Understanding BDD och andra tankar

Jag ser på BDDn så här:

BDDn består av TVÅ delar.

1. "Jag tror/tycker att jag är ful. Något i mitt utseende är fult/fel/defekt."

Att ha den uppfattningen är inte BDD, så gott som alla människor (även topmodeller och "misser") tycker att de är har defekter, är fula eller fel på nåt sätt. Det är alltså inget ovanligt alls.

Det som däremot gör att ens utseende blir ett problem (BDD) är den andra delen, nämligen:

2. "Jag tror att andra människor tycker att utseendet är extremt viktigt. Jag är övertygad om att mitt utseende är avgörande för hur jag blir bemött och behandlad av andra, att mitt utseende är avgörande för hur jag kan leva mitt liv och hur jag ska klara mig i livet. Jag tror att mitt utseende är avgörande för vilka möjligheter jag har att bli lycklig, uppskattad, omtyckt, framgångsrik, accepterad och älskad."

Den slutsats man drar av dessa två delar kan vara tex:

"Eftersom jag är ful så är det kört för mig."
"Jag måste dölja/ändra/kamouflera mitt utseende."
"Jag kan inte visa mig för andra."

Att dra dessa slutsatser är inget konstigt, det skulle nog alla göra om de trodde att de var omänskligt fula och att det enda som räknades och var värt något här i världen var ett bra/normalt utseende.

Det ni gör, som att sminka er och hålla på med frisyren i timmar, prova och byta en massa kläder, granska och kolla i speglar, ständigt hålla koll på hur ni ser ut, hela tiden hålla reda på hur ljuset faller och vilken vinkel ni syns i osv, allt det är överlevnadsstrategier för att ni ska våga visa er för andra och vara med i samhället.
Det är inte heller nåt konstigt, jag skulle nog ha gjort samma sak själv om jag hade de här två uppfattningarna (dvs om jag hade orkat, tvivlar lite på det).

Men nu är det så att jag, liksom ca 98 % av befolkningen inte har den här andra uppfattningen (bara den första).

Jo, jag VET att utseendet är väldigt viktigt i tonåren och även i vissa andra situationer (krogen och dyl) men jag VET också att i det "vanliga livet" så är folks utseende bara en del av deras person. Det finns förstås alla mellanting alltifrån att man totalt skiter i hur folk ser ut till att man har väldigt mycket fokus på utseendet. (De flesta är dock mest fokuserade på hur de själva ser ut.) Men så länge man tror/tycker att man "är ful" men inte tror att hela ens liv hänger på utseendet så har man inte heller BDD.

Lösningen? Ta reda på om del 2 är sann.