Allt hade varit annorlunda idag om jag aldrig fått acne.

[I_miss_the_sunshine]

Känner någon annan igen sig?
Någon som vill diskutera om saken? adda gärna mig på msn, i_miss_the_sunshine@hotmail.com

[amav]

Jag vet att det inte är frågan här, men vill ändå fråga dig en sak:
Vad tror du är fel med din tanke om att "Allt hade varit annorlunda idag om jag aldrig fått acne"?

/Amav

[BlackEyes]

I_miss_the_sunshine

Jag har addat dig på msn för ett tag sen... känner igen mig i det du säger. tyvärr har jag inte kunnat vara inne så mycket den senaste tiden. Jag säger hej nästa gång jag är inloggad.

[Anonym]

amav


Vad tror du är fel med din tanke om att "Allt hade varit annorlunda idag om jag aldrig fått acne"?

Inget är fel med min tanke anser jag, jag vet att allt hade varit annorlunda om jag aldrig fått finnar. Under den tesen skulle jag kunna skriva tusentals argument om varför, men det skulle enda inte ändra nått. Så därför skriver jag bara en enkel tes och hoppas att någon känner igen sig och vill diskutera saken !!! //i_miss_the_sunshine

[Anonym]

BlackEyes

Härligt alltid kul att prata med människor som kanske är i samma livssituation som en själv. Vi kanske redan har pratat på msn?

[amav]

Inget är fel med min tanke anser jag, jag vet att allt hade varit annorlunda om jag aldrig fått finnar.


så, du hade inte kunnat andas om du inte haft acne?

/Amav

[I_miss_the_sunshine]

amav

så, du hade inte kunnat andas om du inte haft acne?

Så du menar att om jag aldrig fått acne, eftersom det var menat för mig å mitt öde, hade jag inte blivit född då eller?
Jag syftade faktist mer på att om jag aldrig fått finnar så hade jag kanske fortfarande gått i skolan, istället för att sitta här hemma å gråta å må psykiskt dåligt, jag ska säga dig att jag hade hellre aldrig blivit född isåfall.

[amav]

I_miss_the_sunshine

Hej!

Nej, jag menar att inte allt skulle varit annorlunda om du inte haft acne. Allt skulle inte varit annorlunda.

Jag tycker att det är viktigt att poängtera, för efter en nyansering (allt skulle inte varit annorlunda) kommer vad det är du inte gör. Som i ditt svar, att du kanske fortfarande gått i skolan, att du inte skulle ha isolerat dig osv.

Grejjen är ju den att det är saker som du själv valt, valt i den meningen att du sett dig vara tvungen att ex.vis. sluta plugget.

Och, iom att det är du som valde detta är det alltså så att acnen i sig inte var en påtvingande sak. Du är alltså kapabel att gå i skolan, trots vad du upplever är ett vanställt yttre.

Därmed är det alltså möjligt för dig att undersöka vad du kan göra för att bli bättre.

Jag hajjar att du kanske inte tar emot det jag skrivit särskilt positivt, men jag tror att det helt enkelt är så - allt skulle inte varit annorlunda om du hade sluppit ha acne, du hade fortfarande kunnat stå och gå, andas, kunnat prata, räkna osv.

Det som möjligen hade varit annorlunda om du inte hakat upp dig på ngt i ditt utseende är att du sannolikt hade gått i skolan, träffat vänner, gått på fester, skaffat jobb osv. Och, dessa grejjer är saker som du inte vet om du kan få/göra om du inte testar. Sitter du bara hemma så är det inte möjligt att avgöra om du kan skaffa dig alla dessa grejjer.

Det du ser är bara att du inte har ngra grejjer annat än ångest, och du tar kanske detta som indirekta bevis för att du har ett avskyvärt yttre.

Men, f.n. är det ju faktiskt så att du inte kommer få ngn utbildning för att du inte går till skolan. Du förutsäger kanske att du inte skulle klara att skaffa dig en utbildning ens om du gick till skolan, och tänker kanske att det därmed inte är ngn idé. För, "det skulle ju inte gå" kanske du tänker. Men, på detta stadium är det fortfarande bara en förutsägelse, iom att du inte aktivt testar den.


/Amav

[Malins mamma]

I_miss_the_sunshine

Jag förstår att du anser att det är acnen som har förstört för dig, men så är det nog inte. Om acnen hade den makten så skulle så gott som alla tonåringar sitta hemma och gråta och må psykiskt dåligt. Men det gör de inte, de går till skolan ändå och lever som vanligt även om de har mer eller mindre finnar då och då.

Det som har förstört för dig är istället BDD:n, alltså vad du tänker om acnen, vilken betydelse du lägger på ditt utseende och hur stor roll du tror att ditt utseende spelar när du träffar andra eller går till skolan.

Dr C:
"Det är inte själva händelsen som är problemet (när man lider av BDD) utan vad man tänker om händelsen."

"Händelsen" i ditt fall är acnen.

Det är en stor skillnad mellan att lida av acne och att lida av hud-BDD fast det rent fysiskt kan se precis likadant ut.

Den som lider av svår acne kan visserligen tycka att det är jobbigt, man kan tom när det är som värst stanna hemma nån dag från skolan, man kan söka hjälp för sina problem och man kan försöka dölja finnarna men i övrigt lever man som vanligt och tänker inte mer på det.

Den som lider av BDD med fokus på huden tycker inte bara att det är jobbigt, många slutar tex så småningom att gå till skolan och man ser hela sin framtid bli förstörd, man granskar sin hud i timmar, man letar på internet och i tidningar om tips för att förbättra huden, man köper det ena medlet efter det andra och när huden emellanåt är lite bättre är man livrädd för att få nya plitor eller finnar. Man tänker ständigt på hur huden ser ut, man försöker dölja och täcka över, man är skräckslagen för vad andra ska tycka och tänka, man vill inte vara med på foton, man undviker att visa sig i dagsljus, man tycker sig inte ha rätt att visa sig för andra med sin "äckliga" hud, man hatar sig själv och sin hy, man tittar och jämför sig med andra i tidningar och på TV och önskar att man hade lika fin hy, man gråter ofta och man tror att hela ens liv skulle vara annorlunda om man hade en bättre hy, man får panikattacker och vill inte leva längre om inte huden blir "bättre".

Eftersom behandlingen är helt olika beroende på om man lider av acne eller hud-BDD så är det viktigt att ta reda på vad man lider av.

Mvh Malins mamma

[I_miss_the_sunshine]

Hade jag haft perfekt hy så hade jag vart en helt annan person och det är jag säker på, och jag hade hellre varit den personen kan jag säga. Ni kan aldrig fatta hur jag eller nån annan som haft det såhär känner å tänker, det finns nämligen inga ord som man egentligen kan förklara sig med. Det är synd att man bara lever en gång. Jag har förlorat mina 5 senaste år. Och det är inget man glömmer oavsett hur mkt man försöker gå vidare.

[amav]

I_miss_the_sunshine

Det vi säger är att det även finns andra som har det grymt jobbigt, och det är ingen som ifrågasätter huruvida du har det jobbigt.

Poängen är istället den att du ev. kan göra förbättringar, och att dessa förbättringar kan leda till att du delvis eller helt är nöjd med ditt liv.


För mig tog det mig fram tills alldeles nyligen innan jag mådde bra på riktigt för första ggn, och jag är nästan 26 år. En sak jag jag verkligen hade svårt för var alla förlorade år jag upplevde det som att jag hade. Men, så tänker jag alltså inte nu längre. Det är inte det att jag är direkt glad över hur mitt liv tidigare gestaltade sig, men det gör heller inget. Och, det var KBT som stod för den förändringen, och nu är allt bra.

Och, det är det som är poängen. Det finns andra som i ngn mening "fattar hur det är och hur man tänker och känner" (i den meningen att man kan sätta sig in i, och se likheter med andras liv - men, man kan såklart alldrig veta exakt hur ngn annan har det, för då vore man ju denna person), och av dem finns det FLERA som blivit bra.

Men, här handlar det om att ta saker på allvar, dvs. att man verkligen lever ett fördömt liv, att det finns tecken på att man inte har full täckning för att alla ens säkerhetsbeteenden verkligen är befogade, och att man tar till sig att det faktiskt finns ngt som hjälper, och att denna hjälp har vetenskapligt stöd.

Tänk t.ex. på det som KBT skulle föreslå för dig. Att du gradvis exponerar dig så du slutligen gör det du vill i livet, att du är ute på torg och gator, i skolan och jobb, har vänner och partners osv. precis som alla andra människor. Är tankarna och känslorna du känner för det inte tydande på att du faktiskt hajjar ngnstans att det är sådana prylar du måste pröva?


/Amav

[Malins mamma]

Ni kan aldrig fatta hur jag eller nån annan som haft det såhär känner å tänker, det finns nämligen inga ord som man egentligen kan förklara sig med.

Jag håller med dig om att jag aldrig kan veta hur det känns att lida av BDD eftersom jag själv inte gör det. (Men jag vet hur det är att ha finnar, ytliga blodkärl, ärr och rynkor för det har jag själv.)

Jag vet inte heller precis hur man tänker men jag tror att det jag skrev i inlägget förut om hur det är att ha hud-BDD täcker in en del av hur det kan vara.

Det jag vet är att BDD är en grym och förödande sjukdom. Du skrev att du har förlorat de 5 senaste åren, och det är hemskt. Men ännu hemskare vore det om du förlorade 5 år till, eller mera.
Det finns som Amav skrev behandling som har visat sig hjälpa andra BDD-drabbade och det är KBT-terapi.

Mvh Malins mamma

[I_miss_the_sunshine]

Du skriver så mkt att jag inte vet hur jag ska svara dig. Det är värkligen kul att höra att du mår bättre nu. Och jag hoppas att inte jag ska behöva må såhär ända tills jag är 26år. Det är bara så jävla svårt att ta sig ur allt detta helt själv. Det finns ingen som vet. Mina föräldrar vet inte ens varför jag inte kan leva normalt. Jag har inte pratat med nån, och jag tror aldrig att jag kommer göra det. Jag vet att jag skulle behöva nån, men istället sitter jag här å väntar på att lösningen ska komma till mig. Allt jag kan tänka mig göra är att vakna upp och allt har ordnat sig. Ja jag hajjar ju vad jag behöver, det finns ju så mkt jag vill göra och se, jag vill skaffa barn och allt sånnt. Men jag känner mig väldigt vilsen och besviken på mig själv. Vill bara slippa att känna mig lessen för mitt utseende, jag vet att felet sitter på min insida, jag vet att många som inte är perfekta på utsidan kan ha så fina insidor. Men jag har ingen sån fin insida, den har blivit bortskrämd för längesen, så därför vill jag att utsidan ska vara perfekt för att kompletera det som inte finns inom mig.
Jag vet inte vad KBT är riktigt, kanske kan det hjälpa mig? men var, när, hur?

[amav]

I_miss_the_sunshine


Hej igen!

Tack, det känns kul att du gläds åt att jag och andra blir bättre!

Jag tänkte beröra några av dom grejjerna du skrev i senaste inlägget.


KBT:
Jag har skrivit om KBT i andra inlägg, (t.ex. "Ny här, har jag BDD?.."), men iom att du frågar kring det så beskriver jag kort hur det funkar.

KBT står för Kognitiv- och beteendeterapi, och är en sammanslagning av 2 st olika grenar inom psykologin. Kognitiv psykologi handlar om hur tankar verkar funka. Beteendepsykologi handlar om hur beteende funkar.


Beteende
Naturligtvis kan det tyckas lite konstigt att det skulle finnas typ "naturlagar" kring hur beteende funkar, men det verkar det finnas alltså.

Ett exempel på detta är sk betingade reflexer. Detta kan man se när man t.ex. matar hundar. Hundar är fixade så att de börjar utsöndra saliv när de käkar (så gör människor också, fast vi dreglar lite mindre). Men, om du matat en hund ngn ggn så har du säkert sett att den rackaren börjar dregla redan när den fattar att den snart ska få mat. Den börjar alltså dregla i förväg.

En vetenskapsman vid namn Ivan Pavlov undersökte detta fenomen kring 1900-talet (fick nobelpriset i medicin för detta). Han upptäckte att han fick hundar att börja dregla redan när han skramlade med matskålarna. Så, han testade att ringa med en klocka innan han gav hundarna mat. Ganska snart hade de lärt sig att klockringning betyder käk.

Så, hundarna dreglar alltså redan när de hör en klocka ringa. Detta är ett viktigare resultat än man kanske fattar till en början. Poängen är att det inte finns i hundarnas natur att dregla när de hör en klocka. De har bara naturligt att dregla när de käkar. Detta kallas betingning (att genom att göra en grej t.ex. ringa en klocka, så framkallar man en reflex t.ex. börja dregla). Det som får igång reflexen kallas stimuli (i det här exemplet: klockan som ringer).


Alltså: Hundar har reflexen att dregla när de käkar.
Mat -> Reflexen att dregla.

Pavlov får hundar att dregla när de hör en klocka, dvs.
Klocka ringer -> Reflexen att dregla.


Vidare går det att betinga betingningar. Man kan t.ex. lyfta på hundens fot, sedan ringa i klockan och sen ge den mat. Då börjar tillslut hunden dregla redan när man lyfter på foten.


Kognition
Har saker man tänker ngn betydelse?

Säg t.ex. att du ska träffa en person. Skulle det vara ngn skillnad om du innan du träffade personen fick berättat för dig att denne var "astrevlig, värsta schyssta killen, helt generös och snäll!" eller om du fick höra att denne var "asså, det är helt sjukt, men han är en mördare.. Han dödade sitt barn och nu har han permission från fängelset. Han är med i ngnsorts maffia också."


Beteende och kognition
Saken är den att tankar och handlingar såklart hänger ihop. Ta t.ex. situationen med mördaren. Det är väl ganska givet att du skulle bete dig annorlunda när du träffar honom än om du hade fått höra att han var en vanlig schysst kille. Vidare har också känslorna en betydelse för hur du tänker och handlar. Säg t.ex. att du vaknar och mår skitdåligt - är det då inte mer sannolikt att du ballar ur om du råkar välta din kaffekopp än om du vaknat glad?


Det är detta KBT handlar om. Först utröner man hur man tänker, känner och beteer sig. Man skriver ner i vilka situationer man tycker att det är värst, hur man tänker då, hur man handlar, hur man mår. Mer exakt var man mår dåligt - du kanske känner dig yr och det drar i ansiktet, för en annan kanske det dunkar utavbarahelvete i huvudet och ett illamående kommer över denne. Det är lite olika från person till person, och för olika fobier m.m. En deprimerad kanske mest känner sig helt modstulen och totalt utan ork att ens försöka göra ngt. En med ormfobi kanske är jätterädd för att råka se en orm på tv och låter bli att titta i tidningen, blir yr av tanken att lägga sig då det kan finnas en orm i sängen och kan inte kissa för att det kanske simmar upp en orm ur toaletten.

När man vet var problemen finns börjar jobbet med att bemöta alla tankar personen har. Säg t.ex. att du inte vågar visa dig utanför dörren för att "alla andra är så perfekta". Då bemöter kanske terapeuten det med "jaha, så vad innebär det att vara perfekt? Har du aldrig sett ngn som du tycker är mindre snygg t.ex.? Tycker alla andra människor att alla andra är assnygga? Tittar du ens ordentligt på folk när du är ute? Vad skulle det innebära om det verkligen var så att alla var perfekta förutom du?" osv.

Vidare jobbar man med att exponera sig för saker. Man börjar generellt med det som inte är läskigast av allt. Detta för att man inte ska bli för rädd. Här kommer hundarna och tankarna in. Du är asrädd för att gå utanför dörren, och såfort du tänker på det får du ångest. Då betingar du beteendet att inte gå ut. dvs:


tanke på att gå ut (stimuli) -> ångest (stimuli) -> stannar hemma ("reflex")

tanke att stanna hemma -> ångestminskning -> stannar hemma.


Prylen är att betingning generellt blir starkare och starkare. Hundarna börjar inte dregla såfort en klocka ringer, men är man bara tillräckligt konsekvent med att ringa i klockan så kommer de snart att alltid dregla när det händer.

I fallet "inte gå ut" så kommer alltså detta beteende förstärkas. Du får till en början en viss ångestminskning jämför med om du skulle gå ut (då skulle det ju bli ännu läskigare än bara tanken på att gå ut). Därför lär du kroppen att bli ännu räddare för att gå ut (jämför med att börja dregla fortare och mer).


Så, då du exponerar dig så bör du gå lite sakta fram. För, tanken är att du ska öva dig på att gå ut. Och, det kommer bara bli lättare om du klarar att gå ut och vänta därute tills du har lite mindre ångest än innan du gick ut. Då har du ju betingat dig till att "gå ut" faktiskt betyder ångestminskning.

Det är jättesvårt att verkligen följa ett sånt program, och det blir ofta fel. Men, om man jobbar och jobbar så blir det tillslut så att man slutar bry sig om sina tankar, tänker förmodligen mindre på hur hemskt det skulle vara, går lättare ut, känner sig bättre osv. med tiden. Och, det tar tid. Men, om man jobbar på behöver det inte ta så lång tid, kanske ngra månader eller ngt år.


Det finns jättemkt mer att säga om KBT, men det kanske är bäst om du läser på på Internet eller fixar ngra böcker. KBT är alltså den terapiform som vetenskapligt visat sig vara bäst för mer eller mindre alla psykologiska problem. Det finns andra terapiformer (psykoanalys, akupunktur, färgterapi osv osv.) som hävdar att de kan hjälpa psykon, men det finns inga eller få rön som stödjer sådana påståenden.

Vidare är medicinering ngt som skall funka. Generellt är det sk. SSRI-preparat som man använder för folk med ångestproblem (fobier, oro m.m.) och känslomässiga problem (deprimerade).

En kombination av KBT och medicinering är ofta mkt bra.



Ok, nu blev det långt om KBT.. En kort sak till ang. ditt inlägg: Jag tror det vore bra om du beskrev för ngn du litar på om hur du tänker och beteer dig. Typ en förälder eller vän. Säg att du ska berätta hur du tänker, känner och handlar, och berätta sedan sakligt att "jo, det är så att jag tänker att jag är fruktansvärt ful, främst pga mina finnar, och när jag tittar på mig själv så ser jag bara hur sjukt äcklad andra måste bli av mig. Därför vill jag inte gå ut, och jag tänker att det innebär att jag aldrig kommer få ut det jag vill av livet. Saken är den att jag fattat att andra har det såhär också, och det verkar som att det går att få hjälp. Därmed är det ngt jag vill testa" typ.

Tänk bara på att det är mkt svårt för andra att förstå, och de kanske också blir ledsna (om de inte bara säger ngt som "vaddå, du ser ju helt ok ut" eller "vafan, jag hade också finnar när jag var i din ålder - ryck upp dig!"). Du måste förstå att det inte är särskilt lätt att förstå eller kul att höra ngn berätta ngt i stil med hur du funkar. Men, det går naturligtvis att hajja. Se på Malins mamma t.ex. Hon BDD:ar inte, men hon hajjar ju. Och, hon är inte ensam.



Jepp, hoppas det svarade på ngra av dina frågor. Och, kom ihåg en grej till - folk som skriver i detta forum är inga proffs. Man kan få mkt hjälp dock. Det jag vill säga (vilket jag antar att du fattar) är att jag inte är ngn psykolog. Jag har bara läst på om det här iom att jag själv varit psykad. Det funkade för mig, men det betyder inte att jag har fakta bakom varenda grej jag säger. Och, en KBT-terapeut kanske skulle uttrycka ngt annorlunda. Men, i stort går KBT ut på det viset jag beskrivit.


/Amav

[I_miss_the_sunshine]

Det är intressan å läsa om det du skriver. Jag önskar att jag visste lika mkt som du. Men hur kan man komma i kontakt med en sådan där KBT-terapeut?? Utan en massa krångel.
Jag vill ju komma ut på egna ben igen, men det är så svårt, för jag känner mig trygg i mitt egena lilla fängelse, jag vantrivs. Den enda respons från omvärlden jag får till mina tankar å ord är här. Det hjälper ju lite, men jag tror jag behöver en riktig omvändning, som KBT  verkar vara!!