Understanding BDD och andra tankar

[zelda]

Har nyligen läst ut ”understanding bdd” av Katharine A. Philips och har fått en hang-up på den inbillade aspekten. I boken står det klart och tydligt att om man har en defekt som är uppenbar för andra så är det INTE Bdd. För att få diagnosen BDD ska man se normal ut och om man har någon flaw så ska den vara knappt märkbar. Det känns på något sätt väldigt orättvist att sjukdomen faktiskt verkar handla mest om hur andra ser en – och inte om ens egna tankar. Så om social fobi handlar om rädslan för att göra bort sig (alltså inte handlar om utseendet), och BDD om att man tror att man är ful – vad ska man få för diagnos om andra också ser en som väldigt oattraktiv? Självinsikt?
Fick diagnosen BDD för ett tag sedan och den känns felställd. Som om det var i brist på annat och dom ”gav” mig den för att dom inte hade mage att göra mig förkrossad genom att säga att jag helt enkelt ser väldigt avskyvärd ut. Nu har jag ju akne som vare sig är ”tiny”, mild eller knappt märkbar. Den är alltså väldigt uppenbar för andra, därför kan inte diagnosen vara rätt. Bara en svensk ”försnällning”. En annan sak som verkar skilja mig från folk med riktig BDD är detaljfokuseringen. I boken står det om att folk med sjukdomen är väldigt fokuserade på detaljer och inte ser hela helheten eller dom delar på kroppen jag gillar. Jag står aldrig så nära spegeln att jag tex bara ”har ögon” för min näsa.  Jag står långt ifrån spegeln och blir helt förstörd över den horribla helheten. Jag har ingenting i utseendet som kan kompensera upp/ ta fokus från något annat.
Ansiktet är snarare bredare ju längre ifrån spegeln jag står. Och oftast får jag den där fruktansvärda chocken just när jag ställer mig framför spegeln, inte ju längre tid jag står och fokuserar på detaljer. Det gör mig i stort sett helt säker på att jag egentligen är ännu mer skrämmande ful än jag tror, för att jag ändå haft tid att på något sätt vänja mig vid min fulhet, medan andra drabbas av den första chocken när dom ser mig.

Nu ska jag snart få någon slags exponeringsträning inom psykiatrin, och är riktigt rädd både för att proffsen ska komma fram till att jag inte har Bdd, eller har det. Om personerna där erkänner mina defekter och att det inte rör sig om någon överdriver noja, då ger jag fan upp. Däremot är jag inte heller direkt bekväm med att ha diagnosen för att jag inte står ut med att tanken på att folk ska tänka ”Hon?BDD? Va..men hon är ju faktiskt ful!”. Och någon exponeringsträning, eller KBT, är jag inte redo att göra. Det är det värsta som kan hända – Att komma till någon slags acceptans och börja strunta i att jag ser vanskapt ut. Det är min mardröm. Ungefär som att misslyckas.

[Jane Doe]

du har bdd. du har nog missförstått. det har inte att göra med hur vacker/ful man är. Det handlar om att du har orimliga tankar om ditt utseende och lider av det / anstränger dig för att bli av med det. De säger inte så för att vara snälla och ingen kommer komma fram till att du helt enkelt är ful och inte har bdd.

[zelda]

Jane Doe: Men dock står det i boken att " if the defect is very obvious to others, then by defintion, the person doesn´t have BDD". Och " Thus, skin pickers- if they have noticeable lesions of scarring due to the picking - are an exception to the rule that people with BDD look normal". Alltså att skinpickare är undantaget till regeln att bdd:are ser normala ut. ( För att deras huddefekter har dom åstadkommit själva, på grund av sjukdomen.)

[Phobic]

Men med defekt i det sammanhanget tror jag vad som avses är rena missbildningar. Tror inte att mild till måttlig acne, tunnhårighet eller andra vanliga åkommor räknas (om det är sådant du syftar på). Själv har jag massor av defekter, till exempel acne, tunt hår och några ärr, men det var ingen tvekan om att jag hade BDD med tanke på hur mycket jag lät mig begränsas av mina defekter.

[zelda]

Phobic: Jag hoppas också på det, eller vad man ska säga. (Även om hon faktiskt använder uttrycket skindefects när det kommer till hudproblem av nåt slag, det låter så...fel.) Gillar inte att hon använder begreppet normal-looking, inte så himla lätt att veta när man läser boken om man ska tolka det som ´enligt idealet´ eller ´personen har iallafall inget tredje öga´.

[CyanideCupcake]

Jane Doe: Men dock står det i boken att " if the defect is very obvious to others, then by defintion, the person doesn´t have BDD".

Det är det här som förvirrat mig så mycket under flera år, då jag har en hudsjukdom som ÄR väldigt märkbar för andra.

[Phobic]

Zelda: Ofta börjar BDD faktiskt på det viset att man har något "fel" som man förstorar upp till gigantiska proportioner. Defekten behöver inte alls vara ett komplett fantasifoster.

Om jag ser efter noga så ser jag massor av folk med tex acne varje dag på stan, men normalt sett går man inte runt och "scannar" så och därför lägger man inte märke till det speciellt mycket. Med tydlig avvikelse menar kanske författaren stora brännskador eller liknande, som onekligen kan dra till sig en del uppmärksamhet. Om man måste se perfekt ut för att ha BDD finns det nog inte så många människor med BDD egentligen... det är ju få som har helt perfekt hud eller lever upp till idealet på alla punkter.

Jag förstår dock verkligen hur du tänker och jag har fortfarande dagar då jag tänker att jag aldrig haft BDD, utan är helt enkelt bara groteskt ful. Jag kan räkna upp massor av objektiva fel med mig själv - ändå sägs det att jag ser normal ut och jag börjar faktiskt tro på det nu, trots att jag inte ser det själv i spegeln.

[Jane Doe]

tror det stod i någon intervju med sergej andreewitch. han säger iallafall att även brännskadade personer t ex kan ha bdd.

[CyanideCupcake]

Om jag ser efter noga så ser jag massor av folk med tex acne varje dag på stan, men normalt sett går man inte runt och "scannar" så och därför lägger man inte märke till det speciellt mycket. Med tydlig avvikelse menar kanske författaren stora brännskador eller liknande, som onekligen kan dra till sig en del uppmärksamhet.

Om man som i mitt fall har en hudsjukdom där man SER brännskadad ut, då? Intensiv rodnad och svullnad etc som man VET att folk lägger märke till för att de faktiskt kommenterar det? Då skulle ju inte jag heller möta kriterierna för BDD.

[CyanideCupcake]

Från Aftonbladets chatt med f.d överläkare Sergej Andréewitch 2006-04-11:

"Tommy säger: Kan man ha bdd utan att ha "inbillade" defekter. Min fru har fått diagnosen Rosacea (hudproblem i ansiktet) vid 40 års ålder. Det har gjort att hon är otroligt fixerad vid sitt ansikte och står timmar framför spegeln. Nu har hon varit sjukskriven i över 1 år pga det. Så min egentliga fråga är: kan en "icke inbillad" defekt utlösa bdd?
 
Sergej Andreewitch säger: Absolut. I definitionen av sjukdomen säger man att det beror på en inbillad defekt eller en överdriven upptagenhet av en verklig defekt. Det är inte alls ovanligt att det börjar så."

Då är min fråga: Hur kan Katharine Phillips specifikt hävda i sin bok att en männsika med en verklig defekt INTE kan ha BDD? Det föder ju bara vår sjukdomsbild och får oss att tro att diagnosen omöjligt kan stämma på oss, vilket i sin tur förstärker sjukdomen. För det andra; om man HAR en verklig defekt som man VET att folk faktiskt uppmärksammar (kommentarer, frågor, o. dyl), hur kan de då kräva att man INTE ska bli påverkad? Jag tror allvarligt talat inte det finns en enda människa som, om de har en hudsjukdom som får både barn och vuxna att stirra, peka och fråga så fort de ser en, skulle kunna skaka av sig det dag efter dag efter dag och fortsätta gå ut obehindrat. ALLA skulle bli påverkade, det känns enbart som en normal reaktion på situationen. Så...förklara gärna, någon.

[Phobic]

Försökte bara tolka vad författaren menar. Egentligen tycker jag nog Andréewitch syn på BDD är rimligare än Phillips.
Jag tror att man kanske borde tänka sig BDD mer ur ett "fixerings"perspektiv än utgå från hur personen ser ut. Om man har tvångstankar och tvångshandlingar kring sitt utseende som tar upp större delen av dygnets timmar, då spelar det väl inte så stor roll hur man ser ut... uppenbarligen föreligger ju en tvångsproblematik kring utseendet som inte gynnar en, hur man än ser ut.

Jag har ofta funderat på det där och kännt att jag, om man ser BDD utifrån Phillips synsätt, aldrig kan ha haft BDD då jag kan räkna upp en längre lista på defekter hos mig själv som inte alls är inbillade, utan som även andra informerat mig om att jag har.

Förresten vill jag minnas att jag läste en fråga till just Phillips en gång (det var en chatt liknande den med Sergej eller något i den stilen). Mannen frågade Phillips om han kunde ha BDD trots att han har ett konstaterat och märkbart underbett, och då svarade hon ja. Lite dubbla budskap...

[zelda]

hur kan de då kräva att man INTE ska bli påverkad?

Jag undrar också hur folk kan förvänta sig att jag inte ska bli påverkad när andra uppenbart blir påverkade av hur jag ser ut, eller skulle bli om dom drabbades av samma flaws som mig. Som mina vänner tex, dom som suckar och säger ”Nej, ingen bryr sig om hur du ser ut” för att nästa dag kommentera & reagera på om min hud ser bättre eller sämre ut eller vara rädda för att röra mitt smink för att dom tror att acne smittar. Bah eh, jag är alltså en jävla smitthärd som du är rädd för att se ut som och ändå så undrar du varför jag inte hänger med ut på krogen oftare?
Folk vill att jag ska bita ihop och acceptera något som dom inte själva inte hade accepterat. Som om att det vore min fula nitlott här i livet och att jag måste lära mig bära den rollen. ( och till alla psykologer som påstår att friska människor inte låter ´fuldagar´ påverka deras liv – hur kommer det då sig att så många friska människor ställer in fester eller skämmer ögonen ur sig om dom tvingas gå ut med en liten finne eller dylikt i ansiktet?)
Och min mamma sa nyligen ” Men jag har ju också lite ´saker´ i ansiktet, rynkor och ojämnheter och så. Det är väll inget man ska gå och bry sig om”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ja absolut, givetvis kan man jämföra en överfemtioårig kvinna som åldrats naturligt med någon som är sin bästa tid i sitt liv och ser ut som en gammal ärrskadad och avdankad jävla heroinist i ansiktet.

-----
Förövrigt så störde jag mig på hur mycket Katharine poängterade att hennes bdd-patienter var attraktiva. Som detta ” She was a 22 year old women with long strawberry-blond hair, large green eyes, and a beautiful complexion”. Och detta ska vad, få mig att känna att utseendet inte spelar lika stor roll som jag tror? Jag vet inte, men borde inte en expert på BDD förstå att genom att lyfta fram sin patienters attractiveness så tänker många bdd:are att dom inte kan ha sjukdomen för att dom inte är vackra? Att dom kommer bli granskade och dömda om dom söker hjälp för sina problem?
Jag förstår varför media, journalister och författare lyfter fram bddare som ser väldigt bra ut i de flestas ögon, men det gynnar ju också men jag är ju verkligen ful-tänket.

[Malins mamma]

Hej Zelda!

Du har fått riktigt bra svar av Jane Doe och Phobic och jag kan bara instämma i det de skrev. Enligt min uppfattning är din BDD-diagnos riktig. BDD är ju en tankesjukdom .. det handlar faktiskt om ens egna tankar ...och det du skrivit är typiska BDD-tankar och uppfattningar.
Jag har inte läst den här boken men jag tycker det är konstigt om K.A Phillips inte har preciserat uttrycket "normal-looking" när hon borde veta att det är en sån extremt viktig sak för BDDare att få veta vad som menas med det.
 
Enligt min uppfattning är en defekt som är uppenbar för andra tex (som du skrev) att man har ett tredje öga, att man inte har någon näsa alls, att man är utan armar eller ben, att man är extremt kort i vuxen ålder (tex under 1 meter) eller extremt lång (tex över 2,30 m) och liknande saker.

Acne och andra hudåkommor är antagligen det mest normala som finns, det finns knappast nån enda person som inte har finnar, födelsemärken, leverfläckar, ärr el dyl. Somliga har mer andra mindre men det iaf helt normalt för människor att INTE ha en helt slät hud.

BDD kan ta sig många olika uttryck, att man fokuserar på detaljer (främst i ansiktet) är väldigt vanligt men det finns även många som gör tvärtemot, de ser kroppen/ansiktet som helhet och upplever att den ser oformlig ut på nåt sätt. Det är också BDD om det begränsar ens liv.

CC,
"Då är min fråga: Hur kan Katharine Phillips specifikt hävda i sin bok att en männsika med en verklig defekt INTE kan ha BDD? Det föder ju bara vår sjukdomsbild och får oss att tro att diagnosen omöjligt kan stämma på oss, vilket i sin tur förstärker sjukdomen."

Som jag förstår sjukdomen: Jag tror att även de som har en verklig defekt (enligt de kriterier jag nämnde förut) kan ha BDD. Men hur många är det som har det?? Det skulle vara väldigt intressant att veta hur stor del av de som faktiskt har verkliga defekter, synliga för andra, som lider av BDD-symptom. Jag har sett så många TV-program om/med olika handikappade, vanställda, missbildade, skadade och personer med på andra sätt ovanliga utseenden, men de verkar inte alls lida av sina utseenden, och absolut inte i samma grad som BDD-drabbade gör. Det tycker jag är en stark indikation på att det inte är utseendet som är problemet utan tankarna/uppfattningarna om utseendets betydelse.

[Jane Doe]

Tack Malins Mamma.
Man kan se ut hur som helst och ha bdd. Och ja det känns jättedumt att Philips uttalande bara förvärrar de sjukas syn på sig själva.
Och när jag skrev att brännskadade kan ha bdd skrev jag inte det för att ta upp något exempel man "borde" ha bdd för. Tog det som exempel för att hyn är en av nojjorna på det här forumet.

[Lyckofågel]

Har nyligen läst ut ”understanding bdd” av Katharine A. Philips och har fått en hang-up på den inbillade aspekten. I boken står det klart och tydligt att om man har en defekt som är uppenbar för andra så är det INTE Bdd. För att få diagnosen BDD ska man se normal ut och om man har någon flaw så ska den vara knappt märkbar. Det känns på något sätt väldigt orättvist att sjukdomen faktiskt verkar handla mest om hur andra ser en – och inte om ens egna tankar. Så om social fobi handlar om rädslan för att göra bort sig (alltså inte handlar om utseendet), och BDD om att man tror att man är ful – vad ska man få för diagnos om andra också ser en som väldigt oattraktiv? Självinsikt?

Vet att denna tråd är gammal men kände ändå för att skriva något. Jag tycker också att det är helt sjukt att BDD beskrivs på detta sätt när man söker runt i böcker och olika medier. "Inbillad fulhet"... !? Det sätter ju vikt på att den så kallade fulheten inte finns. Att personen mår dåligt för att personen tror att hen är ful, och att det är BDD eftersom personen ifråga INTE ALLS är ful = Alltså INBILLAD fulhet. Alltså om en är ful och mår lika dåligt i samma grad som en person med "bdd" så är det inte bdd eftersom fulheten inte är inbillad. WHAT. THE. FUCK!? Detta kan ju inte vara på riktigt. Detta förverkligar ju alla bdd'ares värsta mardröm, att det faktiskt spelar roll hur en ser ut. Om du är ful - ja då ska du må dåligt, det är ingen sjukdom, du mår dåligt pga hur du ser ut. OM du inte är ful - då är det en sjukdom att du mår dåligt över att du är ful(för du är ju inte det och därför ska du inte må dåligt).

Blir jätteledsen och förvirrad av begreppet "inbillad fulhet". Jag har inte diagnosen BDD ännu, men jag hoppas att jag kommer att få den iaf inom det närmaste året. Jag kämpar fortfarande med att få kontakt med en läkare här i Linköping, köerna är ju oändliga. I Januari kommer karolinska ha en landsomfattande internetbaserad kbt-behandling för "bdd-are". Jag hoppas på att då få hjälp. Om de anser att en har bdd(du behöver inte ha diagnosen för att få vara med i behandlingen, bara de anser att du har bdd får du vara med), borde en ju rimligtvis få diagnosen!?