KBT

[Trasig]

Hejsan alla!

Om en vecka ska jag på börja min KBT. Känner mig väldigt nervös, även om min psykolog har lovat att vi ska ta "myr-steg"- hon bestämmer målet och jag takten!

Den här veckan gjorde vi en lista på alla saker som jag tycker är jobbiga. Jag fick sedan dela in dessa på en skala från 0-100 (där det jobbigaste är 100). Sedan ska vi börja med det minst jobbigaste och successivt trappa upp till saker som ligger på 100. Jag känner mig redan nervös över dem jobbigaste sakerna och det känns helt omöjligt att utföra dem, men min psykolog säger att när vi väl är på det "trappsteget" som kommer det inte att kännas lika jobbigt!

Är fortfarande väldigt tveksam till att KBT kommer att hjälpa, men jag tänker i alla fall ge terapin en chans. Ska verkligen göra mitt bästa under behandlingen...

Förresten är det någon här inne som har genomgått KBT och blivit bättre? kan vara kul att höra vad ni har för erfaranheter av KBT.

[Anonym]

Ni som går KBT får gärna förklara vad det är för något ni gör egentligen. Går du tillsamans med din psykolog på stan(om det skulle vara ett av problemen) eller sätter ni upp mål som du skall uträtta själv? Tacksam för svar

[Malins mamma]

Hej Zia. Bra att du har kommit såhär långt nu.  

Jag har översatt ett par inlägg av en som heter Astrid på BDDCentral. Det är lite svårt att hålla reda på alla där men om jag kommer ihåg rätt så kom hon till bddcentral nångång i våras och då hade hon inte varit ute på väldigt länge, hon kunde inte ens gå ut till postlådan. Jag tror att hon håller på att jobba med Dr C:s workbook, på egen hand.

När hon skrev det här var övningarna inriktade på att kunna visa sig för andra utan att vara säker på hur man ser ut. Hon har förutom BDD, OCD, social fobi, paniksyndrom, depression också denhär sjukdomen som gör att man rycker loss hår, tricotollomani nånting, jag kommer inte ihåg nu hur det stavas, eller sägs.
Hon har innan dehär exponeringsövningarna (som är en del av KBT) läst en hel del och diskuterat med Dr C så att hon är medveten om vilka tankar och uppfattningar hon har som är felaktiga även om hon inte är säker på än att de är felaktiga.
Hon har också innan gjort andra lite lättare övningar som att gå ut med soptunnan till vägen där det kom bilar som körde sakta förbi, hon skulle stå kvar där till ångesten gick ner och undersöka de tankar hon fick om vad folk tänkte när de åkte förbi henne.

"Exponering Lördagen den 3 december 2005.

Jag hade bestämt mig för att gå till en "Christmas tree lightning" (julgranständning).

Jag hade mycket ångest innan jag gick och jag hade verkligen svårt att låta bli att titta i spegeln. Vanligtvis är mitt hår (eller min avsaknad av hår) mitt största problem men det var VÄLDIGT kallt ute så jag tog en hatt på mig. Jag har märkt att när jag döljer mitt hår så flyttar fixeringen till ansiktet istället. Mitt hår syntes alltså inte men nu var fokuset på mitt ansikte istället. Men iaf så klarade jag att låta bli att kolla i spegeln och jag gick iväg utan att veta hur jag såg ut.

När jag gick märkte jag att jag höll huvudet nere och inte tog ögonkontakt med någon och när jag uppmärksammade detta så började jag titta upp istället och såg på folk, och det är en sak som är SÅÅ svår för mig.
 
Det är som att när jag får ögonkontakt med någon så är det som att jag verkligen VET vad de tänker genom hur de tittar på mig. Jag vet att det inte är sant och jag jobbar med att få bort denhär känslan av att jag kan läsa andras tankar.
När jag mötte någon började jag le eller säga god jul eller hej och varje gång fick jag en trevlig respons tillbaka från den andra personen.

Allteftersom dagen gick minskade min ångest och jag började känna mig ganska osynlig, jag var bara en av alla andra människor. När jag observerade andra människor kring mig så stod det klart för mig att alla höll på med sitt och inte brydde sig det minsta om hur jag såg ut.

Jag stod i kö ungefär en halvtimme när jag skulle köpa varm choklad och blickar som jag förut skulle ha tolkat som negativa mot mig var nu bara blickar utan någon mening. Nej, jag vara inte bekväm med mitt utseende och jag kände mig ganska osäker men jag kunde inse att det var MIN syn och MINA tankar som ledde till osäkerhetskänslan, inte andras beteende.

Jag har nog felbedömt andras beteende mycket mer än jag kunde tro, jag har missbedömt andras blickar och gester och tolkat dom på ett negativt sätt.
 
Promenaden hem gick ganska bra och jag var nöjd med mig själv och stolt över att jag hade vågat. Det var svårt först men det blev överraskande lätt när ångesten gick ner och när jag insåg att det inte fanns något att vara rädd för, när jag insåg att mina rädslor var skapade i min hjärna och understödda och närda av mina tankar.
När jag började införliva andra tankar sköts rädslan åt sidan och då kunde den inte förmörka verkligheten längre.

Så gårdagen gick bra och jag känner mig nöjd. Jag har inte bestämt mig än vad jag ska göra idag, jag känner redan lite ångest men jag försöker att inte lägga nån större vikt vid det."

Jag fortsätter med den andra i en ny ruta......

[Malins mamma]

"Exponering Måndagen 5 december.

Vanligtvis undviker jag kontakt med alla människor men idag sa jag till mig själv att jag skulle göra nån typisk aktivitet som jag skulle ha gjort om jag inte hade BDD, som att öppna när någon ringer på dörren. Jag brukar få panik när det ringer på dörren men idag beställde jag pizza till lunch så att jag skulle vara tvungen att gå och öppna dörren.

Att det snart skulle ringa på dörren var ju inte nån överraskning för nu visste jag ju att någon skulle komma men ångesten när jag väntade blev större och större, det var verkligen svårt för mig att hålla mig borta från spegeln och det var verkligen svårt att hålla fingrarna borta från mitt ansikte och hår. Men jag höll på och ?snäppte? med ett gummiband som jag har runt handleden (jag brukar göra det för att hindra mina händer att "vandra upp" till mitt huvud)?.slutligen efter 35 långa minuter ringde det på dörren, ändå kände jag mig inte redo ?jag var inte redo, jag blev alldeles stel, det kändes som om mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen på mig och jag började svettas.

Det var nära att jag inte hade gått till dörren, jag ville krypa in i ett hörn tills pizza-personen hade gått iväg men jag sa till mig själv att jag måste göra det jag är rädd för. I den stunden var jag rädd för att ta emot min pizza, men jag ville ha min pizza.

Jag öppnade dörren och fick min belöning. Jag sa hej, tittade honom i ögonen och gav honom pengarna. Han frågade mig några dumma frågor och när jag svarade honom började jag stamma som jag brukar göra när jag är riktigt nervös, stressad eller trött och jag var alla tre nu så jag stammade lite och det kändes inte så bra, orden ville inte komma ut och en mening som skulle ha tagit 5 sekunder fastnade halvvägs så istället för att avsluta meningen så bara log jag. Han log tillbaka och gick sen.
Jag stängde dörren och gick till köket och beundrade min pizza ? det var en riktigt, riktigt god pizza. Jag kommer inte riktigt ihåg när ångesten gick ner men det hade den gjort.

Efter att jag hade tittat på min fina pizza ville jag gå och se mig i spegeln men jag lyckades avhålla mig från det. Jag tittade inte därför att det inte skulle ha varit nåt bra sätt för mig att lära mig att leva med osäkerheten över hur jag ser ut. Jag ville inte att mitt utseende skulle ha något att göra med mitt enkla nöje att njuta av min pizza.

Det hela var ganska konstigt och svårt ibland men jag klarade att öppna dörren och betala killen och det var faktiskt det enda han brydde sig om, jag klarade också att le ett par gånger, jag klarade att ha ögonkontakt med honom och tom säga några osammanhängande ord.

Så det var egentligen en ganska betydelselös, odramatisk upplevelse förutom ångesten innan han ringde på, men själva händelsen var underbart mycket lättare än jag hade trott. Han kastade inte saker på mig, ingen började skrika åt mig, han bet mig inte? det var bara en kille som kom med en pizza till mig, varken mer eller mindre.

Jag hade mer ångest idag än när jag var ute i lördags men det mesta av dagens ångest var ångesten INNAN själva händelsen, inte händelsen i sig."

/ Malins mamma

[twinkle]

Jättebra inlägg Malins mamma! Såna inlägg behövs verkligen eftersom de verkligen visar att det man tror är hemskt jobbigt kanske inte är så jobbigt!

Trasig: Det är alltid jobbigt i början men jag lovar dig att det kommer kännas så skönt när du har klarat det jobbigaste också!

Mitt tips till dig är att varje gång du har gjort nåt bra (t ex gjort en av de där jobbiga sakerna) så ska du berömma dig själv!
Tänk t ex "nu var jag riktig duktig och jag ska klara allt det här!"
Jag har börjat med det, och det känns verkligen bättre!

[Malins mamma]

Tack Twinkle, och du har så rätt i det. Vitsen med att göra KBT-övningar är att man ska komma underfund med att verkligheten inte är så skrämmande som man tror när man lider av BDD.

Jag håller också med om att man ska berömma sig själv när man har klarat av nånting, och gärna ge sig själv någon belöning också som en uppmuntran.

Zia och anonym, som jag har förstått det så ska man inte bara göra saker direkt utan det ska vara planerat så att man är förberedd på vad man ska göra, man ska ha diskuterat om vilka tankar man brukar få vid såna tillfällen och man ska ha alternativa tankar att ta till osv.

Jag hoppas det är okej att jag skriver in Astrids övningar här och  jag hoppas att även ni andra som har gjort KBT delar med er av era erfarenheter här.

Det blev lite fel i det första stycket. Astrid har inte den sjukdomen där man rycker loss hår, jag hade blandat ihop henne med nån annan. Däremot så har hon nyss klippt sig och håret blev i hennes tycke alldeles för kort.
Jag har översatt ett inlägg till av henne.
Jag vet inte hur gammal Astrid är men hon är gift och har två barn i skolåldern, en flicka och en pojke. De hade en dotter till men hon dog i 10-årsåldern.

Jag tar det i en ny ruta.....

[Malins mamma]

"Dagens tankar, (skrivet den 7 december 2005)

Idag tog jag ett beslut.

Jag har fått diagnoserna BDD, OCD, social fobi, panikångest, depression och BPD.
Det är ord på ett papper i min skrivbordslåda, ett papper med resultatet av två dagars psykisk undersökning.
 
En väldigt lång tid har jag låtit dehär orden beskriva mig och mitt liv. Jag har låtit dessa ord begränsa mig, haft dom som en ursäkt för att jag inte skulle kunna gå framåt. Jag har låtit dom styra min personlighet, de har fått mig att bli ett offer, en bedrövlig person som drog den kortaste stickan i livet.
Jag har blivit en mästare på att vara offer och det kommer jag att fortsätta vara ända tills jag själv bestämmer något annat.
Jag är inte mina sjukdomar, dehär orden är inte jag.

Jag har också dirigerat hur andra i min närhet ska leva sina liv, till en viss grad. Jag har förhindrat dem från att leva sina liv som de vill, som de borde kunna göra. Jag har gjort det genom att utsträcka och flytta mina störningar på dem. Jag har inte på något sätt velat något ont, jag har bara försökt skydda mig själv från lidande. Men det går inte att skydda sig från lidandet eftersom det kommer inifrån, inte utifrån.

Beslutet jag har tagit är att befria min familj från sjukdomens grepp. Att ge dem deras frihet att leva.

Personerna i min närhet säger att de älskar mig och även om jag inte kan förstå hur de kan göra det så måste jag tro på vad de säger. Jag har inte tillåtit de som bryr sig om mig att vara nära mig, jag har stängt mig ute från dom. Jag behöver inte se det de ser, jag behöver inte ha samma känslor för mig själv som de har för mig. Jag behöver bara låta dom älska mig, även om det är jättesvårt för mig.

Jag tänker på när jag var liten. När jag kom tillbaka efter att jag hade hälsat på min pappa och när flyplanet landade var min mamma där för att hämta mig.
När jag såg henne blev jag SÅÅ lycklig, jag blev så glad när jag såg hennes ansikte. Det var min mamma, hon älskade mig och jag älskade henne. Att jag blev så lycklig berodde inte på hennes utseende, jag har faktiskt ingen aning om hur hon såg ut, det brydde jag mig aldrig om.
Jag var glad att se henne för att jag hade saknat henne, för att jag älskade henne, för att hennes leende var det underbaraste i hela världen för mig. När hon log var världen en bättre plats för mig och när hon grät var jag bedrövad. Jag kommer inte ihåg så mycket hur hon såg ut när jag var liten, jag kommer bara ihåg hur jag kände mig i hennes närhet och hur mycket jag saknade henne när jag inte var nära henne.

Nu när jag sitter här och tänker på det börjar det gå upp för mig att om jag kunde älska en person och längta efter att vara i hennes närhet utan att tänka på hennes utseende, varför skulle inte samma sak kunna gälla för min del också?

All denna tid som jag har kämpat med mitt utseende och alla gånger jag har nekat min familj att vara nära mig så nekade jag mig själv från att bli älskad på det sätt som jag älskade min mamma. Det är så min familj älskar mig.

Den tanken gör mig såå ledsen och såå lycklig. Det gör mig  ledsen därför att det jag har letat efter har funnits där framför mig hela tiden men jag har inte förstått det och det gör mig samtidigt så lycklig därför att det jag längtade efter fanns där mitt framför mig hela tiden.

Jag ska försöka lära mig att älska den jag är och att gilla mig själv och jag börjar sakta inse att det inte är utseendet som är viktigt. Jag ska låta mig bli älskad och inte neka de som älskar mig deras rätt att göra det.

Jag har inte låtit någon fotografera mig på väldigt länge men jag tror att jag ska låta mig fotograferas nu. De bilderna är inte för mig och jag har inget intresse av att se dom, de är för dom som älskar mig.
Min mamma tål inte foton av sig själv men jag tackar Gud för att jag har några foton av henne."

Dr C:s respons på detta inlägg:

"Astrid your post shows a critically important insight".

/Malins mamma

[Vulgarbrigaden]

Hej Malins Mamma!

Jättebra initiativ! Verkligen bra. Jag läste igenom vad Astrid hade skrivit och jag känner igen mig i alla exempel som stod här. Det som jag tyckte var ganska lustigt var att jag kom fram till exakt samma saker, även om situationerna skiljde sig ganska mycket.

Jag har alltid gått och stirrat ner i marken när jag varit ute på stan eller bara gått i områden där det finns folk. Men för kanske ett halvår sen så påpekade en tjejkompis till mig att man fick dålig hållning och såg nervös ut när man gick så. Hon hjälpte mig till att inse att man gjorde ett mycket bättre intryck på folk om man gick rak i ryggen och inte ihopkurad. Sen dess har jag medvetet tänkt på det och nu faller det sig helt naturligt.

Likadant hennes andra exempel med pizza killen. Jag har aldrig haft det riktigt så jobbigt men jag känner igen känslan som hon fick efteråt när hon insåg att det var egentligen en helt obetydlig sak som hade orsakat all den ångesten. Jag har haft liknande upplevelser när folk har kommit och hälsat på eller när jag exempelvis försovit mig när jag skulle till tandläkaren och fått gå utan att göra mig i ordning.

Det allra sista inlägget beskriver egentligen vad jag kom till insikt om i somras. Det kändes som en otrolig befrielse att kunna acceptera att någon kan tycka om en och till och med älska en utan att man behöver vara särskilt snygg! Jag kom fram till samma sak som hon på den punkten också att även om jag inte kan förstå att någon i min närhet älskar mig så kan jag ändå acceptera det.
Jag håller nu också på att komma över min kamerafobi, har till och med låtit folk ta bilder på mig fastän jag verkligen inte velat. Fick iofs ett bakslag för inte så länge sen, men det ordnar sig nog.

Jag insåg kanske inte då att det var sammankopplat med det jag hade problem med, men på något sätt kändes allt det bara rätt.

Mvh John

[Anonym]

"Jag har fått diagnoserna BDD, OCD, social fobi, panikångest, depression och BPD."

Vad är BPD?

[vilja]

Vad är BPD?

BPD = Borderline Personality Disorder, alltså borderline personlighetsstörning.

[Trasig]

Hej Malins mamma!

Tack för bra inlägg. Kul att läsa om någon som behandlas med KBT. Jag är både rädd och ser framemot min behandling.  Jag tror att KBT kommer att hjälpa främst emot min sociala fobi och sminkritualer, men jag tror inte att det kommer att hjälpa emot själva "ful-tanken" . Tror att jag alltid kommer att känna mig ful och annorlunda...

Har Linda genomgått KBT eller blev hon fri i från sin Bdd ändå? Undrar också lite om Bdd Workbook, någonting att investera? Vart köper man den i såna fall? Vilken författare?

[Trasig]

Anonym 2005 15:41:14!

Det är lite olika hur man gör under behandlingen. Det beror på vilket moment man är på. Jag ska t ex göra vissa saker själv, andra med en kompis, ibland ska min pojkvän eller psykolog vara med.

[vilja]

Hej Trasig!

Först och främst måste jag säga att det låter jättebra att du ska genomgå KBT. Jag vet ingenting om just dina problem eller tidigare kontakter med psykiatrivården, men jag har själv så bra erfarenheter av KBT att jag enbart kan uppmuntra dig. Sen är det klart att flera faktorer spelar in och avgör hur behandlingen blir ? som motivation, öppenhet, personkemi med terapeuten etc. ? sådant som är olika för alla. Men grunderna är i alla fall alltid desamma, och dem tror jag verkligen på.

Du frågade om någon här inne blivit hjälpt av KBT. För mig har det inneburit en total omvälvning av livet, jag kan inte ens föreställa mig var jag hade varit utan det. Jag är obeskrivligt glad och tacksam för allt jag lärt mig.

Min första KBT-behandling inleddes på BUP i januari 2005. Då hade jag redan gått hos en psykolog, två år tidigare, och dessutom pratat med flera olika skolkuratorer och ?vanliga? läkare, utan att ha blivit hjälpt. Jag var trött och uppgiven, hade precis blivit sjukskriven och såg det här som en sista utväg. Det var nu det gällde ? jag kunde ta den här chansen och bli bättre, eller släppa taget helt och ta livet av mig. Troligen var det den känslan, kombinerat med psykologens positiva bemötande, som fick mig att våga vara uppriktig från första början. Ganska snart hade jag fått en diagnos, social fobi och tvångssyndrom. Bara det var en enorm lättnad. Äntligen ett namn för mina problem! Att det fanns ett annat ord som passade ännu bättre (BDD) visste jag inte då, jag nöjde mig med vad jag fått veta och tyckte att det förklarade tillräckligt.

Jag träffade psykologen en gång i veckan hela våren, från januari t o m maj. Såhär i efterhand kan jag se att vi mest jobbade med ?grundläggande? saker, som att skapa goda rutiner och förbättra min självkänsla, och inte så mycket med träningssituationer och detaljerad ångestskattning. Det var förmodligen det bästa för mig och min situation vid den tidpunkten, även om det innebar att jag behövde fortsätta gå i terapi efter att vi avslutat behandlingen. Att den avslutades då berodde på att min psykolog skulle flytta, så vi bestämde att jag skulle ha ett uppehåll över sommaren och vänta med att inleda en ny samtalskontakt.

Jag återvände dock inte till BUP utan har därefter fått behandling på annat håll. Under våren sökte jag nämligen till en folkhögskola, med tanken att jag på så sätt skulle kunna läsa in gymnasiet, och blev antagen. Jag började där i augusti och har faktiskt klarat en hel termin nu. Inte med full närvaro och inte utan svårigheter, långt ifrån ? men jag är på rätt väg! Det bästa med skolan är att flera ur personalen är utbildade inom KBT. Kuratorn/linjeledaren är utbildad beteendevetare, det finns en elevkonsulent/behandlingspedagog som särskilt ska stötta elever med sådana här problem, och lärarna är väldigt förstående. Jag får en kombination av studier och terapi, allt i min egen takt. Det är helt enkelt perfekt för mig.

Störst hjälp har jag haft av elevkonsulenten, utan honom hade det aldrig gått så här fort. De första veckorna var han t ex med mig på mina lektioner och följde mig till matsalen, tills jag klarade det på egen hand. Han ringer ofta och pratar med mig de dagar jag är hemma, och han har kommit och hämtat mig flera gånger då jag inte lyckats ta mig iväg. Kort sagt är han ett enormt stöd när det gäller rent praktiska saker, men vi har även haft regelbundna samtal, så gott som dagligen, hela terminen. Under dessa har vi framför allt fångat upp mina automatiska tankar och hittat alternativ till dem. Samma sak med mina säkerhetsbeteenden och andra negativa beteenden. Vi har utarbetat hållbara strategier som hjälper mig att fungera relativt normalt, varje dag. Allt det här är ständigt pågående arbete och jag vet att jag har mycket kvar att jobba med, men jag vet också att jag har gjort stora framsteg. Trots en mängd bakslag och ?återfall? har jag kommit mycket längre än jag någonsin vågat hoppas på eller trodde var möjligt för mig.

Jag är inte fri från allt tvång och utför fortfarande vissa ritualer, men det tar inte alls lika mycket tid som förr, vilket gör att det inte känns lika betungande. Jag har fortfarande skitdagar då jag är övertygad om att jag är så groteskt ful att jag inte kan visa mig för någon. Den tanken spökar i bakhuvudet även under bättre dagar, men det viktigaste är att jag ifrågasätter den och kan hantera min ångest på ett annat sätt nu. Jag känner mig som en helt ny människa jämfört med för ett år sen.

Jag hoppas verkligen att det går lika bra för dig med din KBT-behandling, önskar dig all lycka till!

[Malins mamma]

"Det som jag tyckte var ganska lustigt var att jag kom fram till exakt samma saker, även om situationerna skiljde sig ganska mycket. "
John, ja så borde det ju vara. Alla BDDare har sin egen unika historia men när man börjar bli frisk så kommer man fram till samma resultat. Man kommer fram till de "friskas" syn på omvärlden och verkligheten.
Tack för ditt inlägg, jag är imponerad av att du har kunnat komma underfund med så mycket på egen hand även om jag tror att du kanske hade en lite mildare BDD än många andra här och därmed inte var helt "fångad" av BDDn.

Zia, du frågade om Linda, jag antar att du syftade på Malins lillasyster, vår yngsta dotter.
Jo, Linda hade också BDD, eller var iaf på mycket god väg att fastna i BDDn. Det blev ungefär lika som med Malin att det började ta längre och längre tid för henne att sminka sig, hon kom ofta försent till skolan eller kunde inte gå dit alls. Det var väl som värst i nian och ettan och tvåan i gymnasiet.
Jag visste inte så mycket om BDD då ännu och som förälder vill man ju inte tro att det är nåt konstigt utan man hoppas att det ska gå över + att jag inte kunde tro på att en så ovanlig sjukdom som BDD skulle kunna drabba två personer i samma familj.

Pga ett annat akut problem kom Linda i kontakt med BUP strax före jul i tvåan. Problemet löstes snabbt men jag tog upp dethär med att jag var orolig för att Linda också skulle få BDD.
Hennes terapeuter var utbildade inom tvångssyndrom, de kände inte till nästan nånting om BDD men förstod ändå när vi hade förklarat hur det var.
Linda fick skriva upp jobbiga saker och rangordna svårigheten från 0-10. Sen fick hon övningar att göra hemma. Terapeuterna (två kvinnor) kom också hem till oss några gånger och de hade Linda att sminka ögonbrynen (det som brukade ta längst tid) på två minuter och sen skulle hon komma och sätta sig och prata.
 
Ett tag var det också att de bestämde en tid för hur länge sminkningen fick ta på morgnarna, först var det en halv timme och sen 25  minuter och sen 20 minuter. Linda skulle skriva upp för varje dag hur det hade gått. Ibland gick det bra och ibland inte.
Sen fick hon också andra övningar att göra som att gå ut en sväng här hemikring när hon inte hade sminkat sig så noga.
 
Jag tror inte Linda var så speciellt noga att göra alla övningar till punkt och pricka men på våren i tvåan så vet jag inte riktigt vad som hände. Hon fick plötsligt kraft att bestämma sig för två saker.
Det första var att hon absolut skulle åka till Arvikafestivalen i juli, och om hon skulle dit så kunde hon inte hålla på med ögonbrynssminkningen och noppningen. Hon beslöt alltså att hon skulle låta ögonbrynen växa ut och låta dom va som de var.

Det andra hon bestämde sig för var att hon skulle gå ut gymnasiet med bra betyg. Pga all frånvaro i ettan och tvåan hade hon mycket att ta igen men när höstterminen började så satsade hon allt på att göra läxorna. För att orka med skolan bestämde hon sig också för att inte gå upp tidigare än en timme innan bussen gick. Det fungerade faktiskt väldigt bra även om hon missade bussen nångång ibland och inte tog sig iväg nån enstaka gång. Hursomhelst så tog hon studenten i våras med MYCKET BRA betyg, förutom de betyg som var kvar från ettan och tvåan.
 
Det var inte bara ögonbrynssminknigen Linda hade problem med men det var det som tog mest tid och energi från henne. Idag är hon så gott som frisk, hon har lite problem med vissa  speglar och så ännu men hon kan iaf leva normalt har flyttat hemifrån och bor med sin kille och går på universitetet nu.

Det var på våren när Linda gick i tvåan som jag började skriva här på forumet och jag diskuterade förstås väldigt mycket med henne om vad andra skrev om, Malin pratade också mycket med Linda och följde med henne till terapeuterna ibland och KBT-övningarna gjorde säkert en hel del men jag tror inte att varken min, Malins eller terapeuternas insats hade hjälpt så värst mycket om inte Linda själv hade bestämt sig. Det var nog den viktigaste drivkraften.

The BDD Workbook finns att beställas från amazon.com , kostar runt 200 kronor och är skriven av James Claiborn, alltså Dr C.
Jag rekommenderar verkligen boken, annars så finns det en massa bra information om hur man gör för att bli frisk på "Forum Summary" och i "Questions för Dr Claiborn" på BDDCentral.

Vilja, tack för att du delade med dig av din uppmuntrande erfarenhet av KBT och dina framsteg.

Hälsn. Malins mamma

[Trasig]

Hejsan!

Vilja, skönt att höra att KBT fungerade bra för dig. Tack för att du tog dig tid att berätta om dina erfarenheter- det betyder mycket för mig! Jag har på börjat min KBT den här veckan och det första steget är att min pojkvän ska vidröra mitt ansikte (främst näsan och hakan). Vi  ska göra övningen varje dag och börja på 5 min och sedan trappa upp till 30 min. Efter han har gjort det så får jag inte göra någonting. Efter varje gång ska jag dokumentera hur det gick. Hitills har det faktiskt gått över förväntan, så KBT kanske inte är så tokigt i alla fall!

Malins mamma, Kul att höra att det har gått så bra för Linda. Jag tror att man verkligen måste bestämma sig för att bli fri från Bdd:n, för att KBT:n ska vara effektiv. Jag försöker att tänka positivt och kämpa och min pojkvän är ett enormt stöd för mig. Han läser mycket på det här forumet och lär sig mer om min sjukdom- så han förstår mig väldigt bra. Han har även varit med på möten hos min psykolog. Tyvärr så är inte min familj så intresserade av att förstå att jag lider av en sjukdom. De säger att jag bara har hittat på det för att skylla på någonting... Har försökt att förklara med artiklar m.m. men det är såsom de inte vill "ta in" någonting. Men men det är som det är och jag har ju i alla fall min pojkvän.

Tack också för att du lägger ner så mycket tid och engagemang. Det är kul att läsa hur en frisk person tänker, även om det är svårt att förstå.

// Zia