Medicinering ? BDD+Skinpicking

[Beskyddaren]

Känner mig negativt inställd till medicinering. Dels för att det känns som man kringgår problematiken och dels därför att jag (trots forskningen) är lite tveksam till hur mycket av verkan som är placebo. MEN. Mest rädd är jag för eventuella biverkningar. Vore väldigt trist att gå upp en massa i vikt eller tappa all sexlust. Förstår att det är helt nödvändigt i många fall och jag tycker självklart att det är toppen att det finns sån här typ av preparat och jag gläds åt de som blir hjälpta av det.

Jag har gått i KBT en kortare period utan förbättring. Lider då av BDD och skinpicking. Det är mycket ups and downs. När jag är nere är det total isolering, självdestruktivitet, ångest och sömn som regerar tillvaron. När jag mår bättre/"bra" är jag ofta riktigt glad och positiv till det mesta. Kan man då verkligen klassa mig som en renodlat deprimerad person? Kan SSRI preparat hjälpa mig uppleva mer ljus i tillvaron och få mig att sluta förstöra min hud? Har på sista tiden mått allt sämre och även i längre perioder. Känner att det måste ske något drastiskt. NU! Så snälla ni som har erfarenhet av dessa mediciner, vägled mig, ge mig info!? Vore så tacksam. Finns något litet "mirakelpiller" som kan lätta mitt problem utan massa otrevliga bieffekter?

Mycket tacksam för råd! Kram till alla som kämpar!

[CyanideCupcake]

Hej!

Du behöver inte vara deprimerad för att bli hjälpt av antidepressiva; de är även bra mot exempelvis ocd (tvångssyndrom) och bdd, som vi alla känner till. Angående placeboeffekten har jag svårt att tänka mig att den skulle vara speciellt aktuell när det gäller ovan nämnda åkommor. Jag var till exempel förra året så långt nere i min depression att jag inte överhuvud taget trodde på att jag nånsin skulle komma ur den eller att medicin skulle hjälpa, trots att jag varit i exakt samma situation 2003 och medicinen då räddade mitt liv. Kan inte tänka mig att det finns något 'mirakelpiller' utan biverkningar, kemiska mediciner har ju tyvärr sådana. Det är helt enkelt upp till var och en att bestämma om de är värda det eller inte.

[kardborre]

Ett bra svar du fått från godessceline, tycker jag! Tror det ligger mkt i det hon skriver. För egen del kämpade jag med mina depressioner etc under många år utan att söka hjälp, men när jag så äntligen tog mod till mig fungerade inte längre antidepressiva mediciner på mig. Hjärnan har med tiden förändrats och är inte längre mottaglig för farmakologisk påverkan. Om jag bara vetat det tidigare.. åh.. då hade jag absolut provat SSRI el dyl i ett mkt tidigare skede! (bröstet är tungt) Vill dela med mig av den erfarenheten.

[CyanideCupcake]

För egen del kämpade jag med mina depressioner etc under många år utan att söka hjälp, men när jag så äntligen tog mod till mig fungerade inte längre antidepressiva mediciner på mig. Hjärnan har med tiden förändrats och är inte längre mottaglig för farmakologisk påverkan.

Har du fått det bekräftat? Ibland kan det ju vara så att vissa sorter av antidepressiva som fungerar kanon på en människa kan vara helt verkningslösa på en annan. Jag provade till exempel tre olika sorter vid min första depression 2003  utan resultat tills jag fick seroxat som hjälpte. När jag dock fick mitt återfall förra året funkade inte seroxaten lika bra -även om de hjälpte en del- så man la till en ny sort också. Det är ju tyvärr så att ju längre man väntar med att söka medicinsk hjälp, desto större risk är det att man ska bli kroniskt deprimerad; alltså inte nödvändigtvis KONSTANT deprimerad; men att man får spendera resten av sitt liv med återfall. Är lite rädd för det själv då jag inte går på medicin just nu (slutade på eget bevåg när jag blev bättre vilket var jäkligt korkat egentligen) och själv ser att jag ju fick ett återfall förra året som var nästan lika starkt som första gången -trots att jag fått för mig att jag aldrig skulle falla riktigt så lågt igen.

[kardborre]

Ja, det har jag. Men vi har under fyra år mixtrat och testat och provat alla möjliga kombinationer av mediciner (och helt olika sorter). De är verkningslösa och biter inte på mitt tillstånd. Det enda jag inte försökt med är ECT (elchocker) men min psykiatriker tycks vara emot den formen av behandling också (precis som hon är emot lugnande, som jag skrivit om tidigare). Min upplevelse är att hon "rycker på axlarna" när jag tar upp ECT och pratar hellre om något annat.

Disken har gått överstyr igen (som vanligt) och min lägenhet är skamligt stökig. Bara en sån sak gör mig gravt nedstämd. Jag klarar inte av att ta hand om mig själv. Vet inte hur en glädjeupplevelse känns eller vad som får en människa att driva sig själv framåt. Hur lyckas man med att städa, diska, handla, tvätta, laga mat, betala räkningar, jobba, motionera, förbereda matlådor, utöva fritidsintressen etcetera? För mig är det totalt obegripligt men jag förstår samtidigt att jag inte kan utgå ifrån mig själv. Jag är inte frisk! Min hjärna fungerar inte. Jag kan inte förstå hur människor står ut med livet. Hur lyckas en person leva år efter år och bli gammal/äldre t ex? Helt oförståerligt.

Jag borde ha fått en boendestödjare för flera år sedan då allt som tidigare fungerat rasade totalt (och jag har inte kommit tillbaka till ett "acceptabelt normaltillstånd" efter det). Att jag har min bostad kvar är ett under och ingenting annat. Att jag inte har några betalningsanmärkningar trots att glömda räkningar återkommande hamnat hos nån indrivningscentral (steget före kronofogden) är också ren tur.

När man mår som jag gör bör psykiatrin ta sitt ansvar (hur ser deras verksamhetsmål egentligen ut, kan man undra?). Då min familj inte finns som en hjälpande hand är nästa steg någon form av boendestöd (men icke). Jag borde även vara inlagd, få ECT-behandling kombinerat med "SSRI el dyl i droppform"! Men jag har kämpat i motvind och orkar inte kämpa mer. Är en skugga av mitt forna jag och lever på övertid, jag tror inte det är meningen att jag ska stanna här.

[CyanideCupcake]

Har också varit där du är, vet inte om jag nämnde det. Medicin funkade dock på mig, som tur var. Men min lägenhet såg verkligen ut som en knarkarkvart. Berg av disk, smutsiga kläder på golvet (själv duschade jag inte på en månad), överfulla sopor, solkiga sängkläder, ett tomt kylskåp (åt ändå ingenting), skitigt badrum...på nåt jävla vänster lyckades jag ändå ta mig till jobbet men att jag inte fick sparken är ett under. Jag var närvarande fysiskt, men thats was it. Jag vet inte riktigt vad en boendestödjare är? Det känns jättetråkigt att du inte har din familj till hjälp och jag förstår att kämparglöden tryter. Kan du inte byta psykiater? Du tycker ju så mycket om din samtalskontakt, kan inte hon göra något? Jag gick förra året till en sköterska på psyk var tredje dag för att hämta min medicin i dospåse (var självmordsbenägen innan jag blev apatisk) och hon var fullkomligt underbar, en ängel. Pushade på kölistor och fixade läkartider (det fanns EN läkare, på deltidsbasis, resten hyrdes in och försvann lika fort som de kommit så det var nya varje gång). Jag fick 46 på MADRS-testet vilket jag i efterhand förstått betyder att jag borde lagts in, men då jag inte hade råd att vara borta från jobbet och inte visste vad det innebar lät jag bli. Tvångsinlagd antar jag att jag inte kunde bli eftersom jag inte utgjorde nån direkt fara för mig själv. Vi hade ett fall där jag bor nyligen med en äldre kvinna som hittats död i sin lägenhet på ett berg av sopor. Eftersom hon ansetts 'klar' och tackat nej till hjälp fick hon heller ingen. Hon kunde iofs betala sina räkningar och så. Vet inte vad som ska krävas för att man får hjälp. Helt jävla vansinnigt egentligen.

[Malin]

Envis, jag tycker det är värt att testa iaf. Ser du ingen förbättring av tvången kan du ju sluta igen.  Ssri är inget som ger omedelbar effekt dock så du får räkna med att pröva det i ett par månader kanske för att kunna avgöra om det hjälper dig. 

Jag var också väldigt skeptisk till att börja med ssri först (jag är en sån där person som knappt tar smärtstillande ens). Men sen insåg jag att det bara var dumt att jag var envis om det, för läget kunde knappast bli värre för mig då och alla alternativ var värda att pröva.

Jag tror inte att man kommer ifrån att det påverkar sexlusten i någon utsträckning, men viktuppgång behöver inte alls vara en biverkning på ssri (antipsykotiska medeciner brukar alltid ha viktuppgång som biverkning däremot). Jag var rädd för att jag skulle bli personlighetsförändrad, men det tycker jag inte att jag har blivit. Man gråter inte lika lätt. Det är vanligt att man känner lite illamående när man påbörjar medecineringen, eller ändrar dosen, men den biverkningen upplever jag försvinner när man går på en stadig dos och inte slarvar med tiderna man ska ta den.

Jag har erfarenhet av Zoloft och Cipralex, och jag tycker Cipralexen är bättre. Det är min erfarenhet av ssri iaf.

Mvh
Malin Sundqvist

[Beskyddaren]

Tack alla ni för svar och diskussion! Jag ska överväga detta och diskutera lite med min psykolog. Hehe... Malin, att du nämner det där med att du knappt tar smärtstillande. Här har du din jämlike. Kan nog räkna gångerna en ipren passerat min strupe på ena handen. Egentligen är det dumt att vara för mycket sådär, men...ja...

Visst är det så att man måste trycka på en hel del själv för att få den hjälp och stöd man behöver. Där är den här typen av vård lite bristfällig eftersom att det ofta är kraften att göra det som totalt fattas.

Jag vet hur svårt det är att ta tag i de mest vardagliga saker. Jag skänker er varma tankar!

Det är glädjande att höra om de som det hjälpt för iaf!

[kardborre]

ECT (eller dyl) borde vara en rättighet när alternativet är död. Är det bara kamp som biter på de förlegade förhållningssätt som tycks råda inom psykiatrin?

Jag är lite rädd för döden - vad händer - vem vägleder mig - vart ska jag ta vägen - var kommer jag att hamna? Men alternativet, att vara i detta, går inte, det går inte!! Eftersom jag inte har någon medicin som kan lugna mig i denna ohyggliga panikupplevelse har jag endast alkoholen att vända mig till. Mina försök att döva smärtan går riktigt dåligt och jag har ingen ork kvar som får mig att kämpa för mina rättigheter till adekvat medicin.

"Det är fullt möjligt att dö!", den meningen når ofta mitt medvetande, som en tröst, som en möjlig väg till ett slut på detta. Det finns inget annat, jag har ingen återhämtning att vänta. Mitt mående kommer att ligga på just den här nivån, det är den bistra sanningen, men det är samtidigt inte acceptabelt alls.. Jag är dock införstådd med att psykiatriker_läkare_psykologer står rådvilla inför mitt mående/tillstånd, uppenbarligen finns det inget man kan göra.

[nikey]

hej kardborre,

fan de låter inte alls bra de här . du skulle verkligen behöva en stödperson som puschar dej i rätt riktning å hjälper dej me att ta tag i saker å ting. jag mår själv inte superbra men de känns som de går åt rätt håll iaf å jag kan ta hand om mej själv(var i samma situation som dej för nåt år sen då jag fullständigt gett upp).. jag skulle jättegärna vilja hjälpa dej/stödja dej på nåt vis! men tyvärr så bor vi inte i samma stad så de gör de svårare då man inte kan träffas. men jag tror en bra vän kan hjälpa oerhört mykket! nån från forumet kanske? e de i sth du bor förresten?

[kardborre]

Tack för dina tankar, nikey.. @-,-´----

[CyanideCupcake]

ECT (eller dyl) borde vara en rättighet när alternativet är död. Är det bara kamp som biter på de förlegade förhållningssätt som tycks råda inom psykiatrin?

Jag är lite rädd för döden - vad händer - vem vägleder mig - vart ska jag ta vägen - var kommer jag att hamna? Men alternativet, att vara i detta, går inte, det går inte!! Eftersom jag inte har någon medicin som kan lugna mig i denna ohyggliga panikupplevelse har jag endast alkoholen att vända mig till. Mina försök att döva smärtan går riktigt dåligt och jag har ingen ork kvar som får mig att kämpa för mina rättigheter till adekvat medicin.

"Det är fullt möjligt att dö!", den meningen når ofta mitt medvetande, som en tröst, som en möjlig väg till ett slut på detta. Det finns inget annat, jag har ingen återhämtning att vänta. Mitt mående kommer att ligga på just den här nivån, det är den bistra sanningen, men det är samtidigt inte acceptabelt alls.. Jag är dock införstådd med att psykiatriker_läkare_psykologer står rådvilla inför mitt mående/tillstånd, uppenbarligen finns det inget man kan göra.

Jga vägrar fortfarande att tro att du inte kan få ECT om din samtalskontakt som du tycke rom hjälper dig att slåss med myndigheter och du får en annan psykiater. Om det är fastställt att SSRI inte hjälper borde du VERKLIGEN ha rätt till ECT. Kan du inte höra med din samtalskontakt om hon kan kontakta folk åt dig? Släng iväg en rad till mig om du har panik, jag lyssnar gärna.

[kardborre]

nikey och godessceline, vad ni är Fina !!! Tack för stödjande tankar och ord !
Jag är fortfarande lite för blyg för att skriva till er privat men jag är tacksam för möjligheten (nikey; per mejl) och kanske vågar jag det endera dan?

Har orkat "tjata" om ECT flera ggr det sista och det ska tas upp för diskussion om en vecka. De flesta verksamheter stänger eller går extra långsamt under sommarhalvåret så jag vet inte när, eller om, möjlighet kan ges.

När jag nu var som sjukast, och mycket nära att börja skära i mig själv för att dämpa den ohyggliga ångesten (en tanke jag aldrig tidigare tillåtit mig att finnas), låg jag hyperstressad -men apatisk- vaken dag som natt i flera dygn. Hade bara alkoholen att använda som medicinering samtidigt som jag var frustrerad och arg över att jag fått nej till lugnande och/eller insomningstabletter. I det tillståndet hade jag så mkt hellre tagit en sömntablett än att vanka av och än i smärtsam panik under nätterna (med rödvin som min enda tröst).

Jag vet att jag inte har några beroendetendenser (alkoholen är en sista utväg) och blev djupt förtvivlad när den principfasta psykiatrikern bestämde sig för att inte ge mig någon farmakologisk hjälp.

Hur mycket ska en människa behöva tåla av fysisk och psykisk smärta? Jag var så nära att tippa över!!! Bemötandet fick bägaren att rinna över och det rinner än; det gör helvetiskt ont att leva.

Ibland kan jag känna att personalen inom psykiatrin även brister i förståelse, då dom antagligen aldrig genomlevt år och ännu fler år av förgörande, sönderslitande depression. Kan uppleva att dom behandlare jag mött egentligen inte har en aning om illa det verkligen är/känns (vilket inte innebär att de brister i empati). Det finns säkert dom som har erfarenheter liknande mina, vi har bara inte mött varann (än)?

Det verkar som jag nått viss "framgång" beträffande ECT och jag försöker vänta in denna behandling, vem vet hur det fungerar på just mig (som inte blir bättre av medicin)?

Har tack och lov lite kontakt med min storebror och han förstod (i veckan) att mitt tillstånd är allvarligt! Han reste 18 mil med bilen för att ge mig oscascand (lugnande) och några insomningstabletter. Det har varit en enorm hjälp! Jag behöver bara ta en halv sömntablett åt gången så det räcker långt. Fick äntligen sova en hel natt igenom!

Just nu mår jag lite bättre och står ut med att vänta in "ECT-diskussionen".

Kram

[nikey]

Det har varit en enorm hjälp! Jag behöver bara ta en halv sömntablett åt gången så det räcker långt. Fick äntligen sova en hel natt igenom!

Just nu mår jag lite bättre och står ut med att vänta in "ECT-diskussionen".

hey, glädjande att höra

[CyanideCupcake]

När jag nu var som sjukast, och mycket nära att börja skära i mig själv för att dämpa den ohyggliga ångesten (en tanke jag aldrig tidigare tillåtit mig att finnas), låg jag hyperstressad -men apatisk- vaken dag som natt i flera dygn. Hade bara alkoholen att använda som medicinering samtidigt som jag var frustrerad och arg över att jag fått nej till lugnande och/eller insomningstabletter. I det tillståndet hade jag så mkt hellre tagit en sömntablett än att vanka av och än i smärtsam panik under nätterna (med rödvin som min enda tröst).

Alltså, det där låter verkligen inte bra. Kan du inte försöka använda det i ditt argument? Att du självmedicinerar med alkohol? Så de förstår att du verkligen, VERKLIGEN är i behov av ECT?

Jag vet att jag inte har några beroendetendenser (alkoholen är en sista utväg) och blev djupt förtvivlad när den principfasta psykiatrikern bestämde sig för att inte ge mig någon farmakologisk hjälp

Jag förstår evrkligen inte hur i helvete hon tänker (excuse my French). Har du inga beroendetendenser eller tidigare problem med kemiska substanser borde det inte finnas något hinder. Hennes privata värderingar ska inte spela in för fem öre. Är hon privat? Det är dte enda jag kan komma på som gör att hon skulle ha rätt att vägra skriva ut. Inom landstinget är man väl skyldig att följa vissa riktilinjer; däribland kemisk medicinering? Eller jag vet inte...men det känns så.