Att känna sig maskulin...

[snuttan]

Jag har i hela mitt liv känt mig maskulin. I småskolan fick alltid jag vara pappan när vi lekte, antagligen bara för att jag var tjock och hade såna manliga drag. Jag har ju ett brett benstomme och så får jag lätt muskler vid minimal träning. Jätte kul när man är bland perfekta små söta tjejer.. Jag har alltid velat vara så där liten och späd som de flesta tjejer är (enligt mig.) Jämt när jag försöker klä mig lite fint, med nån snygg klänning och höga klackar så ser det ut som jag ska uppträda med After Dark. Jag känner mig så okvinnlig..

[CyanideCupcake]

Jag har i hela mitt liv känt mig maskulin. I småskolan fick alltid jag vara pappan när vi lekte, antagligen bara för att jag var tjock och hade såna manliga drag. Jag har ju ett brett benstomme och så får jag lätt muskler vid minimal träning. Jätte kul när man är bland perfekta små söta tjejer.. Jag har alltid velat vara så där liten och späd som de flesta tjejer är (enligt mig.) Jämt när jag försöker klä mig lite fint, med nån snygg klänning och höga klackar så ser det ut som jag ska uppträda med After Dark. Jag känner mig så okvinnlig..

aww  Vet såväl hur det känns. Kroppsmässigt sett kan jag känna att jag klarar att bära upp feminina kläder, men det är mitt ansikte och mina grova drag där som är problemet. Ett mansansikte på en kvinnokropp, ungefär. Eller snarare pojkkropp; är inte speciellt kurvig heller.

[Fulflicka]

Min kropp är rätt kvinnlig..

men mitt ansikte är muskulin som bara den! det är mitt ansikte som jag hatar så mkt..

jag är så avundsjuk på alla söta tjejer som ser ut som tjejer i ansiktet.

[Nokia]

Jag kan tycka att det är jättejobbigt att vara runt tjejer som är sådär naturligt vackra.. Jag jämför mig bara med dom, och mår skit eftersom jag är grotesk i jämförelse. Speciellt om killar är med i bilden, då tittar dom inte ens på mig, och alla andra tjejer får massor av komplimanger och blir uppvaktade. Det hela blir dessutom värre eftersom jag sänder ut "låt mig vara" kroppsspråk och ansiktsuttryck..
Har knappt några tjejkompisar längre :/ och jag får aldrig dom killarna jag vill ha.

Det västa är att jag drömmer om att ha massor av tjejkompisar att göra saker med, typ köpa skor, prata om killar, ringa när jag har tråkigt, följa med på fest osv... Men samtidigt är jag rädd för det för alla skulle se hur extremt ful och äcklig jag är i jämförlse med dom.

Samma sak med barn, jag är så rädd att skrämma iväg dom.

[CyanideCupcake]

Ja, det där med barn är också jobbigt...de kommenteras mest min rosacea, men det är ändå fruktansvärt för det betyder ju att det verkligen syns. Och ser barn så ser självklart vuxna också, enda skillnaden är att de inte säger något högt. De tänker det istället. Sommaren...återigen, jag är livrädd. Kraven att vara naturligt attraktiv ökar så fruktansvärt dramatiskt då. Och solljus...solljus som jag alltid har älskat och växt själsligen i, men nu är det bara jobbigt. Precis allt syns, inklusive mina misslyckade försök att försöka dölja allt med smink. Jag kan nästan fysiskt känna hur jag blir ensammare för varje dag som går. Folk slutar bjuda med en på saker, slutar höra av sig för att man aldrig kan vara spontan eller planera saker i förväg. På ett sätt vill jag bara dra ner persiennerna och stänga ute världen så jag kan krypa ihop på soffan med min sjukdom, på ett annat får jag panik för att jag kommer att bli helt ensam.

[Nokia]

Åhh det är precis samma här.. Är rädd för ännu en förstörd sommar. Jag går ju bara ut när solen har gått ner, och den går typ aldrig ner på sommaren, och när den väl gör det så är det för sent att börja planera saker med folk..
Ett undantag är om det är väldigt dåligt väder och jag bara ska träffa någon jag känner mig någorlunda säker med.


Barn har aldrig sagt något till mig, för dom verkar inte vilka prata med mig alls

Blek är jag också, men jag vill inte sola eftersom det inte är bra för huden. Så då blir det run-utan-sol... men det tvättas bort på en gång och då måste jag planera dagarna efter när jag ska smörja in mig osv... Blir tokig bara av att tänka på sommaren.
 

[CyanideCupcake]

Ja, tjugo timmars dagsljus känns inte lockande direkt...hatar sommarkvällar också, får panik av dem men vet inte varför. Tror det beror på att det är folk överallt och att det är så lugnt på nåt sätt; det får all ångest att krypa fram mycket lättare. Fan...ska till paris om en månad och jag vill verkligen inte att den här resan blir förstörd, har längtat så oerhört efter den. Ska på konstert två kvällar och det kommer vara runt 25-30 000 pers där. Förr har jag känt mig mycket mer bekväm i sådana ofantliga folkmassor eftersom jag känt mig som en myra i vimlet, mer anonym. Men det var när jag 'bara' var social fobiker. Nu, däremot...

[snuttan]

På ett sätt tycker jag sommaren är härlig med värme och ljus, man behöver ju det för humöret..men samtidigt hatar jag den..Folk får se en i dags ljus typ hela tiden..och precis ALLT syns. Min äckliga hy med dom gigantiska pormaskarna och finnar som vägrar att upphöra hur gammal jag än blir. För att inte tala om dom mörka ringarna under ögonen. Nu har jag isolerat mig hela vintern och nu känns det jättehemskt med den sociala biten. Jag får praktiskt taget tvinga mig själv att göra ärenden och annat...Hur jobbigt som helst. Man orkar väl bara leva så här till en viss gräns.