"Skriva av sig"-tråd

[BlackEyes]

Student och bal och allting närmar sig och jag har sådan grym ångest... gråter hela tiden... Alla kommer att vilja ta foton på en och jag HATAR det. Man ska se så glad ut, det är ju ens student och det händer bara en gång i livet och bla bla bla. Vad f-n ska jag göra för att kunna vara lycklig på min studentdag...? Börjar tro att det är omöjligt.... Varför just jag?! Varför måste just jag vara sånhär? Jag vill bara vara normal och kunna njuta av livet som alla andra som ska ta studenten... Säger som dig Spegel Spegel. HELVETEHELVETEHELVETE!

[BlackEyes]

jaha, nu hamnade mitt inlägg i fel tråd...

[Michaela]

Jag trodde att det fina vädret skulle lätta upp min sinnesstämning. Men nej. Istället så omges jag av vackra människor som ligger halvnakna med sina perfekta kroppar, medan jag, nästan ursäktar mig för att jag har ett linne på mig. Att jag tyvärr måste visa upp mig. Visa upp min fula kropp och mina fula utslag som jag får av att jag inte är nöjd med livet. Att psyket ger sig på kroppen är ingenting nytt för mig. När jag ser mitt ansikte blir jag så himla ledsen... Jag hatar mitt ansikte. Jag skulle vilja ha en påse på huvudet hela dagarna. Jag drar mig undan. Tar inte kontakt med min omgivning, inte ens min familj som förr stod mig så nära. Jag vill bara vara... Och jag hatar när folk tittar på mig. Varför tittar dom? Allvarligt, dom skulle må bättre om dom inte tittade på mig.

[vinterglas]

Michaela

I know the feeling... all of them.

[vinterglas]

okej. råångest. Middag igår med 9: orna + lärare. Tyckte jag såg ganska bra ut.
Nu när jag sett bilderna ångrar jag att jag ens gick dit. Jag borde typ.. isoleras i cell för alltid.

[BlackEyes]

Tyckte jag såg ganska bra ut.
Nu när jag sett bilderna ångrar jag att jag ens gick dit.

jojoplaneten

Känner igen det där såå mycket. Man tycker att man ser någorlunda bra ut men sedan får man se foton av sig själv och det kommer som en smäll på käften... Var också på en middag för ett tag sen, fick också ångest när jag såg bilderna efteråt... Tankarna som kom var: "gick jag verkligen dit när jag såg ut SÅDÄR?"...
Dock känner jag att jag håller på att övervinna en del av min ångest som jag får när det gäller foton/kameror.. Jag hatar det men vill övervinna rädslan eftersom det hindrar mig från att känna mig "normal"... När man var liten var man en liten linslus, så skulle jag vilja ha det igen... slippa gömma sig så fort en kamera kommer i närheten..

[vinterglas]

BlackEyes

Ja, suck.
Det är jävligt tungt just nu. Jag tänker på det hela tiden - hur jävlig jag ser ut på bilderna och således måste sett ut girå, och alla gånger annars. Jag vill bara eliminera mig själv från livet. Vill bara, försvinna.

[amav]

jojoplaneten
Jag vill bara eliminera mig själv från livet. Vill bara, försvinna.


Ett tips kan vara att inte titta på bilder.

Vad är det som säger att den känslan du får när du tittar på bilderna är sannare än den känslan du hade vid själva tillfället?

Jag förstår att det kan vara svårt att fatta, men det är faktiskt en känsla och en SUBJEKTIV upplevelse för dig när du tittar på bilder. Det är alltså du själv som ser ngt (som inte nödvändigtvis är ngt andra ser) när du tittar på bilder av dig själv. Du erfar ngt av att titta på bilder, du, du, du. Så, att du ser ett monster är ngt som handlar om dig själv.

Det hade lika gärna kunnat vara så att du kände dig extremt ful under tiden fotona togs, och du sedan tyckte att fotona på dig inte alls var så fula.


Vidare brukar det ju vara ngnsorts "dagen efter-ångest" inblandad i att ha varit på ngt socialt evenemang. Man ångrar det ena och andra från igår trots att man vid tillfället för händelsen mådde bra och tyckte att man agerade på ett sätt man själv vill.

Så, att du då tittar på bilder och känner denna "dagen efter-ångest", är det så konstigt?


Ta en funderare över om vilken känsla du ska lita på:

1. All den trevlighet du erfor under den sociala tillställningen, de ev. komplimanger du fick, de kramar du kramades med, de glada leendena, de roliga samtalsämnena.

eller

2. Ångesten du känner då du ser dig själv på bild och KÄNNER att du är ful.


/Amav

[vinterglas]

amav

Jag vet förstås att jag borde lita på känslan av trevligheten, komplimanger, kramar och allt det där som var hur bäst som helst. Men det är så svårt att förstå... eftersom jag uppenbarligen såg hemsk ut. Suck!

Fick höra också av en kille att jag var väldigt fotogenisk. Bad att få se bilden, mowhaha, what a joke.

Men amav, det är bra att du visar på olika sätt att se på saken. JAg uppskattar att du tar dig tid!

[amav]

jojoplaneten

Ok, så:

1. Du hade en allmän känsla av trevlighet i situationen.

2. Du får komplimangen/kommentaren att du ser bra ut på foto. Ngn annan tycker alltså att du ser bra ut.

3. Du tycker att du är ful när du ser bilden.


Alltså: En annan person tycker uppenbarligen inte att du såg hemsk ut, du tycker att du såg hemsk ut.

Det enda som styrker din version är att du tycker ngt om ditt utseende. Men, det finns fler saker som stödjer den andra versionen. Det är därmed säkerligen förhastat av dig att ändra ditt beteende endast utifrån vad du tycker dig se på en bild, speciellt iom att du vet med dig att du redan tycker att du är ful. Så, alltså kan du inte ta ditt intryck av fotona som intäckt för att skita i sociala sammanhang i framtiden eller dyl.


Kör hårt!

/Amav

[vinterglas]

amav

Tack för att du hjälper mig att ifrågasätta och påminna mig själv om att inte bara acceptera vissa saker.

Som tur är blir jag ofta nollställd efter att först ha haft trevligt och sedan en negativ uppelvelse. Efter några dagar är allt som vanligt och jag har inga större problem med att gå på en ny tillställning eller så, så det är nog ingen större fara ur det perspektivet, utan det handlar väl mest om att jag just i den stunden börjar må oerhört dåligt utan att förhindra det, trots att jag kanske kan genom att tänka logiskt.

har kollat på bilderna nu,, några dagar senare. JAg ser fortfaranmde inte snygg ut eller så, men jag ser nog "normal" ut.

[amav]

jojoplaneten

Ok, det är bra att du inte låter dåligmåendet påverka ditt beteende (eller gör det det när du mår dåligt?)!

Ang. att du ändrat inställningen till bilderna på dig - vad kan du dra för slutsatser av det?


När jag gick i KBT fick jag träffa människor och samtala med dem. De andra trodde att de var med i ett psykologiexperiment, och trodde att jag också var en vanlig deltagare.

I själva verket var dessa "experiment" till för att jag skulle få feedback om hur andra upplevde mig, och om mina tankar kring hur andra upplever mig stämde.

Kortfattat fick vi samtala om ngt ämne och sedan fick vi på varsitt håll fylla i ett formulär. Formulären handlade alltid om mig, dvs. typ "Hur, på en skala från 0 till 9, trevlig tyckte du han var?" osv. Och, på mina formulär stod det "Hur trevlig tror du personen tyckte att du var?".


Jag lärde mig främst tre saker av detta:

1. Dels att jag inte alltid kunde förutse hur andra upplevde mig. Ibland var de mkt mer positivt inställda till mig än jag trott, och ibland mindre. Då min känsla verkligen stämde överrens med vad den andre tyckte om mig var då jag tyckt det gått riktigt bra.

Jag hade alltså dålig koll på hur andra upplevde mig, förutom då jag tyckte att det var soft (och, då tyckte den andre att jag var soft också).

2. Dessa sessioner spelades in och jag fick en DVD med materialet, och uppgiften att kolla på inspelningarna varje dag samtidigt som jag fyllde i formulären. Det jag upptäckte här var att mina omdömen om mig själv blev bättre och bättre (med viss variation), och att de faktiskt stämde bättre och bättre med den andres nedtecknade upplevelse av mig.

3. Jag insåg att jag faktiskt kunde vara ganska "variabel", dvs. att jag var trevligare och otrevligare i olika situationer, att jag hade lite olika kroppspråk osv osv. Jag var alltså inte en fysikalisk konstant som man antingen kunde gilla eller inte.


/Amav

[vinterglas]

amav

Slutsatserna är väl att mitt psykiska mående (deprimerad/mellan/glad) påverkar hur jag ser på mig själv, och således kan jag egentligen inte lita på mina "slutsatser" och se dem som objektiva faktum förrän jag upplevt samma sak i de tre olika stadierna.

Jag har också en liten teori om att jag var rädd för att bli ful på bilderna - och således reagerade och tyckte att jag var ful i rent preventivt syfte - för att skydda mig själv från senare ångest och liksom gick in för det från början. Låter oerhört flummigt, men jag har känt ungefär samma sak förut så det kan ju ligga något i det.

Men ja, min upplevelse är infekterad av mitt egna synsätt och går således inte att lita på.

[snuttan]

jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag borde kanske ignorera alla människor som glor och tycker jag är det lustigaste och fulaste dom har sett. Men det kan jag inte. Nu börjar detta gå ut över mitt jobb också. Jag arbetar som personlig assistent, brukaren vill inte ge sig ut så mycket (tack och lov), Men i bland måste vi handla, som i dag. jag försökte verkligen tänka professionellt, men jag vet ju varför alla glor. Jag är rädd för att förlora förståndet helt, galen på riktigt liksom. Dessa tankar äter fullständigt upp mig på insidan. När jag kom hem från jobbet kändes det som jag ville ta något vasst föremål och skära av ansiktet. för inte så jätte längesen tyckte jag att jag var rätt söt, fick höra det av en del också.. men nu vet jag bättre, jag är ful. folk sa nog det för att vara snälla. Min hy är så obeskrivligt äcklig, finnar fast jag defenitivt inte är en tonåring längre. Pormaskar stora som hus. Folk har fakiskt tittat, pekat och skrattat åt mig så jag vet att jag är ful. Jag har fått det bekräftat om man säger så.
Jag orkar inte leva så här, det måste få ett slut. Jag skulle gärna vilja prata med nån som har det som jag på msn...

[Synthesized]

Mitt ansikte är helt obeskrivligt fruktansvärt. Som om det inte var nog med hur äckligt det brukar vara så har jag dessutom gjort djupa köttsår i huden, jag har stora ömmande finnar och något konstigt utslag. Nästa vecka är det tänkt att jag ska åka till Peace & Love-festivalen.. Jag måste vara en naiv människa som trott att det skulle funka. Om jag överhuvudtaget kommer iväg dit, vilket jag inte tror att jag gör, så kommer jag väl gömma mig i tältet under hela vistelsen. Mitt ansikte kommer definitivt inte hinna läka tills dess. Åh, jag orkar inte mer. Det här är så otroligt jävla orättvist...