Medicinering ? BDD+Skinpicking

[Synthesized]

Jag förstår evrkligen inte hur i helvete hon tänker (excuse my French). Har du inga beroendetendenser eller tidigare problem med kemiska substanser borde det inte finnas något hinder. Hennes privata värderingar ska inte spela in för fem öre. Är hon privat? Det är dte enda jag kan komma på som gör att hon skulle ha rätt att vägra skriva ut. Inom landstinget är man väl skyldig att följa vissa riktilinjer; däribland kemisk medicinering? Eller jag vet inte...men det känns så.

Det borde ju vara så men en del läkare är helt enkelt sjukt restriktiva och inser inte när en patient verkligen är i behov av exempelvis ångestdämpande som benso. Det finns ju riktlinjer men det finns inga konkreta "regler" och det är därför upp till läkaren att avgöra om det är nödvändigt eller inte. Å andra sidan finns det en hel del läkare som skiter fullständigt i sådant och bara skriver ut starka narkotikaklassade mediciner efter första läkarbesöket, utan att alls reda ut orsaken till problemet.

[kardborre]

Har precis varit hos en behandlare (psykolog) som är lite av en stand in för min psykiatriker (som är överfull med arbete & omöjlig att få tag på). ECT ska diskuteras i slutet av veckan de emellan, men eftersom jag "ser så frisk ut" och verkar må bättre än jag gör var nulägets omdöme; "Du är ingen typisk ECT-person. Men jag ska ta upp det i alla fall".

Min samtalskontakt (också psykolog) säger samtidigt; "Som inlagd platsar du inte in". När jag nu var som sjukast_som mest förtvivlad_väldigt självmordsbenägen och närmast panikslagen_bad jag om "Vad som helst.."; ..Jag klarar inte mer, jag struntar i att det känns skamligt (att be om hjälp som en svag_utsatt_treåring), jag är långt förbi den nivån, har inga skyddsmekanismer kvar att sätta emot; Hjälp, jag litar inte längre på mig själv! Finns det inte något mer psykiatrin kan göra (än att "bara" lyssna och förstå)? (Jag är Jätteglad för att ni lyssnar, men? (panik)).

"Det är du och bara du som kan hjälpa dig själv". Aahh... Jag vet! Jag fattar det. Har levt efter det sen mina depressioner satte in (kämpat som en tok i massor av år). Men för ett par år sedan rämnade den yttre fasaden av fungerande. Jag orkar inte längre upprättahålla bilden av att vara tillnärmandevis glad (åtminstone positiv), stark och enkel att umgås med.

"Till syvene och sist har man bara sig själv". Jag är väldigt medveten om det också... Jag är själv orsaken till att min bekantskapskrets minskat allt mer till att bli ganska fjärran belägen (mindre krav och förväntningar). Jag och ingen annan var den som stängde in mig helt och hållet (inte 1/3 som tidigare). Det var jag som somnade hela tiden (orkade hålla ögonen öppna en kvart åt ggn). Det var jag som inte fixade att betala räkningarna och som utsatte mig för situationer där jag mkt väl kunde ha blivit vräkt. Och jag är så trött på mig själv, på alla olyckliga kärlekar i mitt liv t ex; att jag dragits till personer som inte kunnat vara trogna. Jag har inte sett mig som värdig ngt bättre, antagligen? ...Nu börjar jag visst tappa tråden_är livstrött.

Vi pratade även om en eventuell boendestödjare. Min behandlare menade att det kunde bli svårt med tanke på att jag inte har funktionshinder som en "efterbliven" (vilket hemskt ord egentligen!), som alltså går under LSS-lagen.

Så jag berättade för henne att jag lider av en långvarig psykiskt funktionsnedsättning som manifesterar sig i form av oförmåga att upprätthålla "varje_dags_måsten", vilket jag lider av! (Vår kontakt är ny (för mig) så jag vet inte hur mkt inblick hon egentligen har i min situation).

Åh, varför ska allt dras ut på tiden, varför all denna krångel_byråkrati..? Man ska vara väl förberedd och planera sitt sammanbrott !!! Notera det i agendan... *bister ironi*

[kardborre]

Nu är jag mer än förbannad. Det går absolut inte att lita på att få någon hjälp från psykiatrin! Vad ska man söka sig dit för? Just nu ifrågasätter jag väldigt mycket!

Väntar på en smärtrehabilitering som bara drar ut på tiden. Jag trodde den skulle komma till skott förra hösten (då röntgenplåtar och remiss fanns), efter sommaren, när semestertiderna var över. Men icke. Står och stampar på samma plats fortfarande. Den som drar i trådarna är min psykiatriker (om hon nu överhuvudtaget drar?). Blir alltmer osäker på min egen förmåga att fungera i samhället.

Nu har diskussionen om ECT förts mellan min KP (psykolog) och läkaren (psykiatrikern). På telefonsvararen fick jag detta besked från KP:n; "Du måste träffa henne först så hon kan göra en bedömning om du behöver ECT eller inte, men hon har inga tider förräns efter sommaren!"

Det är verkligen skrattretande, nästan som om det vore meningen att jag ska drivas över kantstupet.

Min ilska har hjälpt mig att komma upp ur apatin och ringa runt till andra psykiatriker där jag eventuellt kan bemötas med större förståelse, men jag möts bara av telefonsvarare som säger; "Jag kan inte ta emot några nya patienter".

Känner mig förtvivlad och uppgiven och har bara en kommentar; "S k å l sommar!" 

[kardborre]

Gjorde förresten Goldbergs självskattningstest för depression häromdan som jag gav till KP:n i tisdags. Mer än 54 poäng klassas som svår depression (tabellen går inte högre än så). Jag fick 88 poäng.

[CyanideCupcake]

Gjorde förresten Goldbergs självskattningstest för depression häromdan som jag gav till KP:n i tisdags. Mer än 54 poäng klassas som svår depression (tabellen går inte högre än så). Jag fick 88 poäng.

Är det samma som MADRS-test? Jag fick 46 på ett sånt men då klassas det alltså inte som svår depression? I så fall undrar jag vad som krävs för att dset ska klassas som en sådan, emd tankte på att jag var apatisk och varken åt, duschade, tog hand om min lägenhet eller knappt kunde resa på mig för att jag bara låg och stirrade. Över 40 betydde tydligen rekommenderad inläggning på psyk.

EDIT: det visade sig vara ett annat test. Gjorde nyss Goldbergs baserat på hur jag minns att jag kände förra året, fick 80. Ligger på 47 nu.

Ge inte upp med att ringa runt! Jag har ramlat "emellan" systemet och fått tjata mig till i princip all den hjälp jag har fått, men det går när man väl är inne. Efter att jag åkte till akutpsyk i februari 2003 med panikångest (fast det visste jag ju inte då) sa läkaren jag träffade att hon skulle skicka remiss till samtalskontakt. Ringde dagen efter för att ta reda på hur lång tid det skulle ta och får höra "nej men hit kan du inte ringa, du hör inte hit längre utan till..." (staden jag bor i). Grejen är att vi inte HAR nån psykakut här och att sjukhuset vi åkte till gäller för båda städerna. Så jag fick helt sonika ta telefonkatalogen och RINGA runt. Jag; trots att jag var sjuk och inte visste vad som var fel på mig (för nån diagnos hade jag inte fått, trots att jag i efterhand förstått att de symptom jag uppvisade var klassiska panikångestsymptom). Akutpsyk refererade mig till allmänpsyk som refererade mig till ungdomspsyk som sa att här finns ingen plats, försök på din vårdcentral. Det var det enda stället jag inte ringt, så jag gjorde ett sista försök med att ringa deras kurator. Sa att hon måste ta emot mig, annars var jag tvungen att åka  in till akutpsyk igen för jag orkade inte mer. Hon sa att hon egentligen hade fullt, men jag fick en tid för möte i alla fall och efter det insåg hon antagligen hur gravt deprimerad jag var, för jag gick hos henne en gång i veckan i ett och ett halvt år efter det (och sedan i perioder i ytterligare två år). Hon räddade mitt liv och jag har aldrig träffat en underbarare människa, hon var verkligen en ängel. Så det GÅR. Ge inte upp.

[kardborre]

Ja, Goldberg är ett annat test; lite andra frågor och beräkning av poäng.

Jag skattade mig även genom MADRS för några dar sedan. Fick typ samma slutpoäng som du fick (godessceline) förra året; 47.

Glad att antidepressiva fungerade på dig !!