Att känna sig maskulin...

[CyanideCupcake]

...är det bara jag som gör det? Speciellt när jag är osminkad. Anser att jag har extremt maskulina drag och försöker liksom 'kompensera' genom typiskt kvinnliga attribut; långt hår, skyhöga klackar etc. Har alltid varit väldigt  'tjejig' naturligt ändå sen jag var liten men nu är det på en helt annan nivå. Tänker på hur jag sitter, hur jag står, hur jag går...och ser till att jag rör mig så mjukt, elegant och feminint som möjligt. Är det bara jag som lider av det här? Jag kan aldrig slappna av och bara sitta bekvämt.

[SpegelSpegel]

För mig är det nästan det huvudsakliga problemet, att jag känner mig okvinnlig, att jag inte upplever mig själv som en riktig kvinna. Bara en fejk, någon som apar efter utseendet och beteendet en riktig kvinna har naturligt. Troligen därför just slät hud är en sådan hang up för mig. Det anses ju väldigt kvinnligt. Förutom rädslan för/känslan av att vara så vanskapt att jag är/riskerar att bli socialt utstött som varierar väldigt i grad är jag definivt mer fixerad vid kvinnlighet och sex appeal än konkret utseende. Även om jag känner att utseendet är en väsentlig del i kvinnlighet och i synnerhet kvinnlig sex appeal.

Jag tror detta, alltså min fixering, till viss del beror på att jag var överviktig nästan hela grundskolan och alltid fick höra att ingen kille skulle vilja ha mig, det hände att killar låtsades vara intresserade av mig som ett sjukt skämt mm. Jag lärde mig ganska snart att tjejer bedöms och värderas efter utseendet och eftersom jag ansågs vara utseendemässig paria(alltså hade en kille kysst mig hade han blivit offentligt hånad, inte för att jag var utstött eller mobbad utan helt enkelt för att jag var fet) gjorde jag det till en överlevnadsstrategi att bete mig och klä mig otjejigt för att undvika att bli bedömd i termer av sexobjekt.

Det var ganska bisarrt, jag var så sjukt obrudig hela högstadiet, gick i säckiga kläder, hade alltid sportbehå, pratade aldrig om killar, sminkade mig knappt, var ganska vulgär och stökig, låtsades som om jag jag aldrig tog åt mig av taskiga skämt . Men innerst inne drömde jag om att vara smal och snygg och ha pojkvänner och gå i korta kjolar och push up,jag satt hemma och stirrade på bilder av snygga tjejer och tjejiga kläder och hittade på en fantasivärld där jag var den jag önskade. Sedan på gymnasiet gick jag ner massor i vikt och blev extrem åt andra hållet, sminkade mig mkt, hade slampiga kläder, högklackat, spelade ngn sorts fnissig, överspänd, naiv bimboroll som inte heller var jag.

Känner mig fortfarande så kluven, känner mig egentligen väldigt obekväm i kvinnorollen men har ett sånt sjukligt behov av mäns uppmärksamhet och gillande att jag inte kan sluta sminka, blondera, ha högklackat och urringat. Typ som en transa känner jag mig, någon som överdriver för att kompensera det hon saknar. Jag är på ngt sätt rädd att männen ska underkänna mig som kvinna om jag inte gör allt jag kan för att behaga dem. Det känns som att andra tjejer/kvinnor besitter ngt slags naturlig kvinnlighet som jag inte lyckats knäcka koden till. Sedan känner jag mig periodvis så vanskapt att jag bara vill dölja att jag är tjej, klär ner mig, beter mig väldigt "otjejigt" osv. Det är så schizofrent.

[CyanideCupcake]

Jag pendlar också mellan att sminka, fixa och putsa till förbannelse och att vara så deppad över hur jag ser ut att jag inte orkar göra nåt och ser ut som en slusk. Jag är inte besatt av 'heta' tjejer utan av klassisk skönhet och väldigt feminint sexiga kläder. Som dita von teese... Hon är allt jag vill vara, sinnebilden av underskönt filmstjärnevacker men så långt ifrån slampig som det bara går. Helt enkelt classy ut i fingertopparna. Hela hennes kroppsspråk, varenda por i hennes kropp utstrålar kvinnlighet. Folk i min omgivning skulle beskriva mig som feminin och mina föräldrar kommenterar ofta  min elegans men det räcker inte. Det är aldrig nog.

[SpegelSpegel]

Jag är inte heller speciellt besatt av "heta" tjejer, mer "naturligt" kvinnliga. Jag ser t ex på tjejerna som går i min klass, de sminkar sig knappt, men deras hud, deras kroppsformer, hur deras hår faller, hur deras ögonbyn är formade, hur de rör sig, hur deras röster låter...allt det gör dem kvinnliga utan att de behöver anstränga sig. När jag ser på tjejer runt omkring mig kan jag förstå vad det är som får en man att vilja röra dem, vilja beskydda, vilja älska dem. Kort sagt, deras kvinnlighet. Och när jag ser mig själv genom samma lins, genom ett manligt öga...det finns liksom inget där som lockar, som bevekar,allt jag kan göra är att klä ut mig till en klumpig parodi på en kvinna. Jag skulle vilja vara en sån tjej som skulle kunna ha på sig herrkläder, typ en för stor skjorta eller säckiga byxor, och se ÄNNU kvinnligare ut, just för att kontrasten blir så stor. Skulle jag ha kläder som hade något som helst manligt stuk skulle jag bara se ut som en tjock och konstig man.

[Arktis]

Jag har läst era inlägg och kan känna igen mycket av det hur jag själv tänkte över mig själv förut...eller delvis fortfarande gör.

Jag kände mig istället väldigt feminin, alltså ett slags "neutrum", en icke-manlig rent av könsbefriad varelse. En sån kille tjejer enbart vill ha som "vän" and so on...lite gay typ men ändå inte.

Jag kanske har en annorlunda syn på vad just kvinnlighet är än många andra killar, för jag kan inte se det vackra med dagens ideal.
Jag vet att många killar gillar just "Natacha Peyre och Carolina Gynning"-tjejer (råblonderade, råsminkande och "sexiga" köret som så många tjejer tycks se upp till) men jag tror ytterst få killar skulle kunna tänka sig ett förhållande med en sådan tjej.

Själv tycker jag inte ens sådana tjejer är attraktiva eller intressanta och det kanske är ovanligt.  På stan är det fullt av tjejer som har just den där Paris Hilton-looken, men det är fortfarande de där få tjejerna som fortfarande vågar vara sig själva som jag lägger märke till.

Jag säger inte att tjejerna med Hilton looken är fula utan snarare att det enbart är en grå och väldigt tråkig yta jag inte ens lägger märke till.
En sådan oerhörd kamp kan urskiljas hos många av dessa tjejer där de verkligen skriker efter bekräftelse och uppmärksamhet. Lever i en skräck att inte duga och leva upp till vad media hittar på.
Detta kan aldrig bli attraktivt i mina ögon.

Vore kul att veta hur ni ser på killar i dessa frågor. Vad som får er att se killar som attraktiva osv. Vad är manlighet liksom? Uppenbarligen tycker inte jag att de sk. "sexiga" tjejerna är speciellt intressanta och jag vet inte motsvarigheten hos killar (kaxiga badboys?), men det kanske ni gör.

[CyanideCupcake]

När jag ser på tjejer runt omkring mig kan jag förstå vad det är som får en man att vilja röra dem, vilja beskydda, vilja älska dem. Kort sagt, deras kvinnlighet. Och när jag ser mig själv genom samma lins, genom ett manligt öga...det finns liksom inget där som lockar, som bevekar,allt jag kan göra är att klä ut mig till en klumpig parodi på en kvinna. Jag skulle vilja vara en sån tjej som skulle kunna ha på sig herrkläder, typ en för stor skjorta eller säckiga byxor, och se ÄNNU kvinnligare ut, just för att kontrasten blir så stor

PRECIS! Precis, precis så känner jag också. Jävlar vad väl du sa det. Jag ser på tjejer runt omkring mig; deras mjuka hår, deras rena hy, deras mjuka drag...och jag har inget av det. Alls. Jag har grova, mansliknande drag i ansiktet, smutsig hy, inga former och inte alls sådär silkeslen hud som de flesta tjejer har.

Vore kul att veta hur ni ser på killar i dessa frågor. Vad som får er att se killar som attraktiva osv. Vad är manlighet liksom? Uppenbarligen tycker inte jag att de sk. "sexiga" tjejerna är speciellt intressanta och jag vet inte motsvarigheten hos killar (kaxiga badboys?), men det kanske ni gör.

Det lustiga med min besatthet av feminin "ren" skönhet (rena drag etc.) är att jag egentligen hatar könsroller. Jag anser att män borde få klä sig i högklackat och sminka sig om de vill det, utan att de ska behöva vara transvestiter eller transsexuella för det, lika mycket som jag anser att tjejer får ha snaggat hår. Jag AVSKYR könsroller. Jag anser att könsrollerna är  sociala faktorer och INTE biologiska och dessakönsnormer gör bara att folk tvingas in i en form de borde slippa. Därför är det rätt paradoxalt att jag när det kommer till mig själv är så noga med att ses som feminin och "typiskt" tjejig (vad nu det är...). Därför vill jag inte svara på vad "manlighet" är, däremor svarar jag gärna på vad jag anser är attraktivt. Fysiskt sett älskar jag rockstilen, men det som gör folk oemotståndligt måste-ha-dig-nu-sexiga är, oavsett hur klyschigt det låter, humor och intelligens. Kan du föra ett intelligent samtal om hur världen ser ut (konsumering, ideal, politik etc.) har du halva inne hos mig. Det leder till att de män jag anser är sexigast i världen kanske anses något...annorlunda. Marilyn Manson är för mig helt vansinningt vacker, Gordon Ramsay, Dr. Phil och Simon Cowell är också otroligt attraktiva för mig för att de har humor.

[smalajag]

jag tycker också att jag ser väldigt manlig ut...men jag vet inte riktigt hur jag ska "få bort" det...hur jag ska röra mig (det är svårt att ändra sitt kroppspråk och röst) vilka kläder jag ska ha (inga passar ju...) eller mitt beteende (hur beter man sig kvinnligt?hur ändrar man sitt beteende sådär bara?jag har tillräckligt med problem bara at försöka bete mig "normalt" och kunna prata med folk...). så jag har ingen "strategi" riktigt. jag avundas också dem som kan se sådär sunda och glada ut, så där kvinnliga och söta på ett väldigt naturligt sätt. 
jag har en kompis som jag (och många andra) tycker ser väldigt bra ut. hon ser tex bra ut i snaggat hår (det skulle jag aldrig kunna ha). hon ser till skillnad från mig väldigt kvinnlig ut, på ett androgynt sätt. hon ser alltså inte manlig ut, men hennes ansikte skulle kunna vara en ung pojkes. folk med sådana ansikten tycker jag är väldigt vackra. när hon hade kort hår och lösa kläder var det faktiskt en del som trodde hon var kille. om de däremot skulle tro att jag var det, skulle jag tolka det som att det berodde på min okvinnlighet och inte mitt androgyna utseende (slät klar hy, symetriska välbalanserade drag)
jag tycker inte heller om könsroller, men ändå vill jag vara "kvinnlig". det är konstigt. det är som att jag tycker jag är så ful att jag inte ens ser ut att tillhöra det kvinnliga könet. det är som att jag förknippar min okvinnlighet med "fula", otrevliga gester, ansiktsuttryck, röstlägen och sunkighet.

[CyanideCupcake]

Förstår vad du menar... Din kompis låter sådär övernaturligt älvlikt vacker. Folk som känner mig säger att jag är väldigt feminin av mig men jag känner mig 'fejkat' kvinnlig, som en man som försöker vara kvinnlig nästan, att det blir som en parodi. En före detta arbetskompis nämnde flera gånger hur hon tyckte jag var så vackert feminin i rörelserna men hon vet ju inte att det bara är fejk. Jag önskar att det var sådär naturligt, men det är det inte. Det bara ser så ut. I själva verket är det ett spel, en charad.

[smalajag]

ja hon är sådär vacker...fast hon säger att hon är mer söt än vacker...en kompis sa att hon liknade audrey hepburn.jag vill vara naturligt sunt söt.glad och frisk och kvinnlig.

[CyanideCupcake]

Ja, jag också...typ sådär som alla tjejer man ser överallt nu som går runt i mysbyxor, du vet. Hela den stilen på nåt sätt, med naturlig sminkning, fräsch ren hy och lent, fint går i en hästsvans. Min ena systerdotter ser ut så, hon är dans-estetare också...det hör till, på nåt sätt.

[Insatiable]

Nej, du är inte ensam. Jag har exakt samma problem. Jag tycker jämt att jag ser ut som en man. Maskulina ansiktsdrag & pojkaktig kropp. Problemet är att jag inte tycker mig se kvinnligare ut med smink & klackar, tvärtom får jag känslan av att jag liknar en transvestit då. Jag vet inte om detta är en tanke du delar? Jag oroar mig i alla fall ständigt för att likna en transvestit. Förutom näsan & hyn är det mans/transvestitliknande utseendet vad jag avskyr mest med mig själv. Jag skulle aldrig kunna gå ut på stan eller till jobbet i mysbyxor, inte bara för att jag tycker att det känns sunkigt utan också för att jag känner mig så otroligt dum & äcklig då. Som någon som låtsas. Som en transvestit som vill efterlikna en kvinna. En gång gjorde jag det misstaget att åka tunnelbana i mysbyxor och några fjortistjejer råglodde på mig. Det var inte angenämt, för jag tänkte att de glodde för att de inte ansåg mig vara berättigad att klä mig på det sättet med tanke på mitt maskulina utseende.

SpegelSpegel: Jag har samma tro om orsaken, fast det motsatta. Jag var underviktig hela skoltiden & fick höra att killar inte ville ha benrangel som det inte fanns nåt att ta i, och att tjejer skall ha lite former osv. Att det var okvinnligt att vara för smal. Det blev en fixering för mig [som senare ledde till ätstörningar, tack som fan liksom] & jag tror att det var där det började. För det var i alla fall då jag började att känna mig som en man och inte en kvinna. Dvs. utseendemässigt. Annars blir jag ju kär i män & jag har mens osv., så biologiskt sett är jag en kvinna, men i tanken tror jag alltid att nåt gått snett för jag kan inte se en kvinna när jag tittar mig i spegeln.

Arktis: Jag tror att detta delvis kan ha med könsrollerna att göra. Naturligtvis handlar det mesta om hur man själv ser på sig & hade man inte fixerat på att man ser ut som det motsatta könet, hade man väl mått dåligt över nåt annat. Men att det blivit en så stor fixering kan säkerligen ha att göra med alla stereotyper man pumpas med redan sen barnsben, alla föreställningar om hur en riktig man eller kvinna skall vara. Det är ju liksom lite sjukt att uttrycket pojkflicka ens existerar, eller att man använder bög som skällsord till killar som inte 'passar in i normen av hur en RIKTIG kille skall vara'.

[CyanideCupcake]

Problemet är att jag inte tycker mig se kvinnligare ut med smink & klackar, tvärtom får jag känslan av att jag liknar en transvestit då. Jag vet inte om detta är en tanke du delar?

Absolut, att man blir som en parodi på en kvinna. Samtidigt vill jag inte strunta i klackarna helelr för att gå utan känns också maskulingt. I'm stuck.

[kardborre]

Och säkert finns det massor med andra tjejer som känner precis likadant som ni beskriver! Det är ju helt uppåt väggarna! Vi borde samla ihop oss och demonstrera istället.. ("monstruera" *haha*)  För egen del tror jag att jag skulle må bra av en kurs i genusvetenskap. Då kan man aktivt bli medveten om hur helidiotisk den här "utseende-/köns-indoktrineringen" är och bli så förbannad att man alltmer struntar i sina krav!

[CyanideCupcake]

Riktigt så enkelt är det dock inte. Paradoxen är (och det har jag nämnt förut) att jag HATAR könsroller. De är ett fullkomligt idiotiskt påfund som jag på inga villkor tänker tillämpa på mina framtida barn, men ändå kan jag inte låta bli att känna som jag gör angående mig själv.

[kardborre]

Ja, godessceline, det framkommer väl (i det du tidigare skrivit) att du starkt ogillar könsroller. Och jag förstår ditt resonemang. Men vad jag försökte säga var att trots att man redan är politiskt medveten kan det vara bra att hålla "det medvetna" ajour, t ex genom studier/diskussioner/föreläsningar/egnas och andras erfarenheter etc, på en sån arena som välkomnar det. Jag tror trots allt att en djupdykning i ämnet kan leda till viss förändring av tankemönstren. Samtidigt håller jag med dig om att könsroller, könsmaktsordning och jämställdhet inte är något enkelt ! Det finns många paradoxer i det (där jag också, precis som du, kan känna igen mig)..