som du och är helt förkrossad för att jag inte kan vara tillsammans med killen jag tycker om (och det är ett under att han tycker om mej med, men i och för sig så har han aldrig sett mej utan att jag fixat till mej i timmar för honom) pga. min bdd. vi försökte ett tag men allt gick åt helvete rent ut sagt, bodde till och med ett tag hos honom och stressen utav att hela tiden försöka se snygg ut höll på att knäcka mej.

och man vill ju inte heller att någon ska vara i närheten när man får en bdd- attack.

så nu är man tillbaks på ruta ett. ensam och fortfarande ful. ibland önskar jag att jag var normal, kunna ha ett jobb och en pojkvän som alla andra eller bara en fritid. kunna bo sambo och dela allt med någon. men har insett att det aldrig skulle kunna fungera så länge som jag har dessa tankar och det gör mej bara.. ledsen. eller allt känns bara meningslöst, skit rent ut sagt. usch vill inte ens tänka på det.

ja killar, berätta nu, hur är det för er?

[Beatrice]

Ja, oftast går jag å sminkar mig när jag låtsas gå på toa. Men jag försöker vänja av mig & om man låter hyn vara så håller den sig snygg längre. Och en bra foundation å en okladdig mascara är verkligen till hjälp! dyrt kanske, men vad gör man inte? :/

[s1EssEt]

Hej =)
Det känns som om ja behövs i detta samtal, dels för att dela med mig av mina erfarenheter och för att ge er lite insyn på hur det är för en kille att ha bdd och ett förhållande.
Det är väldigt svårt och krävande, som ni säger vill man alltid se som bäst ut och man kan gå väldigt långt för att inte visa sig som man är, rakt av mänsklig eller som man själv ser det, grotesk!
Ja själv skulle aldrig kunna göra någonting utan mitt stift från apotektek som är min livs viktigaste ägodel, tar den slut måste ja ha en ny på lager så ja e alltid beredd genom att ha en extra hela tiden.
Ni tjejer som ni säger sminkar er oavbrutet varje dag kan ja relatera till, trots att ja vet att folk ser det måste jag ha den men skulle nån ifrågasätta mig eller om jag har nån produkt i ansiktet skulle ja förneka det direkt, värsta scenariot för mig e att bli upptäckt!
Men det jag vill komma fram till är att min flickvän nu vet, ser mig utan, kan pussa på mig med som utan och det har varit en tuff väg dit.
Jätteskönt men det finns fortfarande väldigt mycket ångest och oro kvar under ytan ja visar, rädsla att bli sedd som jobbig eller ful är hack i häl för varje gång.

Men jag tror ja kräver mer kramar och pussar ( kärlek och ömhet ) av henne än ja får, det e nog inte det att hon ger mig för lite utan jag som kräver väldigt mycket, jätteviktigt att få höra av ens partner att man e fin eller vacker som man är. Jag måste ändå vara väldigt stark då ja inte får dra ner henne med mig. Det är jätte stressigt och pressande då hon gillar att göra saker, komma ut och dansa osv, ja vill det med men är jättemot folket och vara ute för mycket. Att hon orkar med mig är ett under, ja önskar ja kunde ge henne allt hon vill ha och behöver, det är jättejobbigt.

Mina tidigare förhållanden visste ja inte att ja hadde bdd så dom gick i stupet då ja trodde det bara va ja som va väldigt ful och underlägsen. När ja träffade nuvarande tjejen sa ja det rätt tidigt och det gick bättre än väntat, hon har panikångest så hon kunde väldigt lätt förstå mig.
Hoppas på ett väldigt väldigt långt förhållande med henne.

[Insatiable]

Hej =)
Det känns som om ja behövs i detta samtal, dels för att dela med mig av mina erfarenheter och för att ge er lite insyn på hur det är för en kille att ha bdd och ett förhållande.
Det är väldigt svårt och krävande, som ni säger vill man alltid se som bäst ut och man kan gå väldigt långt för att inte visa sig som man är, rakt av mänsklig eller som man själv ser det, grotesk!
Ja själv skulle aldrig kunna göra någonting utan mitt stift från apotektek som är min livs viktigaste ägodel, tar den slut måste ja ha en ny på lager så ja e alltid beredd genom att ha en extra hela tiden.
Ni tjejer som ni säger sminkar er oavbrutet varje dag kan ja relatera till, trots att ja vet att folk ser det måste jag ha den men skulle nån ifrågasätta mig eller om jag har nån produkt i ansiktet skulle ja förneka det direkt, värsta scenariot för mig e att bli upptäckt!
Men det jag vill komma fram till är att min flickvän nu vet, ser mig utan, kan pussa på mig med som utan och det har varit en tuff väg dit.
Jätteskönt men det finns fortfarande väldigt mycket ångest och oro kvar under ytan ja visar, rädsla att bli sedd som jobbig eller ful är hack i häl för varje gång.

Men jag tror ja kräver mer kramar och pussar ( kärlek och ömhet ) av henne än ja får, det e nog inte det att hon ger mig för lite utan jag som kräver väldigt mycket, jätteviktigt att få höra av ens partner att man e fin eller vacker som man är. Jag måste ändå vara väldigt stark då ja inte får dra ner henne med mig. Det är jätte stressigt och pressande då hon gillar att göra saker, komma ut och dansa osv, ja vill det med men är jättemot folket och vara ute för mycket. Att hon orkar med mig är ett under, ja önskar ja kunde ge henne allt hon vill ha och behöver, det är jättejobbigt.

Mina tidigare förhållanden visste ja inte att ja hadde bdd så dom gick i stupet då ja trodde det bara va ja som va väldigt ful och underlägsen. När ja träffade nuvarande tjejen sa ja det rätt tidigt och det gick bättre än väntat, hon har panikångest så hon kunde väldigt lätt förstå mig.
Hoppas på ett väldigt väldigt långt förhållande med henne.

Jag tänker mig att det måste vara väldigt jobbigt som kille att lida av BDD, speciellt om det är relaterat till huden [som det väl är för dig?]. Naturligtvis är det jobbigt för alla som är sjuka & man kan inte jämföra mående. Det är heller inte det jag försöker göra. Men jag tror att det är svårare att dölja BDD som kille. Du får rätta mig om jag har fel, men även om detta med grooming nu blivit väldigt populärt, anses det fortfarande i vissa kretsar lite udda att pyssla med huden &/eller använda smink i egenskap av man. Därmed bör det vara svårare att dölja att man pysslar med saker som inte är sunda? Som tjej tex. förväntas det ju nästan att man skall pyssla med utseendet. Om jag sminkar mig i två timmar är det nästan lite av jargongen: "Typiskt tjejer! Alltid hålla på & vara så där fåfänga!", men det är ingen som direkt höjer på ögonbrynen åt det eller misstänker att det kan vara onormalt- trots att sanningen är den att de flesta tjejer jag känner bara behöver en kvart på sig på morgonen för att fixa till sig, och det är inte alls så vanligt att fixa sig i timmar som människor kan tro.

För min del är det lite annorlunda det där med pussar & kramar. Naturligtvis vill jag ha bekräftelse på att min partner tycker om mig & att jag duger som jag är, men jag har jättesvårt för hångel, kramar, kyssar. Det går inte ihop med min bild av mig själv- om jag har en partner som är mycket för detta med närhet blir jag äcklad, därför att jag inte tycker mig förtjäna denna närhet pga. hur ful jag är & dessutom upplever att jag ändå ger för lama kramar, för dåliga kyssar osv. =/

Vad skönt att höra att din flickvän stöttar dig. Jag hoppas att det fortsätter lika bra för dig. När det gäller det här med att vara ute & dansa etc., tror jag att din flickvän som har panikångest förstår dig (precis som du sade). Jag menar, hon drabbas säkert av tillfällen då hon inte kan gå ut genom dörren pga. sin ångest, och samma sak är det ju när man har BDD. Det finns säkert mycket annat ni kan göra tillsammans än att bara besöka klubbar & dansgolv.

//Insatiable

[s1EssEt]

Tack för svaret =) Du förstår precis vad ja pratar om, det märks!
Otroligt svårt som kille att gömma huden eller vad man nu ska säga utan att det ska vara "onormalt".
Ja återkommer med mer då ja måste kila men det va jättebra svar, tack! =)